Motivering (skydd): Kvarter 1 och 2
Kvarter 1 och 2 utgör tillsammans med Slottskapellet det som återstår
av 1600-talets kyrkogård. Karaktären är därmed annorlunda
jämfört med övriga kyrkogården. Den tysk-romantiska parkprägel
området fi ck 1871-72 kan idag bara skönjas i de rundade hörnen
mot kapellet och någon enstaka buske. Kvarter 2 är det kvarter som
har kvar mest av sin äldre karaktär genom sina glest och oregelbundet
stående vårdar. Kvarter 1 har mer karaktär av uppställningsplats
för ”museivårdar”. Vårdbeståndet spänner från 1600-talet till idag
och besitter mycket höga kulturhistoriska värden. De återspeglar
såväl den förindustriella hantverksmässigheten som skiftande stilideal.
Titlarna berättar om en nu försvunnen fästningsstad och olika
yrken i 1800-talets Jönköping.
Kvarter 4-6, 10-13 och 16-19
Kvarter 4-6, 10-13 och 16-19 utgör större delen av kyrkogården
och är därmed avgörande för helhetsintrycket. De kan karakteriseras
som utpräglade köpegravskvarter med familjegravar. Strukturen
bestäms av rätvinkliga gångar och raka nord-sydliga gravrader. Särskilt
området kring den nord-sydliga allén har ansetts vara särskilt
fi nt. I begränsad utsträckning har inre, grusbelagda gångsystem
bevarats, vilka är viktiga att vidmakthålla i pedagogiskt syfte, särskilt
som övriga gångar asfalterats. Gravvårdsbeståndet är rikt och
varierat och ger således en god bild av utvecklingen på detta område
under 1800- och 1900-talet. Av stor betydelse för upplevelsen
är de stora monumenten från 1860-talet till 1900-talets mitt. De
är med sina högresta respektive utbredda former uttryck för det
förra sekelskiftets framhävande av den gravlagdes status i kontrast
mot efterkrigstidens små vårdtyper. Ungefär hälften har kvar sina
grusbäddar. Inramning med stenram, häck eller järnstaket är också
viktiga delar i den enskilda gravens utformning. Till detta hör även
de resliga cypresser och hängande sorgeträd som har stor betydelse
för helhetsintrycket. Många vårdar besitter höga konst-, personoch
lokalhistoriska värden. Exempel på de sistnämnda är vårdar
med titlar, vilka berättar om Jönköpings historia som industri- och
regementsstad. Flera stora industrimän har sina gravvårdar här.
Ambitionen bör vara att bevara det äldre vårdbeståndet på plats i
så stor utsträckning som möjligt, inklusive befi ntliga arrangemang.
Därvidlag är gruset viktigt att framhålla som karaktärsskapande inslag
på kyrkogården i stort. Även bland efterkrigstidens mer modesta
vårdar fi nns intressanta exempel värda att bevara med hänsyn till
titlar. Nytillskott bör betraktas restriktivt på kvarterens känsligare
delar, särskilt då kvarter 5.
Kvarter 7-8 och 21
Urngravskvarteren och deras hyresstenar speglar vår samtids förändrade
gravsed med en ökad grad av anonymitet. Kvarteren har en
medveten utformning som i fallet med kvarter 8 skiljer ut sig från
övriga kyrkogården. Kvarter 7 och 21 är de delar av kyrkogården
som lättast kan expandera för nya gravsättningar.
Kvarter 3, 9 och 14
Kvarter 3, 9 och 14 är ett sammanhängande område som kännetecknas
av efterkrigstidens vanliga uppställning med låga vårdar
utefter rygghäckar. Områdets ursprungliga egenskap av allmän
linje är dock ännu lätt utläsbar genom ett stort antal anspråkslösa
vårdar från 1900-talets förra hälft. Dessa är viktiga historiska dokument
som sällan fått stå kvar på länets kyrkogårdar. De berättar
om stadens breda befolkningslager, där man sällan hade råd att köpa
sig en gravplats, på sin höjd en enklare stenvård. Det är viktigt att
dessa vårdar får fi nnas kvar i kvarteret. Ett värde fi nns även i den
struktur som rygghäckarna skapar. Stora luckor som bitvis fi nns i
gravraderna tillåter nya gravsättningar.
kyrkogården
som helhet
Slottskyrkogården har en skiftande historia, men är idag en representant
för 1800-talets stadskyrkogårdar. Sannolikt har kyrkogården
medeltida ursprung, med tanke på att Slottskapellet står på grunden
efter en äldre stenkyrka med romansk plan. Kyrkogården omges
bitvis av en kallmur från 1700-talet, i övrigt av en kalkstensmur
från 1970-talet och trästaket. Runt en stor del av kyrkogården är
trädkrans. Huvudingången i norr utmärks av en påkostad smidesgrind
från 1924. Kyrkogården fi ck i stort sin nuvarande utsträckning
1871-72 då gravkvarteren ordandes i strikt rutnätsplan med
grusgångar och alléer i tidens anda.
Området invid Slottskapellet från 1694 i kyrkogårdens norra del är
kyrkogårdens äldsta, det skiljer sig markant från de övriga. Området
omgestaltades i enlighet med tysk-romantiskt parkideal 1871,
men denna karaktär är idag något utslätad. Det strukturmässiga
värdet ligger främst i kvarter 2 med glest och oregelbundet stående
vårdar på ursprungliga platser. I kvarter 1 är ett fl ertal äldre vårdar
placerade längs med muren. Bland vårdarna i dessa båda kvarter
fi nns fl era exempel på gravkonst från 1600-, 1700- och 1800-talen.
Dessa speglar det hantverk som gravkonstframställningen utgjorde
innan industrialismen. Några av dem berättar genom sina titlar om
den nu försvunna fästningsstaden Jönköping. Nya gravsättningar
bör undvikas i dessa kvarter.
Trots vissa förändringar så har kyrkogården i stort bevarat sin karaktär
från 1871-72. Gångsystemet är idag asfalterat, men inom
kvarter 5 så har grusgångarna mellan gravraderna bevarats. Vid-
makthållandet av dessa fyller ett pedagogiskt syfte. Huvuddelen av
kyrkogården präglas av familjegravar från 1860-talet till omkring
1950. Ungefär hälften av dessa har kvar sina grusbäddar, vilket betyder
mycket för intrycket av kyrkogården. Ett fortsatt bevarande
av dessa är därför viktigt, särskilt där man kan tala om större grupperingar och i anslutning till den stora nord-sydliga allén, en särskilt
statusfylld plats. Gruset står för höga gestaltningsmässiga värden.
De olika gravinramningarna är också karaktärsskapande, framför
allt lägger man märke till järnstaketen, varav fl era tillverkats på Jönköpings mekaniska verkstad. De äldre vårdarna är tydliga uttryck
för sin tids individualism genom sina högresta former. De yngre
speglar med sina låga, breda former bestämmelser om maximihöjd,
men är ofta lika påkostade. Bland vårdarna fram till omkring 1940
fi nns en variation i utförandet som man bara kan fi nna på en större
stadskyrkogård. Flera av familjegravarna är verkliga högreståndsexponenter
som genom titlar och namn på vårdarna berättar om
framträdande personer i Jönköping under 1800-talets senare hälft
och 1900-talets förra: industrimän som Hay och Krönlein, högre
tjänstemän, militärer och läkare m.m. Vissa titlar minner om yrkesroller
och delar av Jönköping som försvunnit, som regemente och
spårvägar. Flera vårdar kan förutom de lokal- och personhistoriska
värdena även tillskrivas ett högt konstnärligt värde. Sammantaget
kan konstateras att mycket av kyrkogårdens särart kommer av detta
rika gravvårdsbestånd. Till fl era gravar hör resliga cypresser och
sorgeträd som även betyder mycket för intrycket.
Till antalet så upptager efterkrigstidens låga vårdtyper en stor del
av kyrkogården. Men det är endast kvarter 14 i sydväst och den
lilla utvidgningen i nordväst, från 1982, som de helt präglar. Dessa
vårdar talar ett annat språk än de äldre och speglar en kollektiv
anda. Kvarter 14 utgörs av gravrader kantade av rygghäckar. Detta
är en vanlig karaktär på landets kyrkogårdar. Dock har kvarteret ett
förfl utet som allmän linje, tydligt avläsbart i ett stort antal bevarade
små vårdar från 1900-talets förra hälft. Dessa berättar om stadens
bredare folklager, som ej hade råd att köpa sig en gravplats. Det är en
historia som är viktig att värna. Vår egen tids förändrade gravskick
tar sig uttryck i en minneslund och tre urngravskvarter.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Trädrader och gångsystem är väsentliga delar av kyrkogårdens
1800-talskaraktär och därmed viktiga att vidmakthålla.
- Grusad yta på gångar och gravar utgör ett karaktärsskapande inslag
som bör vidmakthållas, även vid byte av gravrättsinnehavare.
- Vårdar fram till 1940 är av avgörande betydelse för kyrkogårdens
kulturhistoriska värde. Särskilt gäller detta de stora familjegravarna
som har en karaktärsskapande verkan. Dessa äldre vårdar med eventuella
tillhörande arrangemang som stenramar, staket och kättingar
bör bevaras på plats. Vägledande vid bevarande är även förekomst
av titlar, vilka berättar om stadens historia. Detta kan även gälla
senare vårdar.
- Planteringar såsom cypresser och sorgeträd i anslutning till gravarna
besitter höga gestaltningsmässiga värden att slå vakt om.
Inventeringsår (1999)
Se Historik
Inventeringsår (2007)
Kyrkogården har idag en närmast rektangulär plan. Slottskapellet
ligger i den norra änden, något förskjutet åt väster. Närmast
kapellet, längs muren i nordost och i sydost är två oregelbundna
kvarter: 1 och 2 som är resterna av 1600-talets kyrkogård. I övrigt
upptags hela kyrkogården söder och öster därom av rätvinkliga, till
stor del kvadratiska gravkvarter från 1800-talet: kvarter 4-6, 10-13
och 18-19. Väster om dessa är den gamla allmänna linjen, kvarter
14. Väster om kapellet är en minneslund med urngravkvarteret 8 i
norr. De senast tillkomna kvarteren är 7 i nordost och 21 i söder,
vilka nyttjar tidigare oanvänd mark inom kyrkogården. Norr om
kapellet är en materialgård utanför kyrkogårdsmuren. Denna har en
ekonomilänga med rödfärgad locklistpanel och plåttäckt sadeltak.
Omgärdning
Kyrkogårdens omgärdning är av skiftande utförande. Norr om
kapellet och fram till norra ingången sträcker sig den sista resten
av 1770-talets kallmur av otuktad gråsten. Denna har en höjd på
drygt en meter och en bredd av en meter. Öster om norra ingången
sträcker sig en fogad mur från 1976 som fortsätter en bit längs östra
sidan. Denna består av kalkstenshällar med klovyta, även nyttjade
som avtäckning. Muren är en meter hög och en halv meter bred.
Längs hela södra sidan sträcker sig en mur i samma utförande, fast
närmare en meter högre. Mot Lagermanska villans trädgård är en
snöbärshäck. I väster sträcker sig ett gråmålat, sentida trästaket på
en kallmurad stödmur av gråsten, sannolikt från 1871.
Ingångar
Kyrkogården har tre ingångar. Huvudentrén i norr är något indragen
med sentida smidesstaket på sidorna. Själva ingången utgörs av en
tvådelad smidesgrind från 1924 i rikt utförande. Grindarna hänger
på tuktade granitstolpar. Vidare fi nns en körbar entré i nordöstra
hörnet, vars grindar är avhängda. Stolparna utgörs av förhöjda partier
på kalkstensmuren. Den tredje ingången är i sydost och har en
sentida, vitmålad trägrind.
Vegetation
Kyrkogården har en något osammanhängande trädkrans. Mest påtagliga
är de ganska unga trädraderna längs södra och västra sidorna.
I norr växer några gamla almar och lönnar längs kallmuren och några
almar av olika ålder längs kalkstensmuren i nordost tillsammans
med grupper av cypresser. Mer påtagliga är de nord-sydliga raderna
av gamla almar, vilka med inslag av lönn bildar bl.a. två alléer i den
östra hälften. I rät vinkel mot dessa löper en central allé av lönnar
som nyplanterades 1991 och då ersatte gamla almar. Spritt på större
delen av kyrkogården fi nns enstaka sorgeträd i form av hängask och
hängalm, både gamla och unga. Av stor betydelse för intrycket är
de resliga cypresser som växer i anslutning till några av gravarna. På
många gravar fi nns smärre planteringar med exempelvis barrbuskar
eller formklippt buxbom. I viss utsträckning förekommer häckar
av thuja i rumsskapande syfte och i det gamla allmänna kvarteret
14 som rygghäckar. För vegetationen redogörs vidare i kvartersbeskrivningarna nedan.
Gångsystem
Kyrkogården indelas av ett rutmönster av gångar som idag är asfalterade.
Det är tre genomlöpande nord-sydliga gångar och två
motsvarande som löper på tvären, i sin bortersta del inom kvarter
14 i form av betongsten. Kring kapellet är en stor rundad, asfalterad
yta som smalnar av åt nordost där den ansluter till norra ingången
och körvägen från nordöstra ingången. Inom kvarter 5 fi nns smala
grusgångar kvar mellan gravraderna, likaså i de södra delarna av
kvarteren 18 och 19. Ursprungligen gällde detta alla enskilda kvarter
som tillkom 1871-72, med undantag för det allmänna som enligt
ett äldre fotografi var en vildväxt ängsyta.
Gravvårdstyper
Kyrkogårdens gravvårdar speglar gravkonstens utveckling från
1600-talet till idag, med tonvikt på 1900-talet. De överlag enkla
sandstensvårdarna från 1600-talet och nyklassicismens strama
kalkstensvårdar från 1800-talets första hälft återspeglar den hantverksmässiga tillverkningen av gravvårdar innan industrialismens
genombrott. De första yttringarna av den industriella framställningen
av gravvårdar är gjutjärnsvårdarna som här fi nns till ett antal
av sju stycken. En beständig gravvård av sten eller järn var fram till
början av 1900-talet förbehållet samhällets mer välbeställda. Detta
trots den ökade tillgång på serietillverkade vårdar som stenhuggarindustrin gav upphov till under 1800-talets senare del. Kring förra
sekelskiftet syftade vårdarna till att framhäva den gravlagde och
dennes status i livet. Under hela 1900-talet har granit varit det i
särklass vanligaste materialet för vårdar, inte sällan framställda på de
lokala stenhuggerierna, exempelvis C J Larssons och C A Nystrand
& son. Ett antal vårdar är huggna av den klarröda Tranåsgraniten.
Sekelskiftesvårdarna är högresta, vanligen i form av bautastenar eller
obelisker. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd så
blev vårdarna istället låga och breda. Formspråket var ännu kraftfullt.
Ett viktigt drag i gravutformningen ända fram till 1950-talet var
grusbädden och dess inramning. Ramverket är vanligen en huggen
stenram, men även gjutjärnsstaket och låga häckar förekommer.
Många av gjutjärnsstaketen är tillverkade på Jönköpings Mekaniska
Verkstad. Närmare hälften av grusbäddarna är idag borttagna. Under
1930- och 40-talen blev en ny gravvårdstyp vanligare och senare
allenarådande under efterkrigstiden. Denna är av ganska modesta
mått och har en enkel rektangulär form, bland de äldre gärna prydd
med klassiserande detaljer som pilastrar och tempelgavel, senare allt
stramare. Under senare år kan man märka en viss ökad individualism
i gravvårdsutformningen med exempelvis trä- och smideskors,
men måtten är ännu småskaliga. En ny företeelse är urngravar med
gemensam gravvård som upplåts mot hyra.
Kvarter 1 och 2
Allmän karaktär
Dessa båda kvarter är den ursprungliga delen av kyrkogården, eventuellt
med rötter i medeltid. Kvarter 1 sträcker sig längs 1700-talsmuren
i norr och har en rundad form åt söder. Där står diverse äldre
vårdar i rader längs muren, vända mot söder. I västra änden är en
stensatt uppställningsplats för gravblommor med järnstaket. Invid
detta växer en gammal lind. Kvarter 2 har en triangulär form med
rundade hörn i norr och väster. Kvarteret har ett glest bestånd av
oregelbundet stående gravvårdar, till skillnad från många i kvarter 1
tycks alla här stå på sina ursprungliga platser. I öster är längs gången
en rad av sentida vårdar med rygghäck av thuja. I båda kvarteren
finns ett par ganska unga sorgeträd.
Gravvårdstyper
Från 1634-1704 fi nns tio resta sandstenshällar, somliga med profi
lerat krön och relief med änglahuvud eller vanitasmotiv som timglas
och dödskalle. Bara de båda inom kvarter 2 kan misstänkas stå
kvar på ursprunglig plats. Flera av dem kan genom titlar knytas till
Jönköping som fästningsstad. Här fi nner vi ”pistolemakaren” Jonas
Svenssons sten med korslagda pistoler i relief, ”slottsstenhuggare”
Sven Arvidsson, ”feltartollerie-mestersmeden” Anders Jonsson, vidare
”slotsoldaten”, ”timmerslagaren”, ”trummeslagaren ved Iönekiöpings
slåt” och ”tullaren”. En gravhäll av kalksten från 1710 över
”beskutnings rustmästaren här wid Jönköpings factorie” Christoff er
Mörk låg tidigare inne i kapellet och restes 1992 under ett plåttak.
Övriga vårdar är framför allt från 1800-talet och står åtminstone
i kvarter 2 på sina ursprungliga platser. Särskild uppmärksamhet
förtjänar fem stycken gjutjärnsvårdar från 1834-75. Den äldsta av
dessa bär A Collbergs namn, den berömde skådespelare som förde
koleran till Jönköping och själv blev dess första offer. De strama
kalkstensvårdarna från 1837 över Thure H Ahlberg och 1853 över
Louise Sophie Tellander är fina exempel på nyklassicismens grav-
konst (den ena med spjälkande inskription p.g.a. vittring). Från
1800-talets andra hälft finns tre låga sandstensvårdar med murgrönsrelief
och kors samt inskriptionsplatta i marmor. Särpräglad
är även en granitvård från 1890 över en stationsinspektör, formad
som en trädstam. Bland de få vårdarna i kvarter 2 dominerar den ca
tre meter höga obelisken från 1888 över generalkonsul J W Johnson
med tillhörande stenram. Ytterligare två obelisker av smärre mått står
i kvarteret, liksom en minnessten från 1945 över Viktor Rydbergs
mor. Bakom en häck i öster är några låga sentida vårdar över bl.a.
kyrkoherdar i Sofi a församling. Även titlarna på 1800-talsvårdarna
förmedlar historia, exempelvis bagaråldermannen, gevärsförrådsförvaltaren,
brovaktaren, disponenten och mätaren.
Kvarter 4-6, 10-13 och 16-19
Allmän karaktär
Nämnda gravkvarter utgör större delen av kyrkogården och tillkom
till stor del 1871-72 vilket ger dem en ganska homogen karaktär. Alla
är de kvadratiska med undantag för kvarter 5 som är rektangulärt.
Gravarna ligger i nord-sydliga rader, vända mot väster och öster.
Endast kvarter 5 har bibehållit grusgångarna mellan gravraderna.
Raden mot gången längst i öster är avskärmad med en rygghäck
av thuja, likaså gravarna i kvarter 17 och 18 mot gången mellan
dem. De fyra sydligaste kvarteren har åt söder tre öst-västliga gravrader
med vårdar vända mot söder. Dessa rader är avskilda från de
nord-sydliga med thujahäckar. I västra hälften av kvarter 4 används
rygghäckar av thuja.
Gravvårdsbestånd
Omkring hälften av gravarna i kvarteren har grusyta, särskilt koncentrerat
i kvarter 5, södra delen av 6 och längs den stora nord-sydliga
allén. Omgärdningarna utgörs framför allt av stenramar, men det
förekommer även låga häckar av buxbom, måbär och oxbär. 15
gravar inhägnas av staket eller kätting av gjutjärn, respektive smide.
Gjutjärnsstaketen har en nygotisk utformning typisk för det sena
1800-talet och är tillverkade på Jönköpings mekaniska verkstad.
Gravvårdsbeståndet är blandat och man har i en del fall återanvänt
grusgravar till nya gravsättningar med nya vårdar. Det är dock vårdarna
från det sena 1800-talet och decennierna innan 1950 som
dominerar intrycket. Det är som regel dessa som har grusyta och
fl ertalet är familjegravar. Spännvidden är stor i såväl utförande som
material. Här fi nns resliga obelisker och bautastenar, stora hällar
och låga utbredda gavlar som utgör en del av eventuell stenram. Ett
antal vårdar har en utpräglat individuell utformning. Granit, såväl
ljus som svart, är vanligaste materialet, men även kalk- och sandsten
förekommer, liksom i ringa utsträckning marmor. Till en handfull
gravar fi nns karaktärsskapande växtlighet i form av resliga cypresser
eller sorgeträd. Efterkrigstidens vårdar är låga och rektangulära,
mer sällan familjegravar.
Ett antal gravar har en synnerligen stor betydelse för intrycket av de
enskilda delarna, dessa berättar även om betydelsefulla personer i
Jönköpings historia. Bernhard Hay, ”storman inom svenskt näringslif,
banbrytare inom tändsticksindustrien, kommunalman…” har på
sin grav från 1917 en stor häll med tempelgavel rest av Jönköpings
stad. Familjegraven omges av ett smidesstaket mellan granitstolpar.
Den Ljungqvistska familjegraven omges av ett gjutjärnsstaket och
uppvisar åtta individuellt utformade vårdar från 1873-1948. Flera
av de mer påkostade gravarna står att fi nna vid eller i närheten av
den stora nord-sydliga allén. Särskilt tätt är de placerade i kvarter
5. Där återfi nns den utsträckta Rendahlska familjegraven med
sitt smidesstaket och sin rad av resliga cypresser. Norr om denna
fi nns president Lemchens familjegrav från 1896 med bautasten
och järnstaket, Munckska familjegraven med likartade vårdar från
1863-1932 och en marmorvård över ”segraren vid Bornhöft 1813”,
friherre B Cederström. Vidare står där en stor obelisk från 1866
över Caspar Krönlein, grundare till bryggeriet med samma namn
och en särpräglad vård i form av en avbruten kolonn från 1891 på
A L Sjöbergs familjegrav. Alla nämnda familjegravar omges av olika
inhägnader av järn. En enkel marmorplatta minner om Länsmuseets
grundare Algot Friberg.
Flera vårdar minner om olika företeelser i Jönköpings historia, oftast
förmedlat genom titlar men ibland genom längre inskriptioner
som på en obelisk från 1882 över Sigrid Schmidt ”Tacksamhetsgärd
af föreningen till understöd åt Pauvres Honteux”, en av sin
tids fi lantropiska yttringar. Titlarna speglar främst Jönköping som
industristad (fabrikör, direktör, disponent, verkmästare, munksjöarbetare
o.s.v.), men också som regementsstad (kapten, överstelöjtnant,
regementspastor) och säte för Göta hovrätt, vid sidan av de
vanliga tjänstemannatitlarna kopplade till olika myndigheter och
järnvägen. Titlar som spårvagnskontrollören minner om en svunnen
del av staden. Vården över missionär J A Nyman från 1934 minner
om stadens religiösa dimension samtidigt som vården med sitt
bronsporträtt är ett gott exempel på konstnärlig utformning. Att
läsa titlarna på vårdarna längs med den stora nord-sydliga allén, visar
att detta ansetts som den mest statusfyllda platsen: bankdirektör,
president, förvaltaren, provinsialläkaren m.fl .
Kvarter 7-8 och 21
Allmän karaktär
Dessa kvarter är urngravsområden tillkomna från 1980-talet och
framåt. Kvarter 7 består av två rundade ytor med omgivande idegransbuskar,
söder därom en stor outnyttjad yta. Kvarter 8 har en
oval form, i norr och öster begränsad av syren- och oxbärsbuskage
och i söder av en stensatt rabatt. Gravarna är placerade längs yttersidan
och två U-formiga idegranshäckar som vänder sig mot
varann. Mellan dessa växer några sorgeträd. I kvarter 21 slutligen
är gravarna placerade längs kyrkogårdsmuren, men detta kvarter
har ännu nyttjats i liten utsträckning.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs av tre typer med få undantag. Längs
sidorna och häckarna i kvarter 8 står små resta granitvårdar från
1985 till idag. Valet av granit och ytbehandling varierar medan
måtten är enhetliga. I mitten av kvarter 8 och i kvarter 7 reser sig
grupper av s.k. hyresstenar från 2004. De är av ljus och svart granit
i form av obelisker och kolonner med namnplattor på varje sida. I
kvarter 21 utgörs vårdarna av strama granitplaketter som satts upp
på kyrkogårdsmuren. Titlar förekommer inte på vårdarna.
Kvarter 3, 9 och 14
Allmän karaktär
Kvarter 3, 9 och 14 utgör en sammanhängande yta med nord-sydliga
gravrader med rygghäckar av thuja. Med jämna mellanrum är till
kuber klippta idegransbuskar med var sin lönn. I kvarterets mitt är
en nord-sydlig lucka med tre gamla almar i rad.
Gravvårdstyper
Området var ursprungligen den s.k. allmänna linjen och har kvar
ett 70-tal vårdar från denna tid. I kvarterets mellersta del bildar de
tre mer eller mindre sammanhängande rader, i övrigt står de utspritt
mellan yngre vårdar. Stora luckor fi nns i gravraderna, vilket
understryker den gamla egenskapen av allmänna linjen. Där stod
sannolikt ursprungligen träkors som nu vittrat bort, vilket kan ses
på ett äldre fotografi . Bara ett träkors fi nns idag kvar, från 1933.
Många av de allmänna gravarna är barn- eller hustrugravar. Vårdarna
är småskaliga och daterar sig från 1924-1948. Vanligen är det
bara en liten platta. Materialet varierar dock även om svart granit
är vanligast. Exempel fi nns på såväl marmor som kalksten och betong.
De yngre vårdarna är från 1983 till idag. De är av modesta
mått och som regel något högre än breda. Materialet är vanligen
röd eller grå granit. Titlar är liksom på de allmänna gravvårdarna
ovanligt. Ett fåtal vårdar i bl.a. smide uppvisar en mer individuell
utformning.
Minneslund
Minneslunden är belägen väster om gravkapellet. Den utgörs av
en oval gräsyta som omges av en stensatt gång, kantad av hamlade
lönnar. I sydväst är en stensatt yta med kallmur vid ena sidan och
uppställningsplats för blommor mot gräsrundeln, utfört i röd granit.
Mitt på ytan står en lykta i smide för värmeljus.
Inventeringsår 2016
Text saknas
Inventeringsår 2016
Platsen för Slottskyrkogården har kontinuitet sedan medeltid, sannolikt
även vad gäller gravsättningar. Vid arkeologiska undersökningar
i och runt Slottskapellet 1989-90 påträff ades grundmurarna
till en stenkyrka med romansk planform, d.v.s. långhus med smalare,
rakslutet kor i öster. Flera fynd av tegel, bl.a. valvribbor, gjorde att
man antog att det rörde sig om en senmedeltida tegelkyrka. Planformen
talar dock för en datering till 1200-talet och sannolikt
stammar teglet från valv som slagits under senmedeltid. I tidigare
forskning har det ansetts att Sankt Peders kapell, som omnämns
i källorna under tidigt 1500-tal skall ha legat på denna plats. På
en karta från 1700 benämns åkrarna i närheten för ”Halle Pers”.
Nämnda undersökning ledde till antagandet att det istället skulle
röra sig om Sankta Gertruds kapell, omnämnt endast en gång, i en
längd från 1523 för silverskatt till Kronan. Kapellet förekommer inte
i en förteckning över kapellen i Linköpings stift, varför man trott
att det hört till ett gille. Hospitalsgården invid Slottskyrkogården
och medeltidsstadens västra infart upprättades 1570 på Själagårdstomten,
som ursprungligen var Kyrkans mark. Detta har tagits
som intäkt för teorin eftersom Sankta Gertrud var skyddshelgon
för vägfarande, fattiga och sjuka. En hypotes är att kapellet har en
historia som sträcker sig längre tillbaks än Jönköpings första skriftliga
omnämnande 1278 och utfärdandet av stadsprivilegierna 1284.
Läget för den blivande staden var en viktig knutpunkt redan 1220
då den omnämns som anhalt på Eriksgatan. Det höglänta läget vid
Junebäckens utlopp skulle kunna indikera att det ursprungligen rört
sig om ett gårdskapell eller en byplats med annexkyrka till Ljungarums
församling. De facto är grundmurarna den enda medeltida
lämningen väster om den gamla medeltidsstaden och troligen något
äldre än denna. Troligen hörde en kyrkogård till kapellet under
medeltiden. I och med reformationen togs alla kapell ur bruk.
När medeltidsstaden brändes 1612 av danskarna så torde kapellet
redan ha varit i ett ruinerat tillstånd. Sannolikt nyttjades stenmaterialet i samband med bygget av Jönköpings slott och anläggandet
av befästningar. Under 1600-talets förra hälft byggdes ett enkelt
träkapell på platsen och kyrkogård ordnades för gravsättningar.
Eventuellt hörde kapellet samman med Hospitalsgården. 1644
hade kapell och kyrkogård övergått till Slottsförsamlingen, även
om Hospitalsgården fortsatt hade del i kyrkogården. 1694 ersattes
det enkla kapellet av det nuvarande, ritat av Erik Dahlberg. Vid
denna tid låg kyrkogården en bit utanför stadens gränser, omgiven
av åkrar på alla sidor utom den norra. Kartor från 1674 och 1696
visar att kyrkogården var fyrkantig med kapellet som mittpunkt.
Med slottets försvinnande under 1800-talet bytte kyrkogården och
församlingen namn till Västra.
Fram till 1771-80 inhägnades kyrkogården av timrade balkar med en
stiglucka av trä i det nordöstra hörnet. Nämnda år ersattes balkarna
av stenmurar, av vilka idag endast ett stycke kvarstår i norr. Från
1775 fi nns uppgift om en klockstapel strax norr om kyrkogården,
denna revs på 1830-talet. 1853 inköptes en åkerlycka i öster för
kyrkogårdens utvidgande. 1871-72 skedde en ny utvidgning åt söder
genom förvärv av åkerlyckor därstädes. Vid detta tillfälle omdanades
kyrkogården i linje med tidens parkideal. De nya gravkvarteren
reglerades noga i ett rutnätsmönster och man planterade alm och
lönn i regelbundna rader och som alléer. Den gamla delen kring
kapellet omdanades i enlighet med det tysk-romantiska parkidealet
med mjukt formade gräsmattor och buskage mellan svängda grusgångar.
Arbetena projekterades av trädgårdsarkitekt Frey Hellman.
Under 1900-talets andra hälft har parkkaraktären närmast kapellet
försvagats genom borttagning av buskar och ändring av gångar.
1881 uppfördes en likvagnsbod i det nordvästra hörnet. Till följd
av stadens expansion kom kyrkogården att hamna inom stadsplanelagt
område 1877. Den 1874 antagna hälsovårdsstadgan förbjöd
jordande inom sådant område. 1889 förbjöds användandet av
Slottskyrkogården och den nyanlagda Dunkehallakyrkogården togs i
bruk. Fram till 1924, då kyrkogården åter togs i bruk, stod den och
förföll. 1924 rustades kyrkogården upp, nya gravplatser ordnades
och entrén i norr fi ck nuvarande utseende. 1968 återfi ck dåvarande
Gamla västra kyrkogården namnet Slottskyrkogården. 1976 anlades
kalkstensmurar i norr, öster och söder. Vid okänt tillfälle asfalte-
rades huvuddelen av alla grusgångar. 1982 utökades kyrkogården
i nordväst med minneslund och urngravskvarter. I samband med
Slottskapellets restaurering 1990 fl yttades en nyfunnen gravhäll ut
på kyrkogården där den uppställdes i kvarter 1 efter konservering,
likaså gravsattes i samma kvarter de kroppar som påträff ades under
golvet. 1991 togs nio av de gamla almarna ned, p.g.a. att fl era var
rötskadade. En ny allé av 13 lönnar planterades. Vid samma tillfälle
uppsattes traditionella lyktstolpar av ”Jönköpingsmodell”. 1995
upprättade kyrkogårdsförvaltningen i samarbete med länsstyrelse
och länsmuseum en bevarandeplan för kyrkogården med avseende
på grusgravar och träd. 2004 anlades nya urngravskvarter, ett längs
muren i öster och ett längs muren i söder. Vid samma tillfälle skedde
byte och komplettering av stolpbelysning.
År 1600-1699 Ändring
Kyrkan ödelagd efter reformationen och sedermera ersatt av ett
träkapell knutet till Hospitalsgården. Förekomsten av kyrkogård
belagd från denna tid. 1644 har kapell och kyrkogård övergått till
Slottsförsamlingen. 1694 byggs nuvarande kapell efter ritningar av
Erik Dahlberg.
År 1771-1780 Ändring - Inhägnad, mur
Timmerbalkar kring kyrkogården ersätts av stenmur.
År 1775 Nybyggnad
Nybyggnad - En klockstapel uppfördes nordost om kyrkobyggnaden. Klockstapeln byggdes av en Isak
Jonsson i Fiskebäck.
Byggmästare: Isak Jonsson
År 1799 Ändring
Klockstapeln byggdes om och inkläddes av en Söderberg efter ritningar av stadsbyggmästaren
P. G. Salvin.
Byggmästare: P G Salvin
År 1853 Utvidgning - Begravningsplats
Utvidgning åt öster.
År 1871-1872 Utvidgning - Begravningsplats
Utvidgning åt söder. Plantering av trädrader med alm och lönn.
Omdanande av området kring kapellet i tysk-romantisk parkstil.
Trädgårdsarkitekt Frey Hellman.
Trädgårdsarkitekt: Frey Hellman
År 1881 Nybyggnad
Nybyggnad - Likvagnsbod uppförs, nu riven.
År 1889 Tagen ur bruk
Förbud mot fortsatt gravsättning på kyrkogården p.g.a. utökad
stadsplan.
År 1924 Nyanläggning - Inhägnad
Kyrkogården tags åter i bruk. Nytt entréparti norr med smidesgrindar.
År 1976 Nyanläggning - Inhägnad, mur
Kalkstensmurar uppförs i norr, öster och söder.
År 1982 Nyanläggning - Minneslund
Utvidgning åt nordväst med minneslund och urngravskvarter.
År 1991 Teknisk installation
Nedtagning av nio almar och nyplantering av lönnallé. Uppsättning
av stolpbelysning
År 2004 Ändring - Begravningsplats
Nya urngravsområden längs murarna i öster och söder.
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA..
Jönköpings läns museums arkiv.
Jönköpings historia. Stencil u.å..
(1921). Jönköpings historia, fjärde delen.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1984). Jönköping 700 år. ISBN: .
Johansson, Johansson, Erik O, G. (1940). Sveriges kyrkor, Småland: Jönköpings och Huskvarna kyrkor. ISBN: .
Karlsson, Bo E. (1996). Bebyggelse i Jönköping 1612-1870. Produktion, rekreation. ISBN: .
Areslätt,, Tomas. (1984). Jönköping. Medeltidsstaden 58.. ISBN: .
(1963). Jönköpings stads historia del 1. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1986). Kulturhistorisk utredning och förslag till bevarandeprogram för stadsdelen Väster i Jönköping.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin