Motivering (skydd): KILANDA KYRKA är medeltida och uppförd vid Kilandaåns slingrande lopp. Kyrkogården består av en äldre del med medeltida ursprung som omger kyrkan, samt en del som invigdes 1998 och som är belägen på andra sidan ån sydöst om kyrkan. På kyrkogården strax intill kyrkans nordöstra hörn står det Beijerska gravkoret från 1768 och söder om detta ligger den Ekmanska familjegraven från tidigt 1800-tal med ett femtontal gjutna järnkors. Tillsammans med kringliggande fornlämningar och välbevarade byggnader i kyrkbyn utgör Kilanda kyrka och det närliggande Kilanda säteri en välbevarad kulturmiljö med lång historisk kontinuitet.
Kilanda kyrka uppfördes med all sannolikhet någon gång mellan 1100 och 1350 men karaktäriseras idag EXTERIÖRT av långhusets förlängning i östlig riktning år 1703, tornets vidbyggande 1805 och sakristian från 1947-48. Väggarna i hela västra halvan av långhuset består av bevarat medeltida murverk, vilket markerats invändigt med en synlig skarv. Kyrkan är storleksmässigt förhållandevis småskalig vilket tillsammans med de slätputsade murarnas buktningar och de relativt få och små fönsteröppningarna ger intryck av hög ålder.
INTERIÖRT präglas kyrkan huvudsakligen av takmålerierna, läktarbröstets målerier och predikstolen i barockstil samt av den barockimiterade inredning som man kompletterade med i samband med renoveringen 1947-48. Predikstolen är från 1721 medan det tunnvälvda taket och sannolikt även läktarbröstets apostlabilder målades 1738-39 av Detleff Ross. Bänkinredningen är från 1947-48 och altaruppsatsen i nybarock tillverkades 1954 efter ritningar av Sigfrid Ericsson. Den småskaliga orgeln är ett modernt inslag från år 1968. Rumsformen härstammar från 1703 då kyrkan förlängdes. De mer än meterdjupa fönsternischerna, de ojämna väggarna och kyrkorummets småskalighet ger tillsammans med dopfunten från 1200-talet en ålderdomlig prägel åt kyrkans interiör.
ATT SÄRSKILT TÄNKA PÅ i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: - Kyrkan bildar tillsammans med bland annat skolan, fornlämningarna och säteriet en välbevarad kulturmiljö med lång historisk kontinuitet och höga kulturhistoriska värden.
- Kyrkogårdens murar, grusade gångar, grindar och träd.
- Det Beijerska gravkoret, sarkofagen och Ekmanska familjegraven.
- Kyrkans bevarade medeltida murverk samt den medeltida dopfunten utgör omistliga historiska dokument - Exteriörens ålderdomliga prägel.
- Barockinredningen från 1700-talet.
- Tilläggen i nybarock stil från 1940- och -50-talet, särskilt altartavlan.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2005)
Kyrkogården vid Kilanda kyrka består av två delar, en äldre del med medeltida ursprung som omger kyrkan och en relativt nyanlagd del på andra sidan ån i sydöst. Den gamla delen, som avgränsas naturligt av Kilandaåns meanderade lopp i söder, väster och öster, har en oregelbunden, närmast tresidig form med rundad spets i öster. Enligt uppgift invigdes ny kyrkogård 1851, vilket troligen innebär att den befintliga kyrkogården då förstorats. Kyrkan är belägen i nästan öst-västlig riktning mitt på den gamla, gräsbevuxna delen som omgärdas av en låg kallmurad stödmur. Alla sidor utom den norra kantas av en trädkrans utanför muren bestående av bland annat askar och almar, i öster växer också ett antal ekar med hög ålder. Längs med strandkanten står ett flertal träd som fungerar som en yttre trädkrans.
Entré till kyrkogården sker nordväst om kyrkan genom den smidda, dubbla grinden med kraftiga grindstolpar i natursten och gjutna avtäckare. En grusad gång leder från grinden till en grusad plan framför kyrkporten, runt kyrkan och vidare österut mot bron och den nyare delen. Grusade gångar finns även i de norra och nordvästra delarna av kyrkogården.
Gravplatserna är huvudsakligen placerade i något oregelbundna nord-sydliga rader. Väster och söder om kyrkan är gravstenarna mestadels låga, men söder om sakristian förekommer också några höga stenar samt en sarkofag. Kyrkogården har utvidgats i nordlig riktning någon gång under 1900-talets mitt samt åt väster i början av 1930-talet. Gravarna norr om kyrkan är placerade i öst-västliga rader och skiljs från de äldre delarna med en formklippt häck. Öster om koret och sakristian finns en familjegrav hörande till familjen Ekman, som bodde på Kilanda säteri från slutet av 1700-talet till 1957. Gravplatsen anlades 1805-1806 och består av 15 gjutna järnkors och sex gravstenar som är belägna på en muromgärdad, gräsbevuxen terrass. Den kantas i väster av en rad höga tujor.
Troligen utvidgades kyrkogården 1768 i samband med uppförandet av det Beijerska gravkoret som ligger strax nordöst om kyrkan. Det är en rektangulär slätputsad byggnad med sadeltak belagt med enkupigt lertegel. Rödmålad, stickbågig dubbeldörr i söder och ett smårutigt fönster med röda snickerier åt norr och söder. Gavelspetsarna är klädda i röd panel. Det renoverades 1950 samt senast i början på 1990-talet. Gravkoret används sedan en tid tillbaka som förråd.
Den gamla kyrkogårdsdelen är ansluten i öster till den nya delen på andra sidan ån via en bågbro av stålbalkar. Denna del som invigdes 1998 har rundad form och kantas av en stenmur. Entré till denna del sker även genom dubbla svartmålade järngrindar i sydvästra och nordöstra hörnet.
Församlingshemmet med personalutrymmen och tillbyggt garage stod färdigt 1987 och är beläget utanför kyrkogården ett stycke norr om gravkoret. Det är klätt i ljust gul lockpanel och har vita fönstersnickerier, lackad enkel dörr i ek och betongtegelklätt sadeltak.
Inventeringsår 2016
Text saknas för närvarande
Antikvariskt-Topografiska Arkivet (ATA).
Borgås, E (1968): "Kilanda kyrka". Från serien Västergötlands kyrkor, Göteborgs stift 18. "Starrkärr - Kilanda socknar" (1975) Red Johansson, O. Muntlig källa. .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin