Motivering (skydd): Det nordvästra kvarteret (A) är ett utpräglat allmänt kvarter med
kostnadsfria ensamgravar från 1888-1932. Kvarteret är mycket välbevarat
med sina mycket glest stående vårdar. Genom detta speglas
det faktum att en gravvård ännu vid denna tid var en dyrbar sak som
inte var självklar. De allmänna kvarteren på kyrkogårdarna minner
om det stora flertalets historia, en historia som sällan har tagits
tillvara på länets kyrkogårdar och ofta försvunnit nästan spårlöst.
Av äldre flygfotografi er kan utläsas att kvarteret i Hånger knap-
past genomgått några förändringar. Därför måste detta kvarter här
som helhet tillskrivas ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Till
detta kommer varje vårds enskilda värde. Detta yttrar sig bl.a. i de
värdefulla gjutjärnsvårdarna, av vilka några direkt kan knytas till
närbelägna Åminne bruk. Vidare ger titlar som hustrun, soldaten,
smeden osv. information om gångna tider. För detta kvarter gäller
att man bör söka bevara alla vårdarna på plats. Nytillskott skall man
om möjligt söka behandla restriktivt emedan ett värde fi nns även i de
tomma ytorna. Vidare bör det karaktäristiska sorgeträdet värnas.
Det nordöstra kvarteret (B) har en helgjuten efterkrigstida prägel,
vilket yttrar sig i raderna av likartade låga vårdar utan titlar. Genom
dessa får man en bild av folkhemmets kollektivistiska ideal. Detta
är en vanlig karaktär på svenska kyrkogårdar. Den övergripande
uniformiteten har dock ett värde i sig och bör vidmakthållas, vilket
innebär att nytillskott underordnas befi ntliga vårdars storlek och
form. Vårdar med referenser till Missionsförbundet utgör historiska
dokument som berättar om den andliga delen av socknens
1900-talshistoria. Dessa bör bevaras på plats, liksom fåtalet vårdar
med titlar. En stor gammal ek betyder mycket för intrycket av hela
nordsidan av kyrkogården.
Det sydvästra kvarteret (C) uppvisar en blandning av gravvårdar
från kyrkogårdens anläggande fram till idag. Trots att de en gång
heltäckande grusytorna nu är borta så besitter kvarteret höga kulturhistoriska värden som kan förknippas med enskilda vårdar. Mellan-
och efterkrigstidens låga vårdtyper är till antalet fl est medan
äldre vårdar ger historiskt djup åt kvarteret och genom sin reslighet
ett dynamiskt intryck. De påkostade gamla vårdarna speglar förra
sekelskiftets betoning av status och individ medan senare tiders
låga vårdar ger en bild av folkhemmets kollektivistiska ideal. Här
fi nns även mellanformer. De äldre vårdarna skall man söka bevara
på plats. Kvarter C är ett utpräglat köpegravskvarter i kontrast till
det allmänna kvarteret. Många av de äldre vårdarna bär titlar som
berättar om socknens historia och viktiga personer i samhället. Dessa
vårdar är därmed av ett högt kulturhistoriskt värde. Likaså fi nns ett
värde i vårdar med referens till Missionsförbundet, från vilka man
kan utläsa frikyrklighetens stora roll i socknen.
Det sydöstra kvarteret (D) består av två olika delar. Det sydvästra
hörnet med några påkostade äldre och yngre vårdar som kan knytas
till en bestämd gård. De äldre av dessa besitter ett högt kulturhistoriskt
värde och är viktiga för kvarterets historiska djup. Därför
skall de söka bevaras på plats. Raderna av låga vårdar längs östra
kyrkogårdsmuren speglar den förändring i gravkonsten som skedde
under mellankrigstiden med minskat fokus på individen och därmed
följande bestämmelser om maximihöjd på vårdarna. De titlar som
ändock förekommer ger dock aktuella vårdar ett särskilt historiskt
värde. Det samma gäller vårdar med referens till Missionsförbundet,
en rörelse som präglat socknens 1900-talshistoria. Sådana vårdar är
det av vikt att bevara på plats.
kyrkogården som helhet
Hångers kyrkogård är samtida med kyrkan, vilken uppfördes på
ny plats 1881. Från denna tid härrör den omgivande stödmuren
med rundade hörn och trädkransen liksom ingångarna med smidesgrindar
i norr och söder. Från ingångarna leder raka grusgångar
fram till kyrkan. Detta ger tillsammans intrycket av en traditionell
landsbygdskyrkogård. Eftersom alla de grusbäddar som ursprungligen
upptog kyrkogårdens södra hälft nu är igenlagda är det desto
viktigare att vidmakthålla gruset på gångarna. Grus har en minst
hundraårig tradition på landets kyrkogårdar. Kyrkogården är aldrig
utvidgad och utgör därmed en väl sammanhållen enhet. Kyrkogårdens
södra hälft har varit förbehållen enskilda köpegravar medan
den norra hälften använts som allmän gravyta, en uppdelning som
tidigare var än tydligare. I de båda södra kvarteren ser man idag en
blandning av gravvårdar från 1880-talet till idag, alla i raka rader.
De resliga äldre vårdarna är viktiga att bevara på plats eftersom de
ger ett historiskt djup och en dynamik åt kvarteren. De speglar också
sin tids ståndssamhälle där individens status skulle markeras. Detta
i kontrast mot efterkrigstidens enhetligt låga, rektangulära vårdar,
vilka helt präglar kyrkogårdens nordöstra kvarter. De ger istället
en bild av folkhemmets kollektivistiska ideal. Ur kulturhistoriskt
perspektiv är det nordvästra kvarteret mycket värdefullt. Det är
det allmänna kvarteret, vilket förändrats föga. Kännetecknande är
de mycket glest stående vårdarna från 1880-talet till 1930-talet på
några av ensamgravarna. Detta vittnar om att relativt få vid den
tiden hade råd med en vård av beständigt material. De allmänna
kvarteren står på kyrkogårdarna för det stora fl ertalets historia långt
in på 1900-talet. Men detta är en historia som sällan tagits tillvara,
varför det idag är ovanligt med så här enhetligt bevarade allmänna
kvarter. Därmed sagt att även kvarterets tomma ytor förmedlar en
historia. Med avsikt på vegetationen fi nns på kyrkogårdens norra
del en stor gammal ek och ett sorgeträd som står för höga stämningsskapande värden.
Bland de äldre gravvårdarna fi nns en del typer som har ett särskilt
konsthistoriskt intresse. Detta gäller i första hand de relativt många
gjutjärnsvårdarna, varav några kan knytas till det närbelägna Åminne
bruk och därmed även får ett starkt lokalhistoriskt värde. Ännu under
mellankrigstiden var det vanligt med titlar på vårdarna. Dessa
vårdar utgör historiska dokument som berättar om viktiga personer
och yrkesroller i en gången tids samhälle. Ett stort antal vårdar bär
referens till Missionsförbundets sångbok och vittnar därmed om
den stora förankring väckelsen fick i socknen kring förra sekelskiftet
och dess betydelse under 1900-talet.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter
ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga
förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas
karaktär och att gravvårdar från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Stödmurar, smidesgrindar, trädkrans och grusgångar är viktiga att
bevara som väsentliga delar av kyrkogårdens utformning.
- Äldre vårdar (fram till 1940) och vårdar med titel eller referens till
Missionsförbundet utgör betydelsefulla delar av respektive gravkvarter
och det är därför av vikt att bevara dem på plats. Gjutjärnskorsen
skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning.
- I möjligaste mån bör det gamla allmänna kvarteret fredas för
nytillskott.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Hångers kyrkogård är väl samlad till följd av att den aldrig utvidgats.
Den har en rektangulär plan med kyrkan orienterad mot öster,
placerad centralt i den östra hälften. Genom kyrka och gångar så
indelas kyrkogården i fyra ungefär lika stora kvarter som här för
enkelhetens skull benämns A-D. Med A avses det gamla allmänna
kvarteret i nordväst, B det nordöstra, C det sydvästra och D det
sydöstra. I anslutning till ingångar till kyrkogård och kyrka står några
få strama lyktstolpar i svartmålat stål med runda klot av klarglas.
Omgärdning
Kyrkogården omges på alla sidor av en kallmurad stödmur från
1881-83, knappt en meter hög. Den består av stora oregelbundna
granitblock, somliga kilade. Murens fyra hörn är rundade, vilket
är särpräglande för kyrkogården. I väster står sju gravvårdar från
1902-28 av polerad svart granit lutade mot muren.
Ingångar
Kyrkogården har tre ingångar, en huvudingång i söder i linje med
kyrkans mittport, en ingång i norr i linje med tornet och en i väster
i linje med tornporten. Den södra och norra har ett likartat utförande
och stammar från kyrkogårdens anläggning. De har smidda
pargrindar med bandjärnsslingor, svartmålade med detaljer i vitt.
De hänger på fyrkantiga granitstolpar. De sluttande gångarna från
grindarna har på sidorna stödmurar. Den västra ingången har en
tredelad smidesgrind från 1900-talet, vilken hänger på trästolpar.
I övrigt flankeras ingången av två ursprungliga låga granitstolpar,
vilka ej burit någon grind.
Vegetation
Direkt utanför kyrkogårdsmuren växer en tät och väl sammanhållen
trädkrans av gamla resliga lönnar med inslag av alm. Med stor
sannolikhet rör det sig om träd som planterades redan 1883. Ett par
lönnar har ersatts av nya i det sydöstra hörnet. Ovanpå stödmuren
växer runt hela kyrkogården en avenbokshäck, vilken kan skönjas
även på fotografi er från 1900-talets mitt. Norr om kyrkan växer en
stor ek som betyder mycket för intrycket av denna del. I västra delen
av allmänna kvarteret växer ett sorgeträd i form av en hängask.
Gångsystem
Från ingångarna löper breda, krattade grusgångar i rät vinkel, rakt
fram till kyrkans ingångar. Därefter omsluter de hela kyrkan. Framför
tornporten är en större grusad yta med ett par parkbänkar i väster.
Tidigare fanns även grusgångar i de båda södra kvarteren.
Gravvårdstyper
Kyrkogården speglar gravkonstens utveckling från det sena 1800-talet
till idag. När kyrkogården anlades så var gravvårdstillverkningen
industrialiserad och inte längre något hantverk. Framträdande är de
stora gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet och
mellankrigstiden. De äldre av dessa är resliga och har ibland form
av en obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om maximihöjder
på gravvårdar under mellankrigstiden så blev formerna istället bredare.
I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids
individualism. Vanligaste materialet är polerad svart granit. Som
regel hade dessa gravar en grusbädd, inramad av häck. I och med
mellankrigstiden började fler och fler få råd att skaff a sig gravvård,
vilket gjorde att en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den
låga rektangulära. Mellankrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande
drag som tempelgavel eller kolonner. Under efterkrigstiden blev
vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar
användes mer sällan. Det begränsade utbudet av tillverkare under
mellan- och efterkrigstiden, vilka ofta nyttjade samma kataloger,
ledde till en viss scahblonmässighet. En annan orsak till det något
stereotypa utförandet var det framväxande folkhemmets betoning
av kollektivet och även likheten inför Gud. Genomgående under
hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
under efterkrigstiden främst grå granit. Bland de allmänna
linjegravarnas vårdar från det sena 1800-talet och 1900-talets första
decennier återfinns flera intressanta gjutjärnsvårdar, varav några
tillverkats av det närliggande Åminne bruk. Övriga vårdar är ofta
småskaliga varianter av samtidens vanliga vårdar. Ibland är det bara
en liggande liten granitplatta. Det var i det allmänna kvarteret som
större delen av socknens befolkning fi ck sin sista vila. Inte sällan är
de dock bara en liten platta, en s.k. liggare.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A är det gamla allmänna kvarteret. Det utgörs av en sammanhängande
gräsyta med ett trettiotal mycket glest stående vårdar,
vända mot öster. I väster växer ett sorgeträd, kring vilket en asklund
i form av kvadratisk yta med gatsten nu anlagts. Till denna ansluter
en grusgång från söder.
Gravvårdstyper
Kvarterets relativt få vårdar uppvisar en mångfald olika typer från
1888-1932. Alla står de som sig bör i kronologisk ordning. Särskilt
intresse tilldrager sig åtta gjutjärnsvårdar. Tre resta ”hällar” från
1890-talet är gjutna på Åminne bruk. Båda sidor har inskription
och dekor. En av vårdarna är enligt inskriptionen rest över en
soldat som dödats av blixten. I övrigt rör det sig om ett par olika
varianter av kors från 1892-1914. Några av dem är kraftigt rostangripna.
En ovanligt påkostad vård i sammanhanget är också en ca
1,5 m h bautasten över en hemmansägare. I övrigt är det ganska
småskaliga vårdar av vanligen svart granit, någon med rik polerad
dekor. Formerna är ännu högre än de är breda. Ett fåtal vårdar är
enkla små liggare av granit. Ett par stycken bär endast initialer och
levnadsår. Yrkestitlar är inte vanliga på vårdarna, den enda förutom
soldaten är smeden. Annars är titeln ”hustru” vanlig. Ovanlig är
titeln ”hemmadottern” som syftar på en ogift kvinna som blivit
kvar i hemmet. Ett par vårdar bär referens till Missionsförbundets
sångbok (Sv. Mfb.) och vittnar om missionsrörelsen.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses här nordöstra kvarteret. Det består av tolv nordsydliga gravrader vända mot väster. I söder växer en stor ek.
Gravvårdstyper
Kvarterets vårdar är nästan alla låga, rektangulära vårdar från 1949-
77 med inslag av någon sentida vård. De står kronologiskt och
kvarteret har tagits i bruk från öster. Flertalet av vårdarna har enhetlig
form och storlek. Deras artikulering är som regel stram och
återhållsam. Vanligaste materialet är grå granit, bland de äldsta med
ett ansenligt inslag av svart granit. Bland de äldre fi nns det ca tre
modeller som ofta kommer igen, bl.a. en med klassiserande dekor
i form av pilastrar. Familjegravar och titlar är ovanliga i kvarteret.
Kriminalkommissarien, lantbrukaren och köpmannen är de enda.
Däremot fi nns åtta vårdar med referens till Missionsförbundets
sångbok, vilket speglar missionsrörelsens stora betydelse i socknen
under 1900-talet. Ett fåtal gravar sticker ut. Det rör sig främst om
den meterstora kuben av svart granit från 1961 över majoren och
friherren Carl Leijonhielm på Byagård med fru grevinnan Posse och
dotter. Likaså lägger man märke till kyrkogårdens enda bevarade
grusbädd med häckram från så sent som 1960. Från 1989 är ett
smideskors som anknyter till äldre traditioner. Längst i väster finns
sex ensamgravar med vårdar från 1941-48 som skulle kunna tolkas
som en fortsättning på allmänna linjen från kvarter A.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C är kyrkogårdens sydvästra kvarter. Det består av 15
nord-sydliga rader vända mot öster. Gravvårdsbeståndet är blandat.
Ursprungligen bestod hela kvarteret av grusgravar, alla nu
gräsbesådda.
Gravvårdstyper
Kvarterets gravvårdsbestånd är blandat. Till antalet dominerar mellan-
och efterkrigstiden låga vårdtyper. Men de äldre vårdarna blir
genom sin storlek ett mycket påtagligt inslag. Den äldsta vården
är från 1893 och försedd med Thorvaldsenbiskvin ”Natten”. Invid
denna finns en liten vård av vit marmor från 1926 över den gravlagdes
hustru. Den näst äldsta vården är en bautasten över organisten
och folkskoleläraren Johannes Svensson med fru. Det tidiga
1900-talets vårdar är resliga och som regel av polerad svart granit.
Vanliga typer är just bautastenen och obelisken. En ovanlig vård är
den vinkelställda urnkrönta pelaren från 1914 på hemmansägaren
J A Johanssons familjegrav. Vidare lägger man märke till den nästan
två meter höga bautastenen från 1918 på hemmansägaren S G
Svenssons grav. Från 1901 och 1905 finns två olikartade gjutjärnskors
över två hustrur. Några exempel finns på mellankrigstidens
låga men breda och kraftiga vårdar, vilka som regel hörde samman
med en stenram. De enklare, låga vårdarna från 1930-talet och
framåt är rikligt företrädda. Dessa är vanligen i svart och grå granit.
Bland de äldre förekommer klassiserande detaljer och tidstypisk
dekor som exempelvis oljelampsrelief. Senare är formspråket mer
reducerat. Många av gravarna fram till 1950-talet är familjegravar
och det är relativt vanligt med titlar. De titlar som finns är förutom
ovannämnda: predikant, snickarmästare, lantbrukare, lärarinna,
landstingsman och smed. En katalogvård från 1957 över en banvakt
pryds med SJ:s förgyllda emblem och är den enda vård på
kyrkogården som speglar järnvägsepoken. Fem vårdar bär referens
till Missionsförbundets sångbok om minner om missionsförsamlingens
stora roll i socknens 1900-talshistoria. Från 1980-talet och
framåt har de igenlagda grusgångarna nyttjats för nya gravar. Bland
vårdarna har man ofta nyttjat röd granit. Några av de äldre vårdarna
har i sen tid återanvänts, varvid man vänt på dem eller huggit dem
rena och gett dem ny inskription.
Kvarter D
Allmän karaktär
Med kvarter D avses kyrkogårdens sydöstra kvarter. Till sin östra
del består det av fyra nord-sydliga gravrader vända mot väster. I den
västra hälften saknas vårdar, med undantag för sydvästra hörnet.
Ursprungligen var det även här grusbäddar till gravarna.
Gravvårdstyper
Kvarterets äldsta vårdar står i sydvästra hörnet, vända mot öster
och är alla knutna till Hånger Skattegård. Äldst är två vårdar över
två makar. Den ena är rest 1885 över hustrun Johanna Jonsdotter
och bär en marmorplatta. Den andra är en fl at obelisk över maken,
nämndemannen Jonas Johannesson, från 1899. Båda är av grå granit.
Övriga två från 1920-talet är över två söner och hemmansägare,
den ena en två meter hög bautasten som antagligen är kyrkogårdens
största vård. Nämnda vårdar speglar forna tiders namnskick.
Invid dessa står en meterstor kub av polerad röd granit från 1985
över fi l. och tekn. Dr. H Wesemeyer och kemisten O Ekstrandh,
likaså från Skattegården. Vårdarna i raderna i öster utgörs helt av
låga vårdtyper från 1931-49. De fl esta är av svart granit. Några är
exempel på de breda, påkostade vårdar som kom i och med bestämmelser
kring maximihöjd. Det stora fl ertalet är dock av den vanliga
rektangulära formen. Ett fåtal modeller av dessa återkommer ofta.
Det är vanligt med klassiserande drag som pilastrar och frontoner.
En av de mer påkostade vårdarna är från 1938 över en kyrkovärd
med fru, den är vid sidorna försedd med poster som bär brinnande
urnor. En vård som sticker ut är ett vitt marmorkors. Fem vårdar i
kvarteret bär referens till Missionsförbundets sångbok, vilket vittnar
om missionsrörelsens stora roll i socknen. Grundaren av Hångers
missionskyrka, predikant Johan Westberg ligger även begravd här.
Familjegravar och titlar förekommer i viss utsträckning. Titlarna är
förutom redan nämnda: hemmansägare och mjölnare.
Inventeringsår 2002
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Hångers kyrkogård anlades efter kyrkans uppförande 1881 och
färdigställdes 1883. Arbetet med bygget av stenmuren leddes av
stenläggare Bergström från Hörle. För planteringarna, däribland
den ännu bevarade trädkransen och häcken på muren, svarade
länsträdgårdsmästare Sellberg i Jönköping. Kyrkogårdens sydvästra
sida kom att upptagas av enskilda s.k. köpegravar med grusad yta,
inramad av låga häckar, vilket syns på äldre fl ygfotografi er. Dessa
gravar köptes antingen för evärderlig tid eller för 50 år. Den norra
sidan förbehölls allmänna gravar som var kostnadsfria och där de
döda gravlades kronologiskt allt efter frånfälle. Alla är därmed ensamgravar. I allmänna kvarteret var det bara ett fåtal som försågs
med gravvård och endast ett fåtal som försågs med grusbädd och
häck. Kring sekelskiftet var gravvårdar ännu något dyrbart. Kyrkogårdens
norra sida började nyttjas från väster mot öster. Medan
den södra sidans gravrader inramades av grusgångar så utgjordes
norra sidan av två stora gräsmattor. En stor del av sydöstra kvarteret
förbehölls nämndemannen Jonas Johansson på Hånger Skattegård
och efterkommande anförvanter samt innehavare av hemmanet,
”allt för evärderligt”. 1964 förändrades kyrkogården radikalt. Alla
grusbäddar på gravarna togs bort liksom häckarna och ersattes av
gräs, varvid även kvarterens små grusgångar igenlades. Alla eventuella
stenramar kring gravarna försvann likaså. Anledningen till
detta var väl i första hand praktisk för att förenkla skötseln, men
även kan den bero på tidens motvilja mot kyrkogårdarna som
”stenöknar”. Vid denna tid så hade bruket med allmänna gravar
upphört sedan åtminstone ett decennium. Sannolikt var det 1964
som kyrkogården försågs med belysning. 2006 anlades en asklund
i det gamla allmänna kvarteret.
År 1938-2006 Ändring
För specifika händelser se pdf.
Arkitekt: Egil Lönnberg
Arkitekt: Sten Ramel
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1993). Sveriges kyrkor volym 216 Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
(1983). Medeltida träkyrkor del I. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1984). Kulturhistorisk utredning för Värnamo kommun. ISBN: .
Bengtsson, Bertil. (1994). Hånger – förr och nu. ISBN: .
Bergstrand, B. (1981). Hånger kyrka 1881-1981. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö, "Sellberg,länsträdgårdsmästare:Landskapsarkitekt"
Öppna på kartan Fler i kategorin