Motivering (skydd): Kvarter 1 och 2 är utpräglade köpegravskvarter med en välbevarad
karaktär från 1900-talets första hälft. Båda kvarteren präglas av
en sammanhängande yta med rader av grusgravar och grusgångar.
Gravarna omgärdas i kvarterens mitt av stenramar och i raderna
mot vägen i väster av häckar. Detta ger ett sammanhållet intryck
och utgör kvarterens främsta kulturhistoriska värde. Endast ett
fåtal landsbygdskyrkogårdar i länet har så pass intakta gruskvarter.
Det varierade vårdbeståndet från 1800-talets slut och 1900-talets
första hälft speglar gravkonstens och samhällets utveckling under
denna tid. Det är i de välexponerade raderna mot vägen som de
mest påkostade gravarna återfi nns med titlar som fabrikör, stationsinspektor, industriidkare och bruksinspektor. Den stora mängden
titlar ger en bild av Gnosjös förvandling från fattigt bondesamhälle
till industriellt centrum under början av 1900-talet. De musealt
uppställda äldre vårdarna i söder besitter var för sig ett mycket högt
kulturhistoriskt värde. 1600- och 1700-talsstenarna vittnar om lokal
gravkonsttradition innan industrialismen medan gjutjärnsvårdarna
kan kopplas samman med bygdens järnbruk.
Kvarter 3 och 4 har en något sammansatt karaktär. Kvarter 3 och
östra delen av 4 har ett förfl utet som allmän linje, varav ännu fi nns
spår i form av ett tiotal små vårdar. Dessa har ett kulturhistoriskt
värde som vittnesbörd om det breda folklagrets gravskick, något
som idag försvunnit från de fl esta av länets kyrkogårdar. Kvarter 4
är i övrigt ett utpräglat köpegravskvarter med en väl sammanhållen
yta av grusgravar från 1900-talets förra hälft. Den tidigare tydliga
strukturen med köpegravar längs kyrkogårdsmurarna är dock idag
försvagad genom borttagning av grusbäddarna längs den östra och
södra sidan. Vårdbeståndet domineras av mellan- och efterkrigstidens
låga former. Hos dessa ligger det kulturhistoriska värdet främst
i vårdar med titlar, vilka berättar om yrkesroller i 1900-talets Gnosjö.
En handfull vårdar är uttryck för det sena 1900-talets arbetskraftsinvandring från Asien. De fyra sandstensvårdarna från 1700-talet har
var för sig ett mycket högt kulturhistoriskt värde som vittnesbörd
om den lokala, hantverksmässiga gravkonstframställningen innan
industrialismen.
Den norra utvidgningen tillkom 1951 och har en mycket utpräglad
karaktär från denna tid. Tidstypisk är anpassningen till terrängen,
vilken bestäms av en uppskjutande bergsrygg. Dennas monumentala
verkan understryks av planteringar och ett stort järnkors. Gravkvarteren
är på efterkrigstidens vis helt gräsbesådda och häckar fyller
en viktig rumsskapande roll. Vårdarna uppvisar en sällsynt uniformitet
i mått och utförande. De strama formerna är helt i linje med
modernismens ideal. Gravvårdsbeståndet kan ses som ett uttryck
för likheten inför Gud och ståndssamhällets utjämning. Titlarna
är också fåtaliga och har främst yrkesmässig koppling, därigenom
speglande Gnosjö som industriellt centrum under 1900-talet.
Vårdarna är av ljus granit och marmor, sistnämnda en för länet
ovanlig företeelse. Ett med utvidgningen samtida bårhus är ingrävt
i en slänt. Utformningen är stilren med en omsorg om detaljerna.
Sammantaget ger norra utvidgningen en god bild av kyrkogårdsidealet
kring 1900-talets mitt, förvisso en vanlig karaktär på svenska
kyrkogårdar men sällan så konsekvent genomfört och väl bevarat
som här. Således fi nns ett värde i strukturernas bibehållande. Därvid
bör man sträva efter att nya gravvårdar ges en utformning som
överensstämmer med de befintliga.
Nya kyrkogården från 1974 har en klar efterkrigstida karaktär,
vilket är en vanlig företeelse på svenska kyrkogårdar. Vårdarna har
en likartad låg profi l och saknar titlar, vilket återspeglar folkhemmetts
kollektivistiska samhällsanda. Gestaltninsgmässiga kvaliteter
finns i den symmetriska och strama uppbyggnaden med öst-västlig
huvudaxel och rätvinkliga gångar, vilket bildar en kontrast mot den
omgivande kuperade terrängen. En minneslund från 1990 representerar
vår tids gravsed och ett kvarter med invandrargravar ger
en bild av det sena 1900-talets arbetskraftsinvandring.
kyrkogården
som helhet
Gnosjö kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården som ligger
öster om kyrkplanen består av en äldre och en yngre del. Vidare
fi nns en friliggande ny kyrkogård norr om kyrkan.
Gamla kyrkogårdens södra hälft är den äldsta delen, vilken fi ck dagens
rektangulära utsträckning 1909. Karaktären kvarstår till ansenlig
del från 1900-talets början. Omgärdningen utgörs av stödmurar,
trädkrans av hamlade lindar och almar samt gjutjärnsstaket med
smidesgrind. Två korsande raka, nu asfalterade, gångar delar området
i fyra gravkvarter. Den södra armen är idag dock igenlagd, till
men för den symmetri som präglat kyrkogården, vilken ytterligare
varit framhävd av hamlade lindar i gångarnas skärning, varav alla
utom en kvarstår. Större delen av de båda västra kvarteren och det
nordöstra utgörs av sammanhängande rader av grusade köpegravar
med grusgångar mellan. Detta är kyrkogårdens främsta karaktärsdrag,
vilket har ett högt kulturhistoriskt värde som vittnesbörd om
ett kyrkogårdsideal som på de fl esta av länets kyrkogårdar utarmats
genom senare tiders rationalisering. Detta har endast i begränsad
utsträckning skett på Gnosjö kyrkogård genom borttagandet av de
grusbäddar som funnits på familjegravarna längs stödmurarna. De
välexponerade gravarna vid gamla landsvägen i väster omgärdas
av häckar och här står fl era påkostade vårdar över fabrikörer och
andra industriidkare som betytt mycket för samhällets utveckling.
Övriga grusbäddar omges av stenramar. Till antalet dominerar de
låga vårdtyper som blev vanliga i och med 1930-talets regler om
maxhöjd. De mer högresta äldre vårdarna ger ett dynamiskt intryck,
enstaka av dem har en rent individuell utformning med höga konstnärliga
värden. De båda östra kvarteren har tidigare utgjort allmän
linje, och spår av detta fi nns i form av karakteristiskt småskaliga
vårdar. Dessa vittnar om ett förr utbrett gravskick som i dag oftast
kvarstår i mer eller mindre fragmentarisk form. I den gamla linjen
lägger man idag märke till några asiatiska vårdar, en refl ektion av
vår tids arbetskraftsinvandring. Musealt uppställda fi nns ett stort
antal för- och tidigindustriella gravvårdar. De äldsta, från 1600- och
1700-talen utgörs av tuktad granit och fi nhuggen sandsten, uttryck
för den hantverksmässiga gravvårdsproduktionen i bygden. Flera
gjutjärnsvårdar kan knytas till det lokala järnbruket Häryd. Var och
en för sig besitter dessa vårdar ett högt kulturhistoriskt värde.
Den norra – genom mur och trädkrans klart avskilda – kyrkogårdshälften
anlades 1951 och har en helgjuten karaktär från denna tid.
Upphovsman var arkitekt Hugo Bolker. Mot vägen i väster reser
sig en kvaderstensmur och en rad av hamlade lindar. Området
domineras och formas av en kraftigt uppskjutande bergsrygg, vars
monumentala verkan understryks av planteringar och ett stort
järnkors. Vid dess sida är ett stilrent bårhus ingrävt i backen. De
helt gräsbesådda gravkvarteren följer terrängen och begränsas av
rumsbildande häckar. Gravvårdarna, som framförallt är från 1950-,
60- och 70-talen har ett stramt formspråk med en sträng uniformitet
i mått och utförande inom respektive kvarter. Ljus granit
och marmor är förhärskande material, sistnämnda ovanligt i länet.
Efterkrigstidens och folkhemmets kyrkogårdsideal fi nns företrätt
på de fl esta av landets kyrkogårdar, men sällan så konsekvent genomfört
och intakt som här.
Vårdar med titel förekommer på båda delarna av gamla kyrkogården,
men talrikast på den äldre delen. Genom titlarna speglas socknens
historia, från fattig skogsbygd till småländskt industricentrum.
Titlar förmedlar även personhistoria och berättar om samhällets
sociala sammansättning.
Den nya kyrkogården från 1974 har en symmetrisk uppbyggnad,
vilken utgör en verkningsfull kontrast mot den omgivande naturen.
Den efterkrigstida karaktären med gräskvarter med raka rader av
låga vårdar och rumsskapande häckar är som konstaterat en vanlig
företeelse på svenska kyrkogårdar. De låga vårdarna och frånvaron av
titlar speglar folkhemmets samhällsanda. Värdefullast är de övergripande
strukturerna med – genom allé och fondkors – accentuerad
öst-västaxel. Den friare planerade minneslunden från 1990 är ett
uttryck för vår tids gravsed medan ett område med invandrargravar
vittnar om de nya gravkulturer som kommit med vår tids arbetskraftsinvandring. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Gamla kyrkogårdens äldre och yngre del är klart avläsbara i utsträckning
och gestaltning.
- Murar, staket, grindstolpar, smidesgrindar, hamlade träd, gångsystem
och häckar är viktiga delar av gamla kyrkogårdens formgivning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar
äldre än 1850 och järnvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Grus som marktäckning på gravar och gångar är karaktärsskapande
på gamla kyrkogårdens äldre del. Vid byte av gravrättsinnehavare
bör grusbädd och inramning bibehållas.
- Den tidstypiska stramheten i 1951 års kvarter.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Gamla kyrkogården består av en äldre hälft i söder och en yngre,
delvis lägre liggande, hälft i norr. Den äldre delen fi ck sin nuvarande
utsträckning 1909. Den har en rektangulär plan – något avfasad
i sydost – med fyra lika stora, rektangulära kvarter: 1 i sydväst, 2
i nordväst, 3 i sydost och 4 i nordost. Uppbyggnaden är därmed
symmetrisk. Dess norra hälft utgör den ursprungligaste delen där
den gamla träkyrkan stod fram till 1885, men denna går ej längre
att avläsa. Terrängen sluttar svagt ned mot sjön i öster. I det sydöstra
hörnet står en redskapsbod.
Den yngre hälften i norr tillkom 1951. Den har en trapetsoid plan
med asymmetrisk uppbyggnad, vilken till stor del bestäms av det
uppskjutande bergskrönet i områdets mitt. Kvarter 5 och 9, sydväst
och väster om berget ligger i nivå med vägen och den äldre
kyrkogårdsdelen. Kvarter 6 sydost och kvarter 7 öster om berget
ligger betydligt lägre. Kvarter 9 ligger nordväst om berget och sluttar
åt norr. Bårhus och redskapsbod är ingrävda i branten sydväst
om berget.
Omgärdning
Kyrkogårdens äldre del omges vid alla sidor utom den västra av låga
stödmurar av kallmurad marksten, anlagda 1909-10. I väster och
söder löper ett svartmålat gjutjärnsstaket från 1909-10, i väster förnyat
i sen tid efter att ha avlägsnats i samband med en dödsolycka.
Längs den yngre hälftens västra sida sträcker sig en 1-1,5 meter hög
och 0,5 meter bred kallmur från 1951 av tuktad granit i jämna skift.
Muren är avtäckt med huggna granithällar. I öster är en kallmurad
stödmur av tuktad granit. Mellan gamla och nya delen är en granittrappa
från 1951 med ett sentida, omålat stålrörsräcke.
Ingångar
Den äldre hälftens ingång är placerad mitt på västra sidan. Grindpartiet
från 1909-10 är något indraget och har en smidd pargrind
av bandjärn mellan räfflade gjutjärnskolonner. Den yngre hälftens
huvudingång är placerad mitt för den närmast samtida trappan upp
till kyrkplanen. Även denna ingång är något indragen och kantas
av stolpar av huggen, kallmurad granit, avtäckta med hällar. Grindarna
är avhängda, vilket även gäller ingången från parkeringen i
norr med sina enkla trästolpar.
Vegetation
Runt kyrkogårdens äldre del finns en trädkrans av hamlad alm och
lind. Där gångarna möts i dess mitt växer tre hamlade almar, ur-
sprungligen var de fyra. En rad av hamlade lindar sträcker sig längs
västra sidan av den yngre delen. Längs sidan mot sjön växer en häck
av lind. Kyrkogårdens yngre del domineras av en stor gammal lönn
som växer vid bergets södra sida.
Gångsystem
Gångarna på yngre delen och huvudgångarna på äldre delen är
asfalterade. På äldre delen bildar dessa en T-form sedan den södra
gången, mellan kvarter 1 och 3 lagts igen (till men för den ursprungliga
symmetrin). Inom kvarter 1, 2 och 4 löper nord-sydliga
grusgångar mellan gravraderna.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
De äldsta från 1600- och 1700-talen är nödtorftigt tuktade, resta
granithällar och mer konstfullt huggna sandstensvårdar med inskription
i relief. De är uttryck för den lokala gravkonsten innan
dess försvinnande i och med industrialiseringen. Några exempel
finns på den tidiga industrialismens gjutjärnsvårdar från 1800-
talet. Från förra sekelskiftet finns resliga gravvårdar, vanligtvis av
polerad svart granit, sin tids statusmarkörer på kyrkogården. Med
bestämmelserna om maximihöjd på vårdar 1936 fick dessa en annan
form, låg och rektangulär. Ofta gavs de klassiserande drag med
tempelgavel och kolonner. En stor del av de enskilda gravarna har
bevarat sin grusbädd, kombinerad med måbärshäck eller stenram.
Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer
och mer uniforma. Grusbäddarna ersattes av gräs. Detta tar sig ett
nästan extremt uttryck på utvidgningen från 1951. Mått, material
och form på vårdarna är i det närmaste identiska, med små variationer.
Opolerad grå och röd granit samt marmor är de material som
använts. Många av vårdarna, däribland alla i marmor, har kors och
bokstäver av koppar. Detta gravskick kan betraktas som ett uttryck
för samtidens kollektivism och likheten inför Gud. De senaste tjugo
åren har variationerna i form blivit större, men måtten är ungefär
desamma. En spirande individualism hos enstaka gravvårdar kan
skönjas på nya kyrkogården.
Bårhus
Bårhus och redskapsbod från 1951 är ingrävda i backen, under
ingången till kyrkogårdens norra hälft. Väggen är klädd med granitkvader
och kröns av ett smidesräcke. De båda portarna bär kopparplåt
med dekorativa handtag och nitar.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter 1 och 2
Allmän karaktär
Båda kvarteren har tre nord-sydliga, dubbla gravrader. Alla utom den
östliga är helt i grus. Den östliga raden i kvarter 1 har en rygghäck
av måbär. Mot murpartierna i norr och söder är även var sin smal
remsa med gravar i gräs. Mellan gravraderna och längs staketet i
väster löper smala grusgångar.
Gravvårdstyper
Det rör sig uteslutande om enskilda gravar, övervägande familjegravar.
Alla utom de i östra raden samt längst i norr och söder är täckta
med fi nt grus med stort inslag av kvartsit. Tidigare har detta gällt
för alla. Gravarna längs vägen i väster omgärdas av måbärshäckar
medan de övriga inhägnas av smala stenramar i samma material som
vården. Ett undantag utgör inramningen till fabrikör Hylténs grav
från 1934 med kopparrör mellan granitpollare. Vårdbeståndet är
blandat, men domineras av mellan- och efterkrigstidens låga rektangulära
typer och med stenramen samkomponerade gavelformer.
Svart granit är det mest förekommande materialet. Från decennierna
kring 1900 fi nns ett antal högresta bautastenar och obelisker samt
andra former. De mest påkostade vårdarna återfi nns i raden mot
vägen, vilken var den mest välexponerade platsen med högst status.
Den äldsta vården på ursprunglig plats är ett gjutjärnskors från 1880,
av en typ som har tillverkats vid Häryds bruk. Flera av de äldre vårdarna
har en påtagligt individuell utformning. Här märks främst
bautastenen från 1894 över socknens son, konstnären och riddaren
av Vasaorden Sven Morin (död 1813), med bronsplakett och kopparhuv.
Morin har utfört flera inredningar i kyrkorna i Västbo och
Mo härader. Särpräglad är även den stora vården över fabrikör J M
Bauréus (grundare av Bårebo Metallvarufabrik) med porträttrelief
av denne. På en vård från 1904 återfi nns den i sammanhanget
klassiska Th orvaldsenbiskvin ”Natten”. Titlar är vanligt förekommande
på vårdarna: hemmansägare, lantbrukare, fabrikörer, industriidkare,
smedmästare, nämndeman, disponent, bruksförvaltare,
stationsföreståndare, klockare, organist, folkskollärare, handlande,
kyrkovärdar, urmakare, banväktare, byggmästare, kyrkovaktmästare,
målaremästare, mekaniker. Kyrkogårdens enda prästgrav är ett svart
granitkors från 1939. Endast ett fåtal vårdar fi nns från tiden efter
1950. Längs kyrkogårdsmuren i söder står två rader med musealt
uppställda äldre vårdar. 16 stycken är resta, föga tuktade granitfl isor
från 1662 till 1768 med endast årtal och initialer. Fyra stycken från
1683-1808 är av finhuggen sandsten med inskription i relief och
profi lerade krön, alla utom en är s.k. parstenar. Elva vårdar från
1845-1925 är av gjutjärn, några bevisligen från Häryds bruk, över
vars ägare en av dem rests. Åtta stycken har korsform.
Kvarter 3 och 4
Allmän karaktär
Kvarter 3 och 4 har en mer sammansatt karaktär, delvis med ett
förfl utet som allmän linje. De består huvudsakligen av nord-sydliga
gravrader, i 3 uteslutande vända mot öster. Raderna i 4 är dubbla
och den mellersta av dessa utgörs helt av grusgravar, kantad av
grusgångar. I norra änden av 4 är en öst-västlig dubbel rad av grusgravar.
Längs östra kyrkogårdsmuren sträcker sig en gravrad som
tidigare varit i grus.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet består nästan uteslutande av låga vårdar från
mellan- och efterkrigstiden, varav endast ett fåtal är yngre än 1950.
Svart granit är vanligaste materialet. De väl sammanhållna grusgravarna
i kvarter 4 är överlag familjegravar från 1930- och 40-
talen, vilket även gäller för de nu gräsbesådda gravarna längs östra
kyrkogårdsmuren, ursprungligen inramade av häckar. De kvarvarande
grusbäddarna omges av smala stenramar i samma material
som vården. Bland titlarna hos dessa vårdar finns några fabrikörer,
en organist och folkskollärare samt några hantverkare. De fåtaliga
titlarna inom kvarter 3 utgörs av hemmansägare, maskinist, metallarbetare,
gjutare. I kvarter 3 och i östra raden av 4 finns några
rester av allmänna linjen från 1919-32 och 1937-44. Det rör sig
om ca 19 vårdar, vanligen plattor eller småskaliga resta stenar. Titlar
är ovanliga. Från 1914 fi nns ett litet kors över en flicka född
i ”North Amerika”, barn till en hemvändande emigrant. Längst
i öster i 3 ligger en rad med efterkrigstida plattor på barngravar.
Insprängda i kvarter 3 och vända mot öster finns sju vårdar över
asiatiska invandrare. Formspråk och storlek överensstämmer med
övriga vårdar i kvarteret. Ett särskiljande drag är dock bruket av
medaljonger med porträttfotografi er på några av dem. Vid gången
mellan kvarteren har fyra huggna sandstensvårdar från 1701-1801
rests, tre av dem s.k. parstenar.
Kvarter 5-9
Allmän karaktär
Kvarter 5-9 utgör den norra utvidgningen från 1951. Denna domineras
av en uppskjutande nord-sydlig bergsrygg, från vars krön
reser sig ett högt kors av fyrkantsjärn. På och kring berget är planteringar med blommor, buskar, formklippta träd, cypress, björk,
hamlad lönn. Väster om berget ligger kyrkogården ca 2 meter högre
än i öster och norr. I den nyponrosbeväxta sluttningen är bårhuset
ingrävt. I anslutning till detta förbinder en svängd sluttande gång
med sättsteg av granit de båda nivåerna. I söder fi nns även en granittrappa. En gång löper på var sin sida om berget. Kvarter 5 på höjden
i det sydvästra hörnet består av gravar i två nord-sydliga rader vända
mot en gång och kantade av rygghäckar. Kvarter 6 nedanför i öster
består av nord-sydliga gravrader vända mot öster och en rad längs
gamla kyrkogårdsmuren i söder. En gång som bildar fortsättning
på den äldre kyrkogårdens nord-sydaxel delar kvarteret i två delar
och kantas av häckar. Kvarter 7 längs bergets östra sida består av två
rader med gravar vända mot den länsgående gången. Kvarter 8 på
sluttningen väster om berget består av korta öst-västliga rader med
rygghäckar. Kvarter 9 väster om berget och söder om 8 utgörs av
två nord-sydliga rader av urngravar vända mot varann.
Gravvårdstyper
Varje kvarter har ett påtagligt homogent gravvårdsbestånd med
strama, reducerade former i modernistisk anda. I kvarter 5, 6 och
framförallt 7 är vårdarna uniforma. I 6 och 7 är de något högre än
breda, med rena linjer. Materialet utgörs av röd och grå granit samt
marmor. Marmorvårdarna har alla kors och inskription av koppar.
Längs gamla kyrkogårdsmuren i söder är en rad med påkostade häl-
lar av grå granit och marmor över fabrikörer och handlare. Enklare
små hällar ligger längs bergets östra sida. Vårdarna i 5-7 daterar
sig huvudsakligen från 1952-75 och står kronologiskt. I kvarter
8 är vårdarna av de vanliga efterkrigstida måtten, låga och breda.
Dessa, som rests 1951-68, har en större variation i form, men är
av samma material som ovannämnda. I kvarter 9 står småskaliga
urngravvårdar. Måtten är enhetliga men form och material varierar.
Dessa gravar är från 1968 till idag. Titlar är sparsamt förekommande
bland vårdarna och de som fi nns berättar främst om olika yrken:
byggmästare, inspektör, gjutmästare, industriidkare, lantbrevbärare,
smedmästare, banvakt, telefonarbetare, elektriker, verktygsarbetare,
skräddaremästare m.m. Efter 1960-talet ebbar bruket med titlar
nästan helt ut. Lagd mot bergets östra sida är en ensam häll från
1954 över stenhuggaren Karl Svensson, vilken ledde arbetet med
kyrkogårdens utvidgning, ”församlingen reste vården som tack för
väl utfört arbete”.
Nya kyrkogården och minneslund
Allmän karaktär
Nya kyrkogården, anlagd 1974 har en kvadratisk plan med symmetrisk
indelning. Längs vägen i öster sträcker sig en ca 1 meter
hög stödmur av kilad, tuktad och fogad granit i ojämna skift. I norr
vetter en trägärdesgård mot prästgårdstomten. Ingången är placerad
mitt på östra sidan i en halvrund inkragning. Huvudingången är
i mitten och fl ankeras av två mindre öppningar. Alla har strama
koppargrindar, den mittersta tvådelad och med årtalet 1974. Från
huvudingången leder en rak allé västerut där den avslutas med ett
svartmålat, stort träkors på en svag kulle. En korsande nord-sydlig
gång delar kyrkogården i fyra kvarter, vilka i sin tur omgärdas
av rätvinkliga gångar som mynnar i entréns sidoingångar via små
trappor. En processionsväg ansluter till kyrkplatsen och vid denna
ligger en ekonomigård. Alla gångar är asfalterade. De båda östra
gravkvarteren indelas i mindre rum av nord-sydliga häckar. Kring
entrén är grupper av små formklippta prydnadsbuskar. En öst-västlig
rad av vitoxlar inom rektangulära måbärsbuskar löper genom
nordöstra kvarteret. Mot prästgården har sparats en stämningsskapande
gammal ek. Det nordvästra kvarteret utgörs till sin östra hälft
av en minneslund med friväxande björkar kring en med gatsten
belagd yta med rabatter, bänkar och vattenlek i granit.
Gravvårdstyper
Gravarna ligger i nord-sydliga rader vända mot öster. Det är genomgående
låga vårdar med viss variation i form och material. 1970- och
80-talsvårdarna är påtagligt strama och bland dessa finns ett litet
inslag av marmor. Titlar förekommer endast i undantagsfall. I det
nordvästra kvarterets ena hörn finns en yta med enbart invandrargravar,
muslimska och asiatiska, några av de senare med infattade
fotografi er. Västra hälften av sydvästra kvarteret är ännu outnyttjat.
Invid berget i sydost finns en liten stenomgärdad vattenspegel.
Inventeringsår 2001
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Den ursprungliga sockenkyrkan var en sannolikt medeltida timmerkyrka.
Kyrkogårdens torde tidigt ha anlagts kring densamma.
Kyrkan brann 1717 och ersattes av en ny träkyrka på samma plats.
Kyrkogården var vid denna tid närmast kvadratisk till sin plan och
hade i väster en ingång med timrad stiglucka. Vid okänt tillfälle
omgärdades kyrkogården med en stenmur. 1843 började frågan om
en ny större kyrka att dryftas, men en ny kyrka stod ej klar förrän
1885. Denna lades på höjden väster om kyrkogården och gamla
kyrkan revs.
1902 tillsattes en kommitté för kyrkogårdens utvidgande och förskönande.
1909 antog denna ett förslag av Joh. Hallmén, Värnamo,
till utvidgning. Denna kom att genomföras under kommande år.
Kyrkogårdens yta fördubblades genom en utvidgning åt söder och
ett fåtal meter åt öster. De gamla stenmurarna revs och stenen
återanvändes till stödmurar i norr, öster och söder. Mot landsvägen
i väster uppsattes ett gjutjärnsstaket. För symmetrins skull
fl yttades ingången till västra sidans mitt. Kyrkogården indelades i
fyra lika stora kvarter, åtskilda av två korsande, raka grusgångar.
I gångarnas skärning och runt hela kyrkogården planterades lind
och alm. Längs kyrkogårdens insidor utlades grusade enskilda gravar
med häckinramning. Enskilda gravar med grusbädd kom även
att uppta de båda västra kvarteren (1 och 2) och sedermera även
större delen av det nordöstra (4). Sydöstra kvarteret (3) utgjorde
allmänna linjen. 1936 infördes ordningsstadga för kyrkogården. I
denna angavs att nya vårdar ej fi ck överstiga 1 meter i höjd och ej
heller ha polerad yta.
På 1940-talet föranledde den kraftiga befolkningsökningen en ny
utvidgning av kyrkogården. Ett första förslag som gick ut på en
östlig utvidgning fi ck avslag från länsarkitekt Malte Erichs, vilken
remitterade ärendet till distriktsarkitekt Hugo Bolker, Värnamo. Det
nya förslaget som godkändes 1946 innebar en utvidgning åt norr
med tillvaratagande av de befi ntliga naturförhållandena. Kyrkorådet
fann dock ingen entreprenör utan utförde arbetet i egen regi 1951
under ledning av den lokale grundläggaren Karl Svensson. Längs
landsvägen anlades en stenmur och planterades en rad av lindar. Mot
sjön lades en stödmur. Centralpunkt på nya kyrkogården blev ett
där befi ntlig berg på vars krön restes ett stort kors av fyrkantsjärn.
Runt berget ordnades blomsterplanteringar av trädgårdsarkitekten
Julius W Cox, Floda. En befi ntlig nivåskillnad utnyttjades för att
inrymma bårhus och redskapsbod. Gravkvarteren besåddes i sin
helhet med gräs och gravramar av sten förbjöds. Vårdarna fi ck ej
överstiga en höjd av 1 meter och fi ck ej heller vara av polerad svart
granit som på gamla kyrkogården. En yta väster om berget med för
hög berggrund togs tillvara för urngravar.
1972 var kyrkogården på nytt i det närmaste fullbelagd. En ny
kyrkogård norr om kyrkan och berget vid f.d. skolan projekterades
av trädgårdsarkitekt Ragnar Ekstedt, Växjö, och kom till utförande
1974. Denna knöts samman med kyrkan av en processions- och
körväg väster om berget, det sistnämnda behölls i ”vildparkstil”.
I samma syfte sparades några fritt växande björkar och ekar på
själva kyrkogården. Mot landsvägen anlades en stödmur och mot
prästgårdens trädgård i norr en ”smålandsgärdesgård”. Gångarna
utlades symmetriskt med en öst-västlig huvudaxel, i vars västra ände
restes ett träkors. Gravarna lades i gräs utan inramning. 1990 tillkom
en minneslund i den utsparade björkdungen. För ritningarna
stod trädgårdsarkitekt Lennart Lundberg, Uppsala, och för entreprenaden
NCC, Jönköping. 1991 utbyttes gjutjärnsstaketet längs
gamla kyrkogårdens västra sida mot ett fj ädrande stålräcke, en s.k.
Kolsvabalk”, med anledning av fl era trafi kolyckor. Sedan vägen nu
avstängts för genomfartstrafi k har gjutjärnsstaketet återuppsatts.
År 1885-1990 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Arkitekt: Hugo Bolker
Obestämd yrkestillhörighet: Joh. Hallmnén
Trädgårdsarkitekt: Julius W Cox
Trädgårdsarkitekt: Lennart Lundberg
Trädgårdsarkitekt: Ragnar Ekstedt
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Gnosjö församlingsarkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1982). Översiktlig kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gnosjö kommun. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin