Motivering (skydd): KYRKOMILJÖN – Gåsinge-Dillnäs socken består i sydöstra delen av öppen, bruten odlingsbygd på näsen mellan Storsjön och Klämmingen, i nordväst av smala dalgångsbygder i skogsmark. Socknen är rik på fornlämningar, bl a gravrösen och hällristningar från bronsåldern, gravfält från järnåldern, fornborgar och runstenar.
Dillnäs kyrka är uppförd på en höjd omgiven av odlingslandskap. Höjden ligger på en udde vid sjön Klämmingens västra strand. Kyrkan är belägen norr om Dillnäs by med ålderdomlig bebyggelsestruktur och omgivande odlingslandskap. Vägen upp till kyrkan ringlar genom byn och slutet av vägen kantas av ett äldre vägräcke med stenstolpar. Kyrkoanläggningens läge på höjden, med kyrkbyn i söder, utgör ett historiskt landmärke. Den tidigare fattigstugan belägen i sydväst och det tidigare kommunalhuset i sydost berättar om kyrkans sociala roll i samhället och är viktig för kyrkomiljön.
KYRKOANLÄGGNINGEN – Kyrkogården omgärdas av en kallmurad stenmur med huvudingång på södra sidan. Kyrkogården är gräsbevuxen med en trädkrans löpande på insidan av muren. I kyrkogårdens nordöstra hörn står en bod med ljust gråmålad panel och sadeltak täckt med lertegel. Boden användes tidigare som bårhus, idag används boden till förråd och toalett. Kyrkoanläggningen karakteriseras av sitt lugna och avskiljda läge på en höjd omgiven av åkrar och skogsdungar. Kyrkobyggnadens avsaknad av tillbyggnader, de slätputsade fasaderna och det spåntäckta taket gör tillsammans med den outvidgade kyrkogården att anläggningen präglas av ett enkelt formspråk. Viktig för kyrkoanläggningen är den omgivande bogårdsmuren med anslutande trädkrans.
KYRKAN – Dillnäs kyrka består av ett enskeppigt långhus med kor i öster. En sakristia med halvcirkelformig plan ligger öster om koret. Fasaderna är slätputsade och sedan 1998 åter avfärgade i en ljust gul nyans. Sadeltaket med valmad spets i öster är täckt med kluvet spån och i väster finns en takryttare. Ingången till kyrkan är belägen i västmuren. I långhusets sydfasad finns tre stickbågiga fönster och på norra sidan dito två. Kyrkorummet är täckt av ett tryck trätunnvalv.
Dillnäs romanska stenkyrka uppfördes med rektangulärt långhus och smalare rakt avslutat kor i öster under 1100-talets senare del eller 1200-talets början. Sakristian låg norr om koret och kan ha uppförts samtidigt med kyrkan eller något senare under medeltiden.
Under 1400- eller 1500-talet förlängdes kyrkan åt väster och ett vapenhus byggdes framför sydportalen. En takryttare uppfördes i väster. Eventuellt slogs tegelvalv över kyrkorummet samtidigt.
1676 träffades kyrkans torn av blixten, då det västra valvet förstördes, västra kyrkomuren skadades och samtliga fönster slogs sönder. 1757 byggdes en ny takryttare med plats för klockorna.
1777-79 förändrades kyrkan avsevärt då man rev det gamla koret och sakristian i norr. Långhuset förlängdes åt öster och fick en halvrund avslutning med sakristian förlagd bakom koret. Kyrkorummet täcktes av ett trätunnvalv och nya fönster höggs upp. Vid ombyggnaden anskaffades även ny inredning, såsom predikstolen och de slutna bänkarna. 1780 skänktes altarskåpet, som hade tillverkats för Vårdinge kyrka omkring 1475 – 1525. 1795 kläddes kyrkans tak med spån. Dessförinnan var takfallen troligen brädtäckta. 1797 revs vapenhuset och sydportalen sattes igen, då en ny huvudingång togs upp i västra gaveln.
I början av 1800-talet byggdes en ny orgelläktare i väster, som ersatte en tidigare västläktare och 1849 införskaffades kyrkans första orgel.
En stor ut- och invändig restaurering utfördes 1947-49, under ledning av arkitekt K. M. Westerberg. Fasaderna putslagades, takets spåntäckning sågs över och tjärades. Fönsterbågarna justerades och målades. Invändigt så rengjordes, lagades och kalkavfärgades väggar och valv. Invändiga golv justerades och nya innanfönstren med blyinfattade svagt färgade rutor sattes in. Bänkarna byggdes om något. Skåp byggdes och sattes in i sakristian. Predikstolen, altarringen, orgelläktarens pelare, bänkar och altarskåpets fundament målades med grön marmorering och flera inventarier konserverades. Ett nytt uppvärmningssystem installerades 1956. Under 1980-talet renoverades sakristian och förråd inrättades under orgelläktaren.
1997-98 genomfördes en utvändig renovering, vid vilken den skadade spritputsen togs ned och kyrkan återfick sitt sena 1700-tals utseende med slätputs, ljust gul avfärgning och den återmonterade äldre västportalen.
2005 renoverades kyrkan invändigt, då ytskikten rengjordes och kalkades. Äldre målad väggbården och målning på altarring och fundamentet till altarskåpet togs fram och kompletteringsmålades.
KULTURHISTORISK KARAKTERISTIK OCH BEDÖMNING –
Kyrkan som flera gånger har förlängts och förändrats har kvar sitt medeltida murverk i väster, medan östpartiet med rundad avslutning härrör från 1777-79. Kyrkan har en välbevarad nyklassicistisk exteriör med slätputsade fasader, stickbågiga fönster och port i kvardröjande rokoko.
Kyrkans medeltida ursprung ger sig till känna i det mycket smala kyrkorummet som i övrigt har en välbevarad 1700-tals karaktär med bevarad inredning i form av bänkinredning, predikstol, orgelläktare och altarring. Ett främmande inslag i det nyklassicistiska kyrkorummet utgör det medeltida altarskåpet både genom sin proveniens och tillkomstperiod. Kyrkan är en av länets få välbevarade i nyklassicistisk stil omgestaltade medeltida kyrkor.
Sakristians placering öster om koret är relativt ovanlig i länet. Kyrkorummet och sakristian har med de vitkalkade väggarna och det obehandlade trägolvet en tilltalande enkelhet i sitt utseende. Altaret, som även det är från restaureringen 1777-79, har en historiskt intressant murad sakramentsnisch med trälucka i dess norra sida. De äldre elinstallationerna, bland annat den i sakristian rundade radiatorn är på grund av sin ålder och utförande av teknikhistoriskt intresse.
Predikstolens, orgelläktaren och bänkarnas gröna marmorering tillkom vid restaureringen vid mitten av 1900-talet som leddes av arkitekt K. M. Westerberg, och utgör ytterligare spår från kyrkans långa historia.
ATT SÄRSKILT TÄNKA PÅ i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: - Kyrkan och kyrkogårdens omgivning med ålderdomlig bebyggelsestruktur är känslig för förändringar. - Det medeltida murverket i kyrkans mittersta och västra del utgör i sig ett omistligt historiskt dokument - Kyrkan är en av länets mest välbevarade i nyklassicistisk stil omgestaltade medeltida kyrkor. - Kyrkorummets bevarade 1700-tals inredning i form av bänkinredning, orgelläktare, predikstol och altaruppsats. - Altarskåpet från omkring år 1500 är av hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet. Skåpet är tillägnat jungfru Maria, vilket är mindre vanligt bland altarskåpen från denna tid.
- Dillnäs kyrka med omgivande kyrkogård är belägen i Dillnäs by som utgör en ålderdomlig bebyggelsemiljö av riksintresse för kulturmiljövården.
- Kyrkan har en välbevarad nyklassicistisk exteriör med slätputsade fasader, stickbågiga fönster och port i kvardröjande rokoko.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2008)
Dillnäs kyrka är centralt placerad på den rektangulära kyrkogården. Sydöstra delen av kyrkogården är upphöjd och här är en minneslund anlagd. Kyrkogården avgränsas av en kallmurad stenmur som helt eller delvis omlades 1816. I väster har muren även funktion av stödmur. Innanför muren finns en trädkrans av lövträd. Ingångar till kyrkogården finns i söder, väster och nordöstra hörnet, varav den södra är huvudingång med grindstolpar av huggen sten och svartmålade järngrindar. Södra ingången är placerad mitt för den idag igensatta sydportalen på kyrkan. Grinden i kyrkogårdens nordöstra hörn motsvarar läget för en äldre vägsträckning och är försedd med svartmålade järngrindar.
I kyrkogårdens nordöstra hörn står en bod med ljust gråmålad stående panel och sadeltak täckt med enkupigt lertegel. Dörrarna är grönmålade. Boden användes tidigare som bårhus, idag används boden till förråd och toalett.
Från den södra grinden leder en grusgång mot kyrkans ingång i väster, framför vilken en mindre grusplan är anlagd. En smal grusgång leder runt hela kyrkan och fram till boden. För övrigt är kyrkogården gräsbevuxen. På norra sidan om kyrkan är raderna med gravar placerade i nord-sydlig riktning medan de på östra och södra sidan är placerade i öst-västlig riktning. Äldre gravvårdar finns norr om kyrkan.
Sörmländska kyrkor 113 (1948, 1968, 2001)
Eva Wockatz, inventeringen 2008
Inventeringsår 2001
FÖRSAMLING 1995 GÅSINGE-DILLNÄS
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 373, år 1900: 478, år 1995: -
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. Sammanslagen med Gåsinge 1941 (Gåsinge-Dillnäs församling). Befolkningstalen avser Dillnäs.
LÄGE OCH OMGIVNING - Den tidigare socknen ligger i sörmländska sjöplatåns nordöstra del. Kyrkan, som inte längre är församlingskyrka, ligger på ett näs i sjön Klemmingen intill Dillnäsby, en välbevarad äldre klungby. Området, som också omfattar socknarna Gåsinge, Frustuna och Kattnäs med medeltidskyrkor, äldre bybebyggelse och säterier, är riksintresse.
RASERAD KYRKA / RUIN -
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med halvrund avslutning i öster, som innefattar både ett rakslutet korparti och en bakomliggande sakristia. I kyrkans mittparti återstår murar av det ursprungliga långhuset från 1100- eller tidigt 1200-tal. En teckning från 1684 visar att kyrkan då hade ett smalare och lägre rakslutet kor. Ett vapenhus i trä på sydfasaden tillkom sannolikt mot slutet av medeltiden då också troligen kyrkan förlängdes åt väster samt fick en sakristia. 1698 ersattes vapenhuset av ett nytt sådant i trä, vilket i sin tur torde ha rivits när man tog upp ingången i väster 1797. Någon gång efter 1684 förlängdes kyrkan avsevärt åt öster. Mycket talar för att detta inträffade runt 1775. Möjligen revs också den medeltida sakristian vid denna tid.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Murarna är putsade ut- och invändigt. På sadeltakets västra del rider en takryttare som torde ha sin nuvarande utformning från 1757 av Olof Larsson i Himlinge (ersatte en äldre avbildad av Peringskiöld). Ingång i väster. Kyrkorummet är täckt av ett tunnvalv i trä. Predikstol och bänkinredning härrör från 1770-talet, på högaltaret står ett flandriskt altarskåp från omkring 1500. Orgelfasaden tillkom vid en restaurering 1947 under ledning av K. M. Westerberg.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.
År 1793 Nyanläggning - Inhägnad, mur
Kyrkogårdsmuren byggdes, helt eller delvis ny
År 1816 Nyanläggning - Inhägnad, mur
Kyrkogårdsmuren lades om helt eller delvis
År 1862 Ändring - Begravningsplats
Kyrkogården uppfylldes med sand
År 2000 Nyanläggning - Minneslund
En minneslund anlades
Bohrn, Erik. (1948). Dillnäs kyrka, Sörmländska kyrkor 113.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin