Motivering (skydd): Kyrkbyn Backaryd ligger knappt två mil nordväst om Ronneby i övergången mellan Blekinges mellanbygd där inlandsisen gett upphov till ett utpräglat mosaiklandskap och de stenbundna skogsbygderna på höglandet i norr. Byn är belägen utmed riksväg 27 som i äldre tider utgjort en viktig kommunikationsled mellan det folkrika Värend i Småland och Blekinges kuststäder. Värendsvägen passerar genom kyrkoanläggningen med den äldsta delen av kyrkogården och klockstapeln från 1600-talet till väster och kyrkan med den senare tillkomna kyrkogården till öster. Samhället har idag cirka 400 invånare och bebyggelsen i kyrkans närmiljö utgörs av villor och mindre flerbostadshus, främst uppförda under 1900-talet. Nordost om kyrkan ligger den före detta folkskolan som idag fungerar som församlingshem.
Backaryd har historiskt tillhört Ronneby socken men var den första av de glest befolkade orterna i landskapets norra del som kom att bilda egen församling 1640 sedan ett kapell uppförts ett decennium tidigare och är i detta avseende en föregångare jämfört med övriga landskapet där dessa processer i regel tar sin början på 1700-talet med utbrytningar ur moderförsamlingar långt in på 1800-talet. Kyrkan i sig symboliserar på så vis trenden av skogsbygdernas frigörelse från de folkrika kustbygderna och en växande befolkning, men speglar också en församling med begränsad ekonomi. Redan 1776 hade en kunglig förordning förbjudit uppförande av kyrkobyggnader i trä. Undantag kunde göras för fattiga församlingar i skogsrika bygder, vilket norra Blekinges kapell och kyrkor i trä är tydliga exempel på.
I det träkapell som 1630 uppfördes i Backaryd och fick namnet Heliga Trefaldighets kapell hölls gudstjänster elva gånger om året. Timmerbyggnaden utgjordes ursprungligen endast av ett rektangulärt långhus, vilket i omgångar fram till tidigt 1700-tal kom att utökas med vapenhus i söder, kor i öster ett stort vapenhus i norr samt sakristia norr om koret. Senare under 1700-talet kom kapellet allt mer att förfalla och ansågs varken värdigt eller stort nog att fungera som gudstjänstrum för den allt mer växande församlingen. Ritningar för ett nytt kyrkobygge upprättades 1787 av Erasmus Gabriel Henschen, son till församlingens kyrkoherde och fortifikationsofficer i Karlskrona. Ritningarna kom senare att justeras av Olof Tempelman vid Överintendentsämbetet i Stockholm. Under ledning av timmermästaren Trued Ekelund från Karlskrona påbörjades bygget 1795 och invigning kunde ske 29 september 1799.
Den begränsade ekonomin till trots gavs kyrkan en sofistikerad gestaltning med korsformad plan och symmetrisk fasadarkitektur i utpräglad och strikt nyklassicism. Den stenbyggnadsimiterande arkitekturen kan sägas ha fulländats när timmerstommen 1833 reveterades och vitkalkades. Frånsett att en mindre sakristia i putsat tegel adderades på 1880-talet är kyrkans exteriör i allt väsentligt bevarad sedan dess, med gavelpartiernas karaktäristiska pilastrar och hörnlisener samt spåntäckt korstak och profilerad takfotsgesims. I sakristian är den tidigare östra ytterväggen frilagd och det rödslammade timret ger en förnimmelse av hur kyrkan kan ha tett sig innan reveteringen.
Interiören domineras av de högresta toskanska kolonner som flankerar mittgången och bär upp mittskeppets spegelvalv. Den korsformade planen och de stora rakt avslutade fönstren bidrar till ett ljus och luftigt kyrkorum, helt i nyklassicismens anda. Stor prägel sätter dock restaureringen 1885–87, då de separata rumsenheterna för sakristia och vapenhus i korsarmarna revs och stora delar av den fasta inredningen i trä tillkom. Nästa påtagliga årsring utgörs av stadsarkitekt Sigge Ulléns restaurering 1938, då bland annat den slutna bänkinredningen fick sin nuvarande utformning, fyra tidigare borttagna kolonner återställdes och orgelläktarens underbyggnader tillkom. Dagens färgsättning är till stor del från Hanna Victorsons restaurering 1972–73, men delvis även från Ullén. Ett inslag med viss negativ inverkan på upplevelsen av kyrkorummet är heltäckningsmattorna, troligen tillkomna 1972–73.
Den fasta inredningen har enkel karaktär och dess främsta kulturhistoriska värde utgörs av dess roll i det enhetligt nyklassicistiska kyrkorummet. Den romanska dopfunten från 1200-talet, som möjligen härrör från Heliga Kors kyrka i Ronneby, och kapellets altaruppsats i så kallad bondrokoko sticker i detta avseende ut och har utöver sina konsthistoriska värden särskilda kontinuitetsvärden genom dess koppling till församlingens äldsta historia. Samma värden kan tillskrivas de föremål som förvaras i museet i klockstapeln, inte minst mer funktionsbetingade föremål som fattigstock, kyrkstöt och likbårar som speglar äldre tiders seder, bruk och sociala strukturer.
En viktig länk till församlingens historia utgör även klockstapeln, som sägs ha anor från 1600-talet men enligt ett brandförsäkringsprotokoll från 1858 till stora delar kan vara ombyggd eller rent av nybyggd 1748. Norr om klockstapeln återfinns den äldsta delen av kyrkogården där också kapellet var beläget. Utsträckningen är ännu tydligt avläsbar genom att delar av den äldsta bogårdsmuren bevarats. Denna del av kyrkogården präglas av kyrkogårdsidealen från senare delen av 1800-talet med grusade gravplatser omgärdade av infattningshäckar, stenramar eller järnstaket. Här finns också merparten av de äldre gravvårdarna, de flesta högresta men i varierande stil samt exempel på mer monumentalt utformade gravplatser, bland annat en större familjegrav inhägnad av kedjor i pollare. Liknande karaktär återfinns partiellt på östra kyrkogården söder om kyrkan. Norr om kyrkan finns ett mindre antal vårdar av utpräglat naturromantisk karaktär. I övrigt präglas kyrkogårdarna av kyrkogårdsidealen från mitten av 1900-talet och framåt, med lägre hållna gravstenar och tidigare grusade gravplatser som lagts igen med gräs och borttagna inramningar. Mer sentida gravskick representeras av minneslund och askgravplats.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Kyrkbyn Backaryd ligger knappt två mil nordväst om Ronneby i övergången mellan Blekinges mellanbygd där inlandsisen gett upphov till ett utpräglat mosaiklandskap och de stenbundna skogsbygderna på höglandet i norr. Byn är belägen utmed riksväg 27 som i äldre tider utgjort en viktig kommunikationsled mellan det folkrika Värend i Småland och Blekinges kuststäder. Värendsvägen passerar genom kyrkoanläggningen med den äldsta delen av kyrkogården och klockstapeln från 1600-talet till väster och kyrkan samt den senare tillkomna kyrkogården till öster.
Backaryd har historiskt tillhört Ronneby socken men var den första av de glest befolkade orterna i landskapets norra del som kom att bilda eget kapellag och sedermera egen församling. I närbelägna orter som Öljehult och Eringsboda är detta processer som tar sin början på 1700-talet med utbrytningar ur moderförsamlingar långt in på 1800-talet. Backaryd bildade egen socken redan 1640 sedan ett kapell uppförts ett decennium tidigare. Samhället har idag cirka 400 invånare och bebyggelsen i kyrkans närmiljö utgörs av villor och mindre flerbostadshus, främst uppförda under 1900-talet. Nordost om kyrkan ligger den före detta folkskolan som idag fungerar som församlingshem.
Kyrkogård
Backaryds kapell låg på västra sidan om Värendsvägen och här återfinns således även den äldsta delen av kyrkogården som bör ha tagits i bruk i samband med att den egna församlingen bildades 1640. Utsträckningen kan avläsas än idag, då rester av de norra och västra murarna ännu är bevarade och avgränsningen i väster då som nu utgjordes av landsvägen. Klockstapeln markerar det ursprungliga läget för södra gränsen, som liksom bogårdsmuren flyttades söderut vid en utvidgning 1967. 1981 adderades ett större markområde norr och väster om den gamla kyrkogården som till stora delar ännu inte tagits i bruk. Kyrkogården öster om Värendsvägen är samtida med kyrkans uppförande 1799.
Båda kyrkogårdarna omgärdas idag av bogårdsmurar av skiftande karaktär, dels som kvaderhuggen granit, både som kallmurar och i bruk, dels som kallmurar av tuktad fältsten. Västra kyrkogården har tre ingångar och östra fyra, varav flertalet är försedda med grindar av svartmålat smide. På ett flygfoto troligen taget på 1960-talet är gravplatserna närmast uteslutande grusade med infattningshäckar, stenramar eller järnstaket. Idag är merparten av kyrkogården gräsbevuxen med gravar stående utan särskild infattning. Den äldre karaktären bevaras främst på ett homogent område norr om klockstapeln samt partiellt på östra kyrkogården söder om kyrkan. På den äldsta delen av kyrkogården norr om klockstapeln finns också merparten av de äldre gravvårdarna, de flesta högresta men i varierande stil samt exempel på mer monumentalt utformade gravplatser, bland annat en större familjegrav inhägnad av kedjor i pollare. På östra kyrkogården norr om kyrkan finns ett mindre antal vårdar av utpräglat naturromantisk karaktär. I sydost kan man ännu skönja strukturen efter allmänna gravplatser, med mindre stenar och lätt variation i avståndet mellan gravarna. På västra kyrkogårdens norra utvidgning finns sedan 1993 en minneslund ritad av Ove Magnusson, gestaltad med en minnessten med inskription, ljusbärare, sittbänk och inramning av måbärshäckar. 2019 anlades en askgravplats norr om klockstapeln där en grusad jordningsyta inramas av en rabatt med timjan och liggande gravstenar i svart granit mot en rygghäck av japansk idegran.
Västra kyrkogården bevarar delar av en trädkrans av lind, lönn och björk, medan östra kyrkogården har hamlade lindar i söder och öster och kortare rader med ekar i väster och norr. Träd ordnade i rader, parvis eller som solitärer förekommer också, bland annat pelarek, hängbjörk och robinia. I övrigt präglas båda kyrkogårdarna av ett likvärdigt växtmaterial med buskar som rosor, buxbom, tuja och cypress och perenner som kärleksört, alunrot och julros. Utplanteringsväxter förekommer också, exempelvis tagetes och penséer samt blomsterlökar som narcisser och krokus.
Byggnader på kyrkogården
På västra kyrkogården står kyrkans klockstapel som ursprungligen tillhörde kapellet från 1630 och tidigast är omnämnd i ett inventarium från 1665. I ett brandförsäkringsprotokoll från 1858 anges den emellertid vara uppförd 1748, möjligen avser detta en mer omfattande upprustning. Renoveringar omnämns 1810, 1904, 1938, 1984 och 1997. Klockstapeln är uppförd av bilad och sågad furu med inslag av ek, utvändigt klädd med rödslammad locklistpanel. Det spåntäckta korstaket bildar branta gavelrösten i samtliga väderstreck under vilka vardera fyra ljudluckor av stående bruntjärad panel återfinns. Korstaket kröns i varje nock av vimplar med kors medan den centralt placerade och spånklädda spiran kröns av en tupp. Ingången återfinns i norr genom en brunmålad pardörr med liggande panel och äldre beslag. I nedervåning är inrättat ett enklare museum där äldre inredning och inventarier förvaras. Övre våningsplanet upptas av klockbocken i furu.
Vid slutet av 1910-talet omnämns ett bårhus av gulmålat trä med tjärat papptak sydost om kyrkan. Väster om klockstapeln fanns tidigare ett vitputsat bårhus, möjligen uppfört på 1950-talet. Ingen av byggnaderna finns idag kvar, sannolikt har bårhuset i trä ersatts av det putsade, vilket möjligen revs i samband med utvidgningen av kyrkogården 1981.
Källor och litteratur
Backaryds kyrka, Underhållsplan (2008-05-19), Ponnert Arkitekter AB, Degeberga/Lund. Vård- och underhållsplan, Backaryds kyrkogård, Rapport 2017:24, Ankdammen Konsult, Karlskrona (2018). Andersson, W. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge Band I, Medelsta härad, Stockholm: Svenska Bokhandelscentralen, 1932.
Svensson, B.O. Backaryds kyrka, Ronneby: Svenska kyrkan, 2009.
Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/, hämtad 2020-05-13. Platsbesök 2020-04-22.
Inventeringsår 2009
FÖRSAMLING 1995 - BACKARYD
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1376, år 1900: 2965, år 1995: 1359
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Utbruten ur Ronneby 1640.
LÄGE OCH OMGIVNING - Backaryd gamla kyrka låg på motstående sida av vägen från den nya kyrkan. Begravningsplatsen är ännu i bruk. En klockstapel från 1600-talet, tidigast omnämnd 1665 står sydväst om kyrkan i anslutning till den gamla kyrkplatsen. Den nya kyrkan ligger centralt i tätorten, längs vägen. Söder om den senare finns äldreboende. Kyrkan ligger en knapp km nordost om Årsjön, i socknens sydvästra utkant. Socknen som är skogrik och kuperad ligger norr om Ronneby, halvvägs mot Smålandsgränsen.
RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den rivna träkyrkan, även kallad HELGA TREFALDIGHETS KAPELL, uppfördes med början 1630. Den bestod ursprungligen av ett rektangulärt långhus med rakslutet korparti. Ett vapenhus tillbyggdes snart därefter på sydsidan; nämnt 1674. Vid en ombyggnad 1683-90 erhöll kyrkan en troligen korliknande utbyggnad åt öster. Ytterligare ett vapenhus tillbyggdes i norr 1708-10. Till koret fogades, okänt när, en sakristia i norr. Enligt en inskrift erhöll kyrkan målningar 1693 utförda av mäster Johan Columbus, dock av okänd utformning och omfattning. Riven i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. Timret återanvändes vid uppförandet av en kontorsbyggnad i brunnsanläggningen i Ronneby.
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Backaryds nuvarande kyrka är en treskeppig korskyrka med vidbyggd sakristia i öster. Byggnaden är uppförd av liggande timmer med smalare sakristia byggd av tegel. Den nyklassicistiska kyrkan uppfördes 1795-99 efter ritningar av E. G. Henschen, bearbetade av O. S. Tempelman. Sakristian tillkom 1885-87.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan är reveterad, har rektangulära fönster och täcks av ett spånklätt korstak. Den lägre sakristian har putsade fasader. Huvudingången är belägen i väster, ingångar finns även i norr och söder. Exteriören är i stort sett oförändrad sedan byggnadstiden, frånsett att kyrkan reveterades 1833. Även interiören har nyklassicistisk prägel trots senare förändringar. Det högre mittskeppet täcks av ett svagt välvt valv, som vilar på ett kraftigt kolonnburet bjälklag. Inredningen, bl.a. altaruppsatsen, härrör främst från en omdanande restaurering 1885-87. År 1938 restaurerades kyrkan under ledning av arkitekten S. Ullén. Bland annat återuppsattes kolonnerna i korsarmarnas skärningspunkter, som borttogs på 1880-talet, de öppna bänkarna ersattes med sluten bänkinredning och interiören målades om. 1973 genomfördes återigen en restaurering, som bl.a. innebar ommålning av interiören i ny färgskala med inslag av blågrönt och tegelrött.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin