Motivering (skydd): Avdelning A
Gamla kyrkogården utgör en väl sammanhållen enhet, vilken präglas
av ett rikt gravvårdsbestånd från 1800-talets andra och 1900-talets
förra hälft. En stor del av dessa vårdar besitter var för sig ett högt
kulturhistoriskt värde och som regel står de alla på ursprunglig
plats. Det finns ett brett spektra av olika typer, från små enkla
granitplattor till högresta obelisker och bautastenar. Ett särskilt
intresse tilldrager sig det relativt stora antalet bevarade gjutjärnsvon
vårdar, vilka är framställda vid järnbruken i Häryd och Åminne.
Dessa representerar den allra tidigaste industriella framställningen
av gravkonst. Framträdande är några stora familjegravar knutna till
betydande personer i socknen under 1800-talet: von Mentzerska
med en genom sin skala unik gjutjärnsvård, Kuylenstjernska samt
fabrikör Lundells bautasten med cypresser och omgärdande gjutjärnsstaket.
Sistnämnda är vid sidan av en grav med pollare och kätting
den enda gravinramning som bevarats. De är idag gräsbesådda
men borde få tillbaka sin grusyta för att ge en bild av hur många
gravar tidigare tedde sig. De många vårdarna med titel berättar om
socknens sociala sammansättning under gången tid och förmedlar
personhistoria. Vid eventuella nytillskott inom kvarter II och III
bör kraven på god kvalitet vara högt ställda.
Avdelning B har idag en ordinär efterkrigstida prägel med rader av
låga vårdar i gräskvarter. Detta är en vanlig karaktär bland svenska
kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger främst hos enskilda
vårdar, vilka genom ålder, titel eller utförande förmedlar konst-,
lokal- eller personhistoria.
Avdelning C har bevarat sin efterkrigstida karaktär från anläggandet
1957. Överlag är denna en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar,
men sällan så konsekvent genomförd som här. Utmärkande är
gravraderna med i storlek och form enhetliga vårdar i opolerad ljus
granit inom gräskvarter med häckar. Frånvaron av titlar förstärker
intrycket av den kollektivism som kopplas samman med folkhemmet.
Vårdarnas formspråk är modernistiskt reducerat och några
typer är ritade av kyrkogårdsutvidgningens arkitekt G V Walberg,
Malmö, vilka därigenom får ett särskilt kulturhistoriskt värde. I
övrigt är det de övergripande strukturerna man bör slå vakt om och
bibehålla de riktlinjer angående storlek och material på vårdarna
som uppsattes av kyrkogårdsarkitekten.
Avdelning D har en ordinär efterkrigstida prägel med rader av
låga vårdar i gräsmatta. Detta är en vanlig företeelse på svenska
kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i de övergripande
strukturerna. Cypressraden i E har ett värde som gränsmarkör och
stämningsskapare.
Den stramt utformade urnlunden i avdelning F och minneslunden
är uttryck för gravseden under slutet av 1900-talet. Den rika
vegetationen ger en intim stämning som kontrasterar något mot
den övriga kyrkogården.
kyrkogården som helhet
Bredaryds kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården är kraftigt
utvidgad under 1900-talet och den äldsta delen är mer eller
mindre innesluten. Alla delarna är dock klart avgränsade genom
murar, nivåskillnader och trädrader. Runt hela kyrkogården löper
en fogad granitmur från 1961 med putsade grindstolpar.
Äldsta delen, avdelning A, har krönläget på den åsrand där kyrkogården
är belägen. A:s rektangulära platå sluttar svagt åt söder och
har kyrkan i norra delen. Genom stödmurar (nyligen försedda med
välanpassat järnstaket), trädkrans och grusgångar har A karaktären
av en traditionell landsbygdskyrkogård. Uppbyggnaden är från söder
tämligen symmetrisk med två jämnstora kvarter framför kyrkan och
ett mindre vid nordsidan. En allé kantar första delen av gången upp
mot kyrkans mittport. Kvarteren söder om kyrkan uppvisar ett rikt
bestånd av gravvårdar från 1800-talets andra hälft och 1900-talets
förra. Det är ett brett spektra av olika typer, från småskaliga till högresta, somliga över två meter. Vårdarna är som regel vända mot mittgången
och står på ett ålderdomligt ostrukturerat vis. Grusbäddar
och grusgångar inom kvarteren är idag avlägsnade, vilket försvagat
helhetsintrycket. Men större delen av vårdarna besitter i sig höga
kulturhistoriska värden. Av särskilt intresse är de 28 gjutjärnsvårdar
som kan knytas till bygdens järnbruk, Häryd och Åminne. Dessa
representerar den första industriella framställningen av gravkonst.
Framträdande inslag är några stora familjegravar. Kuylenstjernska
och von Mentzerska vittnar om två av socknens gamla säterier. På
den senare reser sig länets största gjutjärnsvård, tillverkad vid Häryd.
Fabrikör Lundells grav berättar om industrialismens genombrott
i socknen. Samtidigt är graven den ena av endast två som bevarat
sin inramning. Dess resliga bautasten omges av ett konstrikt gjutjärnsstaket. Graven är väl exponerad vid sidan av mittgången. Flera
vårdar med titel förmedlar person- och lokalhistoria. Här finns såväl
pigor och drängar som överstelöjtnanter och rusthållare gravlagda.
Hemmansägare är vanligast, vilket speglar socknen som småbrukarbygd.
Vid eventuella nytillskott i kvarteren bör en hög kvalitet
eftersträvas. Kvarteret norr om kyrkan har ett fåtal äldre vårdar som
kan tyda på en allmän linje och har i vår tid tagits i anspråk för nya
gravsättningar. Två medeltida gravhällar, resta i nordvästra hörnet
utgör omistliga historiska dokument. I kyrkogårdens nordöstra hörn
står en grupp äldre gravvårdar invid ett sorgeträd, vilket ger en bild
av det förra sekelskiftets kyrkogårdsideal.
Den första av utvidgningarna (B) skedde 1919 åt norr och utgör en
något lägre liggande, närmast kvadratisk platå, avgränsad med trädkrans.
Uppbyggnaden är stram och enkel med några få rätvinkliga
grusgångar. Vårdarna från mellan- och efterkrigstiden står i nordsydliga
rader och har överlag den låga profi l som blev vanlig under
1930-talet. Genom att hela kvarteren lagts i gräs är karaktären idag
efterkrigstida, en typisk utveckling bland länets kyrkogårdar. Det
kulturhistoriska värdet ligger i den övergripande strukturen och
enskilda vårdar med titel, hög ålder eller konstnärlig utformning.
Övriga utvidgningen runt kyrkogårdens alla sidor projekterades av
kyrkogårdsarkitekt G V Walberg, Malmö, och kom till utförande
1957– 69. Det var dock bara avdelning C från 1957 (norr om B)
som kom att utföras helt enligt arkitektens intentioner. Denna avdelning
har en mycket helgjuten efterkrigstida karaktär med i hög
grad uniforma vårdar av ljus, opolerad granit i rader inom gräskvarter
med häckar. Titlar och familjegravar förekommer inte. Ett antal
av vårdarna är ritade av arkitekten själv. Formspråket är stramt och
reducerat i modernistisk anda. Gravarnas utformning kan ses som
ett uttryck för folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför
Gud. Avdelning C besitter höga gestaltningsmässiga värden och nya
vårdar bör anpassas efter de befi ntliga. Ett stort kvarter sträcker sig
längs kyrkogårdens östra sida, avdelning D. Gravvårdsbeståndet är
sentida med vanlig låg profi l. Några trappor förbinder detta kvarter
med de högre liggande delarna i väster. Söder om A fi nns urn- och
minneslund som speglar det sena 1900-talets gravsed. De båda
kvarteren väster om A är outnyttjade (liksom en yta längst i norr)
och bildar huvudentré till kyrkogården med allé och stramt bårhus
från 1960 i traditionell utformning.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården
- Kyrkogårdens olika årsringar är klart avläsbara genom murar,
trädkransar och nivåskillnader samt binds samman av några få
huvudaxlar.
- Murar, grindstolpar, smidesgrindar, trädrader och grusgångar är
viktiga delar av kyrkogårdens formgivning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Gjutjärnsvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning.
- Avdelning A:s rika bestånd av äldre vårdtyper med ovanligt många
gjutjärnskors bevarade på ursprunglig plats.
- Avdelning C har en karaktäristiskt stram, efterkrigstida utformning
med gestaltningsmässiga värden.
Inventeringsår (1999)
Se Historik.
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Den idag mycket utsträckta kyrkogården består av åtta avdelningar,
A-H, alla plan- och karaktärsmässigt klart urskiljbara. Avdelning A
är den gamla kyrkogården, vilken har ett platåformat krönläge med
rektangulär plan, kring vilket övriga avdelningar grupperar sig. Vid
dess norra sida ansluter B från 1919 på en något lägre platå med
närmast kvadratisk plan. Både A och B är indelade i tre kvarter, I-III.
C från 1957 sträcker sig längs B:s norra sida och ligger ytterligare
något lägre, i norr ansluter det rivna församlingshemmets triangulära
tomt. D från 1969 intar den sluttning som sträcker sig längs
kyrkogårdens hela östra sida. E utgör en lägre liggande terrass på
samma sida. F från 1969 ligger söder om gamla kyrkogården med
triangulär form. G och H från 1961 väster om gamla kyrkogården
har också triangulär form, men nyttjas ej som gravkvarter. De bildar
istället infart till kyrkan med allé och en mindre parkeringsplats.
I sydöstra hörnet av G står ett bårhus med en mindre häck- och
trädkantad förplats.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av en ca 0,5 – 1,5 meter hög stödmur
av kallmurade block och hällar av marksten, till viss del även äldre
gravstenar, varav stycket av en enkel 1700-talsvård i granit kan iakttagas
på det östra murkrönet. På stödmuren har 2007 uppsatts ett
stålrörsräcke mellan gjutjärnsstolpar av samma sekelskiftesmodell
som de på Kulltorps och Gnosjö kyrkogårdar. Kring övriga kyrkogården
löper en ca 1 – 1,5 meter hög och ca 0,5 meter bred mur från
1961 av fogad, grovt tuktad granit, avtäckt med kalkstenshällar.
Ingångar
Gamla kyrkogården har tre ingångar. Huvudingången i väster är i
linje med tornets portal och har smidd 1800-talspargrind mellan
toppiga stolpar av tuktad granit. Samma stolpar kantar även den
södra ingången, vilken är i linje med kyrkans mittport, och avdelning
B:s norra ingång. De båda sistnämndas grindar är avhängda.
Sannolikt är stolparna huggna 1919 i samband med anläggningen
av B. Mellan A och B är en granittrappa med sentida svart stålrörsräcke,
liksom mellan B och C. Två granittrappor från 1960-talet,
med smidesräcken, leder från A ned till D, den norra i linje med
kyrkans kor. De sex nya entréer som tillkom 1961 har kraftiga slät-
putsade stolpar med gulbruten avfärgning. Avtäckningen utgörs av
fi nhuggen kalksten och granit. Huvudinfarten i väster kröns av kors
på kula i koppar. Kopparkors fi nns även på södra ingången till F,
vilken liksom norra ingången har en granittrappa. På sistnämndas
stolpar sitter krönande granitklot. Södra ingången har en stram
pargrind i smide. De båda ingångarna till B och C från väster har
sentida smidda pargrindar.
Vegetation
Kring gamla kyrkogården växer en trädkrans som till största delen
består av unga oxlar. I söder och norr fi nns dock rester av den
gamla kransen i form av fem storväxta lönnar och en ask. En allé
av oxlar kantar nedre hälften av gången upp till kyrkan. Norr om
kyrkan är en nyplanterad rad av askar och ett gammalt sorgeträd i
form av en hängask i det nordöstra hörnet. B kantas i öster av en
häck och en rad av lönnar från tiden för anläggningen. I norr är en
häck och rad med björkar. En nyplanterad rad med lind sträcker
sig längs muren i väster. C skiljs från gamla församlingshemstomten
i norr av en rad med björkar. Den tvärgående gången genom D i
linje med koret kantas av en allé med hamlade ekar. E utgörs av
en rad med cypresser, planterade på 1960-talet. Mellan D och E
växer en rad björkar. F avskärmas åt söder av diverse buskage och
är bl.a. beväxt med några björkar. Vegetationen är påtagligt tätare
där än på övriga kyrkogården och ger en intim stämning. G och
H kantas av hamlade lindar, inom G fi nns några friväxande ekar
och björkar. Rönnar och idegranshäckar kantar platsen framför
bårhuset. Kyrkogårdens redskapsställ och soptunnor är väl dolda
bakom cypresshäckar.
Gångsystem
Gångarna på A och B är belagda med grus och har en rätvinklig
utläggning, utom i anslutning till kyrkan. En stor gång delar A:s
södra del i två hälfter. Tidigare fanns grusgångar inom gravkvarteren,
men dessa är idag igenlagda. Mellan västra ingången och tornporten
är marken satt med gatsten. Gången från trappan mellan A och B
bildar en rak axel norrut som binder samman A, B och C. Mellan
B och D är en granittrappa med anslutande kalkstensgång. Inom C
– F är gångarna asfalterade. Inom C rör det sig om två raka gångar
som korsar varandra, i övriga områden följer de få gångarna terrängen.
Inom gravkvarteren i D är rätvinkliga gångar belagda med
små kvadratiska kalkstensplattor med klovyta.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1800-talets mitt fram till
idag. Iögonenfallande är de många exemplaren av gjutjärnsvårdar
från 1800-talets andra hälft, framställda vid bygdens järnbruk,
Häryd och Åminne. Dessa representerar den allra tidigaste industri-
ella framställningen av gravvårdar, vilket gjorde det möjligt för fl er
personer att ha råd med detta. Från förra sekelskiftet fi nns resliga
gravvårdar, vanligtvis av polerad svart granit i form av obelisker eller
bautastenar, sin tids statusmarkörer efter döden. Med bestämmelserna
om maximihöjd på vårdar under mellankrigstiden fi ck dessa
en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs de klassiserande drag
med tempelgavel och kolonner. En stor del av gravarna från förra
sekelskiftet och tiden fram till 1950 har haft grusbädd, av vilket
idag inget kvarstår. Ett par familjegravar har dock bevarat sin inramning.
Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former
samt mer och mer uniforma. Detta tar sig sin mest renodlade form
i kyrkogårdsarkitekt G V Walbergs utvidgning, vilken kan uppvisa
några vårdar ritade av arkitekten själv. Mått, material och form på
vårdarna är i det närmaste identiska. Opolerad grå är det material
som använts. Grusbäddarna ersattes konsekvent av gräs. Många vårdar
från 1960- och 70-talen har kors och bokstäver av koppar. Detta
gravskick kan betraktas som ett uttryck för samtidens kollektivism
och likheten inför Gud. De senaste tjugo åren har variationerna i
form blivit större, men måtten är ungefär desamma. En spirande
individualism tar sig uttryck i valet av färgrika, polerade stenar.
Bårhus
Bårhuset från 1960 är ritat 1951 av arkitekt Johannes Dahl, Tranås,
och har ett traditionellt formspråk med spritputsade, vita fasader och
brant skiff ertäckt sadeltak med kors på kula av koppar. Ingången
på nordgaveln är framhävd genom en fi nhuggen granitomfattning.
De rundbågiga fönstren på långsidorna har på tidstypiskt vis tonat
och blyinfattat antikglas. Den stilrena karaktären är väl bibehållen
och kännetecknande för den förhärskande estetiken inom nordisk
sakralarkitektur fram till och med 1950-talet.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Avdelning A
Allmän karaktär
Avdelning A utgörs av den gamla kyrkogården och består av tre
kvarter, I-III. Terrängen sluttar svagt åt söder och kyrkan ligger på
krönet i norr med koret mot öster. Norr om kyrkan är ett mindre
kvarter, I, längs med norra muren. Detta består av några glest utlagda,
nord-sydliga gravrader med rygghäck, samt i kyrkogårdens
nordöstra hörn av några tätt lagda, äldre gravar vända mot väster,
under ett sorgeträd. Kvarter II och III skiljs åt av gången från södra
ingången till kyrkans mittport. Gravarna är lagda i nord-sydliga,
tämligen oregelbundna, rader och som regel med vårdar vända
mot gången.
Gravvårdstyper
Kyrkogårdens äldsta gravvårdar utgör två resta hällar av granit i
nordvästra hörnet av kvarter I. Dessa är försedda med ristade kors,
ett hjulkors och ett latinskt. Med stor sannolikhet stammar de från
medeltiden. Kvarter I består annars huvudsakligen av låga vårdar
från vår tid med inslag av äldre, mer fritt placerade vårdar av svart
granit där endast ett exemplar har en mer högrest form. Några små
plattor från tidigt 1900-tal skulle kunna indikera en nu försvunnen
allmän linje. Ett helt annat vårdbestånd har kyrkogårdens nordöstra
hörn där det fi nns en blandning av olika vårdtyper från 1878-1924.
Äldst är ett gjutjärnskors. Bland de mer storskaliga vårdarna märks
några bautastenar och en pelare med urna.
Kvarter II och III präglas helt av ett äldre vårdbestånd med rik
variation i form och material. Antalet sentida vårdar är relativt
litet. En stor del av vårdarna har högresta former, i några fall över
2 meter. Bautastenar och obelisker är vanliga typer och såväl svart
som ljus granit förekommer, med övervikt för den förra. Intrycket
är det av två utpräglade köpegravskvarter. Även många enklare
vårdtyper förekommer, ofta resta över endast en person. Till de
äldsta vårdarna hör fl era av de 27 gjutjärnsvårdar som står på ursprungliga platser i kvarteren. Dessa daterar sig från 1844-93 och
är resta över såväl hemmansägare, nämndemän, kyrkovärdar och
säteriägare som pigor och drängar. De är i form av kors – nyklassicistiskt
strama och nygotiskt utsmyckade – och resta hällar med
dekorativa krön. Större delen kan genom inskriptioner knytas till
järnbruk i bygden, Häryd (ett sammansatt H och R) och Åminne
(Å=e). Länets mest storskaliga gjutjärnsvård utgör det närmare tre
meter höga monumentet på von Mentzerska släktgraven, gjutet
vid Häryds bruk och rest vid mitten av 1800-talet. Formspråket
är nyklassicistiskt med kolonner och fronton. Till graven hör även
sex betydligt småskaligare vårdar från 1878-1937, bl.a. två med
Th orvaldsenbiskvin ”Natten”. I anslutning till von Mentzerska
graven i nordöstra delen av III fi nns även två stora familjegravar
tillhöriga släkten Kuylenstjerna med vårdar från 1851 till idag, mest
framträdande är en stor bautasten från 1908 över överstelöjtnanten
och riddaren Fredrik Kuylenstjerna med fru. Nämnda familjegravar
har tidigare haft grusbädd med inramning som visat på vårdarnas
inbördes samhörighet. Idag återstår bara två familjegravar med bibehållen
inramning, dock med nu gräsbesådd yta. Den ena tillhör
fabrikören August Lundell och är placerad vid gången. Dess höga
bautasten från 1901 fl ankeras av cypresser och graven inhägnas av
ett detaljrikt gjutjärnsstaket med nygotiska former. Den Rydellska
familjegraven från 1914 omges av pollare och kätting.
Flera vårdar på den gamla kyrkogården bär titlar som berättar om
yrken och förtroendeposter i socknen. Vanligaste titlarna är hemmansägare
och kyrkovärd. Många titlar är knutna till olika hantverk,
somliga är anspråkslösa som t.ex. trotjänaren. På de adliga vårdarna
rör det sig om militära titlar.
Avdelning B
Allmän karaktär
Avdelning B är anlagd 1919 med en kvadratisk plan. Rätvinkliga
grusgångar delar in ytan i tre kvarter, I i sydväst, II i nordväst och
III i öster. Gravarna ligger i nord-sydliga rader med vårdarna vända
mot öster i I och II och mot väster i III.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet spänner från 1920 till idag, men domineras av
perioden 1920-1960. Det rör sig nästan uteslutande om den vårdtyp
som blev vanlig under 1930-talet, låg och bred. Formspråket
är ofta mer eller mindre klassiserande fram till och med 1950-talet
för att sedan bli mer reducerat. Materialet utgörs som regel av svart
eller ljus granit. Ett fåtal vårdar är av marmor, bl.a. ett par små kors
på barngravar. Den svarta graniten dominerar fram till 1950-talet.
Några enstaka vårdar har en mer individuell utformning med
avseende på storlek, material eller dekor. En handfull vårdar är av
äldre typ och mer högresta. Dessa är daterade till 1920-talet och
fi nns främst i kvarter III. Gravläggningarna har skett i linje, mer
eller mindre kronologiskt. Endast en liten andel är familjegravar.
Ursprungligen hade många av gravarna grusbädd och stenram, av
vilket idag inget har bevarats. Titlar är sparsamt förekommande och
har oftast yrkesmässig koppling: lantbrukare, hemmansägare, kapten,
konstnär, byggmästare, grundläggare, kommunalordförande,
handlande, snickare, folkskollärare.
Avdelning C
Allmän karaktär
Avdelning C från 1957 består av två gravkvarter, ett större i väster
och ett mindre i öster, åtskilda av en gång. Genom kvarterens norra
del löper en öst-västlig gång som i sin förlängning ansluter till D.
Gravarna ligger i öst-västliga rader med vårdarna vända mot norr
(utom den nordligaste som är vänd mot söder och den öst-västliga
gången). Häckar utlagda i räta vinklar inramar de båda kvarteren
och skapar mindre rum.
Gravvårdstyper
Vårdarna i det västra kvarteret daterar sig från 1957 – 65 och har
enhetliga mått, något högre än breda. Genomgående materialet
är opolerad grå granit. Formspråket är stramt och några av vårdtyperna
är ritade av kyrkogårdsarkitekt G V Walberg, vilken även
projekterat kyrkogårdsutvidgningen. Titlar förekommer i princip
inte, inte heller familjegravar. Ortsnamn är däremot brukligt. I
västra änden är en rad längs kyrkogårdsmuren med småskaliga,
strama vårdar från 1960 – 82 på barngravar. Det östra kvarteret
har än mer uniforma vårdar, alla har samma mått och reducerade
formspråk med kors och bokstäver av koppar. De härrör alla från
1960-talets senare del.
Avdelning D och E
Allmän karaktär
Avdelning D längs kyrkogårdens östra sida har en utsträckt oregelbunden
form och är svagt terrasserad mot raden av cypresser längs
kyrkogårdsmuren, vilken är avdelning E. Gravarna är placerade i
nord-sydliga rader med vårdarna vända mot öster. Inne i kvarteren
löper raka kalkstensgångar. Tre granittrappor förbinder D med den
högre liggande kyrkogården i väster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs av låga vårdar från 1970-talet till idag.
Materialet är övervägande ljus granit och formspråket är överlag
enkelt, men inte uniformt. Några av de yngre vårdarna är av avvikande,
högpolerat stenmaterial, vilket kan ses som uttryck för
ökande individualism på kyrkogården. Titlar och familjegravar
förekommer inte.
Avdelning F och minneslund
Allmän karaktär
Avdelning F utgörs av en kvadratisk, häckomgärdad urnlund
från 1969. I mitten växer två sorgeträd, hängalmar, inom två små
rektangulära gravkvarter. Gravarna är placerade i dessa och längs
häckarna. Genom urnlunden och mellan dess gravkvarter löper
rätvinkliga gångar av små kvadratiska kalkstensplattor. Väster om
urnlunden, vid gamla kyrkogårdens stödmur har i sen tid ordnats
en minneslund under en åldrig och stämningsskapande ek. Minneslunden
utgörs av en enkel gräsmatta i vars ände sitter en stor
natursten med inskription. Vid denna finns plats för blommor och
parkbänk. Buskar bildar fond.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna i urnlunden är småskaliga och daterar sig från 1976
till idag. Bland de yngre finns några små naturstenar av granit.
Inventeringsår 2002
HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Kyrkan grundlades 1860 och byggdes 1863, på församlingens önskan med Voxtorps kyrka som förebild, på platsen intill den tidigare medeltida kyrkan, som revs samma år. Murmästare var Elias Pettersson, Sandhult, snickarmästare Bengt Andersson, Villstad. Invigning förrättades av biskop Henrik Hultman 1865. Exteriören välbevarad, interiören förändrad främst beträffande färgsättningen.
PLAN OCH MATERIAL - byggd efter 1851 års ritning, en kopia av Voxtorp, men med längre långhus med sex fönster istället för fyra per långsida. Det halvrunda korpartiet har fyra fönster. Torn i väster, sakristia i norr. Byggd i sten, spritputsad med slätputs i omfattningarna, avfärgad i vitt. Diagonallagd svart skiffer på långhus och sakristia, fjällskiffer på kor och torn, koppar på lanternintaket. Lanterninen vitmålad. Ursprunglig takbeklädnad spån eller brädtak.
EXTERIÖR - Långhus med västtorn med lanternin, från början öppen, nu inglasad. Väst- och sydingångar likformigt prydda, med inramande pilastrar som bär överliggare med båge kring lunettfönster. Rikt profilerad taklist med tandsnittsfris. Fast handikappramp vid västentrén.
INTERIÖR - Brett och rymligt kyrkorum, välbelyst genom de stora rundbågiga fönstren med klart, blåst glas i långhuset, antikglas i koret. Den ursprungliga färgsättningen i vitt och guld förändrades 1979: väggar ljusgula, valvet blekt grått med taklist i rödbrunt och gult. Altaruppställningen har svarta (tidigare gulmarmorerade) kolonner, som omger altartavla av Ludvig Frid 1894, "Kristi Himmelsfärd". Den ersatte ett gulmålat träkors med törnekrona, som stod på altarbordet, vilket liksom altarringen med balusterdockor är ursprungligt. Nummertavlor med förgyllda lyror. Korbänk. Predikstol tillverkad av Erik Nyman, Kållerstad, med balusterdockor och ansvällning på korgens nedre del, praktfullt ljudtak med lambrequin, färgsatt i rött, blått, grått och guld (den s k Mjöbäckstypen). Fyra slutna bänkkvarter med bänkfasader målade i två nyanser blått med guldlister kring spegelfälten, gråmålade invändigt. Orgelläktare med bröstning målad i grå nyanser, med genombrutet galler upptill. Orgel från 1875 av orgelbyggare Johannes Andersson, Långaryd, med nygotisk fasad. Underbyggnad till halva läktardjupet med svängda, vävklädda väggar. Äldre inventarier uppställda i kyrkorummet.
Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993
Inventeringsår 2015
Kyrkogården torde ha medeltida ursprung och vara samtida med den
äldsta kyrkan på platsen. Dess utsträckning inskränkte sig sannolikt
då till det krönläge där kyrkan står. Senast 1812 hade kyrkogården
utvidgats åt söder och omgärdats med en stenmur. Troligen är det
till stor del den ännu befintliga. I och med detta fick det som idag
benämns avdelning A sin nuvarande utsträckning. Troligen blev
kyrkogården dock i samband med kyrkans uppförande på 1860-talet
något justerad i form så den fi ck räta vinklar. En trädkrans av lönn
torde planterats vid samma tid. Kyrkogårdens södra sida kom att
ordnas med raka grusgångar mellan gravraderna. Flera av gravarna
var grustäckta, vilket ännu kan ses på ett fl ygfotografi från 1950.
1919 anlades en ny kyrkogård vid den gamlas norra sida. Även på
denna var det brukligt med grusgravar. I stor utsträckning tycks
gravsättningarna ha skett kronologiskt, på linje.
1950 utarbetades av kyrkogårdsarkitekt G V Walberg, Malmö, ett
förslag till en omfattande kyrkogårdsutvidgning. Denna skulle helt
komma att omsluta den gamla kyrkogården och avsågs att utföras
i etapper. 1957 invigdes den första delen, avdelning C, norr om
1919 års kyrkogård. Dess norra sida kom att gränsa till församlingshemmet
från 1928, idag rivet och dess tomt sammanlänkad med
kyrkogården. Walberg hade utarbetat detaljerade riktlinjer för avdelningens ordnande, vilket även infattade utformning av gravvårdarna
på dess olika delar. Arkitekten ritade själv förslag på gravvårdstyper.
Gravarna lades till skillnad från på gamla kyrkogården helt i gräsmatta.
Häckar planterades i rumsskapande syfte. Alla vårdar skulle
huggas i ljusa stenarter utan råa, grovhuggna eller polerade ytor.
Ritning på gravvård från enskild skulle först godkännas av kyrkogårdsnämnden. I övrigt avsattes sluttningen längs kyrkogårdens
östra sida samt mark i söder och väster för nya gravkvarter. 1960
färdigställdes ett bårhus efter ritningar av arkitekt Johannes Dahl,
Tranås. 1961 fullföljdes arbetet med en mur runt kyrkogårdens nya
utsträckning med nya entréer i söder, väster och norr. Arbetet leddes
av Bertil Carlsson, Åsunden. Avdelningarna G och H väster om
gamla kyrkogården fi ck dock ej nyttjas som gravplatser för att de låg
för nära bebyggelse. Mellan dessa anlades en allé av pyramidalmar
fram till kyrkan. Denna kom även att kantas av lyktstolpar. I anslut-
ning till dessa ordnades två parkeringsytor, en större vid infarten och
en mindre vid kyrkan. 1969 ordnades de nya gravområdena i öster
och söder efter ritningar av stadsträdgårdsmästare Ivar Andersson,
Jönköping. I stora drag följdes Walbergs ursprungliga förslag, men
av en tänkt trappa från landsvägen i öster blev det dock inget. Södra
avdelningen blev urngravsområde, dock med en annan utformning
än de friliggande gravar Walberg förespråkat. Under 1900-talets
andra hälft har gruset helt borttagits från gångar och gravar inom
kvarteren på A och B. 1995 djupgrävdes ytan norr om kyrkan på
gamla kyrkogården och kunde tagas i anspråk för kistbegravningar.
2004 utökades förråd och parkering vid församlingshemmet efter
förslag av Kenth Henriksson, LMK. 2007 uppsattes av arbetsmiljöskäl
ett staket ovanpå gamla kyrkogårdens stödmurar.
År 1800-2007 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Byggmästare: Bertil Carlsson
Landskapsarkitekt: G V Walberg
Trädgårdsarkitekt: Ivar Andersson
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Lantmäteristyrelsens kartarkiv..
Bredaryds församlings arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - 1851 nybyggnad (renritning efter Voxtorp av E Langlet).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - Rydell G, En bok om Bredaryd, Växjö 1967; Hazen J G, Forsheda pastorat, Växjö 1913; Manus till kortfattad beskrivning för SvK (E O Johansson 1940-tal); Sjöström, I, Rundat eller rakt? Korets utformning i nyklassicismens salkyrkor i Jönköpings län (i: Kyrkobyggnader 1760-1860, del 2); Foton exteriör 1956, interiör 1927, 1952. ATA..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1993). Sveriges kyrkor volym 216 Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1984). Kulturhistorisk utredning för Värnamo kommun. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1982). Översiktlig kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Värnamo kommun.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin