Motivering (skydd): Kvarter A och B
Kvarteren är två gamla köpegravsområden där de fi naste platserna
varit de längs gången till kyrkan. Gravvårdsbeståndet är rikt och
varierat i ålder, form och material. Äldre högresta vårdar i framförallt
kvarter B ger ett dynamiskt intryck och förmedlar historiskt
djup. I övrigt rör det sig om låga och breda stenar från 1900-talets
mitt och andra hälft. Den tidigare karaktären av grusgravskvarter
är idag helt borta, de få återstående grusgravarna är närmast av ett
pedagogiskt intresse. Det kulturhistoriska värdet är i första hand
knutet till enskilda gravvårdar. Ett särskilt intresse tilldrager sig tre
handhuggna granitvårdar från 1850- och 60-talen, uttryck för en
långlivad lokal gravkonsttradition. Värdefulla representanter för
den första industriella gravvårdsproduktionen är två gjutjärnsvårdar
som kan knytas till bygdens järnbruk. Förutom genom ålder eller
hög konstnärlig kvalitet får vårdar ett värde genom titlar, vilka berättar
om socknens historia. Titlarna i kvarteren speglar det gamla
bondesamhället och framväxten av stationssamhället Smålandsstenar
med dess industri. Den medeltida gravhällen är ett omistligt
historiskt dokument.
Kvarter C
Kvarter C har genom hopslagningen av fl era mindre kvarter fått
en något sammansatt prägel. Det dominerande draget är raderna
av låga vårdar från 1930-talet och framåt, vilket i kombination
med den sammanhängande gräsytan ger en vanlig efterkrigstida
karaktär. Det kulturhistoriska värdet ligger i avgränsade områden
och enskilda vårdar. Ytan närmast sakristian och öster om koret har
haft en hög status. Här återfi nns fl era kyrkoherdegravar från 1799
till 1904. Området präglas av högresta vårdar från 1800-talet och
tidigt 1900-tal, där bl.a. en direktörsgrav med infattade fotografi er
har ett mycket högt kulturhistoriskt värde. Fyra gravar har behållit
sina inramningar, vilket gör att detta är den enda del av kyrkogården
där vi idag kan skapa oss en bild av hur tidigare majoriteten
av gravarna var utformade. Ett antal vårdar i kvarteret besitter
höga konstnärliga värden och har i vissa fall en rent individuell
utformning, däribland en i raden av högreståndsgravar längs norra
kyrkogårdsmuren. I nämnda rad är ytterligare två kyrkoherdar begravna.
Flera vårdar i kvarteret förmedlar genom titlar person- och
lokalhistoria. De båda sorgeträden är ett stämningsskapande uttryck
för det förra sekelskiftets romantiska kyrkogårdsideal. Ett ansenligt
antal musealt uppställda vårdar av granit, sandsten och järn längs
kyrka och kyrkogårdsmur berättar om gravkonstens utveckling i
bygden under 1700- och 1800-talen. Handhuggna vårdar fram till
så sent som 1870-talet har ett mycket högt värde, liksom den tidiga
industrialismens gjutjärnskors.
Kvarter D
Kvarter D har ett förfl utet som linjegravskvarter, men har ej varit
en utpräglad allmän linje. Intrycket idag är det av ett blandat vårdbestånd med låg profil. Det kulturhistoriska värdet ligger främst i
enskilda äldre vårdar eller vårdar med titel. Sistnämnda berättar om
olika yrkesroller i socknens historia, yrken som kanske inte längre
fi nns. Av ett strukturellt intresse är den separata raden med små
vårdar på barngravar, en ännu levande tradition
Kvarter E
Kvarter E är ett köpegravskvarter från förra sekelskiftet, vars karaktär
försvagats på vanligt vis genom borttagandet av grusbäddar
och inramningar. De två återstående grusbäddarna har närmast
ett pedagogiskt intresse. I övrigt ligger det kulturhistoriska värdet
hos enskilda vårdar. I första hand gäller detta det äldre mer högresta
vårdbeståndet, vilket ger kvarteret dynamik och ett historiskt
djup. Även vårdar med titlar har ett värde genom det de berättar
om socknens historia.
Nya kyrkogården
Nya kyrkogården från 1958 har en stram gestaltning skapad av den i
länet fl itige Ivar Andersson, stadsträdgårdsmästare i Jönköping. Det
kulturhistoriska värdet ligger i de övergripande strukturerna med
starkt markerad huvudaxel som slutar i en till minneslund omdanad
ceremoniplats. Vårdarna har i tidens anda en låg profi l, vilket speglar
ståndssamhällets utjämning. De få titlarna bland de äldre vårdarna
speglar olika yrkesroller under 1900-talet i socknen.
kyrkogården som helhet
Villstads kyrkogård har medeltida ursprung, om vilket en medeltida
gravhäll skvallrar. Kyrkogården består av en gammal och en yngre
del. Gamla delen utgör en egen helhet med kallmurar och bitvis
bevarad trädkrans. Av det tidigare omfattande grusgångssystemet
kvarstår endast några breda huvudgångar. Det dominerande intrycket
är likväl det av en traditionell landsbygdskyrkogård. Ingångarna
har putsade grindstolpar från 1800-talet med smidesgrindar ritade
1943 av Kooperativa förbundets arkitekt Dag Ribbing. Huvudingången
i söder är särskilt framhävd. Kyrkomiljön vid Nissan är
sammanhållen med prästgård, klockarboställe, f.d. skola och lärarbostad
samt kyrkstallar. Två järnåldersgravfält visar på att platsen
har förhistorisk kontinuitet.
Kyrkogårdens gamla del med den gustavianska kyrkan har ett rikt
gravvårdsbestånd från 1700-talet till idag. De äldsta vårdarna är
musealt samlade vid västra kyrkogårdsmuren och kyrkans norra
långsida. Handhuggna vårdar av granit och sandsten representerar
långlivade gravkonsttraditioner i bygden. Ett antal gjutjärnsvårdar,
varav fyra på ursprunglig plats, är uttryck för den första industriella
gravvårdsproduktionen, kopplad till bygdens järnbruk. Ett
stort antal högresta vårdar från decennierna kring sekelskiftet bidrager
till att ge gravkvarteren en dynamik och ett historiskt djup.
Några vårdar har en påtagligt individuell utformning och besitter
höga konstnärliga värden. Påtagligast är inslaget av äldre vårdar
på kyrkogårdens södra och mest välexponerade del. Här har det
rört sig om rena köpegravskvarter. Ett kvarter i nordost har mer
av linjegravskaraktär med bl.a. en rad av barngravar. Särskilt hög
status har området öster om koret och invid sakristian besuttit. Där
återfi nns kyrkoherdegravar från 1799 och framåt samt några stora
familjegravar. Öster om koret är också enda delen av kyrkogården
där vi ännu kan uppleva något av kyrkogårdens tidigare sekelskifteskaraktär med inhägnade gravar. Genomgående har grusgravar
och inramningar annars avlägsnats från kyrkogården till förmån
för lättskötta gräsytor, detta är en vanlig utveckling på länets kyrkogårdar, vilken haft till följd att det kulturhistoriska värdet främst
fi nns i enskilda vårdar. De få spridda grusgravarna på övriga delen
av kyrkogården har närmast ett pedagogiskt värde. Två sorgeträd
minner om förra sekelskiftets romantiska parkideal.
Nya kyrkogården från 1958 är ritad av Jönköpings stadsträdgårdsmästare
Ivar Andersson, vilken varit mycket fl itig i länet. Uppbyggnaden
är stram med en nord-sydlig axel som slutar i en med
ett dominerande träkors markerad ceremoniplats, nu minneslund.
Denna struktur har ett högt gestaltningsmässigt värde. De låga
vårdarna är av vanlig efterkrigstida typ och speglar i motsats till
gamla kyrkogårdens monument ståndssamhällets utjämning. I ena
hörnet står ett samtida bårhus ritat av arkitekt Boo D:son Widén
med särpräglad takresning.
Flera vårdar med titel speglar såväl det gamla bondesamhällets sociala
sammansättning som framväxten av stationssamhällena Smålandsstenar
och Skeppshult med deras industrier.
Kyrkogårdar rymmer information om personer, gårdsnamn och
försvunna yrken. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och
gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär
och att gravvårdar från olika tider fi nns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Villstads kyrkogård ingår i en väl sammanhållen kyrkby, vilken är
klassad som riksintresse för kulturmiljövården samt naturreservat.
- Murar, grindstolpar, smidesgrindar, grusgångar och äldre träd är
viktiga delar av kyrkogårdens karaktär.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats. Vårdar
äldre än 1850 och järnkors skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Området öster om koret med enhetligt bestånd av äldre familjegravar,
till viss del med bevarade inhägnader och belagd yta.
- Nya kyrkogårdens strama uppbyggnad.
Inventeringsår (1999)
Se Historik.
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Villstads kyrkogård består av en gammal och en ny del, avskilda
genom murparti. Gamla kyrkogården har en närmast rektangulär
plan med rundade respektive fasade hörn i nordväst och sydost.
Kyrkan står mitt på den västra hälften, med koret sedvanligt vänt
mot öster. Söder om kyrkan ligger två jämnstora kvarter som här
kallas A och B. Norr och öster om kyrkan är ett stort, numera sammanhängande kvarter som jag benämner C. I gamla kyrkogårdens
nordöstra hörn fi nns ett kvarter som kallas D och i det sydöstra ett
som kallas E. Norr om gamla kyrkogårdens östra hälft utsträcker sig
den nya delen från 1958. I vinkeln mellan denna och gamla delens
västra hälft står ett bårhus. I backen väster om gamla kyrkogården
är en ekonomibyggnad sammanbyggd med kyrkogårdsmuren.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av kallmurar från 1815 – 1902 i skalmursteknik.
De är 0,5 till 1,5 meter höga och ca 0,5 meter breda,
lägst i väster och högst i söder. Profi len är något avsmalnande
uppåt. Murarna består av hällar och block av marksten i skiftande
storlekar. På murkrönet växer mossor. Åt söder är murens yttersida
klädd med stora kanthuggna granitblock i två jämna skift. Denna
del är tillkommen kring 1900. Murens sydvästra del har en vall på
insidan. Nya kyrkogården begränsas åt öster och norr av en drygt 1
meter hög och nästan lika bred kallmurad skalmur av kanthuggen
granit i tre jämna skift. Murkrönet är beväxt med mossa.
Ingångar
Kyrkogårdens huvudingång är i söder mitt för kyrkans sydport.
Denna har fyra slätputsade och vitkalkade grindstolpar med korsprydda
kopparplåtshuvar. Dessa är från 1815 och uppbär smidesgrindar,
formgivna 1943 av arkitekt Dag Ribbing, med stiliserade
växtslingor. Samma slags smidesgrindar sitter i östra och västra
ingången. Stolparna där och vid passagen mot nya kyrkogården
har ett identiskt utförande, slätputsade och vitkalkade med kopparplåtshuvar. De härrör från 1855 – 1881. I södra muren fi nns en
liten ingång från ca 1900 med en smidesgrind med bandjärnsrosetter
och spjutspetsar, upphängd på huggna granitstolpar med fasade
hörn och toppigt krön. Nya kyrkogården har ett något indraget
entréparti på östra sidan vid anslutningen till gamla delen. Dess
strama pargrind i smide med spjälor är ritad av nämnde Ribbing
och hänger mellan murade stolpar av stora granitkvadrar, avtäckta
med mindre hällar.
Vegetation
Gamla kyrkogården omges av rester av en trädkrans. Längs norra
och södra muren växer en handfull gamla lönnar. I öster växer
några gamla lindar och en alm. En oxel och en lönn är nyplanterade.
Vid södra kyrkogårdsmuren växer en stor gammal kastanj.
En stor gammal lönn växer öster om koret och utgör tillsammans
med två hängalmar, s.k. sorgeträd, en stämningsskapande faktor
på kyrkogården. Längs nya kyrkogårdens mur växer två lindar och
nyplanterade oxlar. I väster begränsas denna del av dalgångens täta
lövträdsvegetation.
Gångsystem
Gamla kyrkogården genomlöps av några få breda grusgångar, rätvinkligt
utlagda från ingångarna. På nya kyrkogården är likaså några
få breda grusgångar. Den ena löper rakt från ingången till bårhuset
och den andra avgränsar gravkvarteren. Fram till kyrkogårdens
ceremoniplats/minneslund leder en rak gång belagd med råbrutna
plattor av rödaktig kalksten. Denna är en fortsättning på gången
från gamla kyrkogården.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från medeltiden fram till idag.
Från medeltiden fi nns en gravhäll och eventuellt ett ristat gravkors
i granit. Från 1700-talets slut fi nns några s.k. parstenar huggna i
sandsten och resta över äkta makar. Från 1700-talet ända fram till
1870-talet har man huggit en slags enkla gravvårdar av granitfl is,
ofta med profi lerat krön och ristad inskription. Ibland är de endast
nödtorftigt tillhuggna. Dessa var en vanlig typ på kyrkogården ännu
vid 1900-talets början, liksom de särpräglade smideskors med löv,
av vilka endast ett är bevarat. Dessa vårdtyper representerar den
hantverksmässiga gravkonstframställningen innan industrialismen.
Från förra sekelskiftet fi nns fl era industriellt framställda, resliga
gravvårdar av granit i form av bl.a. obelisker och bautastenar,
sin tids statusmarkörer efter döden. Under mellankrigstiden fi ck
stenarna en annan form, låg och bred. Ofta gavs de klassiserande
drag med tempelgavel och kolonner. En stor del av gravarna från
förra sekelskiftet och tiden fram till 1950 har haft grusbädd och
häckinramning, av vilket idag inget kvarstår. Flera typer var samkomponerade med stenramen via fl yglar och dylikt, varför de idag
företer ett stympat intryck sedan ramen avlägsnats. Vid sidan av
dessa som regel enskilda gravar fi nns allmänna linjens enkla små
vårdar, som sällan överstiger en halvmeter i höjd. Under efterkrigstiden
blev vårdarna enklare i sina former samt mer uniforma.
Detta gravskick kan betraktas som ett uttryck för ståndssamhällets
utjämning. Under senare tid har det börjat synas en större variation
i form och material, vilket speglar en ökande individualism. I viss
utsträckning har äldre vårdar återanvänts genom att de vänts och
fått ny inskription, medan den gamla kunnat stå kvar och fortsätta
förmedla information.
Bårhus
Bårhuset från 1958 är ritat av arkitekt Boo D:son Widén. Planen
är sexkantig genom långsidornas svaga vinkling. Fasaderna är slätputsade
och vitkalkade. Porten på östra gaveln är en pardörr klädd
med kopparplåt. Särpräglande är det branta, valmade sadeltaket som
är neddraget till specialritade stuprör på långsidorna. Taket bär en
skivtäckning av kopparplåt med förskjutna hakfalsar.
Ekonomibyggnad
Mot kyrkogårdsmuren är två byggnadskroppar med en betongtrappa
upp till kyrkogården emellan sig. De är slätputsade och avfärgade
med en gulbruten vit kulör. Deras plantak är täckta med tjärpapp.
De är uppförda omkring 1940 och har en modern prägel. Den ena
byggnaden omdanades 1964 till pannrum, men är idag garage.
Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A och B
Allmän karaktär
Med kvarter A och B avses de jämnstora ytorna söder om kyrkan.
Dessa är idag stora gräsytor med nord-sydliga gravrader, lagda mot
varann. Flera gravar är familjegravar från 1900-talet.
Gravvårdstyper
Kvarteren har ett blandat vårdbestånd som spänner från 1850 till
idag. I kvarter A domineras intrycket av låga och breda vårdtyper
från 1930-talet och framåt medan inslaget av högresta äldre vårdar
är större i B. Flertalet av de äldsta vårdarna återfi nns på båda sidor
om gången fram till kyrkan. Äldst är en stor handhuggen granitvård
över den på sin tid välkände urmakaren Carl Nilsson i Släthult. I
de båda gravraderna återfi nns fyra kyrkovärdar, en av dem har en
handhuggen granitvård från 1861 och en annan en rest gjutjärnshäll
från 1877 av en typ som tillverkades vid såväl Häryd som Åminne
bruk. En tredje kyrkovärdssten är från 1898 av polerad svart granit
och har en infattad Th orvaldsenbiskvi, ”Dagen”. Från 1890-talet
finns två särpräglade vårdar i marmor respektive granit med relief
av två hälsande händer, den ena rest över en gästgivare, den andra
över en häradsdomare. Kvarterens mest individuellt utformade
vård är en hög kolonn av svart granit från 1922 med rankdekor
och urna. I kvarter B kan särskilt uppmärksammas – vid sidan av
ovannämnda karaktäristiska vårdar – ännu en handhuggen vård
från 1856 och ett gjutjärnskors från 1884. Tidigare har en stor del
av gravarna haft grusbädd med inramning. Idag kvarstår endast
fyra grusbäddar med stenram, den äldsta med vård från 1896 över
en småskollärare. Titlar är vanligt förekommande på vårdar fram
till och med 1950-talet, förutom ovannämnda titlar rör det sig om
hemmansägare och lantbrukare – vilka är vanligast – och riksdagsman,
tråddragare, soldat, häradsdomare, disponent, folkskollärare,
predikant, fabrikör, trävaruhandlare, stationsmästare, lärarinna,
kyrkvaktmästare, garvare, byggmästare. I en rabatt i vinkeln mellan
torn och långhus ligger en på mitten sönderbruten gravhäll i
granit, sannolikt från 1300-talet. Den nu svårt vittrade latinska
inskriptionen berättar att den lagts över en ”Sven”.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C kallar jag ytan norr och öster om kyrkan. Denna består
egentligen av fem mindre kvarter som slagits samman till ett genom
borttagandet av grusgångarna emellan dem. Således rör det sig nu
om en stor sammanhängande gräsyta med gravar i nord-sydliga
rader mot varann. Det går ännu att utläsa vissa kvarter. Öster om
koret är ett område med stora, gamla familjegravar. Längs kyrkogårdsmuren
i norr är också en egen del, vilken i sin förlängning mot
sydväst övergår i ett ”museikvarter” med uppställda äldre vårdar.
Ett par sorgeträd och en gammal lönn betyder mycket för intrycket
av kvarteret.
Gravvårdstyper
Majoriteten av vårdarna utgörs av låga och breda stenar från omkring
1940 till idag. De äldre är strama i formspråket och ofta av svart
granit. Många av dessa är resta på familjegravar. Inslaget av äldre,
ofta mer högresta, vårdar är framträdande i söder vid sakristian och
i sydost. Tre kyrkoherdegravar fi nns vid sakristian. Den äldsta utgörs
av en stor och föga tuktad, rest granithäll från 1799 över prosten
Daniel Bexell. Denna är kyrkogårdens äldsta vård på ursprunglig
plats. Något yngre är den stramt nyklassicistiska kalkstensvården
från 1810 över prosten Anders Nyman med fru. En polerad vård
av svart granit är rest 1904 över kyrkoherde C F Hadders. Invid
denna är en annan reslig vård från 1929 över en kantor. Bland de
äldre vårdarna märks bl.a. en från 1884 med Th orvaldsenbiskvin
”Dagen” infattad. Från 1876 finns ett gjutjärnskors.
Ytan öster om koret har en utpräglad högreståndskaraktär. Den
domineras av prosten P E Oséens familjegrav med nio resta vårdar
från 1867 – 1923. Fyra av dem är i kalksten med murgrönsrelief
samt plattor och kors i marmor (en av dem är söndersprucken).
Tidigare har vårdarnas samhörighet klargjorts av en inhägnad. Nu
återstår endast fyra inramade familjegravar i kvarteret, varav tre med
grusbädd. Av dessa har en pollare och kätting, de andra stenramar.
Iögonenfallande är direktör C A Anderssons grav från 1913 med
infattade fotografi er av denne och makan på dess höga urnkrönta
sten i ljus granit.
Kyrkogårdens mest särpräglade grav återfi nns i raden längs kyrkogårdsmuren. Det är en romanskt infl uerad sarkofag i marmor över
E Wickström, ägare till godset Isberga under 1900-talets förra hälft.
Kistan står på stenbelagd yta med infattad mosaik, omgiven av ett
lågt smidesstaket. I samma rad återfi nns en löst liggande marmorplatta
över en av godsets tidigare ägare, O Kollander, död 1896.
Denna ligger under en hängalm, ett s.k. sorgeträd, vilket var vanligt
som gravprydnad kring förra sekelskiftet. I raden återfi nns en otuktad
granithäll lagd över prosten Daniel Nordin, vilken dog 1854.
Denne blev vida känd som en kraftfull ivrare för utvecklingen av
jordbruk, kultur och sunt leverne i Västbo härad. Från 1930-talet är
två strama granithällar över prosten H Nordström och en sjökapten
samt en sentida över en kantor. I kvarteret finns ytterligare några
1900-talshällar, en av dem mycket storskalig.
Titlarna inom kvarteret återfinns främst på de vårdar som är äldre
än 1950-talet. Vanligast är hemmansägare och lantbrukare. Vidare
finns lokalredaktör, studerande, adjunkt, soldat, lärarinna, skräd-
darmästare, kyrkovärd, missionär, bokhållare, stationsinspektor,
stenhuggare, godsägare, kapten, hembygdsvän, landsfi skal, folkskollärare,
banmästare, fl ottningsförman, riksdagsman.
De musealt uppställda vårdarna står längs västra kyrkogårdsmuren
och längs kyrkans nordsida. Äldst är ett sannolikt medeltida gravkors
av granit med ristad dekor. Från 1741 – 95 är fem parstenar
i sandsten med inskription i relief. Från 1729 – 1874 är 13 likaså
handhuggna vårdar av granit. Somliga är mycket grovt tuktade
medan andra har fint arbetade krön. Inskription och eventuell dekor
är inristad. Från 1873 – 87 är tre gjutjärnskors och från 1867
ett smitt hjulkors med löv och flöjel.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D benämns här kyrkogårdens nordöstra kvarter, vilket tillkom
1881. Det består av nord-sydliga gravrader med vårdar vända
mot öster och mot gången i väster.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs av småskaliga vårdar från 1910-, 20-
och 30-talen samt låga breda vårdar från 1940-talet och fram till
idag. Äldst är en högrest granitvård från 1886 med marmorplatta
och Thorvaldsenbiskvin ”Dagen”. De äldre gravläggningarna har
skett kronologiskt i linje, vilket är typiskt för allmänna linjen, men
det rör sig inte enbart om ensamgravar utan också om par- och
familjegravar. Titlar förekommer på en liten del av vårdarna: hemmansägaren, lantbrukaren, grenadjären, ”trotjänaren på Isberga”,
mjölnaren, smeden, pastor, soldaten, lärarinnan, urmakaren, parkettläggaren. Vid kyrkogårdsmuren i öster är en rad med ett 30-tal
små liggande stenar på barngravar från 1914 – 2004, med tyngd-
punkt på 1900-talets förra hälft. Överlag är de av polerad svart
granit med enkel form.
Kvarter E
Allmän karaktär
Kvarter E benämns här kyrkogårdens sydöstra hörn. Det består av
nord-sydliga gravrader mot varann.
Gravvårdstyper
Vårdbeståndet är blandat, hälften hör ihop med gamla köpegravar
medan den andra hälften är låga och breda vårdar från omkring
1940 och fram till idag. De äldsta vårdarna är två gjutjärnskors
från 1879 respektive 1880 vid gången i väster. Flertalet av vårdarna
från decennierna kring 1900 är högresta med form av bautasten
eller obelisk. Störst är en långt över två meter hög bautasten från
1918. Bland andra vårdar med en individuell framtoning märks
ett granitkors med från 1923 med keltiskt inspirerad ornamentik.
Flera av gravarna är familjegravar, de från 1930-, 40 och 50-talen
har vanligen strama, låga vårdar av svart granit. Alla gravar hade
ursprungligen grusbädd och häck- eller stenram. Idag kvarstår en-
dast två. Av några stenramar kvarstår huvudändens bit med inskription,
vilken ger ett stympat intryck. Flera vårdar kan uppvisa titel:
banvakt, smedmästare, urmakare, skogsinspektor. Hemmansägare
och kyrkovärd är vanligast. En liten enkel vård från 1946 över en
estnisk medborgare minner om den baltiska fl yktingströmmen till
Sverige 1944.
Nya kyrkogården och minneslunden
Allmän karaktär
Nya kyrkogården är uppbyggd längs en nord-sydlig axel som löper
från gamla kyrkogården på en svag förhöjning. Gravkvarteren är
placerade på ömse sidor om denna. Axeln utgörs av en gång av
kalkstensplattor som leder fram till en minneslund/ceremoniplats
i norr där förhöjningen slutar och övergår i en ännu outnyttjad
slänt. Längs gången är gravar med rygghäckskantade vårdar vända
mot denna. Rygghäckarna avgränsar de tre gravkvarteren från varann
och har rätvinkliga utlöpare i sina ändar. Det västra kvarteret
är föga utnyttjat med gravar vända mot väster. I det östra kvarteret
är nord-sydliga gravrader med vårdar vända mot en mindre gång i
samma riktning, vilken delar det i två halvor.
Ceremoniplatsen fungerar idag som minneslund. Den har en
halvrund gräsyta kantad av kalkstensplattor och längs rundningen
även av en måbärshäck. I fonden reser sig ett högt, omålat träkors.
I samband med omdanandet till minneslund placerades ett naturstensblock
med inhugget bibelord och några små granitpelare från
blommor.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är från 1960 till idag och har en låg profi l. De äldre
från 1960- och 70-talen är vanligen av ljus granit och är något högre
än breda. Deras formspråk är stramt. Ett fåtal av dem bär titel,
vanligen hemmansägare, men här fi nns även lantbrukare, grenadjär,
direktör, verkmästare och åkeriägare. Familjegravar förekommer
inte. Dessa de äldsta vårdarna återfi nns längs mittgången. De sentida
vårdarna i östra kvarteret har en större variation i form och material
med bl.a. högpolerad färgstark bergart. Längs östra muren är några
urngravar från 1978 – 1996 med små liggande stenar.
Inventeringsår 2001
HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Kyrkan byggdes 1788-93 av byggmästare Nils Widman, Öslöv, med delar av den medeltida kyrkans norra och västra murverk utnyttjade. Den osignerade ritningen från ÖIÄ approberades 1786. Biskop Olof Wallquist invigde 1794. Kyrkan brann 1910 men återuppfördes på de stående murarna till tidigare utseende. Altartavlan och predikstolen räddades från branden, övrig inredning nygjord i klassicerande stil.
PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med halvcirkelformat kor i öster, något smalare än långhuset. Torn i väster, sakristia i norr. Entré mitt på sydsidan, med fönster över, samt i väster. Byggd i sten, spritputsad i vitt, omfattningar i slätputs. Ursprungligen rödfärgade träspån på tak och tornhuv, nu kopparplåt på huven, svartplåt på taken.
EXTERIÖR - Torn med huv, krönt av kort obeliskformad spira. Tornur i huven åt fyra håll. Kyrkans torn ansågs vara byggt efter Sankta Klara kyrka i Stockholm, och tornhuven liknar den av Carl Fredrik Adelcrantz 1768 ritade huv som Klara kyrka hade då Villstad byggdes. Likheten var större före branden, då huven hade öppen lanternin med spira, medan den nuvarande följer ritningen från 1786.
INTERIÖR - Spegelvalv i trä över långhuset, lägre plant trätak över koret, vitmålat liksom väggarna. Ursprungligen var taket vitt, väggar och inredning målade i ekfärg. Altarmålningen, "Kristi uppståndelse", är utförd 1831 av stockholmsmålaren Per Berggren som kopia efter Fredric Westins altarmålning i Kungsholms kyrka (se s 96). Omfattningen utförd efter ritning av Carl Gustaf Blom Carlsson 1829. Före 1831 användes ett altarskåp från gamla kyrkan som altarprydnad. Predikstolen, från gamla kyrkan, är utförd 1749 av Sven Segervall, Växjö, kompletterad med ljudtak 1871 och återställd i ursprungligt skick 1965.
Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993
Inventeringsår 2015
Kyrkogården har liksom kyrkan medeltida ursprung. På en avmätningskarta
från 1783 kan man se kyrkogårdens utsträckning innan
utvidgningen 1814 – 15. Planen är närmast kvadratisk med centralt
placerade stigluckor i väster och öster. Söder om kyrkan står en
klockstapel. På en storskifteskarta från 1813 ser vi att den nuvarande
kyrkan uppförts. 1814 – 15 utvidgades kyrkogården, sannolikt åt
söder, varvid hörnens vinklar där blev räta. Stigluckorna i söder och
öster revs och ersattes av ingångar med putsade, huvtäckta pelare.
I samband med dessa arbeten måste kyrkogårdsmuren av sten ha
tillkommit. Denna har dock senare utökats och omlagts, men den
västra sträckningen torde ännu vara ursprunglig. 1829 uppgavs att
”utom kyrkomuren äro fl ere träd planterade”. 1833 skall kyrkogården
ha fått en mindre utökning, oklart i vilken riktning, men det
bör ha varit åt norr. 1855 revs den västra stigluckan och ersattes av
putsade pelare. 1857 – 58 företogs en större utvidgning som bör ha
skett åt öster. 1869 tycks man ha infört linjebegravning. Endast ett
mindre antal platser köptes för familjegravar. Detta verkar bli vanligt
först in på 1900-talet. 1881 utvidgades kyrkogården åt nordost och
1902 på ett donerat område, öster om prästgårdsvägen. Sistnämnda
torde vara kyrkogårdens sydöstra hörn. Vid nämnda tillfälle verkar
det troligt att södra kyrkogårdsmuren omlades och fi ck nuvarande
utsida av kanthuggen granit. 1916 började kyrkorådet spara äldre
vårdar och placera dem längs västra kyrkogårdsmuren. Under 1900-
talets första hälft var kyrkogården strikt planerad med rätvinkliga
grusgångar mellan gravkvarteren och dess gravrader. I första hand
den södra sidan upptogs av köpegravar, ofta med grusbädd och
häck- eller stenram. Enhetligaste intrycket tycks sydöstra delen
av kyrkogården gjort i detta hänseende med enbart häckinramade
grusgravar. Nordöstra delen av kyrkogården tycks ha varit allmän
linje, dock ej renodlad med enbart ensamgravar. 1943 försågs kyrkogårdsentréerna med nya smidesgrindar, ”Paradisets portar”, ritade
av Kooperativa Förbundets arkitekt Dag Ribbing, Stockholm.
1958 utvidgades kyrkogården åt norr i enlighet med ett förslag
av stadsträdgårdsmästare Ivar Andersson, Jönköping. Denna nya
del inkorporerade en mindre gräsplan avsedd för friluftsandakter.
Gravvårdarnas höjd begränsades till 90 cm. På gamla kyrkogården
fanns tidigare inga fi xa regler. Ett bårhus uppfördes efter ritningar
av arkitekt Boo D:son Widén och nämnde Ribbing ritade entrén till
nya kyrkogården. Under 1900-talets senare del har grusgångar och
grusbäddar med inramning i stor utsträckning borttagits på gamla
kyrkogården, till förmån för sammanhängande gräsytor.
År 1814-1958 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Arkitekt: Boo D:son Widén
Arkitekt: Dag Ribbing
Trädgårdsarkitekt: Ivar Andersson
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Villstads församlings arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - 1783 uppmätning gamla kyrkan (lantmätare N Lindvall); 1786 nybyggnad (osign, påskrift 1867: Fönstren sänktes 18 tum); 1829 altaruppsats (C G Blom Carlsson); 1910 förslag till återuppbyggnad (A Lindegren, kyrkans arkiv).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - Vexjö stifts tidningar 20/2 1799; Träff, U, Villstads kyrka. Smålandsstenar 1970; Manus till kortfattad beskrivning för SvK av E O Johansson (1940-talet); Sjöström, I, Rundat eller rakt? Korets utformning i nyklassicismens salkyrkor i Jönköpings län (i: Kyrkobyggnader 1760-1860, del 2); Äldre foton, exteriör före branden, interiörer före och efter renoveringarna 1930 och 1965. ATA..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1993). Sveriges kyrkor volym 216 Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1981). Kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gislaveds kommun. ISBN: .
(1914). Ny Smålands beskrifning. ISBN: .
Träff, Uno. (1970). Villstads kyrka. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin