Motivering (skydd): Kvarter 1-30
Den gamla delen av Ås kyrkogård fi ck nuvarande utsträckning 1908.
Till följd av omläggning under 1950-talet har kvarteren idag en
tämligen homogen efterkrigstida prägel med regelbundna gravrader
i gräsmatta, vilket är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar.
Av den tidigare prägeln med en stor mängd grusgravar kvarstår
bara en grav med ett konstrikt gjutjärnsstaket. Kvarterens kulturhistoriska värde är kopplat till enskilda äldre vårdar, vilka ger ett
historiskt djup och genom sina högresta former utgör ett karaktärs-
skapande inslag. Av särskilt intresse är en handfull gjutjärnsvårdar,
vilka representerar den tidiga industriella gravvårdsproduktionen,
knuten till bygdens järnbruk. Vårdar med titel speglar det gamla
bondesamhället och yrken kopplade till detta. Norr om sakristian
ligger några kontraktsprostar begravda jämte säteriägare, folkskollärare
och kantor. Dessa kvarter har haft en något högre status och
berättar även om den tid då Ås var moderförsamling.
Kvarter 31-47
Kyrkogårdens norra utvidgning från 1938 har en typiskt efterkrigstida
prägel med delvis rygghäckskantade rader av låga vårdar i
gräsmatta. Detta är ett vanligt karaktärsdrag på svenska kyrkogårdar.
De enkla vårdarna speglar ståndssamhällets utjämning under
folkhemmet. Det kulturhistoriska värdet ligger i de övergripande
strukturerna.
kyrkogården som helhet
Ås kyrkogård är anlagd på ny plats tillsammans med kyrkan 1869.
En utvidgning åt väster skedde 1908 och längs norra sidan 1938.
Kyrkogården har en strikt rektangulär plan med kyrkan i centrum.
Den äldre delen utgör en platå omgärdad av stödmurar utom i norr.
Detta i kombination med delvis hamlad trädkrans av lönn, ursprungligt
entréparti med smidesgrindar och grusade huvudgångar
ger karaktär av en traditionell landsbygdskyrkogård. Alla mindre
grusgångar är dock igenlagda eller belagda med cementsten, ett
för kyrkogårdsmiljön främmande material som även kommit till
bruk i en handikappramp. Störande inslag utgör även trappräckena
av omålat galvaniserat stålrör. Den öst-västliga axeln med kyrkan
understryks av en allé.
Kyrkogårdens ursprungliga kvarter från 1869-1908 har genom en
omläggning på 1950-talet fått en efterkrigstida karaktär som är vanligt
förekommande på svenska kyrkogårdar. Detta tar sig uttryck i
regelbundna gravrader i sammanhängande gräsmatta. Vårdbeståndet
har till större delen den låga profi l som blev vanlig omkring 1940,
en spegling av ståndssamhällets utjämning under folkhemmet. Som
en kontrast mot dessa stenar står det förra sekelskiftets mer monumentala
vårdar, uttryck för ett motsatt kyrkogårdsideal. Det är
främst till denna äldre vårdtyp som kyrkogårdens kulturhistoriska
värden är knutna. Ett särskilt högt värde har en handfull gjutjärnsvårdar,
vilka vittnar om tidig industriell gravkonstproduktion vid
järnbruken i bygden. Av de grusbäddar som innan 1950-talet präglade
kyrkogården kvarstår bara en, vilken får ett intresse genom sitt
gjutjärnsstaket. Vårdar med titel berättar om socknens historia och
en stark bondeklass. Några kyrkoherdegravar vid sakristian speglar
Ås förflutna som moderförsamling. Utvidgningen från 1938 har en
renodlat efterkrigstida karaktär av i länet vanligt slag. Det kulturhistoriska värdet i dessa kvarter är närmast av strukturell art.
Kyrkogårdar rymmer information om personer, gårdsnamn och
försvunna yrken. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och
gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär
och att gravvårdar från olika tider fi nns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrka och kyrkogård ingår i ett område klassat som riksintresse
- Kallmurar, nivåskillnader, smidesgrindar, grindstolpar, grusgångar,
trädrader och häckar är väsentliga delar av kyrkogårdens
utformning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Gjutjärnsvårdarna skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning.
för kulturmiljövården.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Ås kyrkogård har en rektangulär plan uppdelad i 47 kvarter, egentligen
gravrader. Kvarter 1-30 utgör den äldre del av kyrkogården
som tillkom 1869-1908, vilken är en svag platå med kyrkan centralt
placerad. Resterande kvarter utgör den långsmala, lägre liggande
utvidgningen från 1938 längs norra sidan.
Omgärdning
Kyrkogårdens äldre del omgärdas vid alla sidor utom den norra
av kallmurade stödmurar, från endast någon decimeter i höjd vid
ingången i väster till omkring en meter i öster. Den västra sträckningen
består av kilade och tuktade granitblock lagda 1908. I övrigt
rör det sig om block och hällar av marksten, lagda 1869. I söder
är i linje med kyrkans sydport en finhuggen sentida granittrappa.
En äldre trappa finns i murens nordöstra hörn. I linje med tornets
västfasad finns i söder en handikappramp från 2001 med kantstenar
av granit, beläggning av cementplattor med sjösten och ett omålat,
galvaniserat stålrörsräcke av standardmodell. Dylika räcken fi nns vid
samtliga trappor. Mot utvidgningen i norr är en grässlänt med två
betongtrappor. Utvidgningen begränsas i norr av en mur av kilad
granit ca 0,1 meter hög.
Ingångar
Kyrkogårdens huvudingång är i väster i linje med tornporten. Ingången
är något indragen från vägen och har fyra stolpar av granit
med fasade kanter och krön. Dessa är liksom de tre smidesgrindarna
med bandjärnrosetter samtida med kyrkan. Ett likartat utförande
har man gett utvidgningens ingång, också den förlagd i väster.
Vegetation
Kyrkogården omges utanför murarna av en – i söder och öster
utglesad – trädkrans av lönn från 1869-1958. I väster är lönnarna
hamlade. I slänten mellan gamla och nya delen växer nyplanterade
askar. Längs kyrkogårdens västra och en del av södra sidan växer
en hagtornshäck. En mindre lövhäck avgränsar utvidgningen mot
norr. Mellan ingången och kyrkporten är en allé av lindar, planterade
1958. Norr om långhuset växer tre resliga cypresser, planterade
1944.
Gångsystem
En bred grusgång leder från huvudentrén rakt fram till tornporten
och löper sedan runt kyrkan. Från kyrkans sydport är en bred gång
belagd med sexkantiga cementplattor med sjöstensyta. Samma
beläggning finns på en gång som går från utvidgningen i norr till
handikappentrén i söder samt på två smala gångar som löper längs
norra respektive södra sidan av kyrkogårdens äldre del. Utvidgningen
genomlöps från väster till öster av en grusgång.
Gravvårdstyper
Ås kyrkogård kan uppvisa gravkonst från 1800-talet fram till idag.
Äldst är några gjutjärnsvårdar, vilka representerar den första industriellt producerade gravkonsten. Från förra sekelskiftet finns flera
exempel på resliga vårdtyper av granit, vanligen i form av bautasten
eller obelisk. Med bestämmelser om maximihöjd på vårdar
fick status istället uttryckas på bredden. Bruket av grusbäddar med
inramning av sten eller häck var vanligt bland dessa, liksom hos
de föregående, men är idag helt borttaget. Ofta utgjorde vård och
stenram en helhet som blivit bruten när stenramen avlägsnats.
Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt
mer och mer uniforma. En orsak var det begränsade utbudet av
tillverkare, vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak
var tidens kollektivistiska samhällsanda. Genomgående under hela
1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
mot seklets slut företrädesvis ljus granit medan svart präglade de
första decennierna.
Kvarter 1-30
Allmän karaktär
Kvarter 1-30 är kyrkogårdens ursprungliga del, något utvidgad åt
väster 1908. Varje gravrad utgör ett kvarter. Gravarna ligger i nordsydliga rader med ryggen mot varann. Rygghäckar förekommer bara
i enstaka fall, exempelvis öster om södra gången och i en linje som
markerar kyrkogårdens utsträckning innan 1908. Kvarteren utgörs
av sammanhängande gräsmattor sedan de åtskiljande grusgångarna
avlägsnats. Ensamgravar och familjegravar är blandade. Längs östra
kyrkogårdsmuren har en del borttagna äldre vårdar samlats.
Gravvårdstyper
Till antalet dominerar den låga och breda vårdtyp som blev vanlig
under 1930-talet, företrädesvis den enkla rektangulära form som
präglar efterkrigstiden, ibland med klassiserande drag. De yngre är
friare i form och material, men har samma låga profi l. På alla delar
av kyrkogården fi nns ett visst inslag av högresta stenar från decennierna
kring 1900. Det rör sig om bautastenar och obelisker, vanligen
i polerad svart granit. Enstaka vårdar har en mer individuell
utformning som exempelvis en trädstam i ljus granit från 1912.
Dessa gravar har som regel haft grusbädd med inramning. En enda
grav, daterad 1885, har kvar detta. Inramningen är påkostad med
gjutjärnsstaket. Graven är dock återanvänd för en ny gravläggning
2005. I många fall har stenen utgjort en inkorporerad del i stenramen,
vilket var vanligt på den lägre, gavelformade vårdtyp som blev
vanlig under 1900-talets början. Idag har dessa vårdar ett stympat
uttryck. Fram till 1950-talet fi nns exempel på detta. Bland de äldsta
vårdarna på ursprunglig plats är fyra gjutjärnsvårdar från 1886-95.
Äldsta vården är en obelisk rest efter en kyrkovärd 1879. Norr om
sakristian finns några påkostade kyrkoherdegravar. Kontraktsprosten
H S Östbergs grav har en obelisk från 1892 vid sidan av två
vårdar över makan och dottern, sistnämnda en liten karaktäristisk
kalkstensvård från 1888 med murgrönsrelief och marmorplatta.
Stora granitkors är resta över J A Sandström 1924 och C A Berggren
1949. I anslutning finns en svart granitvård från 1903 över en
ägare till säteriet Svanaholm jämte två gravar tillhöriga folkskollärare
respektive kantor. Bland de borttagna vårdarna i sydost märks sju
gjutjärnskors från 1885-90 och en granitfl is från 1700-talet, vilken
måste komma från ödekyrkogården.
Titlar förekommer på många av de äldre vårdarna, vanligast är
hemmansägare, vidare fi nns förutom ovan nämnda: soldat, skräddarmästare,
kyrkovaktmästare, smedmästare, doktor, lärarinna,
kommunalordförande, häradsdomare, fjärdingsman, mjölnare,
timmerman, stenhuggare, skolvaktmästare, tegelmästare, dräng,
allmogespelman, sjökapten, gratialist, rentier.
Kvarter 31-47
Allmän karaktär
Kvarter 31-47 utgör den norra utvidgningen från 1938, omlagd
1958. Gravarna ligger i korta nord-sydliga rader med ryggen mot
varann. Med jämna mellanrum förekommer rygghäckar av måbär.
Ytan utgör en sammanhängande gräsmatta. De östligaste kvarteren
är outnyttjade.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen enhetligt med låga, rektangulära
vårdar av främst ljus granit från 1939 till idag. Merparten av vårdarna
är från 1970- och 80-talen. De äldre har som regel ett stramt
formspråk, reducerat i modernistisk anda, medan de yngre har en
friare gestaltning och ofta mer kulört stenart. Vård med titel eller
familjegrav finns bara bland de äldsta: donator och skräddarmästare.
Inventeringsår 2001
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Ås kyrkogård anlades i samband med nuvarande kyrkas uppförande
1869. En utvidgning företogs 1908 fram till landsvägen i väster,
på ömse sidor om en befi ntlig allé. För projekteringen svarade
länsträdgårdsmästare Siegfried Larsén, Dannäs. Kyrkogårdsmur
samt trädkrans kompletterades och hagtornshäckar planterades
längs muren. 1938 skedde en utvidgning längs norra sidan efter
förslag av Siegfried Johansson, Västboås. Av 1949 års frågelista och
fl ygfotografi er från samma tid framgår att kyrkogården till stor del
upptogs av grusgravar. Senast 1908 hade kyrkogården ordnats med
smala grusgångar mellan varje gravrad. 1949 gjordes ej längre någon
åtskillnad mellan enskilda och allmänna gravar, men en sådan
uppdelning tycks tidigare ha funnits. 1944 svarade trädgårdskonsulent
Gunnar Bergfeldt vid Jönköpings läns hushållningssällskap
för nyplanteringar på kyrkogården. Rabatter med prydnadsbuskar
anlades på ömse sidor om tornet. Längs kyrkans sidor planterades
cypresser. Vid detta tillfälle tycks de sista gravkullarna med murgröna
ha utslätats och ersatts med gräs eller singel. 1953 upprättade
stadsträdgårdsmästare Ivar Andersson, Jönköping, ett första förslag
till omläggning av kyrkogården. Enligt detta skulle alla gravar besås
med gräs och rygghäckar planteras. Omläggningen kom att ske 1958
under ledning av trädgårdsmästare John Andersson. Vid detta tillfälle
borttogs i princip alla grusgravar på kyrkogården. Grusgångarna
mellan gravraderna lades igen och de större av dessa ersattes med
beläggning i form av sexkantiga cementplattor. De stora kastanjer
och lönnar som utgjorde allén mellan landsväg och kyrka sågades
ned p.g.a. hög ålder. Dessa ersattes med nya lövträd. Trädraden mot
utvidgningen togs ned. Själva utvidgningen hade dittills ej fått ”någon
värdig stil”. Nu ordnades den med rygghäckar. Vid okänt tillfälle
har cypresserna vid kyrkans södra sida tagits ned. 2001 ordnades en
handikappramp till kyrkogården från parkeringen i söder. Förslaget
var upprättat av Arnold Samuelsson, Reftele. Troligen försågs kyrkogårdens
trappor vid detta tillfälle med stålrörsräcken.
År 1869-2001 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Entreprenör: Gunnar Bergfeldt
Okänd: Siegfried Johansson
Landskapsarkitekt: Siegfried Larsén
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Reftele pastorats arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1993). Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2. Småland och Öland.. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1981). Kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gislaveds kommun. ISBN: .
(1914). Ny Smålands beskrifning. ISBN: .
(1976). Refteleboken. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin