Motivering (skydd): Bräkne-Hoby ligger strax norr om den blekingska kusten, mellan Ronneby och
Karlshamn. Fornlämningar i form av bland annat hällkistor från stenåldern, järnåldersgravfält samt skeppssättningar och domarringar tyder på en lång
bosättningskontinuitet i trakten. Kyrkbyn Hoby, som 1886 försågs med förledet Bräkne efter häradet, nämns som kongelev, d.v.s. kungsgård, i Kung Valdemars jordebok från 1231. Platsen antas ha varit tings- och möjligen även kultplats sedan förkristen tid. Den medeltida kyrkan som revs på 1860-talet tros ha föregåtts av en träkyrka som kan ha varit en tidig missionskyrka från 1000-talets mitt. Den nuvarande kyrkan stod färdig 1872, på platsen för den medeltida kyrkan. När järnvägen drogs fram i slutet av 1880-talet anlades stationen ett stycke norr om kyrkan, som därmed kom att hamna i södra utkanten av det lilla stations- och industrisamhälle som växte fram under sent 1800- och tidigt 1900-tal.
Den välbevarade karaktären av äldre sockencentra kring kyrkan, med prästgård från 1750-talet samt klockargård och sockenmagasin från 1800-talet, är en av anledningarna till att Bräkne-Hoby är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Miljön kompletteras av bebyggelse typisk för förindustriella centralorter eller kommuncentrum, som det tidigare tingshuset i klassicistisk stil, idag hemvist för förskoleverksamhet och Blekingearkivet, den gamla gästgivargården samt före detta kommunhuset från 1910-talet i utpräglad jugendstil, numera bibliotek och kulturhus. Som uttryck för riksintresset nämns även tre skolmiljöer: folkskolans, folkhögskolans och lanthushållsskolorna, till vilka hör ett stort antal byggnader från mitten av 1800-talet fram till sent 1900-tal.
Bräkne-Hobys medeltida kyrka uppfördes under senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den var liksom Heliga Kors kyrka i Ronneby som dateras till samma period tidigt försedd med korsarmar, vilket för romanska kyrkor i Danmark och Sverige annars var ovanligt vid denna tid. 1700- och 1800-talets kraftiga befolkningsökning ledde till att en stor del av Lunds stift medeltida kyrkobestånd kom att byggas om kraftigt eller rivas till förmån för nybyggen. Efter påtryckningar från biskop Thomander beslutades att en ny kyrka skulle uppföras i Hoby och 1861 togs ritningar fram av den nyligen tillträdde domkyrkoarkitekten i Lund, Helgo Zettervall. Zettervall skulle efter sina dryga 20 år i Lund komma att bli överintendent och som sådan få stort inflytande över byggandet i Sverige, inte minst gällande den som stora mängd kyrkor som uppfördes i landet under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet. Han spelar en avgörande roll för att nygotiken under senare delen av denna period blir helt dominerande stilart för nyuppförda kyrkor i landet.
Bräkne-Hoby kyrka var emellertid endast den tredje nybyggda kyrkan Zettervall ritade och den andra som kom att utföras, vilket gör den arkitekturhistoriskt intressant. Den utpräglade nygotik med inspiration från den franska höggotiken som vanligen associeras med Zettervall hade den då ännu unge arkitekten inte hunnit utveckla. Istället ser vi här en nyromansk treskeppig basilika vars byggnadsvolym snarare präglas av tyngd än den höjdsträvan som är typisk för Zettervalls kyrkobyggnader under 1800-talet senare decennier. Zettervall arbetsledde bygget, en roll han sällan intog senare i sin karriär, och ritade dessutom inredningen vilket inte heller var en självklarhet i hans senare projekt.
Frånsett den kraftfullt uppbyggda västportalen har kyrkans exteriör en relativt lågmäld gestaltning som i många avseenden har stora likheter med den dittills under 1800-talet närmast allenarådande nyklassicistiska kyrkobyggnadsidealen. Byggnaden utmärker sig istället snarast genom sin storlek i förhållande till sin rurala omgivning, varför den också ofta kallats för en lantkatedral. Antalet sittplatser har minskat betydligt jämfört med de 1800 som fanns vid invigningen 1872, men kyrkan räknas ännu till en av de största landsortskyrkorna i Lunds stift. Frånsett att långhuset ursprungligen hade skiffertak bevarar kyrkan i allt väsentligt sitt ursprungliga utseende.
Interiören präglas av basilikaformen, där Zettervall på ett framgångsrikt sätt skapat ett balanserat ljusförhållande mellan klerestoriet och de lågt sittande fönstren i sidoskeppen. Avgörande för upplevelsen av kyrkorummet är också den välbevarade fasta inredningen i form av bland annat altaranordning med absidskrank, predikstol, orgelfasad och bänkinredning. Den sistnämnda lär dessutom vara Blekinges första exempel på öppen bänkinredning. En betydande del av Zettervalls historiserande gestaltning gick emellertid förlorad när den framstående dekorationsmålaren Svante Thulins ornamentala och figurativa målningar som täckte större delen av kyrkorummet målades över vid 1950-talets restaurering, även om spår ännu finns kvar i tornbågen och i mittskeppets polykromt bemålade kassettak. Ansvarig för restaureringen var enligt olika uppgifter domkyrkoarkitekt Eiler Græbe alternativt stadsarkitekten i Karlskrona Sigge Ullén, båda herrar vars restaureringsideologier inte hade särdeles mycket över för 1800-talets historiserande kyrkoarkitektur och som tillsammans ansvarat för att en mängd rikligt utsmyckade kyrkorummet från tiden kalkats vita. I Bräkne-Hoby blev av okänd anledning fallet inte så. Istället inkallades bornholmskonstnären Paul Høm för att ge ny dekoration åt kyrkorummet, vilket gällande de ornamentala inslagen innebar en kraftigt nedtonad gestaltning. I klerestoriets nya apostlamotiv och korets tronande Kristusfigur, allt efter samma konceptuella idé som hos Thulin, framträder emellertid ett expressivt modernistiskt måleri som utgör en egen framträdande årsring med höga konstnärliga värden. Senare tillägg i kyrkorummet utgörs främst orgelläktarens underbyggnader och sidoingångarnas vindfång, vars gestaltning med glaspartier är ett tydligt avtryck av 2000-talets första decennier men samtidigt har ambitionen att ha en undanskymd roll i helhetsmiljön.
Bland de äldre föremål som finns kvar från den medeltida kyrkan kan nämnas de två kyrkklockorna av okänd ålder, fyra reliefer och ett dörröverstycke till den gamla predikstolen, en äldre altartavla, en målning över kyrkoherden Lars Schlyter med familj samt ett antal lösa skulpturer som ingått i större kompositioner, sannolikt epitafier. Föremålen härrör till större delen från 1600-talet, vilket troligen också gäller den port som står uppställd i vapenhuset och som tros ha tillhört den gamla kyrkan. Störst intresse tilldrar sig emellertid den romanska dopfunten som är ett högklassigt stenmästararbete i åhussandsten och sägs vara Blekinges enda helt bevarade medeltida dopfunt. Utöver sina konsthistoriska och hantverksmässiga värden har dopfunten också ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i 800 år.
Bräkne-Hoby kyrkogårds äldsta delar söder om den nuvarande kyrkan har medeltida ursprung. I samband med kyrkans uppförande utvidgades kyrkogården på präst- och klockargården ägor och fick den omfattning som idag motsvarar Gamla och Nya kyrkogårdarna, som karaktäriseras av en övervägande del äldre högresta gravstenar från decennierna kring sekelskiftet 1900. Gravvårdar i gjutjärn är relativt vanligt förekommande och gravplatserna bevarar i många fall tidstypiska inramningar av järnstaket eller kättingar i pollare. Södra kyrkogården som anlades i början av 1930-talet har en strikt symmetrisk grundplan sprungen ur 1920-talets klassicistiska ideal, medan gravvårdarnas genomgående lägre skala är ett uttryck för den gryende modernismen.
De norra kvarteren bevarar traditionellt grusade gravplatser med lågt klippta infattningshäckar. På södra delen av kyrkogården som tagits i bruk senare är gravplatserna ordnade mot rygghäckar och gravarna placerade rakt i gräset utan omfattning, en gestaltning som blev vanlig under 1900-talets andra hälft. Västra kyrkogården som tillkom 1989 präglas av anlagd rumsbildande växtlighet som utmed gränserna övergår i mer friväxande karaktär. Gravplatserna är till större del ordnade mot rygghäckar och vårdarna är vanligen av röd eller grå granit med runda eller asymmetriska former. Mer sentida gravskick representeras i form av urngravplatser och minneslund och här finns sedan 2019 även ett muslimskt kvarter.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Bräkne-Hoby ligger strax norr om den blekingska kusten, mellan Ronneby och Karlshamn. Fornlämningar i form av bland annat hällkistor från stenåldern, järnåldersgravfält samt skeppssättningar och domarringar visar på en lång kontinuitet av mänsklig aktivitet i trakten. Kyrkbyn Hoby, som 1886 försågs med förledet Bräkne efter häradet, nämns som kongelev, d.v.s. kungsgård, i Kung Valdemars jordebok från 1231. Platsen antas ha varit tings- och möjligen även kultplats sedan förkristen tid. Den medeltida kyrkan som revs på 1860-talet tros ha föregåtts av en träkyrka som kan ha varit en tidig missionskyrka från 1000-talets mitt.
Den nuvarande kyrkan stod färdig 1872, på platsen för den medeltida kyrkan. När järnvägen drogs fram i slutet av 1880-talet anlades stationen ett stycke norr om kyrkan, som därmed kom att hamna i södra utkanten av det lilla stations- och industrisamhälle som växte fram under sent 1800- och tidigt 1900-tal. Den välbevarade karaktären av äldre sockencentra kring kyrkan, med prästgård från 1750-talet samt klockargård och sockenmagasin från 1800-talet, är en av anledningarna till att Bräkne-Hoby är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Miljön kompletteras av bebyggelse typisk för förindustriella centralorter eller kommuncentrum, som det tidigare tingshuset i klassicistisk stil, idag hemvist för förskoleverksamhet och Blekingearkivet, den gamla gästgivargården samt före detta kommunhuset från 1910-talet i utpräglad jugendstil, numera bibliotek och kulturhus. Som uttryck för riksintresset nämns även tre skolmiljöer: folkskolans, folkhögskolans och lanthushållsskolorna, till vilka hör ett stort antal byggnader från mitten av 1800-talet fram till sent 1900- tal. Blekinge läns folkhögskola, som när den grundades i Mörrum 1869 var en av landet första folkhögskolor, flyttades till Bräkne-Hoby 1917 då den ännu bevarade huvudbyggnaden uppfördes. En bidragande anledning till flytten var att orten redan hade slöjdskola och husmodersskola, vilka 1918 slogs samman till en lanthushållsskola, idag naturbruksgymnasium. Bräkne-Hoby kom på så vis att bli något av ett bildningscentrum, en verksamhet som alltjämt är levande och präglar orten.
Utöver nämnda bebyggelse, som till större delen ligger i anslutning till kyrkan, utgörs närmiljön av ett öppet och svagt kuperat odlingslandskap som breder ut sig mot kusten i söder. Strax söder om kyrkogården möts två äldre vägsträckningar, Christian IV:s kustlandsväg från 1640-talet och vägen mot skogsbygderna och Småland i norr, som på en karta från 1757 omnämns som ”Allmänna skogsbygdsvägen”. Strax söder om vägkorset passerar E22 och i väster Blekinge kustbana.
Kyrkoanläggningen ligger inom registrerat fornlämningsområde Bräkne-Hoby 986 som avser bytomten enligt 1757 års karta och skyddas enligt 2 kap. kulturmiljölagen.
Kyrkogård
Kyrkan är uppförd på platsen för den romanska kyrkan och de äldsta delarna av Bräkne-Hoby kyrkogård har därmed medeltida ursprung. På de äldsta avbildningarna av kyrkogården, skifteskartor från 1757 respektive 1807 samt en målning från 1819, har kyrkogården en oval planform och omges av en bogårdsmur. Utsträckningen kan i stort antas överensstämma med den medeltida och motsvarar området direkt söder om nuvarande kyrkan. Kartmaterial från 1835 visar att en mindre kilformad utvidgning skett i sydväst, medan en omfattande utökning sker på präst- och klockargårdarnas mark i samband med uppförandet av den nya kyrkan i slutet av 1860-talet. Delarna väster om kyrkan kallas idag Nya kyrkogården medan området nordost om kyrkan räknas till Gamla kyrkogården, trots att det är samtida med Nya kyrkogården. En fortsatt snabb befolkningsökning påskyndad av järnvägens ankomst i slutet av 1880-talet föranledde nästa utvidgning som efter flera olika förslag verkställdes under tidigt 1930-tal. Den så kallade Södra kyrkogården anlades efter strikt symmetriskt rutmönster, där en mindre del i väster avsattes för linjegravar medan lejonparten utgjordes av familjegravar. Nivåskillnaderna mot Gamla och Nya kyrkogårdarna i norr upptogs av terrasseringar. Den senaste utvidgningen skedde 1989 då Västra kyrkogården anlades efter förslag av Gröna rummet landskapsarkitekter i Kalmar AB. 2019 anlades en askgravplats på en återgången kistgravplats på Nya kyrkogården.
Gamla, Nya och Södra kyrkogården inramas idag av bogårdsmurar och ofullständiga trädkransar medan Västra kyrkogården avgränsas av gräsvallar, gunnebostängsel och mer naturligt uppkomna trädpartier av varierande art och ålder. Gamla och nya kyrkogårdens gravkvarter indelas av grusade och asfalterade gångar som kring kyrkan delvis har en friare struktur. Gravplatserna är till största del gräsbevuxna men grusade gravar förekommer, framför allt på sammanhållna mindre delar i nordöst och nordväst. Gamla kyrkogården domineras helt av högresta gravvårdar typiska för tiden kring sekelskiftet 1900, i flera fall omgärdade av stenramar, järnstaket eller kättingar i pollare. Samma typ av vårdar återfinns även på Nya kyrkogården, men här är också lägre hållna gravar vanligt förekommande.
På Södra kyrkogården är de västra och södra kvarteren gräsbevuxna med gravar ordnade mot klippta rygghäckar. Centralt finns ett antal kvarter som liksom terrasserna i norr bevarar en äldre struktur med symmetriska grusade gravkvarter inramade av lågt klippta häckar. Gravvårdarna är genomgående av lägre karaktär, ett stilideal som sammanfaller med kyrkogårdsdelens anläggande i början av 1930-talet. En stor andel av vårdarna har yrkestitlar som speglar bygdens historia och framväxt. Majoriteten är således kopplade till jordbruket och sjönäringen men här finns även representanter för Bräkne-Hoby som tingsplats och stationssamhälle, så som häradsdomare och nämndeman respektive banvakt och stationsinspektor.
Utöver trädkransar och infattnings- och rygghäckar är växtligheten på Gamla, Nya och Södra kyrkogårdarna relativt begränsad. Städsegröna buskar och träd som en, tuja och idegran förekommer i viss utsträckning och då ofta i par. Rosor är vanligt förekommande på alla delar, medan inslag av till exempel lavendel och kärleksört är vanligast förekommande på Nya kyrkogården. På Södra kyrkogården utmärker sig de centralt belägna kvarteren av äldre karaktär med rikligt med perenner som exempelvis funkia, höstaster och julros.
Västra kyrkogården präglas av anlagd rumsbildande växtlighet som utmed gränserna övergår i mer friväxande karaktär. Gravplatserna är till större del ordnade mot rygghäckar och vårdarna är vanligen av röd eller grå granit med runda eller asymmetriska former. Här finns även urngravplatser och minneslund och sedan 2019 också ett muslimskt kvarter. Utmed södra gränsen ligger en stor samling återgångna gravstenar. Kyrkogården har ett betydande inslag av planteringar av såväl perenner som ettåriga utplanteringsväxter. Planteringarna antar ofta naturlig karaktär, som kring den anlagda dammen med arter som kaveldun, ormbunkar och röda näckrosor.
Byggnader på kyrkogården
Utanför kyrkogården men på fastigheten, väster om Nya kyrkogården, ligger ett gravkapell från 1937 ritat av ingenjör Martin Eriksson, Guö. Byggnaden har vitslammade tegelfasader, tegelavtäckt sadeltak och äldre rund- och lunettformade träfönster. Direkt söder om bårhuset ligger två vitputsade personalbyggnader för vaktmästeri, garage och verkstad samt en carport. Norr om bårhuset på en separat fastighet ligger församlingshemmet och den så kallade Röda stugan där kyrkans barnverksamhet bedrivs. Båda byggnaderna har rödfärgad stående panel, vitmålade fönster och foder samt tegelavtäckta sadeltak.
Källor och litteratur
Bräkne-Hoby kyrka, Vård- och underhållsplan (2007-11-05), Restaurator AB, Malmö. Utkast: Bräkne-Hoby kyrkogård - Vård- och underhållsplan, Blekinge museum 2018. Arbetskopia tillhandahållen av Ronneby pastorat genom kyrkogårdskoordinator Janica Eriksson. Andersson, W. m.fl. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge band II, Stockholm: Generalstabens litografiska anstalts förlag, 1941.
Alvhäll, G. och Svensson, B.O.: Bräkne-Hoby kyrka, Ronneby: Svenska kyrkan, okänt årtal. Bodin, A. Helgo Zettervalls arkitektur: Volym II – Kyrkor, Stockholm: Carlsson Bokförlag, 2017. Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Länsstyrelsen i Blekinge län. Kunskapsunderlag Bräkne-Boby [K9] Bräkne-Hoby socken, Ronneby kommun: https://www.lansstyrelsen.se/download/18.42b3306a1650dd83e9d486ab/1539167215023/K9%20Kunskapsunderlag%20Bräkne-Hoby.pdf, hämtad 2020-06-22.
Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/14a7bb27-3fd0-4284-8926-3ef628ec0837, hämtad 2020-06-26.
Platsbesök 2020-04-20.
Inventeringsår 2001
FÖRSAMLING 1995 - BRÄKNE-HOBY
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 3470, år 1900: 5828, år 1995: 3453
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken (ursprungligt namn Hoby). Öljehult utbruten 1859.
LÄGE OCH OMGIVNING - Bräkne-Hoby kyrka är belägen på samma plats som den år 1868 raserade medeltidskyrkan. Kyrkan ligger i tätortens södra utkant 200 m öster om järnvägen. Läget är fritt mot odlingsmarken i söder och drygt 1 km öster om Bräkneån. Prästgården är belägen 100 m nordost om kyrkan. Till kyrkomiljön hör även skolhus i flera generationer, församlingshem, bibliotek, tingsgården samt Heby gårds mangårdsbyggnad. Tillsammans bildar dessa byggnader en välbevarad och levande miljö, som i byggnadsskick omspänner perioden från det sena 1800-talet till 1900-talets mitt ett belysande exempel på ett sockencentrum. 650 m norr om kyrkan finns en bevarad pestkyrkogård. Bräkne-Hoby ligger väster om Ronneby. Sockencentrat utgör riksintresseområde.
RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den rivna medeltidskyrkan är känd genom äldre beskrivningar och planritningar. Den hade innan rivningen korsformad plan med ett smalare, rakslutet kor, sakristia i vinkeln mellan norra korsarmen och koret samt ett vapenhus i söder. Det förefaller troligt att kyrkan uppfördes under 1100-talet eller tidigt 1200-tal. Korets ursprungliga avslutning är inte säkert känd, men bör ha varit absidial. Ett brett västtorn tillbyggdes i ett något senare skede. Sannolikt vid 1200-talets mitt tillbyggdes korsarmarna, troligen ursprungligen med absidioler i öster (jfr Ronneby). Det väster om den södra korsarmen tillbyggda tvåvåniga vapenhuset torde med hänsyn till portalens utformning ha tillkommit under 1200-talets senare del. Vid en ombyggnad 1701-04 förlängdes koret i öster samt erhöll en rak östmur. Samtidigt tillbyggdes sakristian. Vid ytterligare en ombyggnad 1704-09 inlemmades tornets bottenvåning med långhuset och lades under gemensamt takfall. Kyrkans innertak utgjordes av kryssvalv av tegel över kyrkans samtliga partier, huvudsakligen tillkomna under medeltiden. Riven i samband med att ny kyrka uppfördes på samma plats. Det enda som nu återstår av kyrkan är en slutsten av granit med ett flätat ankarkors i relief, troligen till en portal.
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den nyromanska kyrkan uppfördes 1868-72 efter ritningar av arkitekten Helgo Zettervall 1863. Det är en treskeppig basilika med torn i väster samt korutsprång i öster. Byggnadsmaterialet är gråsten med tegel i torn och omfattningar.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - De gulfärgade, putsade fasaderna pryds av vita detaljer, rundbågsfriser, lisener, omfattningar etc. Fönstren är rundbågiga, basilikavåningen markeras genom sitt band av små rundbågsfönster. Tornet, som har en bredare nederdel, har gavelrösten i alla väderstreck och kröns av en kort spira. Ingång sker genom tornets perspektivportal i väster, sidoingångar finns mitt på långsidorna. Rundbågsarkader uppburna av åttkantiga pelare med tärningskapitäl skiljer mittskeppet från de smalare sidoskeppen, som i höjdled delas av läktare. Mittskeppet täcks av ett vinklat, kassetterat trätak, medan sidoskeppen har pulpettak. En tribunbåge markerar koret. Korutsprånget upplyses av höga rundbågsfönster, och hjälmvalvets målning bildar blickfång; Kristus som världsdomare. Sakristian är inrymd i korutsprånget bakom altarskranket. Kyrkan restaurerades 1958-59, varvid interiören fick nyfärgsättning, delvis inspirerad av den ursprungliga, vars figurativa målningar var utförda av Svante Thulin.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998. Reviderat i samband med inskrivningen 2002 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin