Motivering (skydd): Kvarter I-IV
Kvarteren på gamla kyrkogårdens södra del har en tydlig struktur
med ett blandat vårdbestånd från hela 1900-talet. De äldre, till stor
del högresta, vårdarna är avgörande för det kulturhistoriska värdet
genom det historiska djup de förmedlar. Titlarna på dem står för
person- och lokalhistoria, bland annat avspeglas Nissafors järnbruk.
Några vårdar vittnar om väckelsen i socknen.
Kvarter V
Kvarter V har genom sitt bevarade gravvårdsbestånd från förra sekelskiftet
en homogen karaktär. Kvarteret har genom sitt läge vid
kyrkan haft en hög status, vilket återspeglas i de påkostade vårdarna
över hemmansägare och betydande personer i socknen vid denna
tid. Härigenom har kvarteret även en strukturskapande roll på
gamla kyrkogården. Var och en av de äldre vårdarna har i sig ett högt
kulturhistoriskt värde. Vidmakthållandet av de båda grusbäddarna
fyller ett pedagogiskt syfte, eftersom de ger en bild av hur en stor
del av kyrkogårdens gravar såg ut under tidigt 1900-tal.
Kvarter VI
Kvarteret V har en blandad karaktär. Det kulturhistoriska värdet
ligger främst i enstaka äldre gravar där vidmakthållandet av de tre
grusbäddarna spelar en viktig roll. Titlarna på vårdarna förmedlar
lokalhistoria med koppling till bruk och stationssamhälle.
Kvarter VII
Kvarter VII har haft en hög status genom sitt välexponerade läge
mellan korgavel och landsväg. Detta återspeglas i påkostade äldre
vårdar av granit och gjutjärn, vilka står för kvarterets kulturhistoriska
värden. Titlarna på vårdarna förmedlar person- och lokalhistoria.
Nya kyrkogården
Nya kyrkogården, anlagd 1962-63, har en typisk efterkrigstida
karaktär – vanlig på svenska kyrkogårdar – med rader av strama,
jämnhöga vårdar, liksom på gamla kyrkogården konsekvent vända
mot öster. Häckar och gångar av grus och kalksten används som
strukturskapande element. De uniforma vårdarna från 1960- och
70-talen ger en bild av folkhemmets kollektivistiska anda. Nya kyrkogården
är ännu endast delvis utnyttjad och nya gravsättningar
torde i första hand hänvisas hit och ansluta till befi ntliga strukturer.
Den nya minneslunden refl ekterar vår tids gravsed.
kyrkogården
som helhet
Källeryds kyrkogård har medeltida ursprung. Kyrkogården består
av en gammal och en ny del. Gamla kyrkogården utgör därvid
en klart urskiljbar enhet genom sitt högre läge och sin bibehållna
kallmur. Den har en rektangulär plan med påkostad ingång i öster
med putsade, huvtäckta grindstolpar och smidesgrind. Kyrkan reser
sig på kyrkogårdens norra hälft. Gamla kyrkogården indelas av
rätvinkliga grusgångar i mindre gravkvarter. Alla gravar ligger i raka
nord-sydliga rader och är konsekvent vända mot öster. Inslaget av
högresta vårdar från decennierna kring förra sekelskiftet är påtagligt
i de fl esta kvarter och skapar såväl historiskt djup som dynamik.
Särskilt renodlat ur detta hänseende är kvarter V längs kyrkans södra
sida, vilket liksom kvarter VI öster om koret haft en hög status. I
dessa båda kvarter återfi nns hemmansägare, lärare, kantorer, rätttare,
kyrkovärdar m.m. Här fi nns även nio gjutjärnsvårdar, fl ertalet
vid korgaveln. Dessa har ett särskilt högt värde som representanter
för den tidigaste industriella gravvårdsframställningen, knuten till
bygdens järnbruk. Nissafors bruk i socknen ger sig till känna genom
vårdar med titlar som hammarsmed och bruksägare samt genom
ett antal gravar knutna till den gamla vallonsläkten Th oursie. Titlar
på vårdarna förmedlar ofta person- och lokalhistoria. En handfull
vårdar med referens till missionsrörelsens sångböcker ger en bild
av väckelsen i bygden. Tidigare hade många gravar grusbädd, idag
fi nns bara fem exempel på detta karaktäristiska gravarrangemang,
varav en med smidesstaket. Bibehållandet av grusbäddar fyller ett
pedagogiskt syfte, genom den bild de ger av en nu ovanlig gravkultur.
Hela ytan norr om kyrkan utgörs av den Löfvenskiöldska
graven från tidigt 1800-tal. Denna är med sina staketomgärdade
gravhögar med strama vårdar ett utpräglat och säreget exempel på
de uttryck den adliga gravkonsten tog sig under empiren, i det att
begravningar i kyrkorummen förbjudits. Samtidigt minner graven
om adelns dominerande roll i socknens historia, den präglar även
en stor del av kyrkogården. På och invid norra kyrkogårdsmuren
ligger och lutar diverse borttagna äldre gravvårdar från sent 1600-tal
till 1900-tal, fl era av dessa besitter ett högt kulturhistoriskt värde.
Vårdar från tiden före industrialiseringen är exempel på lokal, hantverksmässig gravkonst.
Nya kyrkogården från 1962 utbreder sig väster och söder om gamla
kyrkogården och sammanlänkas med denna genom grusgångar och
en kalkstenstrappa med smidesräcke. Upphovsman var Jönköpings
stadsträdgårdsmästare Ivar Andersson, vilken skapat fl era kyrkogårdar
i länet. Utvidgningens utformning är stram i efterkrigstidens
anda med omgivande kallmurar och traditionella entréer med smi
desgrindar. Kvarteren omges av gångar med grus respektive kalksten.
Gravarna är i likhet med dem på gamla kyrkogården konsekvent
vända mot öster. Häckar används i rumsskapande syfte. Endast
sydöstra delen är utnyttjad och har ett tämligen enhetligt bestånd
av enkla, jämnhöga vårdar, en återspegling av folkhemmets kollektivistiska
anda i kontrast mot gamla kyrkogårdens monument.
Sammantaget är den efterkrigstida karaktären en vanlig företeelse på
svenska kyrkogårdar och dess främsta värde ligger i de övergripande
strukturerna. Nya kyrkogårdens norra del med friväxande björkar
har nyligen tagits i anspråk för urngravar och som minneslund, en
bild av vår tids gravsed.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrkogårdens genom nivåskillnader och kallmurar klart avläsbara
gamla och nya del.
- Kallmurar, grindstolpar, smidesgrindar, grus- och kalkstensgångar
samt häckar är viktiga delar av kyrkogårdens formgivning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar
äldre än 1850 och järnvårdar skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Den Löfvenskiöldska graven är som typ i det närmaste unik i
länet.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Källeryds kyrkogård består av en äldre och en yngre del. Gamla
kyrkogården utgör en väl sammanhållen enhet av rektangulär form,
sydöstra hörnet avskuret av landsvägen. Kyrkan är belägen på kyrkogårdens
norra hälft, med koret mot öster. Hela ytan norr om
kyrkan upptages av den Löfvenskiöldska graven. Gravkvarteren är
numrerade I-VII. I-III utgör tre rektangulära kvarter längst i söder
och IV ett triangulärt i sydost. Längs kyrkans södra sida sträcker
sig kvarter V. Väster om kyrkan är VI och öster om koret VII. Nya
kyrkogården ligger något lägre än den gamla och utbreder sig vid
dennas sydvästra och västra sidor. Dess form är rätvinklig.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omgärdas av en kallmur av marksten 0,5-1,5
meter hög och 1 meter bred, i väster, söder och sydost som stödmur.
Muren är senast omlagd 1963. På dess krön i nordväst ligger
ca 30 stycken granithällar, varav tio stycken är gravvårdar från sent
1600-tal och tidigt 1700-tal. Vidare ligger där ett brottstycke från
en 1600-tals portalomfattning i sandsten. Några borttagna vårdar
står även lutade mot muren, bl.a. en nyklassicistisk kalkstensvård
från 1803 över Samuel Löfvenskiöld och fyra 1700-talsvårdar. Nya
kyrkogården omges av en kallmurad skalmur från 1962, 1 meter
hög och bred, av kanthuggen granit. I väster och norr har den vall
på insidan.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens ingång är i öster i linje med gången längs kyrkans
södra långsida. Det smidda grindparet är från 1700-talet med
konstfulla bandjärnsrosetter. Grinden hänger på slätputsade och
beigt avfärgade tegelstolpar från 1840 med kopparplåtshuvar och
sandstensklot. Norra ingången från 1962, placerad mellan gamla
och nya delen, har ett överensstämmande utförande och smidd
pargrind med korsdekor. Samma grindtyp hänger i ingången till
nya kyrkogården i sydost. Portstolparna är där av granitkvader och
har toppigt krön.
Vegetation
Någon sammanhängande trädkrans finns ej. Norr om Löfvenskiöldska
graven växer en åldrig ask som kan vara rest av en tidigare krans.
Fyra äldre björkar växer i sydost och väster. En grupp av äldre och
nyplanterade björkar växer på nya kyrkogårdens norra del. I övrigt
finns några cypresser i anslutning till den sydöstra ingången och
ett par rönnar.
Gångsystem
Gamla kyrkogården binds samman av ett rätvinkligt grusgångsnät
som genom ett par punkter anknyter till gångarna på nya delen.
I linje med tornet är i söder en kalkstenstrappa med smidesräcke
mellan gamla och nya kyrkogården. På nya kyrkogårdens sydöstra
del kringgärdas de båda kvarteren av gångar belagda med råbruten
röd kalksten. I övrigt är det ett par rätvinkliga grusgångar. Från
norra ingången fram till kyrkoporten ligger i grusgången plattor
av betong.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
De äldsta är – ursprungligen resta – sandstenshällar med enkel profi
l och inskription, uttryck för den lokala gravkonsten innan dess
försvinnande i och med industrialiseringen. Några exempel fi nns på
den tidiga industrialismens gjutjärnsvårdar från 1800-talet. Framträdande
är de resliga gravvårdarna från förra sekelskiftet. Dessa är
vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer,
uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad
svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd
på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär. Ofta gavs
de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner. Endast ett
fåtal gravar har bevarat den fram till 1950-talet nästan allenarådande
grusbädden. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former
samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En
orsak till enhetligheten var det begränsade utbudet av tillverkare,
vilka ofta nyttjade samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning
av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under
hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
ofta svart eller grå. De senaste tio åren har nya stensorter dykt upp,
vilket är ett tecken på ökad individualism.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter I-IV
Allmän karaktär
Kvarter I-IV utgör kyrkogårdens södra sida. I-III har en rektangulär
form (I numera sammanslaget med västra änden av V sedan borttagandet
av en sträcka grusgång) medan IV är triangulär med en
separat gravrad längs kyrkogårdsmuren. Gravarna är lagda i nordsydliga,
jämna rader, vända mot öster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat och spänner i tid från 1899 till idag.
Särskilt i de båda västra kvarteren, I och II, är inslaget av högresta
äldre vårdar stort och dominerar intrycket. Vanligaste materialet
bland dessa är svart granit. I de östra kvarteren, III och IV, rör det sig
nästan uteslutande om låga efterkrigstida vårdar av främst ljus granit.
En stor del av framför allt de äldre gravarna har haft grusbädd, av
detta en gång vanliga förhållande återstår idag bara en dylik. Bland
titlarna på de äldre vårdarna fi nns kyrkovärdar, hemmansägare,
lantbrukare, hammarsmeder och skogsinspektor. Två gravar tillhör
den gamla vallonsläkten Th oursie. I en handfull fall förekommer
referenser till Missionsförbundets sångbok (Sv Mfb) eller Ahnfelts
sångbok, uttryck för väckelsen i bygden. Ovanlig är referensen till
Söndagsskolans sångbok på en barngrav från 1928.
Kvarter V
Allmän karaktär
Kvarter V utgör en lång gräsremsa längs kyrkans södra sida. Gravarna
ligger i korta nord-sydliga rader, vända mot öster. Den västligaste
delen hänger idag samman med kvarter I.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent, med övervägande högresta
vårdar från förra sekelskiftet. Äldst är en bautasten från 1882.
Huvudsakligen rör det sig om obelisker och bautastenar av polerad,
svart granit. Från 1891 respektive 1914 fi nns gjutjärnskors. Av de
grusbäddar som en gång präglade kvarteret kvarstår två. Den ena
är från 1955 vid kyrkogårdsentrén i öster. Den andra tillhör en
kommunalnämndsordförandes grav från 1931 och omgärdas av
ett smidesstaket. Hälften av vårdarna bär titel. Hemmansägare och
lantbrukare är vanligast, men där finns även kyrkovärdar, nämndeman,
arrendator, häradsdomare, lärare och rättare. En av vårdarna
refererar till Missionsförbundets sångbok.
Kvarter VI
Allmän karaktär
Kvarter VI utgörs av två rektangulära gräsytor väster om tornet. I
dessa är tre nord-sydliga gravrader vända mot öster.
Gravvårdstyper
Kvarteret har ett litet antal gravar, med blandat vårdbestånd, från
1922 till 1977. Bland de äldre gravarna märks tre med bevarade
grusbäddar. Den mest påkostade graven är från 1930 över en målaremästare
med bautasten, pollare och kätting. Den äldsta vården
är rest 1922 över hammarsmeden J Th oursie. Andra titlar som fi nns
är kyrkovärd, maskinist, banvakt och skogvaktare.
Kvarter VII
Allmän karaktär
Kvarter VII utgörs av ett rektangulärt gräskvarter öster om koret
med två nord-sydliga gravrader vända mot öster. Ännu en rad är
längs korgaveln.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är sammansatt och spänner från 1857 till 1963.
Stora familjegravar och äldre vårdar dominerar intrycket, med
rik variation i form och material. Bland de äldsta vårdarna är sex
gjutjärnskors från 1800-talets andra hälft längs korgaveln. Ett av
dessa är av en typ som tillverkades vid Häryds bruk. Ett av korsen
är rest över ”Kyrkoherde Strömboms sex barn”, ett annat bär en
referens till Ahnfelts sångbok. En sjunde gjutjärnsvård står mitt i
kvarteret, den daterar sig från 1871 och har ett karaktäristiskt nygotiskt
utförande. Högresta vårdar av polerad svart och grå granit
respresenterar decennierna kring det förra sekelskiftet. Bland dessa
återfi nns en vård över folkskolläraren , organisten och kantorn A J
Bolin. Vården på bruksägaren G Lords familjegrav från 1955 har
efterkrigstidens lägre profi l, men är likafullt påkostad och med en
klassiserande framtoning. Denna har liksom fl ertalet gravar haft
grusbädd. En grav från 1946 har kvar sin stenram och kan därmed
ånyo läggas i grus.
Löfvenskiöldska graven
Den Löfvenskiöldska graven upptager en långsmal gräsyta längs
kyrkans norra sida. Graven kantas i sydost av en fogad stödmur
av kilad granit med trappa av stenhällar upp till den ena av de
båda ingångarna. Kring graven sitter ett smidesstaket med grindar.
Anläggningen omfattar sju gravhögar i rät linje. Inuti dessa ryms
stenkammare. Högarna är 14 meter i omkrets och 0,7 meter höga.
På varje hög står en rest vård vänd mot söder. Äldst är fyra nyklassicistiska marmorvårdar med identiskt utförande. De härrör från
1803-55. Mellan två högar står en liten vård på en barngrav från
1861. De resterande tre högarna har enhetliga resliga vårdar av
polerad svart granit från 1888-92.
Löfvenskiöldska graven speglar Nissafors järnbruk och en betydande
epok i socknens historia. Utformningen med små gravhögar är ett
uttryck för det nyvaknade intresset för Sveriges forntid kring 1800.
Denna grav är ett av de mest utpräglade exemplen i länet på hur
detta intresse infl uerade den adliga gravseden, vilken vid denna tid
tvingades söka sig utanför själva kyrkobyggnaden.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården sträcker sig längs gamla kyrkogårdens västra
och södra sida. Endast kvarteren söder om gamla kyrkogården är
tagna i bruk. Detta med nord-sydliga gravrader vända mot öster.
Kvarteren avgränsas åt väster med hagtornshäckar. Västra delen är
outnyttjad. I norr finns några friväxande äldre björkar samt några
nyplanterade. Denna del tjänar som minneslund med ett fåtal oregelbundet
placerade urngravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är tämligen homogent i form och storlek
med efterkrigstidens vanliga låga profi l. Det sydöstra kvarteret har
mycket enhetliga vårdar av grå granit från 1964-98 med tyngdpunkt
på 1960- och 70-talen. Formspråket är stramt. Titlar och
familjegravar förekommer i princip inte. I kvarteren väster därom
fi nns en något större variation i material och mått. Där är vårdarna
från 1964 till idag. I minneslunden fi nns fyra små urngravvårdar
från 2000-talet.
Inventeringsår 2001
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Kyrkogården har sannolikt anlagts samtidigt som den första kyrkan
på platsen under tidig medeltid. I samband med bygget av den
nuvarande kyrkan lät Magnus Dureel 1675 uppföra en stenmur
kring kyrkogården. Dennas underhåll uppdelades i vanlig ordning
på socknens hemman. Huvudingången i öster var försedd med en
stiglucka. Källerö säteri hade en egen ingång, till vilken ledde en
allé. De senare ägarna till Källerö och Nissafors bruk, släkten Löfvenskiöld, lät i början av 1800-talet ordna sig en stor familjegrav
längs kyrkogårdens hela norra sida. 1830 skall kyrkogården ha varit
fullbesatt med vårdar, vilka detta år borttogs för att bereda plats
för nya gravsättningar. De gamla stenvårdarna kom till stor del att
användas som sockel i bygget av en ny sockenstuga. 1840 beslutade
sockenstämman att ersätta stigluckan med grindar och stolpar. 1842
inköptes ett grindpar från Gunillabergs säteri i Bottnaryds socken.
1843 beslutades att lägga om kyrkogårdsmuren och att underhållet
skulle skötas gemensamt. Vid denna tid tycks kyrkogården ha
fått en trädkrans planterad, vilken – utom i söder – står kvar på
fl ygfotografi er från 1930- och 40-talen. 1864 utvidgades kyrkogården
åt söder på mark skänkt av major Salomon Löfvenskiöld på
Nissafors. Nästa utvidgning skedde 1906 med sex meter åt väster
respektive söder, varvid murarna fl yttades. Mellan 1870 och 1906
var kyrkogården uppdelad i bysamfälligheter. 1906 torde nuvarande
kvartersindelning med grusgångar ha tillkommit. Vid denna tid blev
det också vanligt att belägga gravplatserna med grus och ge dem
en häckinramning. Någon allmän linje tycks ej ha funnits. 1913
upprättades plankarta av ingenjör E T Cedergren.
1934 togs beslut om omplanering av kyrkogården i enlighet med
ett förslag av trädgårdskonsulent Ivar Andersson vid Hushållningssällskapet i Jönköping. Detta inbegrep främst planteringar. 1962
stod samme Andersson, då stadsträdgårdsmästare i Jönköping, för
en utvidgning av kyrkogården åt sydväst och väster. På församlingens
önskemål vändes gravarna på nya kyrkogården åt öster, liksom varit
seden på gamla. Gravkvarteren avgränsades med hagtornshäckar.
Den steniga delen i nordväst avsattes som gräsmatta. Kring nya
kyrkogården lades en stenmur. 1963 omlades den bitvis bristfälliga
muren kring gamla kyrkogården. Denna gjordes därvid smalare
och rakare än den ursprungligen var. 1996 gavs tillstånd för vissa
dräneringsarbeten på kyrkogården. Nya kyrkogårdens norra del är
idag ianspråktagen som minneslund.
År 1675-1996 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Trädgårdsarkitekt: Ivar Andersson
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Kävsjö pastorats arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1982). Översiktlig kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gnosjö kommun. ISBN: .
(u.å.). Källeryd socken betraktad genom utdrag ur sockenstuve- och kommunalstämmeprotokoll 1669-1951. ISBN: .
(u.å). Protokollen berättar om Källeryds församling under 130 år. Från 1863 till 1993. ISBN: .
Petersson, A. (1985). Källeryds kyrka – Heliga treefaldigheetz kyrckia,. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin