Motivering (skydd): Mariakyrkan i stadsdelen Vråen, Värnamo, är en god representant för 1960- och 70-talets moderna kyrkobyggnadsepok i Sverige. Kyrkoanläggningens integrering i det profana förortscentrat vittnar om den samhälls- och stadsplanehistoriska utvecklingen under 1970-talet, och på samma sätt är kyrkoanläggningens invändiga disposition med närhet mellan kyrkorum och dagverksamhet ett uttryck för kyrkans verksamhetsutveckling.
Kyrkoanläggningen har ett högt arkitektoniskt och konstnärligt värde, med tyngdpunkt på kyrkobyggnaden. Dock är samspelet med församlingsbyggnaderna en stor del av hela byggnadens uttryck. Exteriören är i samklang med omgivande bebyggelse genom medveten materialanpassning gällande den röda fasadpanelen på församlingsdelen. Väsentligt för upplevelsen är kontrasten mellan kyrkobyggnaden och församlingsbyggnaderna, där högtidligt spelar mot vardagligt i materialval, byggnadshöjd och kulörer. De röda panelfasaderna var ursprungligen nästan helt slutna mot omgivningen, vilket då uppvägdes av öppenheten inåt och de stora fönstren mot kyrkans innergård. Idag är innergården överbyggd och fasaderna har fått nya enkla kvadratiska fönster, men intrycket hålls ändå kvar av fasaden som ett slutet skal med enskilda öppningar. Den faluröda färgen och de vitmålade fönstren är lokalt förankrade i småländsk trähustradition, medan den blå nyansen på kyrkobyggnaden har ett ikonografiskt värde och alluderar specifikt på jungfru Maria. I den kristna konsttraditionen förknippas jungfru Maria sedan länge med färgen blått.
Interiört är det främst kyrkorummet och vapenhuset som har tydliga arkitektoniska kvaliteter. Vapenhuset är öppet och välkomnande genom ett fullt uppglasat entréparti mot torget, kyrkobyggnadens utvändiga och grova spritputs fortsätter in i byggnaden via vapenhuset och väggen svänger av mjukt vid kyrkoentrén. Bakom dörren till kyrkorummet finns en liten nisch för handtaget att falla in i när denna står öppen. Kontakten mellan vapenhuset och kyrkorummet understryks av det gemensamma kalkstensgolvet och sockeln.
Kyrkorummet präglas av enkla material, rena och obrutna volymer och det framträdande taket som reser sig högt över koret. Färgsättningen är lugn med bara naturmaterial; vit puts på väggarna, kalkstensgolv och obemålad träpanel i taket. Koret är öppet och i samma plan som långskeppet och altaret mittplacerat enligt modern versus populum liturgi. Möbleringen med stolar är ett tidstypiskt uttryck, samt en väsentlig del i kyrkorummets karaktär. Planlösningen i församlingsdelen utgick ursprungligen från ett öppet atrium med stora glasväggar som gav ljus till de angränsande församlingsrummen samt kyrkosalens västparti. Denna tanke fördes vidare vid tillbyggnaden 1987 då en ny täckt atriumgård uppfördes mellan den gamla delen och tillbyggnaden. Ursprungstanken var en slutenhet utåt och öppenhet inåt med atriumen som kontaktskapare mellan inne och ute, en idé och tanke som fortfarande är tydlig och karaktärsskapande. De om- och tillbyggnader som gjordes 1987 och 2002 har varit väl anpassade till kyrkans ursprungskaraktär.
Sammanfattning
• Den nära kontakten mellan kyrkorummet och församlingsverksamheterna, liksom hela anläggningens nära kontakt med den omgivande centrumanläggningen har både ett kyrkobyggnads- och samhällshistoriskt värde.
• Kyrkoanläggningen utgör ett gott exempel på en modernistisk kyrkobyggnad som i sin helhet är väl bevarad.
• Genomtänkta färgval som den faluröda panelen och den mariablå spritputsen är en väsentlig del av kyrkans arkitektoniska karaktär.
• Kontrasten mellan församlingsdelens vardagliga uttryck, materialval och plantak och kyrkobyggnadens högtidligare form, materialval och takkontur utgör en stor del av den arkitektoniska upplevelsen.
• Kyrkobyggnadens välbevarade exteriör, speciellt avseende putskvaliteten och dess kulör, de diskreta fönsteröppningarna, det utsparade korset i putsfasaden, samt takfotens omsorgsfulla utformning är viktiga för den arkitektoniska upplevelsen.
• Den sparsmakade och rena interiören i kyrkorummet, möbleringen med stolar, färgsättningen samt den ursprungliga och för Mariakyrkan speciellt utformade inredningen och inventarier är ett medvetet gestaltat uttryck med kulturhistoriskt stort värde.
Takpanelen i
Inventeringsår (1995)
Byggnadsdel (1995): Kor - Rundat, Korsarm, Kor - Öster, Sakristia - Söder, Vapenhus - Söder
Inventeringsår (2006)
Församlingslokalerna är inrymda i den låga byggnadskroppen som upptar större delen av kyrktomten, och är klädda med faluröd liggande enkelfasspontspanel. Långsidorna är vertikalt uppdelade i regelbundna fack. Sockeln är låg och obetydlig. Upptill avslutas fasaden av en omsorgsfullt gestaltad takfot i form av en vit- och blåmålad konsolfris i trä. Taket är flackt och nästintill av plantakstyp. Samtliga fönster är kvadratiska, vitmålade av helfönstermodell, på södra långsidan finns dessutom ett plåtklätt burspråk i blått.
Kyrkodelen skiljer sig tydligt från församlingsdelen, och är inrymd i en högrest, rundad byggnadskropp. Den låga församlingsdelen ansluter till detta kyrkorum på tre sidor. Kyrkorummet är uppfört av tegel och utvändigt putsat med gråblå, grov spritputs. Byggnaden har en karaktäristiskt svängd takkontur som reser sig högt över korpartiet och den omgivande bebyggelsen. Ett enkelt utsparat kors på östra fasaden är annars den enda övriga artikulering på kyrkobyggnadens yttre. En fönsterspalt i full rumshöjd ger ljus åt koret från söder. Vapenhuset ansluter till kyrkorummet från söder, med en indragen och helt uppglasad entré i nära kontakt med torget.
Kyrkorummet är uppbyggt som en enskeppig salskyrka med kor i öster. Koret får sin belysning från en hög fönsterspalt som går från golv till tak på södra korväggen. Kyrkorummet är enkelt och rent, med ljust putsade väggar. Taket är klätt med laserad glespanel och reser sig kraftfullt över koret. Högst upp på korväggen finns en fönsteröppning som ger ljus över en triumfatorisk Kristusgestalt. En altarvävnad, ”Den rämnade förlåten”, hänger framför korväggen från golv till tak, vävd av konstnärinnan Anna- Maria Hoke 1980. Altarvävnaden delar sig framför ett litet och lågt placerat korfönster med glugg och piscina, där en röd lampa ständigt lyser och ska symbolisera Kristi närvaro. Framför altarvävnaden står centralt i koret ett snidat och vitlaserat altarbord av furu. Kyrkorummet är möblerat med fristående stolar, längst bak även med väggfasta bänkar. Golvet består av hyvlad kalksten. Salen har en korsarm på norra sidan, med plats för kör och digital orgel. Vid en ombyggnad 2002 förlängdes kyrkorummet åt väster då den nuvarande entrén från galleriet tillkom liksom de tolv västfönstren och takfallet ovanför. Samtidigt valvslogs innertaket i den norra korsarmen.
Altarbord, läspulpet och dopfunt tillhör ursprungsinventarierna och är utförda i snidat och vitlaserat furuträ efter ritningar av arkitekt Anders Berglund som också formgivit takbelysningen i mässing och blåst glas.
Fasadkulör (2006): Grå
Byggnadsdel (2006): Kor - Rundat, Kor - Öster
År 1977 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Arkitekt: Anders Berglund
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Jönköpings läns museums arkiv.
Miljö- och stadsbyggnadskontoret Värnamo, Bygglovsarkivet.
Nya svenska kyrkor II.
Hederström, Christine. (1984). Värnamo kommun, Kulturhistorisk utredning. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka, "Berglund,Anders:Arkitekt"
Öppna på kartan Fler i kategorin