Motivering (skydd): Kulturhistorisk bedömning
Kyrkans placering på kyrkogårdens nordöstra del är mycket vanlig för medeltida kyrkor. Hov är en medeltida socken och intar en särställning bland länets medeltida kyrkplatser genom den rika förekomsten av tidigkristna gravmonument. De tidigkristna gravmonumenten, de s k eskilstunakistorna, visar på socknens ledande ställning. Gravvårdarna representerar en bred spännvidd, där hällar, stenramsgravar och obelisk är några exempel på en ålderdomlig gravvårdstrend och gravanläggningar som är mer påkostade. Till denna kategori hör också gravkullen där kungliga kammarherren, greve Kristian August Vilhelm Ludvig Taube (1767-1801) är begravd. Där vilar också majoren och riddaren A L Lindekrona (1748-1832) jämte sin fru. För att komplettera de trender som avspeglar sig på gravvårdar är det också av vikt att lyfta fram yngre vårdar. Sammantaget gör dessa Hovs kyrkogård till ett historiskt sett innehållsrikt och intressant tidsdokument. Hov socken är en utpräglad jordbruksbyggd, detta vittnar gravvårdarnas titlar om, då lantbrukare och hemmansägare är vanligast förekommande. Kvinnliga titlar förekommer också och flertalet av dessa härleds till yrken inom vård och omsorg. Trädkransen som är relativt regelbunden och som i huvudsak består av lindar är av vikt för kyrkogårdens karaktär. Mot det västra och norra väderstrecket bildar den en markering gentemot det flacka åkerlandskapet. Variationsrikedomen gällande
vegetationen är anmärkningsvärd och ger såväl rumskaraktär som struktur åt kvarteren. Gravkoret byggdes 1802 för kyrkoherden Grevellius som avled 1801. I gravkoret finns också flertalet barngravar.
Kyrkogårdsmuren är av kulturhistoriskt värde och pargrinden i öster är en viktig del av omgärdningen. Gångsystemet med grusgångar vittnar om äldre kyrkogårdstraditioner.
BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER
Kvarter A Gravplats nr 1-210, 547-552 + ÖLM 3-ÖLM 11
Kulturhistorisk bedömning
Kvarterets gravvårdar visar på en bred spännvidd av olika gravvårdstyper, de har ett kulturhistoriskt värde då de sammantaget visar på olika trender inom gravvårdskulturen. De ålderdomliga kalkstensvårdarna har ett högt kulturhistoriskt värde.
Kvarter B Gravplats nr 211-512 + ÖLM 1-2
Kulturhistorisk bedömning
Kvarterets gravvårdar visar på en bred spännvidd av olika gravvårdstyper, de har ett kulturhistoriskt värde då de sammantaget visar på olika trender inom gravvårdskulturen. Kulturhistoriskt värde i enskilda gravvårdar, t e x obelisk, stenramsgravar, gravkulle med två hällar samt en gravvård med medaljong av Thorvaldsen.
Kvarter C Gravplats nr 513-546
Kulturhistorisk bedömning
Kulturhistoriskt värde i enskilda gravvårdar, marmorvårdarna bör lyftas fram.
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Kor - Fullbrett, Kor - Rakt, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Väster, Torn - Västtorn
Inventeringsår (2004)
Fasadkulör (2004): Vit
Inventeringsår 1997
Historiken kompletterad vid inventeringen 2005:
KYRKOBYGGNADEN
De tidiga kristna gravmonumenten, de s k eskilstunakistorna, är rikt företrädda i Hov. I sin mest utvecklade form har gravmonumenten bestått av fem hällar - sidohällar, gavelhällar samt en lockhäll. De har framför allt förekommit i den västra delen av Östergötland, som faktiskt har den största koncentrationen i landet. Dessa tidiga kristna gravmonument med vikingatida ornamentik har satts i samband med kungs- och stormansgårdar. Sannolikt har de tidigmedeltida kungarna och deras närmaste män uppfört egna kyrkor och kyrkogårdar i anslutning till sina gods och gårdar. I Hovs socken har Hovgården varit kungsgård och den första kyrkan, som sannolikt var av trä, uppfördes på dess mark. I Hov har man funnit hundratals fragment av eskilstunakistor. De flesta har varit inmurade i den nuvarande kyrkan.
Hovs kyrka har en mycket komplicerad medeltida byggnadshistoria och den är inte klarlagd i sin helhet. Den nuvarande kyrkan har föregåtts av en äldre stenkyrka. Den var sannolikt uppförd under 1100-talets första hälft och bestod av ett rektangulärt långhus och ett smalare, rakslutet kor. Vid den murverksdokumentation och arkeologiska utgrävning som gjordes i samband med en större renovering 1961 framkom grundplanen av den äldre stenkyrkans södra del. Sydmuren var belägen ca 3 meter söder om den nuvarande södra långhusmuren. Kyrkan revs av okänd anledning i samband med att den nuvarande kyrkan uppfördes på samma plats i slutet av1100-talet eller under 1200-talet. En mycket märklig omständighet är den lilla skillnaden i storlek mellan de båda kyrkorna. Den äldsta stenkyrkans långhus var utvändigt av samma längd som det nya långhuset. Byggnadsmaterial från den äldre stenkyrkan användes i det nuvarande långhusets nedre delar. De är murade med kalksten och däröver har grövre stenar använts. Kyrkan saknar markerad sockel. Muren har jämnats ut med ett tunt putslager och kvaderritsningar har utförts i de övre delarna för att efterlikna verkan av de jämnare skiften i murens nedre del. Delar av de äldre fönsteromfattningarna har också återanvänts. Eventuellt återanvändes långhusets sydmur i ett vapenhus som uppfördes på den nya kyrkans sydsida och som revs 1815.
En vanlig förkommande utveckling av de medeltida kyrkorummen är att koret under senare delen av medeltiden ersatts av ett större kor, ofta av långhusets bredd, den s k salkyrkotypen. Den bebyggelseutvecklingen kan man vid en första anblick av kyrkan tro är den mest logiska även för Hovs del. Det finns dock flera byggnadsdetaljer som motsäger att koret skulle vara uppfört under yngre medeltid. På koret förekommer opus spicatum, d v s axmurning, som åstadkommits genom att kalkstensskivor murats på snedden. Denna typ av murning användes företrädesvis under romansk tid, d v s under 1100-talet. Konsthistorikern Christian Lovén har skrivit om kyrkans byggnadshistoria i en artikel i Fornvännen 1990. Han har tolkat byggnadshistorien så att koret uppfördes först. Han har daterat det till 1100-talets andra hälft och att långhuset tillbyggdes under 1200-talets första hälft. Detta innebär att den äldsta medeltida stenkyrkans långhus stod kvar vid sidan om det stora koret i över hundra år. Han menar vidare att en sannolik tolkning av det märkliga korbygget, kan ha varit att man planerade att använda den äldre kyrkans sydmur och sedan uppföra en nordmur på samma avstånd som den befintliga sydmuren och därigenom erhålla en mycket stor kyrka med treskeppigt långhus.
Tornet är senare tillbyggt vid långhusets västra gavel. Vid murverksdokumentationen 1961 noterades ett spetsbågigt fönster på västra gaveln med bevarad tegelomfattning och glasfals. Av detta drog man slutsatserna att kyrkan varit tornlös relativt länge under medeltiden, åtminstone ända in på 1400-talet. Detta har senare bekräftats genom dendrokronologi, d v s årsringsdatering, av tornets bjälklag, som daterats till 1490-talet. Tornet har en i exteriören högt placerad ingång till första våningen på den södra sidan. Den utvändiga trappans steg består delvis av gravhällar. Mellan första och andra våningen finns rester efter en invändig trappa i den västra muren. Sakristian är sannolikt tillbyggd under 1400-talet.
Kyrkans exteriör präglas idag till största delen av de förändringar som utfördes under 1700-talet och därefter. Tornet påbyggdes och försågs med en ny lanternin 1765 av östgötabyggmästaren Petter Andersson Frimodig. Under 1770-talet tillkom de stora fönsteröppningarna och fasaderna putsades och vitkalkades. Vapenhuset revs 1815 och sydportalen murades igen och troligen upptogs då ingången i tornets västra mur. Huvudingången är idag via tornets västsida, ingångar finns även på korets sydsida och i sakristians västra mur. Fasaderna är vitputsade med högt sittande frilagda romanska fönsteröppningar samt fragment av inmurade tidigkristna gravhällar. Fönsterbågarna är av gjutjärn. Det branta sadeltaket och tornet är belagda med spån.
Kyrkorummet var ursprungligen öppet till nock, vilket två bevarade fönsteröppningar över valven tyder på. Det försågs sannolikt senare med ett plant undertak av trä. Kyrkorummet valvslogs under 1400-talet och försågs därefter med kalkmålningar. Dessa är märkliga genom sitt motivinnehåll. Målningarna, som fyller korets och långhusets östra valv, har delvis sedvanliga bibliska motiv. Ovanliga inslag är en framställning, som har tolkats som den heliga Birgitta. Det har även funnits en serie målade vapensköldar, det svenska och danska riksvapnet har tagits fram. Målningarna överkalkades 1774 och när de togs fram och konserverades vid en renovering 1950 var flera figurscener i fragmentariskt skick. På korets norra vägg mot sakristian finns en nisch, som kan ha varit ett sakramentsskåp. Dörren till sakristian är även medeltida och består av nitade järnplåtar. En järnbeslagen ekdörr finns även på Historiska museet i Stockholm.
I början av 1700-talet utfördes sannolikt en modernisering av kyrkorummet, då både ny predikstol och altaruppsats tillkom. Predikstolen är tillverkad 1717 av bildhuggaren Olof Wiström i Vadstena. Den har dock förändrats vid ett flertal senare tillfällen.
Altaruppställningen är utförd 1719 av bildhuggaren Bengt Wedulin i Hjo. I hans uppdrag ingick att infoga det befintliga medeltida altarskåpet i den nya lutherska kompositionen. I samband med att målningarna överkalkades 1774 försågs kyrkan med en ny orgel. Den är byggd av orgelbyggare Lars Strömblad i Ödeshög. Verket är senare utbytt, men fasaden kvarstår till en viss del från den ursprungliga orgeln. Eventuellt byggdes även orgelläktaren vid samma tillfälle. Friherrinnan Funk, ägare till Hovgården, lär 1783 har bekostat nya korbänkar och nybyggnad eller ombyggnad av den övriga bänkinredningen. Bänkarna moderniserades i samband med en renovering 1914. Dörrarna har en renässanskaraktär och kan eventuellt ha återanvänts från en äldre bänkinredning. Bänkinredningen består av två kvarter och ansluter i såväl yttervägg som åt väster. Korbänkarna har ett ovanligt utförande och omsluter altaret åt söder och norr.
Under 1800-talet skedde inga större kända förändringar i interiören. En ny dopfunt tillkom dock 1873, vilken ritades av Johan Robert Nyström, son till Östergötlands storbyggmästare Abraham Nyström.
Under 1900-talet har ett flertal ombyggnader ägt rum. År 1914 omlades bl a golvet med kalksten. Under kyrkans golv lär det finnas gravkor. Den mest omfattande renoveringen utfördes 1950 under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee i Norrköping. Läktaren gjordes om och västportalen, som delvis varit igenmurad, frilades. Sannolikt om- eller nygjordes altaret och altarringen förändrades. Fönsteröppningarnas innerbågar försågs med antikglas i blyspröjs. När de yttre bågarna, som är av gjutjärn, tillkom är oklart. De medeltida kalkmålningarna i valven togs fram och "den gamla pärlgrå tonen som finns kvar å de äldsta bänkpartierna framtages och ny inredning målas i samma färgton." Kyrkorummet för övrigt målades om i anslutning till bänkinredningens färgsättning.
Interiören präglas idag av många olika tidsskikt. Kyrkorummet har, trots flera ombyggnader, bevarat en senmedeltida prägel med bemålade valv. Inredningen och den slutna bänkinredningen tillkom i stort sett under 1700-talet. Tilläggen från de olika perioderna samverkar trots deras skilda tillkomstår till att ge kyrkorummet en enhetlig karaktär.
Under renoveringen 1950 upptäcktes inte mindre än 114 fragment av s k ekilstunakistor. Dessa plockades ut ur murarna och placerades i tornkammaren, som iordningställdes som ett museum. Ytterligare några hundratal stenfragment finns kvar i murarna. I koret finns ett stort antal gravhällar. Det är oklart om någon ligger kvar på ursprunglig plats eller om samtliga flyttades in från kyrkogården när korgolvet lades om 1869.
Kyrkan äger en mycket speciell medeltida ekskulptur. Den föreställer ett stående lejon i relief och har tolkats som en del av en bänkgavel.
År 1100-1149 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Kyrka av sten med rektangulärt långhus och ett smalare rakslutet kor. Revs i samband med att den nuvarande kyrkan uppfördes. Eventuellt infogades en del av sydmuren i den nya kyrkans vapenhus.
År 1150-1299 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Kyrka av tuktad kalksten, koret uppfördes först, sen långhuset. Koret är murat med opus spicatum. Murverket i långhusets nedre del innehåller ett stort antal delar till s k eskilstunamonument. Två romanska fönster på sydsidan och ett på nordsidan.
År 1400-1515 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Måleri på valven.
År 1400-1499 Valvslagning
Valvslagning av kyrkorummet.
År 1460-1495 Dendrokronologisk undersökning
1460: Datering av dendrokronologisk provtagning av högben av tall i långhuset.
1473-1474: Datering av dendrokronologisk provtagning av ekbjälklag i tornet.
1493-1495: Datering av dendrokronologisk provtagning av ek i klockbocken.
År 1717 Fast inredning - predikstol
Predikstolen tillverkad av mäster Olof Wiström, Vadstena. Den flyttades från södra sidan 1751 till sin nuvarande placering. Förändrades och förminskades 1882 och återställdes 1950.
Konstnär - Bildhuggare: Olof Wiström
År 1719 Fast inredning - altaruppsats
Altaruppsatsen tillverkad av Bengt Wedulin, bemålades 1732. Mittpartiet härrör från ett senmedeltida altarskåp.
Obestämd yrkestillhörighet: Bengt Wedulin
År 1774 Fast inredning - orgel
Ny orgel byggdes av orgelbyggare Lars Strömblad, Ödeshög, verket ersattes med ett nytt 1914 och fasaden ombyggdes. Sannolikt byggdes även läktaren.
Orgelbyggare: Lars Strömblad
År 1786 Specifika inventarier - kyrkklocka
Storklockan omgjuten hos Per. And. Billsten i Norrköping.
Klockgjutare: Anders Billsten
År 1865 Teknisk installation - värme
Kamin i sakristian.
År 1873 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt av trä, ritad av byggmästare Johan Robert Nyström.
Byggmästare: Johan Robert Nyström
År 1881-1882 Ändring - restaurering, interiör
Ändring - restaurering, interiör - Predikstolen och altartavlan renoverades av Westell, Lönsås.
År 1887 Teknisk installation - värme
Kamin vid södra långhusväggen.
År 1914 Teknisk installation - värme
Ny värmeledning med lågtrycksånga, källare inreddes under sakristian
År 1914 Fast inredning - orgel
Nytt orgelverk byggt av Åkerman & Lund, orgelfasaden från 1774 något ombyggd, verket ombyggt och fasaden rekonstruerad och invigd 1975.
År 1914 Ändring - ombyggnad, interiör
Ändring - ombyggnad, interiör - Ommålning av väggar m m. Bänkarna omgjordes (utan i koret) virket delvis återanvänt till nya bänksitsar och ryggstöd, bänkdörrarna återanvändes, sannolikt delvis nya smidesbeslag, nytt trägolv i bänkkvarteren, nytt stengolv i gångarna. Sannolikt omändrades läktaren. Fragment av ristade kalkstenshällar sattes upp i vapenhuset. En medeltida järnbeslagen dörr skänktes till Historiska Museet i Stockholm. Otto Janse. Byggmästare Lind.
Fotograf: Otto Janse
År 1947-1953 Teknisk installation - el
Elektrisk belysning och uppvärmning samt elektrisk klockringning. Pannrum inrättades i källaren under sakristian
År 1950 Ändring - restaurering, interiör
Ändring - restaurering, interiör - Läktarens kassettak ersattes av ett slätt brädtak, två pelare borttogs då västportalen frilades, blyspröjsade innanfönster med olikfärgade antikglas, bänkgavlarnas 1600-talsfägsättning togs fram, predikstolen renoverades och de medeltida kalkmålningarna togs fram. Eventuellt nytt altare av trä, altarringen omgjordes. Sakristian ombyggd, nytt skrudskåp. Arkitekt Kurt von Schmanlensee, Norrköping, konservator Bertil Bengtsson, Linköping.
Konservator: Bertil Bengtsson
Arkitekt: Kurt von Schmalensee
År 1975 Fast inredning - orgel
Invigning av ombyggnaden av 1914 års orgel samt den rekonstruerade orgelfasaden, där även de "ursprungliga färgerna" tagits fram. Smedmans Orgelbyggeri.
År 1993 Underhåll - interiör
Väggarna rengjordes. Målaremästare Stellan Bengtsson, Sturefors.
Hantverkare - Målare: Stellan Bengtsson
År 2001 Underhåll - fönster
Provrenovering av 1950-talets blyspröjsade fönster, prov utfördes på ett fönster på södra sidan av långhuset. Glaskonst Winfied Bayer, Tranås.
Konstnär - Glaskonstnär: Winfried Baier
HOVS KYRKOGÅRD Kulturhistorisk kyrkogårdsinventering Hovs församling Vadstena kommun Linköpings stift Östergötlands län 2005.
Lindqvist, G: "Hovs äldsta stenkyrka", i Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1962-63.
Odenbring, F: Hovs kyrka. Kort beskrivning. 5:e uppl. 1971.
Lovén, C: "Hovs kyrkas medeltida byggnadshistoria", i Fornvännen 1990.
.
Källor
Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA), Riksantikvarieämbetet
Bebyggelseregistret, kulturhistorisk bebyggelseinformation, Riksantikvarieämbetet.
Lindqvist, Gunnar, Hovs äldsta stenkyrka. Ingår i Meddelanden från Östergötlands och Linköpings stads museum 1962-1963.
Lovén, Christian, Hovs kyrkas medeltida byggnadshistoria. Ingår i Fornvännen 1990.
Lovén, Christian, Romanska storkyrkor i Sverige. Ingår i Bebyggelsehistorisk tidskrift, nr 20 1990.
Lundberg, Erik, Östergötlands romanska landskyrkor. Ingår i Meddelande från Östergötlands och Linköpings stads museum 1927.
Magnell, Per, En bok om Hov i Östergötland. Linköping 1943.
Ridderstad, Anton, Historiskt, Geografiskt och Statistiskt lexikon öfver Östergötland, A-L, Norrköping 1877.
Sveriges Bebyggelse, Östergötlands län, del V, Uddevalla 1948.
Östergötland, landskapets kyrkor. Red. Ingrid Sjöström och Marian Ullén. Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Riksantikvarieämbetet 2004.
Östergötlands läns kalender 1872.
Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv
.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin