Motivering (skydd): Kvarter 1, 2 och 7-25 utgör större delen av kyrkogården och är
därmed avgörande för helhetsintrycket. De kan karakteriseras som
utpräglade köpegravskvarter med familjegravar. Strukturen bestäms
av rätvinkliga gångar och raka nord-sydliga gravrader. I begränsad
utsträckning har inre, grusbelagda gångsystem bevarats, vilka är
viktiga att vidmakthålla i pedagogiskt syfte. Gravvårdsbeståndet
är rikt och varierat och ger således en god bild av utvecklingen på
detta område under 1900-talet. Av stor betydelse för upplevelsen
är de stora monumenten från tiden för kyrkogårdens anläggande
till 1900-talets mitt. De är med sina högresta respektive utbredda
former uttryck för det tidiga 1900-talets individualism i kontrast
mot efterkrigstidens kollektivism. Ungefär hälften har kvar sina
grusbäddar, vilka ofta är mönsterkrattade. Inramning med stenram,
häck eller järnstaket är också viktiga delar i den enskilda gravens
utformning. Till detta hör även de resliga cypresser som präglar
kyrkogården och på ett fi nt sätt samspelar med vårdarna. Sorgeträden
är också ett viktigt inslag som förstärker känslan av sekelskifte.
Många vårdar besitter höga konst-, person- och lokalhistoriska värden.
Exempel på de sistnämnda är vårdar med titlar, vilka berättar
om Jönköpings historia som residens- och industristad såväl som
om företeelser som väckelsen m.m. Flera berömda industrimän
har sina gravvårdar här. Ambitionen bör vara att bevara det äldre
vårdbeståndet på plats, inklusive befi ntliga arrangemang. Därvidlag
är gruset viktigt att framhålla som karaktärsskapande inslag på kyrkogården i stort. Även bland efterkrigstidens mer modesta vårdar
fi nns intressanta exempel värda att bevara med hänsyn till titlar eller
konstnärlig utformning.
Kvarter 5-6 präglas helt av det sena 1900-talets modesta vårdar med
små rygghäckar. Man kan både läsa ut folkhemmets kollektiva anda
och vår samtids ökande strävan efter personligt uttryck, vilket visar
sig bl.a. i det återupptagna bruket av titlar och mer individuellt
utformade vårdar.
Den nordvästra utvidgningens (kvarter 3 och 4) kulturhistoriska värde ligger främst i den för efterkrigstiden typiska strukturen med raka rygghäckskantade
rader av låga vårdar. Denna karaktär är ett vanligt förekommande
inslag bland landets kyrkogårdar. Ett värde fi nns även
i enskilda vårdar med titlar, vilka utgör historiska dokument.
De sydligaste kvarterens (kvarter 26-28) främsta kulturhistoriska värde ligger i strukturen av låga vårdar i rader längs rygghäckar. Detta är en tydlig
exponent för efterkrigstidens strama kyrkogårdsideal, vilket är en
vanlig syn på landets kyrkogårdar. Bestämmelser om maximihöjd
avspeglar det framväxande folkhemmets kollektiva anda. Kulturhistoriskt
värde fi nns även bland enskilda vårdar med konstnärliga
kvaliteter eller med titlar som berättar om en gången tids yrkesgrupper
i Jönköping. Ett särskilt intresse tilldrager sig tre småvårdar från
1917 som talar för en tidigare allmän linje på platsen. Det är viktigt
att man söker bibehålla värdefulla vårdar på plats. Nytillskott bör
ta hänsyn till befi ntliga vårdars storlek.
Gravraden längs kyrkogårdens östra sida (kvarter 29 och 30) utgör kyrkogårdens mest enhetliga högreståndskvarter. Detta kan delvis förklaras med att
staden utgör fondmotiv. Här återfi nns många av de ledande personerna
inom Jönköping kring förra sekelskiftet: industrimän, höga
tjänstemän, läkare och militärer, vilket speglas genom titlarna och
de påkostade vårdarna. De båda kvarteren är som helhet av ett synnerligen
högt kulturhistoriskt värde. Det är därför av vikt att bevara
vårdarna på plats liksom de karaktärsskapande grusbäddarna och
deras rikt utformade inramningar, vilka besitter höga konstnärliga
värden. Nytillskott bör betraktas restriktivt. Värden fi nns även i var
och en av de små vårdar som samlats i söder och troligen härrör
från allmänna linjen.
Dunkehalla kyrkogård är en typisk representant för de nya stadskyrkogårdar
som anlades utanför städerna under 1800-talets andra
hälft. Det höga och fria läget stämmer väl överens med tidens tankar
kring kyrkogården som hälsomässig risk. Trots vissa förändringar
så har kyrkogården i stort bevarat sin karaktär från anläggandet
1893 med strikt rutnätsplan, gravar i raka rader och rumsskapande
trädrader. Det nyromanska gravkapellet från 1898 ligger i änden
av en lönnallé. Det huvudsakliga gångsystemet är idag asfalterat,
men inom några kvarter så har de ursprungliga grusgångarna
mellan gravraderna bevarats. Vidmakthållandet av dessa fyller ett
viktigt pedagogiskt syfte. Huvuddelen av kyrkogården präglas av
familjegravar från 1890-talet till omkring 1950. Ungefär hälften av
dessa har kvar sina grusbäddar, vilket betyder mycket för intrycket
av kyrkogården. Ett fortsatt bevarande av dessa är därför viktigt,
särskilt där man kan tala om större grupperingar och i anslutning
till befi ntliga grusgångar. Gruset står för höga gestaltningsmässiga
värden. De olika inramningarna är också karaktärsskapande, framför
allt lägger man märke till de många järnstaketen och kättingarna.
De äldre vårdarna är tydliga uttryck för sin tids individualism genom
sina högresta former, några över tre meter. De senare vårdarna
speglar med sina låga, breda former bestämmelser om maximihöjd,
men är ofta lika påkostade. Som regel är de samkomponerade
med en stenram, vilken därmed är avgörande för intrycket. Flera
av familjegravarna är verkliga högreståndsexponenter som genom
titlar och namn på vårdarna berättar om de ledande personerna i
Jönköping under 1800-talets senare hälft och 1900-talets förra:
industrimän, högre tjänstemän, militärer och läkare m.m. Många
av dessa gravar återfi nns i den östligaste delen med utsikt över
staden. Berömda personer som Lagerberg och Wennberg minner
om tändsticksindustrins betydelse. Vidare speglas Jönköping som
residensstad och säte för bl.a. Göta hovrätt. Bland vårdarna fram
till omkring 1940 fi nns en variation i utförandet som man bara kan
fi nna på en större stadskyrkogård. Flera vårdar kan förutom de lokaloch
personhistoriska värdena även tillskrivas ett högt konstnärligt.
Sammantaget kan konstateras att mycket av kyrkogårdens särart
kommer av detta rika gravbestånd. Till detta hör förstås också de
enklare vårdar som genom sina titlar minner om olika yrkesroller i
ett till stor del svunnet Jönköping, därigenom är även dessa viktiga
historiska dokument värda att bevara.
Till antalet så upptager efterkrigstidens låga vårdtyper en stor del
av kyrkogården. Men det är endast den avskilda utvidgningen i
nordväst och de tre sydligaste kvarteren som de präglar. Alla har de
tidstypiska rygghäckskantade gravrader. Vårdarnas enhetliga storlek
kan ses som ett uttryck för folkhemmets kollektiva anda. Detta är en
vanlig karaktär på landets kyrkogårdar. Här är det främst den övergripande
strukturen som är värdefull, även om enskilda vårdar blir
intressanta genom förekomst av titlar eller konstnärlig utformning.
I den sydligaste raden kan man skönja spår av en allmän linje. Vår
egen tids förändrade gravskick tar form i en minneslund.
En väsentlig del av kyrkogårdens karaktär utgör de träd som planterats
på eller vid gravar. Ett tjugotal familjegravar har par av högväxta
cypresser som betyder mycket för intrycket. Även en handfull
s.k. sorgeträd spelar en viktig roll i sammanhanget och förstärker
sekelskiftesatmosfären.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider fi nns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Trädrader och gångsystem är väsentliga delar av kyrkogårdens ursprungliga utformning och därmed viktiga att vidmakthålla.
- Grusad yta på gångar och gravar utgör ett karaktärsskapande inslag
som bör bevaras, även vid byte av gravrättsinnehavare.
- Vårdar fram till 1940 är av avgörande betydelse för kyrkogårdens
kulturhistoriska värde. Särskilt gäller detta de stora familjegravarna
som har en karaktärsskapande verkan. Dessa äldre vårdar med eventuella
tillhörande arrangemang som stenramar, staket och kättingar
bör behållas på plats. Vägledande vid bevarande är även förekomst
av titlar, vilka berättar om stadens historia. Detta kan även gälla
senare vårdar.
- Planteringar såsom cypresser och sorgeträd i anslutning till gravarna
besitter höga gestaltningsmässiga värden att slå vakt om.
- I de sentida kvarteren bör de övergripande strukturerna med låga
vårdar längs rygghäckar bibehållas som ett uttryck för efterkrigstiden.
- Nytillskott inom kyrkogårdens känsliga delar bör hålla en god
kvalitet.
Inventeringsår (1999)
Se Historik
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Kyrkogårdens form bestäms av platån. Planen är närmast rektangulär
men skärs i nordväst av Dunkehallaåns ravin. Kyrkogården består
av strikt rätvinkliga rektangulära gravkvarter, numrerade 1-30. De
allra västligaste kvarteren har dock en något oregelbunden form
p.g.a. terrängen. Kvarter 3 och 4 är klart avskilda på en lägre liggande
avsats längs Dunkehallaravinen. Gravkapellet ligger i kyrkogårdens
sydvästra del med koret åt väster. I samma del är även huvudentrén,
fl ankerad av kyrkogårdsexpedition i väster och bårhus samt materialgård
i öster. Söder om kapellet ligger en minneslund.
Omgärdning
Kyrkogårdens omgärdning är av skiftande karaktär. I öster är en låg
idegranshäck. I norr och söder sträcker sig ett Gunnebostaket på
järnstolpar. Längs branten ned mot kvarter 3 och 4 löper ett staket
av svartmålade järnrör på trästolpar. Nämnda kvarter avgränsas i
nordväst av en snöbärshäck.
Ingångar
Kyrkogården har två ingångar. Huvudentrén i sydväst är framhävd
genom ett murparti med kvastad vit puts. Muren är avtrappad
och avtäckt med tvåkupiga lertegel med enkelt fall. Själva ingången
befi nner sig i mitten av en halvrundel och fl ankeras av två putsade
grindstolpar med koppartäckta tälttak och klot. Grindarna är avhängda.
I östra änden av en av kyrkogårdens axlar är en öppning i
häcken med kalkstenstrappa och smidesräcken.
Vegetation
Någon egentlig trädkrans har ej kyrkogården. Utanför östra sidan
växer en rad av äldre almar och längs kvarter 3 och 4 en rad med
äldre lindar. Inom kyrkogården fi nns däremot fl era rumsbildande
trädrader. Läns de begränsande gångarna i norr och öster sträcker
sig en rad med äldre lönnar. Ut från kapellet sträcker sig åt öster
en lönnallé och en föryngrad rad av lönnar delar kyrkogården i en
nordlig och en sydlig del. Längs vägen från entrén reser sig ett antal
cypresser, vars förekomst i anslutning till fl era gravar även spelar
en stor roll för kyrkogårdens intryck. Vidare fi nns en stor mängd
enstaka träd och buskar eller grupper av dylika som lämpligen redogörs
för i samband med kvartersbeskrivningarna. Dock kan här
nämnas en stor gammal ek som växer i skärningspunkten av två
axlar, nästan i mitten av kyrkogården.
Gångsystem
Kyrkogården har ett strikt rätvinkligt rutnät av gångar, som defi -
nierar kvarteren. Dessa är uteslutande asfalterade. I grova drag är
det tre nord-sydliga axlar och sex öst-västliga, varav gången mot
kapellet som nämnt är framhävd av en allé. Den avslutande axeln
längs östra sidan är särskilt bred. Inom den norra hälftens kvarter
fi nns i varierande utsträckning bevarade små tvärgående grusgångar
mellan gravraderna. Öster och norr om gravkapellet är en öppen
yta, i norr med en mindre rabatt. Till denna ansluter från huvudentrén
en körbar väg.
Gravvårdstyper
Kyrkogårdens gravvårdar speglar gravkonstens utveckling under
1900-talet, från de första decenniernas framhävande av individen
genom påkostade monument till efterkrigstidens kollektiva anda
med mer anonyma vårdar. Under hela 1900-talet har granit varit
det i särklass vanligaste materialet för vårdar, inte sällan framställda
på de lokala stenhuggerierna, exempelvis C J Larssons (vars egna
vård står i kvarter 22) och C A Nystrand & son. De äldsta vårdarna
är resliga typer, vanligen i form av bautastenar eller obelisker, vissa
når upp till tre meters höjd. Med mellankrigstidens bestämmelser
om maximihöjd så blev vårdarna istället låga och breda. Formspråket
var ännu kraftfullt. Ett viktigt drag i gravutformningen var
grusbädden och dess inramning. Ramverket är vanligen en huggen
stenram, men även järnsstaket och låga häckar förekommer. Många
av gjutjärnsstaketen är tillverkade av Jönköpings mekaniska verkstad.
Närmare hälften av grusbäddarna är idag borttagna. Under
1930- och 40-talen blev en ny gravvårdstyp vanligare och senare
allenarådande under efterkrigstiden. Denna är av ganska modesta
mått och har en enkel rektangulär form, bland de äldre gärna prydd
med klassiserande detaljer som pilastrar och tempelgavel, senare allt
stramare. Under senare år kan man märka en viss ökad individualism
i gravvårdsutformningen, men måtten är ännu småskaliga.
Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter 1,2 och 7-25
Allmän karaktär
Dessa kvarter upptager den största delen av kyrkogårdens yta. Alla
har de en rätvinklig plan, med undantag för de västligaste kvarteren,
vilka är något oregelbundna. Den inre strukturen är identisk med
nord-sydliga rader av vårdar, som regel med ryggen mot varann.
Ursprungligen har alla raderna skiljts åt av smala grusgångar. Dessa
återstår bara i varierande utsträckning i fem kvarter, i störst utsträck-
ning i kvarter 9 och 12 i nordost samt 10 i nordväst. I de sydöstra
kvarteren är de gångar som bevarats asfalterade. Övriga gångar är
gräsbesådda. Bruket av rygghäckar av tuja i raderna är sporadiskt
och kan inte sägas känneteckna något kvarter. Större betydelse har
olika planteringar av barrväxter och träd i anslutning till vissa gravar.
Särskilt bruket av sorgeträd och parvisa resliga cypresser betyder
mycket för intrycket av hela kyrkogården. I nordväst, sydväst och
väster växer grupper av olika barrträd, bl.a. idegranar. Längs tre av
de stora axlarna växer rader av lönnar och i kapellaxeln en allé.
Gravvårdstyper
Även om gravvårdsbeståndet är blandat med representanter från
hela 1900-talet så är det de stora familjegravarna från sent 1800-tal
till mitten av 1900-talet som klart dominerar intrycket. Ungefär
hälften av dessa har bevarad grusbädd, vilket sannolikt de fl esta
ursprungligen haft. Vårdarna från tiden kring sekelskiftet är högresta
med bautasten och obelisk som de vanligaste formerna, följt
av kors på sockel. Några har ett mer individuellt formspråk som
exempelvis den resta hällen med trappgavel från 1902 på friherre
Staël von Holsteins familjegrav liksom ett antal vårdar med rosreliefer
i utpräglad jugend. Mest särpräglad är nog ändå den naturliga
stenformationen på bruksdisponent C A Wennbergs grav. En
handfull av tidens vårdar är av hela tre meters höjd och speglar
den dödes position i livet. En viss koncentration av resliga vårdar
kan skönjas till ytorna mot den avslutande nord-sydliga gången i
öster. Med mellankrigstiden infördes generellt nya bestämmelser
om maximihöjd på vårdar, varför dessa istället visade sin pondus på
bredden. Denna nya vårdtyp, som är rikligt företrädd (särskilt i de
västra kvarteren), är oftast intimt samkomponerad med grusbädd
och omgivande stenram. Även bland dessa finns mer individuellt
och konstnärligt utformade exempel, som Johansson-Dahrska familjegraven
i kalksten med fl ankerande änglar och lockhäll eller
den rikt skulpterade vården i svart granit över direktör Weimer. En
motpol till sekelskiftets högresta vårdar är den typ där inskriptionen
är anbringad direkt på stenramen. Denna typ levde vidare länge
vid sidan av den andra lägre typen, ända fram till 1900-talets mitt.
Ytterligare en typ är den liggande hällen. En särpräglad version av
denna är kalkstensvården över möbelfabrikör J A Lindskog. Det
vanligaste materialet är annars granit, tuktad eller polerad. Det
konstnärliga nyskapandet inom gravkonsten kring 1930 representeras
genom en handfull vårdar, inspirerade av nyklassicismens
strama typer. Det rör sig om några liggande hällar och några resta,
de fl esta i kalksten. Ursprungligen har större delen av ovan nämnda
vårdtyper haft grusbädd. I fl era fall har grusbäddar återanvänts i vår
tid. På många gravar är grusytan dekorativt mönsterkrattad. Bland
de grusbäddar som fi nns kvar är den vanligaste omgärdningen en
stenram, följt av låga häckar av buxbom eller måbär (i kvarter 7
fi nns en rad med enbart buxbomshäckar). 18 gravar omges av staket
i smide eller gjutjärn. Kyrkogårdens till ytan största grav, den Sandwallska, omges av familjeföretagets egentillverkade staket. Ytterligare
fem gravar omges av kätting på pollare av granit eller gjutjärn. En
av dessa rymmer en liten gravkulle istället för grusbädd, på vilken
kyrkogårdens högsta bautasten är rest. Till detta fornnordiska tema
ansluter två andra vårdar med djurornamentik och runslingor. Den
ena är liksom bautastenen rest av frimurarbröder. Ett tjugotal par av
resliga cypresser och en handfull sorgeträd i form av bl.a. hängaskar
är knutna till olika gravar.
Det är bland de påkostade familjegravarna från tiden fram till ca
1950 som vi fi nner många av Jönköpings stora män. Titlarna be
rättar om disponenter, fabrikörer, hovrättspresidenter, pastorer och
läkare m.m. Till de mer kända personerna kan man räkna förutom
nämnde Wennberg även Alexander Lagerman, båda centralfi gurer
inom tändsticksindustrin. På dennes grav står en polerad graniturna
med omgivande staket, alldeles vid gravkapellet. Övriga titlar speglar
olika yrkesroller och uppvisar en väldig vidd, från exempelvis
gasverkseldare och kontorist till kronofogde och förstelantmätare.
Ett par vårdar med titlar kopplade till spårvägen minner om en nu
försvunnen företeelse i staden. Bruket av yrkestitlar har följt med in
i vår tid, om än avmattat och nästan försvunnet under 1970- och
80-talen. Familjegravar var vanligt långt in på 1960-talet.
Inslaget av enklare moderna vårdar är relativt stort, framför allt i
nordvästra kvarteren. Det rör sig främst om den vanliga vårdtyp
som växte fram under 1930- och 40-talen. Den låga, rektangulära
vården, ibland med klassiserande formspråk. Flera av de äldre kan
kopplas till familjegravar och har grusbädd. Vid sidan av denna
vårdtyp fi nns även liggande och resta hällar, om än med samma
modesta mått. Enstaka vårdar har en mer individuell utformning,
bl.a. en med en porträttmedaljong i koppar. Kopparreliefer återfi nns
även på ett par av de äldre vårdarna.
Kvarter 3-4
Allmän karaktär
Kvarteren 3 och 4 är tydligt avskilda från övriga kyrkogården genom
sitt läge på en lägre liggande avsats. Dessutom är de tillkomna
först 1920. Kvarteren upptages av raka, tvärställda gravrader med
rygghäckar av tuja. De skiljs åt av en yta med betongplattor och
plats för sopställ och redskap bakom grått trästaket (vanlig modell
på kyrkogården). Tre sorgeträd i form av hängalmar är oregelbundet
placerade. Från det högre liggande kvarter 2 i sydväst löper en
asfalterad väg, kantad av ett smidesräcke.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs uteslutande av låga vårdtyper från mellan-
och efterkrigstiden. De är glest stående och fl era vårdar utan
innehavare har nyligen avlägsnats. Flera av de äldre är familjegravar
och ett fåtal har haft grusbädd som avlägsnats i sen tid. Detta syns
bl.a. på de låga breda vårdar som nu upplevs som stympade. Materialet
är som regel granit. Ett fåtal vårdar bär titlar: bildhuggare,
kamrer, lokförare, kvarnägare, gälbgjutare och målaremästare.
Kvarter 5-6
Allmän karaktär
Kvarter 5-6 utgör en smal remsa längs kyrkogårdens norra sida.
De båda kvarteren består av korta nord-sydliga gravrader med
rygghäckar av idegran. Vårdarna är vända åt väster respektive öster.
Ursprungligen var det ett område för allmänna linjen, men dagens
karaktär är helt sentida.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är med ett undantag från 1980-2006. Den enda vård
som minner om ett äldre skede är en liten sten från 1926, kanske
en rest av allmänna linjen. Vår tids vårdar är av en ganska ensartad
storlek. De är alla högre än breda, men av en påtagligt låg höjd.
Formspråket är enhetligt, även om man kan se en större individualism
bland de yngre vårdarna i kvarter 6 med bl.a. två träkors och en
vård med emaljerade fotografi er. Materialet är annars granit, även
den mer uppseendeväckande behandlad i kvarter 6. Det är också
där man fi nner det återupptagna bruket med yrkestitlar: överläkare,
rektor, dövtolk, droskägare, kolportör, missionär, sjuksköterska och
tandläkare.
Kvarter 26-28
Allmän karaktär
Kvarteren består av tre dubbla och en enkel öst-västlig rad, alla i
linje med varann och med rygghäckar av tuja. Den enkla raden i
söder kantas av en mängd olika barrväxter i form av låga buskar
och resligare cypresser. Längs raderna växer enstaka björkar. Längst
i öster reser sig en cypress och en mindre lönn.
Gravvårdstyper
Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga typer med rektangulär
form. Storleken är ganska enhetlig, även om variation förekommer,
bl.a. genom att ett antal vårdar är något högre än breda. I ett fall rör
det sig om en liggande kalkstenshäll. Många av de äldre vårdarna
uppvisar starkt klassiserande former och besitter i en del fall ett
konstnärligt värde. De senare vårdarna är stramare. Bland de äldre
är svart granit vanligt, för att senare bli mindre populärt. Titlar är
vanligt förekommande på vårdarna fram till mitten av 1960-talet.
Främst rör det sig om yrkestitlar som styckjunkare, trädgårdsmästare,
maskinmästare, spårvagnsreparatör m.m. Ett par vårdar har
frikyrklig koppling. En bär referens till Missionsförbundets sångbok
(Sv. Mfb.) och en vård är rest 1955 över en kvinnlig missionär i
Sydafrika från svenska alliansmissionen. Den sydligaste raden består
av enhetliga små vårdar från 1985 till idag. De har alla formen av
resta hällar. Som regel saknar dessa titlar. I denna rad återfi nns tre
små gravvårdar från 1917, vilka indikerar en äldre allmän linje med
gratisgravar. För detta talar även den stora lucka i öster som en av
de karaktäristiska vårdarna står i.
Kvarter 29-30
Allmän karaktär
De båda kvarteren längs östra sidan av kyrkogården utgör de mest
statusladdade, med hela stadsbilden som fond. De utgörs av en
enkel gravrad vänd mot gången i väster, där det växer en rad av
äldre lönnar.
Gravvårdstyper
Kvarteren består nästan uteslutande av stora familjegravar från förra
sekelskiftet i påkostat utförande. Alla har grusbädd med stor variation
i inramning och vårdar. Gruset är som regel mönsterkrattat
och ger därmed en extra dimension åt upplevelsen. I vanlig ordning
utgörs en väsentlig del av vårdarna av obelisker och bautastenar, men
även mer individuella exempel fi nns. C A Lindstams familjegrav
från 1930 har ett barockinspirerat gavelparti av svarta granitkvadrar
med rundbågsnisch och tempelgavel. En reslig vård från 1933 med
kolonner och tempelgavel visar på den inspiration man vid tiden
hämtade från nyklassicismens gravvårdar. På ett par gravar ligger
kraftiga lockhällar. Gravinhägnader fi nns av många slag, vissa med
ett särskilt högt konstnärligt värde. En grav från 1912 omges av ett
smidesstaket i utpräglad wienerjugend mellan stolpar av ljus granit.
Ytterligare tre gravar omges av smidesstaket. Fyra gravar omges av
kättingar på pollare av granit eller gjutjärn. En av dessa har en påkostad
nygotisk grind i gjutjärn. I ett par fall omges graven helt eller
delvis av balustrader i ljus granit. Titlarna och namnen på vårdarna
berättar om stadens ledande män. Vi fi nner här friherre von Gedda,
klädeshandlare A W Södergren, bryggeriägare Alfred Wetell, apote-
karna Sandstedt och Andersson, doktor Mac Berlin, hovrättsråd J F
von Sydow, advokat G Holm, kabinettskammarherre Berndt Hay
och lasarettsläkaren Adolf Th orén för att nämna några.
Längst i söder är en rad med tolv äldre små vårdar, eventuellt ditfl
yttade från bl.a. allmänna linjen. De daterar sig från 1898-1939.
Fyra vårdar är av kalksten och resten av svart, polerad granit med
undantag för en märklig vård i form av en marmorplatta inom ett
ramverk av gjutjärn. Alla har varit resta på ensamgravar och titlarna
på några av dem berättar om smeden, änkefrun, stationskarlen,
hustrun, faktorn (vars vård restes av Munksjö AB), fabrikören,
folkskollärarinnan och modern.
Minneslund
Minneslunden är belägen söder om gravkapellet, mellan kvarter 25
och 26. Den har en rektangulär utsträckning som begränsas av en
tujahäck. Norra och södra kortsidorna är utformade som pergolor
av gråmålat trä med entrépartier som avtäcks av triangulära pulpettak
med kopparplåt. Kring konstruktionen slingrar sig vildvin
och under den står ett par parkbänkar. Den centrala ytan och längs
häckarna är gräsbesådd och defi nieras av en gång med plattor av svart
granit. I norra änden är en vattenlek, klädd med samma material
och omgiven av en mindre rabatt. I anslutning står en smideslykta
för levande ljus. Gravvårdarna är placerade längs häckarna och daterar
sig från 1968-98. Det är resta hällar och liggande naturstenar
av ljus granit.
Inventeringsår 2016
1889 förbjöds fortsatt begravning på västra kyrkogården, d.v.s.
Slottskyrkogården, som var västra församlingens (nuvarande Sofi
a) begravningsplats. Detta var ett led i 1800-talets sanering av
städerna. Hälsorisker som kyrkogårdar fl yttades ut, vattenledningar
och avlopp infördes, parker anlades för att rena luften från osunda
dunster. 1891 godkändes Dunkehallaplatån som plats för ny kyrkogård.
Förslaget till anläggningen upprättades av H W Andersson.
1893 kunde den nya kyrkogården invigas. 1898 uppfördes
ett gravkapell efter ritningar av stadsarkitekt Fredrik Sundbärg. En
utvidgning åt nordväst med två kvarter genomfördes 1920. Kontorsbyggnad
uppfördes 1930. Två kvarter tillfördes i söder 1945,
eventuellt hade de en tidigare historia som allmän linje. Ett bårhus
uppfördes 1954. Vid okänt tillfälle under 1900-talets senare del
asfalterades huvudgångarna. Samma gäller igenläggningen av ungefär
hälften av alla grusgångar och grusbäddar. 1990 uppfördes
en ny kontorsbyggnad sedan den gamla brandhärjats. Minneslund
ordnades 1991. Upprättandet av en trädvårdsplan 1995 medförde
nedtagning och nyplantering av den trädrad som delar kyrkogården
i en nordlig och en sydlig del. 1998 antogs en bevarandeplan utarbetad
i samråd med länsstyrelse och länsmuseum. 2002 uppfördes
en förrådsbyggnad i anslutning till materialgård.
År 1920 Utvidgning - Begravningsplats
Utvidgning åt nordväst.
År 1945 Utvidgning - Begravningsplats
Utvidgning åt söder.
År 1990-1992 Nyanläggning
Nyanläggning - Materialgård anordnas.
År 1991 Nyanläggning - Minneslund
Minneslund.
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Jönköpings läns museums arkiv.
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1921). Jönköpings historia, fjärde delen.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1984). Jönköping 700 år. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö, "Andersson,H W:Arkitekt"
Öppna på kartan Fler i kategorin