Motivering (skydd): Kvarter A
Kvarterens gravvårdsbestånd är varierat och speglar de senaste 100
åren. Genom sitt läge vid koret och mot landsvägen är det ett typiskt
köpegravsområde, med stor andel familjegravar. Därigenom
har området en stor betydelse för intrycket av kyrkogården. Flertalet
vårdar är från 1900-talets förra hälft och svart granit är det dominerande
materialet, till vilket man bör ta hänsyn vid nytillskott. Det
kulturhistoriska värdet är dock främst knutet till enskilda vårdar.
Ett antal resliga vårdar från förra sekelskiftet ger dynamik åt kyrkogården och ett historiskt djup åt området i fråga, till dessa kan även
räknas ett gjutjärnskors. Kvarteren består i övrigt av främst låga,
uniforma vårdar som till skillnad från obelisker och bautastenar
återspeglar ett mer kollektivt ideal. Ett antal vårdar har ursprungligen
haft grusbädd. Det norra kvarteret är föga utnyttjat, vilket kan
hänga samman med äldre folkliga föreställningar om kyrkogårdens
nordsida. De fåtaliga titlarna berättar främst om hemmansägare.
Kvarter B
Genom sitt välexponerade läge mot landsvägen så är B ett typiskt
köpegravskvarter med stor andel högresta vårdar från förra sekelskiftet.
Dessa speglar den tidens individualism i kontrast mot
de låga vårdarna från 1940- och 50-talen, vilka är uttryck för ett
förändrat ideal. Särskilt framträdande är folkskollärare Erikssons
häckinramade grusgrav vid gången mot kyrkporten, kyrkogårdens
enskilt mest karaktärsskapande grav. Det är också den ena av de två
grusgravar som bevarats, den andra även den i kvarter B. Det är av
stor vikt att de bibehålles, dels för deras karaktärsskapande verkan,
dels för deras pedagogiska värde som exempel på en från länets kyrkogårdar
nästan försvunnen gravsed. Kvarteret har stor betydelse
för upplevelsen av kyrkogården och de resliga äldre vårdarna bör
bevaras på plats. Detta gäller även yngre vårdar som genom titlar
berättar om olika yrken eller har konstnärligt värde.
Kvarter C
Kvarteret har delvis ett förflutet som allmän linje och resterna av
denna berättar historien om socknens bredare folklager, de som ej
hade råd med en köpegrav. Allmänna linjen är sällan bevarad på
länets kyrkogårdar. Det var dock inget renodlat allmänt kvarter för
här finns även ett fåtal mer påkostade vårdar från tidigt 1900-tal som
bildar en påtaglig kontrast mot de idag dominerande låga vårdarna
från efterkrigstiden, vilka sannolikt ersatt allmänna linjegravar. Titlar
förekommer främst bland de äldre vårdarna och berättar om såväl
gångna tiders yrken som sociala skillnader i socknen.
Kvarter D
Kvarteret präglas helt av mellan- och efterkrigstidens låga vårdar,
som regel av svart granit. Det rör sig om såväl familje- som ensamgravar.
Tidigare var kvarteret outnyttjat så när som på ett smideskors
över komminister, vilket är den enskilt värdefullaste vården.
Kvarteret är ännu ej fullt utnyttjat och återspeglar därför något av
gångna tiders negativa föreställningar kring kyrkans nordsida. Det
kulturhistoriska värdet ligger främst i den relativa enhetligheten i
höjd och material hos vårdarna, samt i enstaka vårdar som genom
titel berättar något om socknens historia.
Nya kyrkogården
Nya kyrkogården från 1960 speglar genom sina raka rader av enhetliga
vårdar efterkrigstidens och folkhemmets kollektivistiska kyrkogårdsideal
där titlar lyser med sin frånvaro. Detta är en karaktär
som är vanlig på landets kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet
ligger i vårdarnas enhetliga storlek och den övergripande rumsliga
struktur som ges av hagtornshäckarna. Nytillskott bör i västra delen
söka anpassa sig efter storleken på befi ntliga vårdar. Minneslunden
i öster är ett uttryck för vår samtids förändrade gravsed.
kyrkogården som helhet
Torskinge kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Kyrkogården
består av en äldre del och en yngre från 1960 i väster och
norr. Den äldre delen är en typisk liten landsbygdskyrkogård med
den tornlösa kyrkan i centrum. Den omges med en i sin helhet
bibehållen stödmur, som därmed även markerar övergången mot
utvidgningen. Av en tidigare trädkrans återstår endast en rad med
askar och två karaktärsskapande träd väster om ingången. Kyrkogårdens
gamla del genomlöps av rätvinkliga grusgångar som defi nierar
gravkvarteren. Bevarandet av dessa grusytor är desto viktigare med
tanke på att nästan alla grusgravar lagts igen. Grus som markbeläggning
har en hundraårig tradition på landets kyrkogårdar. Eftersom
kyrkogården är relativt liten kommer den gamla delen att domineras
av de köpegravskvarter som upptar södra hälften, mellan kyrkan
och landsvägen. Det blandade gravvårdsbeståndet där domineras av
de högresta vårdarna från 1800-talets slut och 1900-talets början.
Dessa återspeglar den tidens individualism i kontrast mot efterkrigstidens
låga vårdar, vilka till antalet är lika många. Gemensamt
är dock det nästan allenarådande bruket av svart granit som gravstensmaterial. Detta bör man taga hänsyn till vid nytillskott. Det är
på kyrkogårdens södra sida som de enda två bevarade grusgravarna
finns, vilka därmed får ett extra högt värde ur bl.a. pedagogiskt
perspektiv. De ger en bild av hur många gravar såg ut fram till det
sena 1900-talets rationaliseringar. Särskilt karaktärsskapande för
denna del av kyrkogården är den ena av grusgravarna med sina två
storskaliga vårdar, väl exponerade mot gången till kyrkan, en av de
mest statusfyllda platserna. På västra och norra delen av kyrkogården
dominerar mellan- och främst efterkrigstidens låga vårdtyper,
vittnande om en förskjutning från betoningen av individen till kollektivet. Det västra kvarteret har inslag av ett fåtal äldre vårdar, såväl
påkostade familjegravar som enkla allmänna linjegravar. Dessa har
var för sig ett värde och berättar om de sociala skillnaderna inom
socknen under tidigt 1900-tal. Det norra kvarteret är mer enhetligt
och där är det åter den svarta graniten som är vanligast. Den
norra delen av kyrkogården togs i bruk först under 1900-talet och
är ännu till viss del outnyttjad, därmed återspeglande forna tiders
negativa föreställningar kring kyrkans nordsida. Särskilt intresse på
kyrkogårdens äldre del tilldrar sig fyra vårdar i smide- och gjutjärn
samt tre 1700-talsvårdar, varav fl ertalet är samlade vid kyrkomuren.
Dessa är värdefulla representanter för den hantverksmässiga
framställningen av gravvårdar innan industrialismen och under dess
första tid. Utvidgningen från 1960 omges av stödmurar och har ett
påkostat entréparti med smidesgrind. Trädrader av lind omsluter
utvidgningen på alla sidor utom mot gamla kyrkogården. Grus
gångar binder samman de båda delarna. Med sina raka rader av låga
moderna vårdar är utvidgningen en fortsättning på efterkrigstidens
och folkhemmets ideal. Intrycket är därmed enhetligt. Detta är
en vanlig karaktär på landets kyrkogårdar. Ett värde fi nns dock i
strukturen med framför allt de rumsskapande hagtornshäckarna.
En nyanlagd minneslund i östra änden speglar det sena 1900-talets
förändrade gravsed.
Titlar förekommer tämligen sparsamt på kyrkogården. De som
fi nns berättar om hemmansägare och vanliga yrkesroller eller förtroendeposter samt sociala skillnader i socknen under 1800- och
1900-talet. Därmed utgör dessa vårdar historiska dokument, värda
att bevara.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Stödmurar, smidesgrindar, trädrader och enstaka äldre träd, häckar
och grusgångar är väsentliga delar av kyrkogårdens karaktär.
- Äldre vårdar (fram till 1940) och vårdar med titel utgör viktiga
inslag i kvarteren på gamla kyrkogården. Därmed är det av vikt att
de bevaras, helst på plats. Detta gäller framför allt den södra delen
som även är känslig för nytillskott. Vårdar äldre än 1850 och järnkors
skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning.
- De båda grusgravarna bör bibehållas i befi ntligt skick.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Torskinge kyrkogård är liten till sin utbredning och ger ett sammanhållet
intryck där gränsen mellan gamla och nya kyrkogården
är klart markerad. Gamla kyrkogården har en rektangulär plan med
kyrkan i mitten, riktad mot öster. Vid kyrkans västgavel står en
klockstapel. Kvartersindelningen är något oregelbunden och rättar
sig efter kyrka och klockstapel, men har överlag rätvinkliga former.
Kyrkogårdens östra hälft består av tre kvarter som här benämns
A. I sydväst är ett långsmalt kvarter och två små invid stapel och
vapenhus som här benämns B. I väster är ett avlångt kvarter som
här benämns C och norr om kyrkan ett rektangulärt kvarter som
benämns D. Nya kyrkogården är något indragen från vägen och
upptar en stor rektangulär yta väster om gamla kyrkogården med
en utlöpare längs större delen av dess norra sida.
Omgärdning
Kyrkogårdens äldre del omges av en kallmurad stödmur från 1862.
Den är ca 0.5-1.5 meter hög och består av kilade markstensblock i
söder medan det är helt otuktad sten på övriga sidor. På murkrönet
växer mossor. I de södra hörnen av muren är inbyggda trappor av
granithällar. Stödmuren är bibehållen mot utvidgningen, men har
där en höjd om endast någon decimeter. Nya delen av kyrkogården
omges av en ca 1 meter hög stödmur av kilad och tuktad marksten.
Det är egentligen en skalmur som skjuter upp någon decimeter
över kyrkogårdens yta. På murkrönet växer sedum. I det sydöstra
hörnet sitter en stor häll som enligt inskription låg i vapenhuset
fram till 1902.
Ingångar
Kyrkogårdens äldre del har en ingång i söder, mitt för vapenhusporten.
Denna omges av toppiga granitstolpar från 1862, vars smidesgrindar
är borttagna. Nya delen har ett påkostat entréparti åt
samma håll. Det består av två kraftiga stolpar av granitkvadrar med
tälttaksformat krön, vilka bär en smidd pargrind med hjulkorsdekor.
Innanför grinden är en trappa av kanthuggen granit med fogade
stödmurar i samma utseende mot sidorna.
Vegetation
Endast spillror återstår av 1800-talets trädkrans. Utanför kyrkogårdens
östra sida växer fem gamla askar i rad och väster om ingången
en reslig gammal ask och en dito alm. Längs utvidgningens norra
sida är en rad med sex lindar och utanför den södra tre stycken.
Fem nya lindar är planterade längs dess västra sida. Längs gamla
kyrkogårdens västra sida växer en måbärshäck. Prydnadsbuskar växer
längs utvidgningens västra och södra sida. Hagtornshäckar används
i rumsskapande syfte inom större delen av utvidgningen.
Gångsystem
Gamla kyrkogården har till stor del kvar sitt till stor del rätvinkliga
grusgångsnät, vilket defi nierar gravkvarteren. Gången fram till
kyrkporten är dock belagd med betongplattor. I övrigt är ytan runt
kyrkan grusad med anslutande gångar. En gång löper längs med
hela kyrkogårdsmuren och till den ansluter på fyra ställen passager
till den utvidgade delens få och breda grusgångar. Inom utvidgningens
kvarter har tidigare funnits gångar med kalkstensplattor,
nu borttagna.
Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar gravkonst från 1700-talet fram till idag. De
äldsta är av sandsten och vittnar om tiden innan den industriella
gravstenstillverkningen. Det är annars denna som präglar kyrkogården.
Framträdande är de stora gravvårdarna på de enskilda gravarna
från förra sekelskiftet och mellankrigstiden. De äldre är resliga
och har form av en obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om
maximihöjder på gravvårdar kring 1940 så blev formerna istället
bredare. I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin
tids individualism. Vanligaste materialet är svart granit. Som regel
var dessa vårdar kopplade till en grusbädd med inramande häck eller
stenram i samma material som vården. I och med mellankrigstiden
började fler och fler få råd att skaffa sig gravvård, vilket gjorde att
en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära.
Mellan- och den tidiga efterkrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande
drag som tempelgavel eller kolonner. Under efterkrigstidens
senare del blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer
uniforma. Titlar användes mer sällan. Däremot bestod bruket att
ange ortsnamn. Det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta
nyttjade samma kataloger, gav upphov till en viss schablonmässighet.
En annan orsak till det enhetliga utförandet var tidens
betoning av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, under mellankrigstiden och följande decennier gärna den
svarta graniten. Överlag har man under större delen av 1900-talet
haft grusbädd till gravarna, med en inramande låg häck. Av detta
återstår idag föga. Av allmänna linjen fi nns svaga spår. I allmänna
linjen begravdes som regel det stora fl ertalet kostnadsfritt, den ene
efter den andre allt efter frånfälle, d.v.s. kronologiskt. Vårdarna är
enkla och små, inte sällan är de bara en liten platta. I flera fall har
en vård rests först flera år senare.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersuppdelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Med kvarter A avses här kyrkogårdens östra hälft, vilket delas i tre
delar genom öst-västliga gångar. Gravarna är i nord-sydliga rader,
vända mot öster och väster. Det nordliga kvarteret har bara en rad,
längst i öster. Ett antal av dem har ursprungligen haft grus. Vid södra
långhusväggen på kyrkan står fem flyttade ”musievårdar”.
Gravvårdstyper
Kvarteren uppvisar gravvårdar från de senaste drygt 100 åren. Den
äldsta vården är från 1888 och den yngsta från 1998. Till antal
dominerar vårdarna från mellan- och efterkrigstiden. Flera är av
gravarna familjegravar. Ett antal resliga vårdar från sent 1800-tal
och tidigt 1900-tal markerar sig dock och betyder mycket för intrycket.
Några har vinkelbrutet krön, en har obeliskform och en
bautastensform. Av särskilt intresse är ett gjutjärnskors från 1892.
Ett par familjegravar från mellankrigstiden har låga och breda gavlar
som tydligt varit samkomponerade med en grusbädd. Särpräglad
är den lilla vården över Gyllensvärdska familjegraven som likaså
haft en grusbädd. Familjen ägde det gamla säteriet Hjälmaryd på
1800-talet. De låga rektangulära vårdarna daterar sig från 1930-talet
till seklets slut. Några av dem har klassiserande formspråk med
kolonner och frontoner medan andra har en stramare utformning.
Ett fåtal små plattor finns vid sidan av nämnda vårdtyper. Med få
undantag är det svart granit som gravvårdarna är tillverkade av, vanligen
med polerad yta. Ett av undantagen är ett ljust granitkors med
namnet Youngström från 1927, vilket kan kopplas till 1800-talets
och sekelskiftets utvandring. Från sen tid fi nns ett iögonenfallande
träkors. Titlar förekommer, men inte rikligt och inte alls under efterkrigstiden. Vanligast är hemmansägare, vidare fi nns lantbrukare,
kyrkovärd, murarmästare och trotjänarinna. ”Musievårdarna” utgörs
av två sandstenshällar med profilerat krön, från 1770 och 1705, en
enkelt ristad granithäll, ett nygotiskt gjutjärnskors från 1868 och
ett genombrutet gjutjärnskors från 1899.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses det långsmala kvarteret i sydväst, liksom de två
små ytorna mellan klockstapel och vapenhus. Flertalet av vårdarna
är vända mot öster och entrégången. Ett antal av gravarna har haft
grusbädd, i dag är det bara två.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat, men kan ändå sägas domineras av
det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets resliga vårdar. Särskilt
framträdande är en häckomgärdad grusgrav, vänd mot entrégången.
Inom denna reser sig en obelisk av svart granit från 1900 över kantorn
och folkskolläraren L P Eriksson med fru samt en ca två meter
hög kolonn av grå granit från 1913 över J Larsson med fru, född
Eriksson. Vidare fi nns en liten bok av marmor från 1895 över Emilia
Andersson, född Eriksson. Kvarterets och kyrkogårdens andra grusbädd
tillhör en storskalig vård från 1925 över makarna Nordlund,
med tillhörande stenram. Fem resliga vårdar av svart granit är från
1894-1918, varav tre över kyrkovärdar. I övrigt rör det sig om låga
rektangulära vårdar från främst 1940- och 50-talen i stram utformning,
några med konstnärliga kvaliteter som den strama vården från
1931 över konstsnickaremästare Chalander. Icke nämnda titlar är
volontärkorpralen, lantbrukaren och sjuksköterskan.
Kvarter C
Allmän karaktär
Med kvarter C avses det avlånga kvarteret väster om klockstapeln.
Det består av tre nord-sydliga rader med vårdar åt öster och väster.
Här fi nns rester av den s.k. allmänna linjen.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet domineras av låga, rektangulära vårdar från
1940-talet till 1980, några med klassiserande drag. Ett fåtal äldre
vårdar markerar sig främst genom sin storlek. Här rör det sig bl.a.
om en gavel till en grusgrav från 1905 över en godsägare Appelberg,
en hög obelisk av röd granit från 1917, en rundbågig vård över en
soldat från 1931 och en vinkelbruten dito över en urmakare från
1917 respektive en kyrkovärd från 1924. I några fall rör det sig om
familjegravar. Ett antal enkla vårdar är helt klart delar av allmänna
linjen och sträcker sig från 1914-22. Det är små plattor eller senare
resta vårdar av den vanliga efterkrigstida modellen, antagligen
införskaff ade som ersättning för bortruttnade träkors. Titlar är
sparsamt förekommande i kvarteret. Förutom redan nämnda finns
hemmansägare, mjölnare och konduktör.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D är beläget norr om kyrkan och är bara utnyttjat till sin
västra hälft. Gravarna är belägna i nord-sydliga rader, vända mot
öster och väster. Några av dem har ursprungligen haft grusbädd.
Rester finns sannolikt av allmänna linjen.
Gravvårdsbestånd
Gravvårdsbeståndet utgörs av låga vårdar från 1925-96 med tonvikt
på 1930- och 40-talen. Materialet är övervägande svart granit. Ett
antal av gravarna är familjegravar, medan några ensamgravar från
1933-34 i form av små plattor kan misstänkas vara allmänna linjegravar.
Tre av de äldre gravarna har uppenbarligen haft grusbädd,
varav en ännu har kvar en bit av stenramen. Några vårdar har ett
klassiserande formspråk med kolonner och fronton. Titlar förekommer
ytterst sparsamt, här finns en byggmästare, en hemmansägare,
en kyrkovärd och en prost. Ensam vid sakristian i sydost står ett
smideskors från 1854 över komministern J G Hultgren med tidstypiskt
psalmbokscitat. Placeringen kan vara ursprunglig, eftersom
prästerskapet inte sällan försökte föregå med gott exempel och började
låta gravsätta sig på kyrkogårdens fruktade nordsida.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården från 1960 består av tre gravrum som skiljs åt av
rätvinkliga hagtornshäckar. De båda i väster utgörs av nord-sydliga
gravrader vända mot öster. Det norra upptags till sin västra ände av
öst-västliga gravrader vända mot norr. Den östra delen är outnyttjad
så när som på en rad längs gamla kyrkogårdsmuren. Längst i öster
är en nyanlagd liten minneslund med grusad och stenskodd yta,
avskärmad med en häck.
Gravvårdstyper
Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga, låga typer med rektangulär
form. Storleken är enhetlig, och materialet utgörs av främst röd
och grå granit. De daterar sig från 1964 till idag. Bland de äldre
från 1960- och 70-talet, som fi nns i det sydöstra gravrummet, är
enhetligheten i form påtaglig och utförandet tämligen stramt. Ett
fl ertal har karaktäristiska bokstäver och siff ror av koppar. Titlar förekommer bara på de äldsta vårdarna från 1964-66: sjuksköterska,
mjölnare, rörläggare och hemmansägare. Ortsnamn är däremot
vanligt på hela utvidgningen. Raden vid kyrkogårdsmuren består
av liggande, rektangulära hällar från 1969 till idag, varav en över
en folkskollärare.
Inventeringsår 2002
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida ursprung. Men från
denna tid kvarstår idag inget utom själva kyrkan. Föga är känt om
kyrkogården innan 1800-talet. I en pastoratsbeskrivning från 1865
omnämns att man sedan 1862 utvidgat kyrkogården och omlagt
hela ringmuren samt anskaff at nya portar till densamma. Under
1800-talet borde även den nu närmast obefi ntliga trädkransen ha
planterats, vilket var en vanlig åtgärd vid tiden för att, som man trodde,
rena luften från farliga dunster. På fotografi er från tidigt 1900-tal
syns att hela kyrkogården omgavs av en häck. Kring 1900 eller en
bit in på seklet fi ck kyrkogården i vanlig ordning en mer reglerad
kvartersindelning med grusgångar. På fotografi er från 1920- och
30-talen kan man se att större delen av gravarna hade grusad yta och
omgärdades av häckar. Det var först vid denna tid som ytan norr om
kyrkan började nyttjades på allvar. Tidigare hade kyrkans nordsida
undvikits med anledning av negativa folkliga föreställningar kring
denna. 1960 gjordes en stor utvidgning åt väster och längs ett stycke
av den norra sidan. För projekteringen svarade trädgårdsarkitekt
Ivar Andersson, Jönköping, som stått för många liknande arbeten
under efterkrigstiden. Anläggandet krävde omfattande utfyllningsarbeten.
Vid denna tid hade kyrkogårdsidealen vänt och alla gravar
på nya kyrkogården gräsbesåddes. Under 1900-talets senare del har
nästan alla grusbäddar såtts igen på gamla kyrkogården. Likaså har
de smala grusgångarna mellan gravraderna lagts igen. 1962 nedtogs
två resliga gamla askar som växte innanför kyrkogårdsgrinden. Vid
okänt tillfälle togs träden längs kyrkogårdens norra sida ned. 1983
handikappanpassades gången mellan kyrkogårdsport och kyrkport.
Trapporna vid kyrkogårdsmuren avlägsnades och gången gavs en
jämn lutning med yta av betongplattor. 2006 anlades en liten minneslund
i östra änden av norra utvidgningen.
År 1862-2006 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Trädgårdsarkitekt: Ivar Andersson
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Jönköpings läns museums arkiv.
landsarkivet i Vadstena, Torskinge Lia3.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1984). Kulturhistorisk utredning för Värnamo kommun. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin