Motivering (skydd): Kvarter A har genom sitt välexponerade läge varit kyrkogårdens
mest statusfyllda kvarter och präglas av ett stort antal äldre vårdar.
Det har rört sig om ett renodlat köpegravskvarter. Den ursprungliga
karaktären med grusbäddar och häckar är idag utslätad och återstår
bara som spillror i form av ett par grusgravar, dessa är dock av värde
att vidmakthålla i pedagogiskt syfte. Den förnämsta platsen vid kyrkogårdens huvudingång har förbehållits en stor kyrkoherdegrav och
brukspatronen vid Marieholms bruk, socknens mest framträdande
personer. Dessa och ytterligare en grav har stenramar som på nytt
borde läggas i grus för att återskapa något av den tidiga 1900-talskaraktär som i princip gått förlorad på kyrkogården. Bland de äldre
vårdarna har de av gjutjärn ett särskilt högt kulturhistoriskt värde
genom att de kan knytas till bygdens järnbruk och den tidigaste
industriella gravvårdsproduktionen. De högresta granitvårdarna från
tidigt 1900-tal ger ett dynamiskt intryck. Titlar på vårdar speglar
en svunnen tids ståndssamhälle.
Kvarter B har ett förfl utet som köpegravskvarter med grusbäddar
och häckar, väl exponerat mot landsvägen. Detta är en karaktär som
idag är utslätad genom omläggningen till gräsmatta där efterkrigstidens
låga vårdar dominerar till antalet. Det kulturhistoriska värdet
ligger i enskilda vårdar där de äldre högresta exemplaren betyder
mycket för upplevelsen av historiskt djup och dynamik. Titlar på
vårdar speglar en svunnen tids ståndssamhälle med stark bondeklass.
Några vårdar minner om väckelsens betydelse i bygden.
Kvarter C har idag en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar
längs rygghäckar, en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar.
En handfull äldre små vårdar kan indikera en allmän linje. Det är
främst i dessa som kvarterets kulturhistoriska värde ligger, genom
det historiska djup de ger och vad de berättar om socknens tidiga
1900-talshistoria.
Kvarter D har en helgjuten efterkrigstida karaktär med enhetliga
låga vårdar av grå granit, vilket speglar folkhemmets kollektivistiska
anda. Ortsnamnen och de få titlarna kan knytas till Marieholms
bruk och speglar därmed en viktig del av socknens 1900-talshistoria.
Gångarna av kalksten och rygghäckarna hänger samman
med 1950-talets kyrkogårdsestetik, här mer utpräglat än på övriga
efterkrigstida kvarter inom kyrkogården. Det kulturhistoriska vär-
det ligger i kvarterets övergripande strukturer och enstaka vårdar.
Minneslunden speglar det sena 1900-talets gravsed.
Kvarter E har överlag en efterkrigstida prägel. Det kulturhistoriska
värdet ligger i det äldre vårdbeståndet, vilket ger ett historiskt djup
och en dynamik åt kvarteret. Titlarna berättar om socknens sociala
sammansättning kring förra sekelskiftet. Av särskilt högt värde är
de musealt bevarade gjutjärnsvårdar som kan knytas till bygdens
järnbruk och representerar den tidigaste industriella gravvårdsframställningen. Kvarter F utgör den gamla allmänna linjen, vilken ännu är klart
avläsbar genom ett tiotal plattor från 1920- och 30-talen. Dessa är
dock uppblandade med efterkrigstida vårdar. Allmänna linjen är en
tidigare mycket vanlig företeelse på kyrkogårdarna men är idag sällan
bevarad. De små vårdarna berättar om ståndssamhällets bredare
folklager. Som en solitär står grosshandlare Jönssons individuellt
utformade vård, exponerad mot gången fram till kyrkans sydport.
Denna och linjegravvårdarna konstituerar kvarterets främsta kulturhistoriska värden. Ett strukturmässigt värde finns i den enhetliga,
rygghäckskantade raden av jämnstora efterkrigstida vårdar av svart
granit mot västra gången.
Kvarter G har idag en typisk efterkrigstida karaktär med låga vårdar
längs rumsskapande rygghäckar inom en gräsmatta. Detta är en
vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Det kulturhistoriska värdet
ligger främst i den övergripande strukturen och enskilda vårdar av
hög ålder eller med titel.
Nya kyrkogården speglar efterkrigstidens kyrkogårdsideal med stora
lättskötta gräsytor. Vårdarnas uniformitet kan ses som ett uttryck
för folkhemmets kollektivistiska anda och likheten inför Gud.
kyrkogården som helhet
Åsenhöga kyrkogård är anlagd 1857, samtidigt som den nyklassicistiska
kyrkan. Kyrkogården består av en gammal och en ny del, klart
avgränsade. Direkt norr om kyrkogården står ett bårhus från 1957
med särpräglad takresning. Gamla kyrkogården har en kvadratisk
och strikt symmetrisk plan med kyrkan i mitten, delande kyrkogården
i en nordlig och en sydlig hälft. Den omges av en ursprunglig
stenmur med smidd entrégrind och sekelgammal trädkrans, typiska
drag för en landsbygdskyrkogård. En viktig del av denna karaktär
är även de rätvinkligt utlagda grusgångarna. Från entrén utstrålar
fyra landsvägar.
Gravkvarterens karaktär från förra sekelskiftet är idag utslätad
genom ett konsekvent borttagande av grusbäddar och häckinramningar
från gravplatserna. Omläggningen från grus till lättskötta
sammanhängande gräsytor är en utveckling som de flesta av länets
kyrkogårdar genomgått under senare årtionden. Detta har lett till
att gravkvarterens kulturhistoriska värden främst ligger i enskilda
vårdar. Vissa betydelsefulla strukturer kan dock skönjas. Väl exponerade
vid huvudingången i väster finns ett par stora familjegravar
från förra sekelskiftet för två av socknens mest betydande personer,
kyrkoherden och brukspatronen på Marieholms bruk. Dessa båda
gravar har bevarade stenramar, vars sentida gräsyta borde återgå
till grus. Det är i samma kvarter som dessa, nämligen A, som det
mest enhetliga beståndet av äldre vårdar fi nns, liksom de enda
två grusbäddar som bevarats. Vidmakthållandet av dessa fyller ett
pedagogiskt syfte. Kvarter A och B, båda på ömse sidor om huvudingången
har varit utpräglade köpegravskvarter om vilket idag
endast ett antal kvarstående högresta vårdar vittnar. Genom sitt väl
synliga läge hade dessa kvarter hög status. Överlag dominerar en
efterkrigstida karaktär på resterande kyrkogården med låga vårdar
längs rygghäckar, en spegling av ståndssamhällets utjämning. Det
nordöstra kvarteret, D, har en särskilt enhetlig och stram utformning
från 1950-talet samt inkorporerar en häckomgärdad minneslund
som är ett uttryck för vår tids förändrade gravsed. Kvarter F söder
om kyrkan innehåller en ännu klart avläsbar allmän linje med ett
tiotal små plattor från 1920- och 30-talen. Detta är en sällan bevarad
företeelse på länets kyrkogårdar, vilken vittnar om socknens
bredare folklager i svunnen tid. I fl era av kvarteren fi nns inslag av
äldre vårdar, vilka ger ett historiskt djup och i många fall även blir
ett formmässigt dynamiskt inslag. Ett ansenligt antal bevarade gjutjärnsvårdar besitter ett särskilt högt värde, dels genom att flera är
tillverkade på järnbruk i bygden och dels genom att de representerar
den tidigaste industriella framställningen av gravkonst. Flertalet av
dem är samlade som museivårdar i ett hörn av kyrkogården.
Titlar förekommer på många av vårdarna fram till efterkrigstiden.
Dessa ger en bild av socknens historia och sociala sammansättning
under 1800- och 1900-talet. Flera yrkestitlar kan kopplas samman
med Marieholms bruk och den stora betydelse det hade för bygdens
utveckling. I övrigt återspeglas ett samhälle med en stark och
självmedveten bondeklass, karakteristiskt för godslösa socknar. En
handfull vårdar bär referens till Missionsförbundets sångbok och
vittnar därigenom om väckelsen.
Nya kyrkogården i söder tillkom 1974 och har en enkel och stram
uppbyggnad med granitklädd mur, trädrader, rätvinkliga kvarter och
rader av uniforma, låga vårdar. Detta är helt i linje med det senare
1900-talets kyrkogårdsideal där funktionsaspekten spelar en stor
roll, vilket de stora lättskötta gräsytorna är ett uttryck för. Vårdarnas
enhetlighet ger en bild av efterkrigstidens kollektivistiska anda.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Gamla och nya kyrkogården utgör två klart åtskilda delar med
olika karaktär.
- Stenmurar, grindstolpar, smidesgrindar, trädkrans, grusgångar och
rygghäckar är viktiga delar av kyrkogårdens utformning.
- Gamla kyrkogårdens symmetriska planering.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Gjutjärnvårdar skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning.
- De grusbäddar som bevarats i kvarter A bör vidmakthållas och
de gravar med stenram som finns kvar i kvarteret bör återfå sin
grusfyllning för att återskapa en liten del av kyrkogårdens sekelskifteskaraktär.
Inventeringsår (1999)
Se Historik.
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Åsenhöga kyrkogård består av en gammal del med kyrkan och en
ny del i söder. Gamla kyrkogården har en kvadratisk plan med
kyrkan i mitten, vänd mot öster. Indelningen är strikt symmetrisk
med rätvinkliga gravkvarter. På kyrkans södra sida ligger kvarter A,
G, F och E (som sträcker sig upp bakom koret). På kyrkans norra
sida ligger kvarter B, C och D.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av en 1 – 1,5 meter hög och 1,5 meter
bred kallmur av marksten, mest block och hällar, överväxta med
mossor och sedum. Muren är anlagd 1857. Ett parti i nordost har
delvis rasat ut mot svackan öster om kyrkogården. Den västra muren
är 1 meter hög och 0,5 meter bred, lagd av marksten och fogad,
troligen med cement. Nya kyrkogården omges av en 1,5 meter hög
och knappt 0,5 meter bred betongmur från 1974, utvändigt klädd
med marksten och avtäckt med tuktade granithällar.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens huvudingång är mitt för tornporten i väster.
Muren gör där en halvrund inkragning. Den smidda pargrinden
och de båda finhuggna granitstolparna är från kyrkans byggnadstid.
Norra ingången är i linje med kyrkans nordport och kantas av
granitstolpar från 1938, grindarna från samma tid är avhängda.
Ytterligare en ingång finns i nordväst med smidesgrind från 1974
i stil med den gamla västgrinden. Nya kyrkogården har ingång i
nordväst med grind av samma slag. På motsvarande sida i öster är
en trägrind som vetter mot ett litet redskapsskjul.
Vegetation
Innanför gamla kyrkogårdens murar i nord, ost och syd samt utanför
västra muren är en trädkrans av sekelgamla lönnar och almar.
Innanför nya kyrkogårdens mur växer en rad av lönn. Grusplanen
mellan kyrkogårdens huvudingång och tornporten kantas av höga
thujahäckar. Övrig vegetation behandlas under respektive kvarter.
Gångsystem
Gamla och nya kyrkogården har ett sammanlänkat rätvinkligt nät
av grusgångar, vilket definierar gravkvarteren. Gångar löper ut från
kyrkans portar i nord, syd och väst. Framför sistnämnda bildas en
mindre plan. En gång löper längs med hela kyrkogårdsmuren.
Gravvårdstyper
Kyrkogården har gravkonst från tiden för sitt anläggande till idag.
Äldst är en grupp med gjutjärnsvårdar från 1800-talets senare
hälft, fl ertalet med nygotiskt formspråk. De s.k. klöverbladskorsen
kan knytas till Häryds bruk i Gnosjö socken, genom två fall med
inskription på baksidan. Även ett par korskrönta vårdar är av en
typ som tillverkades vid Häryds bruk. Från tiden kring förra sekelskiftet
fi nns ett antal högresta, industriellt framställda vårdar av
framförallt svart granit. Dessa har vanligen form av obelisk eller
bautasten. Två påkostade vårdar av grå granit kan knytas till C A
Nygren & Son Stenhuggeri i Jönköping genom bevarade plaketter
på sockeln. Dessa stora vårdar hörde ursprungligen samman med
grusbäddar inramade av stenram eller ligusterhäck. Av dessa gravarrangemang återstår bara ett fåtal. En motsats till dessa köpegravars
monument utgör de små granitplattor som bevarats i allmänna
linjen från samma tid. Detta speglar det ståndssamhälle som kom
att försvinna i och med folkhemmets intåg. Ett uttryck för jämlikhetssträvandena under 1900-talet är införandet av maximihöjd på
vårdar. Från 1930-talet till idag dominerar låga rektangulära vårdar
med tämligen enhetliga mått. De äldre har ett varierat formspråk,
ofta med klassiserande detaljer som kolonner och tempelgavlar. De
yngre är stramare och mer likriktade. Svart granit var det förhärskande
materialet långt in i efterkrigstiden, medan den grå graniten
blev vanligare i och med 1960-talet och helt dominerar bland de
följande decenniernas vårdar.
Bårhus
Utanför norra kyrkogårdsingången reser sig ett bårhus från 1957,
ritat av arkitekt Helmer Flensborn, Huskvarna. Det har en närmast
kvadratisk plan. Fasaderna bär vitkalkad slätputs. Fönster och port
har stickbågiga smygar. Byggnaden bär ett brant sadeltak med eternitpannor
och ett krönande järnkors.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A utgör kvarteret söder om gången mellan huvudingången
och kyrkoporten. Till större delen består kvarteret av något oregelbundet
placerade gravar (en rad vänd mot gången i väster och
därinnanför övervägande placerade i öst-västliga korta rader) utom
i öster där det är en dubbel nord-sydlig gravrad med rygghäck av
måbär, vilken snarast kan räknas som en del av kvarter G i öster.
Från att ha varit ett gruskvarter utgörs kvarter A idag av en sammanhängande gräsmatta. I nordväst växer en gammal björk.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat men domineras av vårdar från 1900-
talets förra hälft, främst i svart granit. Det rör sig till stor del om
familjegravar. Ursprungligen har de alla haft grusbädd och häck eller
stenram. Nu återstår bara två grusbäddar. Kvarterets nordvästra
del, vänt mot huvudingången, har haft hög status. Här återfi nns
två stora – nu gräsbesådda – familjegravar med bevarade stenramar.
Den största tillhör kyrkoherde Johannes Boberg och anlades 1894.
Inom denna står en svart granitobelisk från detta år och ett individuellt
utformat kors av grå granit från 1924 över borgmästare J F
Boberg, hugget vid C A Nystrand & Son i Jönköping. Ytterligare
några gravplattor ligger inom stenramen. Den andra familjegraven
med en stram låg vård tillhör Sven August Colléen, brukspatron på
Marieholms bruk. En sentida vård är invid denna rest över brukets
grundare Anders Wingård. Dessa båda gravar vetter mot gången i
väster liksom en rest gjutjärnsvård från 1918 över kyrkoherde Johan
Strömbom med fru. Inne i kvarteret märks en familjegrav med stenram
över en landstingsman. Flertalet av vårdarna är låga och enkla.
Av gjutjärn fi nns en nygotisk vård från 1897 över en hemmansägare
och vid kyrkogårdsmuren två nygotiska gjutjärnskors från 1860-talet
över makarna Modén, ett gjutet vid Häryds bruk. Ytterligare ett
gjutjärnskors från Häryd med årtalet 1878 står i östra raden, vilken
i övrigt präglas av låga vårdar från 1930-, 40- och 50-tal. Utöver redan
nämnda titlar på vårdar i kvarteret fi nns doktor, häradsdomare,
nämndeman, kyrkovärd. Hemmansägare dominerar.
Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B ligger i nordvästra hörnet och svarar mot A. Kvarteret
hänger idag samman med C i öster. Det består av nord-sydliga rader
av gravar, vända mot väster. I öster är mot kvarter C en dubbel rad
med rygghäck av idegran, vilken snarast kan räknas samman med
det kvarteret. Från att ha varit ett gruskvarter är B idag en sammanhängande gräsmatta. I sydost växer en gammal björk.
Gravvårdstyper
Gravvårdbeståndet domineras av låga vårdar från 1930-talet till idag.
Dessa är vanligen av svart eller grå granit och har enhetliga mått.
En handfull högresta vårdar av svart granit från 1898 till och med
1920-talet betyder dock mycket för intrycket. Flera har obeliskform,
men det fi nns också exempel på mer individuellt utformade vårdar
som den palmettkrönta pelaren från 1919 över en häradsdomare. De
äldre gravarna har alla haft grusbäddar, av vilka idag inget återstår.
Titlar är vanligast på de äldre vårdarna där vi fi nner lantbrukare,
byggmästare, soldat, landstingsman, och hemmansägare. Bland de
yngre fi nns även fabrikör och barnmorska. Fyra vårdar bär referens
till Missionsförbundets sångbok (Sv Mfb).
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C hänger i väster samman med B och ligger vid kyrkans
norra sida. Kvarteret är en sammanhängande gräsmatta med nordsydliga
dubbla gravrader kantade med rygghäckar av idegran.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs till stor del av låga vårdar från 1960- och
70-talen av enhetlig form. Vid sidan av dessa fi nns ett antal småskaliga
vårdar från 1902-21 i form av plattor och resta stenar. Några
av dessa har drag av linjegravvårdar genom sina mått. Eventuellt
kan det här röra sig om en allmän linje från början av 1900-talet,
allt eftersom uppblandad med nya gravsättningar under efterkrigstiden.
Två vårdar från tidigt 1910-tal berättar att makan vilar ”på
annan plats i denna kyrkogård”, vilket talar för att det rör sig om
linjegravar. Familjegravar fi nns i princip inte i kvarteret. Bland de
fåtaliga titlarna – som främst återfi nns på de äldre vårdarna – fi nns
hemmansägare, kyrkovärd, garvare och hammarsmed. Två vårdar
bär referens till Missionsförbundets sångbok.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D utgör kyrkogårdens nordöstra fj ärdedel. Kvarteret är
uppbyggt kring en central, rektangulär minneslund omgärdad av
höga thujahäckar. Gravarna är lagda i dubbla rader längs gångarna
och kantas utom i söder av rygghäckar av måbär och liguster. Kvarteret
genomlöps av raka gångar av kvadratiska små kalkstensplattor.
Minneslunden har i mitten ett sorgeträd i form av en hängask och
i hörnen unga rönnar.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är från 1953-2004 med tyngdpunkt på 1950- och
60-talen. De är alla av en enhetlig storlek och form, huggna i grå
granit. Antalet familjegravar är ytterst få och det är bara enstaka
vårdar som bär titel, hemmansägare och gjutare. Den enda vård som
sticker ut är ett litet marmorkors från 1958 på en barngrav med
inledningen till den klassiska barnpsalmen ”Tryggare kan ingen
vara”. Invid östra kyrkogårdsmuren har borttagna äldre vårdar placerats.
De sju vårdarna av svart granit är från 1902-32, två av dem
är efter hemmansägare.
Kvarter E
Allmän karaktär
Kvarter E består av en dubbel nord-sydlig gravrad öster om koret
med rygghäck av måbär. Några få gravar står i en ensam rad vända
mot gången i väster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet består till stor del av låga vårdar från 1930- till
80-talet, som regel utan titlar. Vid sidan av dessa fi nns ett antal
äldre vårdtyper i svart granit från 1876-1905. Några är av små dimensioner
och bär titlar som modellsnickaren, handlanden, spikmästare,
lantbrukaren, änkan. Vid gången i väster står två högresta
bautastenar. Den ena är rest 1876 över riksdagsman Nils Svensson,
vilken även drev ett tråddrageri i socknen. Den andra är rest 1902
över organisten och folkskolläraren J Modéen med fru. Invid sistnämnda
finns en liten platta från 1939 över antikvitetshandlaren
Henning Modéen som grundade Åsenhöga hembygdsförening.
Denna familjegrav är en av de inom kvarteret som haft grusbädd,
något som idag helt försvunnit. I det sydöstra hörnet vid kyrkogårdsmuren
har några borttagna äldre vårdar samlats. Det rör sig
om tolv vårdar från 1874-1939. Nio stycken är av gjutjärn, varav
fyra nygotiska klöverbladskors från Häryds bruk. En annan nygotisk
gjutjärnsvård är rest 1888 av ”goodtemplare” efter fabrikören B N
Börjesson. Bland övriga titlar fi nns hemmansägaren, hemmansbrukaren
och målaremästaren.
Kvarter F
Allmän karaktär
Kvarter F utgörs av en gräsmatta med nord-sydliga dubbla gravrader,
den västligaste mot gången från kyrkans sydport har rygghäck
av liguster och kan därmed snarast räknas som en del av kvarter G.
Eventuellt har alla raderna i F haft rygghäck.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är en blandning av efterkrigstida låga vårdar
och allmänna linjegravar från 1922-37. Linjegravvårdarna utgörs
till största delen av små granitplattor, några få resta stenar alluderar
på köpegravarnas monument. Titlar saknas nästan helt i kvarteret.
Den västligaste dubbla gravraden består enbart av låga vårdar från
1949-53 i kronologisk ordning. Mot gången i väster är det enbart
vårdar av svart granit. I kvarterets sydvästra hörn är en av kyrkogårdens
mest påkostade gravar med individuellt utformad vård. Över
grosshandlare Johan Jönsson är 1934 rest en hög sockel med urna,
huggen i grå granit vid C A Nystrand & Son i Jönköping. En häll
i samma stil är lagd över makan.
Kvarter G
Allmän karaktär
Kvarter G består idag av en gräsmatta med nord-sydliga dubbla
gravrader längs rygghäckar av måbär. Tidigare hade gravarna grusbädd
och häckinramning.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs nästan uteslutande av låga mellan- och
efterkrigstida vårdar. Tyngdpunkten ligger på 1930- och 40-talen
med övervägande svart granit som material. I fl era fall rör det sig
om familjegravar. Gravarna är placerade kronologiskt men uppbryts
av äldre och senare gravar. En handfull vårdar fi nns från
1869-1922, överlag små och enkla. Äldst är ett gjutjärnskors. I det
sydöstra hörnet mitt emot grosshandlargraven i F ligger kyrkoherde
K L Wahlmarks familjegrav, vänd mot söder, med stram vård från
1953. En kyrkoherdegrav från 1992 är placerad för sig själv söder
om kyrktornet. Ett fåtal av kvarterets vårdar bär titel. Bland dessa
fi nns ett par kyrkovärdar och gjutmästare. En vård från 1942 min-
ner om hammarsmeden A J Ousbeck, av känd gammal vallonsläkt
i bygden.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården har en rektangulär utsträckning längs gamla kyrkogårdens
hela södra sida. Rätvinkliga grusgångar indelar ytan i fyra
gravkvarter. Gångarna bildar raka fortsättningar på gångarna från
gamla kyrkogården. Gången i linje med kyrkans sydport kantas av
en lindallé. I hörnet av varje kvarter står en prydnadsbuske. Vidare
fi nns några rhododendronbuskage och i nordost är en grupp granar.
I nordost fi nns även en granitklädd brunn. Gravarna är placerade
i nord-sydliga rader vända mot gångarna. Genom mitten av varje
kvarter löper en nord-sydlig måbärshäck. I väster fi nns nästan inga
vårdar.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna daterar sig från 1975 till idag. De har enhetlig storlek
med låg profi l och är som regel i grå granit. Familjegravar och titlar
saknas nästan helt. Däremot är ortsnamn vanligt förekommande.
Inventeringsår 2001
HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Kyrkan byggdes 1856-57 och ligger på en vidsträckt, flack kyrkogård nära den plats där föregångaren låg, en träkyrka från 1729. Byggmästare var Peter Pettersson, Tåå, samt i ett skede även byggmästare Sköldberg, vilka följde en ritning från 1852 av Johan Fredrik Åbom, ÖIÄ. Kyrkan invigdes 1861 av biskop Henrik Gustav Hultman. Tidstypiska inslag av nygotisk dekor i den f ö nyklassicistisk exteriören, som är välbevarad. Interiören har förändrats bl a genom målning i korvalvet och för kyrkotypen främmande färgsättning. Dock är altarkorset bevarat på ursprunglig plats framför korets mittfönster.
PLAN OCH MATERIAL - Planen följer 1852 års ritning med rektangulärt kyrkorum, femsidigt kor i öster, torn i väster och sakristia i norr. Entréer i väster och mitt på långsidorna. Byggd i sten, spritputsad med slätputsade omfattningar, avfärgad i vitt, gråputsad cementsockel. Kopparplåt på tak och lanternin.
EXTERIÖR - Följer 1852 års ritning, med smärre avvikelser. Långhuskyrka med gavlar över långsidornas entréer, som liksom västportalen inramas av profilerade bågar med lunettfönster upptill. Kraftigt torn med ljudöppningar som parställda bågar, tornur däröver. Hög lanternin, ursprungligen klädd med zinkplåt, nu kopparplåt, krönt av huv och kors. Takfris målad i rött och vitt. Sakristian, som byggdes femsidig, i stället för kvadratisk som på ritningen, har senare utvidgats till kvadratisk form. Runda fönster i västgaveln.
INTERIÖR - Koret belyst av tre fönster med tonat antikglas, Ursprunglig färgsättning: väggar och valv gråvita, gråviolett taklist, träinventarier gråvita, orgel bengul. Nuvarande färgsättning: väggar vita, valv ljusblått, kraftigt mörkblå taklist, korets väggar mörkblå med vita pilastrar med grisaillefält upptill, gördelbågen blå med gyllene stjärnor, mot långhuset texten "Ära vare Gud i höjden". Tidigare fanns en strålsol över altaret, nu placerad över sydingången. I absidvalvet målning från 1937 av Torsten Hjelm, "Kristus i majestät". Ursprungligt altarkors med törnekrans och svepduk, tillverkat 1858 av snickare Sjöbring. Altarring med balusterdockor. Nummertavlor krönta av lyror. Rund predikstol med rikt utsirat ljudtak, överflyttat från äldre predikstol, målad i grått med inslag av rosa, blått och guld. Fyra slutna bänkkvarter målade i rödbrunt och blågrått. Slät läktarbröstning med förgyllda emblem, konvext mittparti. Orgeln byggd 1903 av J Magnusson, Göteborg, med fasad efter ritning av G Lindgren, målad i grått med guldlister. Under läktaren höga skåp i rödbrunt med lister i blått och guld.
Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993
Inventeringsår 2015
Kyrkogården kring nya kyrkan anlades i samband med dennas
uppförande och gavs en tidstypiskt symmetrisk planering, inhägnad
med stenmurar och trädkrans. Kring förra sekelskiftet hade
kyrkogården fått en vid tiden vanlig karaktär med nordsydliga rader
av häckinramade enskilda grusgravar och ett rätvinkligt grusgångsnät.
De båda kvarteren söder om kyrkan utgjordes ännu 1935 av
gräsytor, varav åtminstone den östra var den s.k. allmänna linjen.
1950 var det västra av dessa kvarter taget i anspråk för köpegravar
med ligusterhäcksinramad grusyta, kanske lades de på en äldre
del av allmänna linjen. En fram till efterkrigstiden outnyttjad del
av kyrkogården torde det nordöstra kvarteret ha varit, vilket kan
hänga samman med detta som den mest undanskymda delen av
kyrkogården. 1937 upptogs en inkörsport i norra kyrkogårdsmuren.
Från 1946 ett förslag till renovering av kyrkogården, upprättat av
arkitekt Eric E Wilén vid Mellansvenska Trädgårdsanläggningsby-
rån, Örebro. I detta förslag som huvudsakligen tycks ha genomförts
ordnades kvarteren norr och söder om kyrkan med nord-sydliga
gravrader längs rygghäckar. Vidare planterades två thujahäckar längs
grusplanen mellan västra ingången och tornporten. Ett förslag på
utvidgning åt norr genomfördes aldrig. Vid denna tid hade bruket
med begravning i allmänna linjen nästan upphört. Det nordvästra
kvarteret gavs en något annorlunda utformning än på ritningen med
vårdar längs kalkstensgångar och en central häckomgärdad plats som
nu är minneslund. 1957 uppfördes ett bårhus vid norra ingången
efter ritningar av arkitekt Helmer Flensborn, Huskvarna. Samtidigt
restes två lyktstolpar med antikglas vid kyrkoporten.
1970 godkändes ett förslag till kyrkogårdsutvidgning upprättat
av trädgårdsarkitekt Ragnar Ekstedt, Växjö. Detta förverkligades
först 1974 under ledning av K-Konsult, Huskvarna. Utvidgningen
företogs vid kyrkogårdens södra sida. Tre öppningar gjordes i den
gamla stenmuren. Nya kyrkogårdens västra del avsågs att bli urngravsområde. Det är troligen vid denna tid som man började lägga
om gamla kyrkogårdens enskilda gravar från grus till gräs, en utveckling
som idag är i det närmaste fullföljd.
År 1100-1974 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Arkitekt: Egil Lönnberg
Arkitekt: Erik E Wilén
Arkitekt: Helmer Flensborn
Trädgårdsarkitekt: Ragnar Ekstedt
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Kävsjö pastorats arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - 1852 nybyggnad (J F Åbom); 1902 orgelfasad (G Lindgren).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - Äldre foton, exteriör: diverse odaterade, interiör: två ca 1900, 1935, 1966. ATA..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1993). Sveriges kyrkor volym 216 Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1982). Översiktlig kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gnosjö kommun. ISBN: .
Petersson, A. (1985). Källeryds kyrka – Heliga treefaldigheetz kyrckia,. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin