Motivering (skydd): Kvarter A
Kvarteret har en ganska homogen sammansättning,
med sina många äldre gravstenar.
Dessa är i regel av diabas och relativt högresta
i formen. Avsaknaden av rygghäckar förstärker
den speciella karaktären som de höga mörka
stenarna i räta linjer ger.
Det är vid framtida eventuell gravsättning viktigt att se till kvarterets homogenitet och i möjligaste mån anpassa nytillskotten till de äldre vårdarna. Återanvändning av äldre stenar är önskvärt och färgskalan bör behållas. Inblandning av moderna varianter i fri form eller mindre naturstenar är mindre lämpligt.
Kvarter C
Karaktären liknar den hos de tidigare kvarteren, men med något fler nyare stenar. Det är dock fortfarande det äldre inslaget av gravvårdar som dominerar intrycket och nytillskott bör därför ske mycket restriktivt, med anpassning till den befintliga färgskalan. De modernare stenarna som redan placerats avviker mycket i färg och form från de befintliga. Det är önskvärt att större hänsyn tas till kvarterets äldre prägel och att nya vårdar anpassas till de äldre eller att äldre stenar återanvänds.
Kvarter D
Kvarteret präglas av de många familjegravarna, varav flera är
hällar i diabas. Till utseendet är karaktären mer blandad i detta
kvarter. De högresta stenarna är i minoritet och domineras av de
låga rektangulära från 1930-talet och framåt. Vid eventuella nya
gravsättningar bör vårdarna anpassas efter de befintliga, det vill
säga hållas låga utan alltför avvikande färg. Eftersom kvarteret
saknar rygghäckar bör extra vikt läggas vid en väl sammanhållen
bild.
Kvarter E
Kvarteret utmärks av sina två stora monument, Blixtstenen och den inhägnade obelisken. Ett tiotal högresta stenar finns, men kvarteret domineras av låga stenar. De flesta är låga och rektangulära av modern typ, men här finns också ett flertal låga smala av äldre typ. Eftersom rygghäckar saknas är det vid skapandet av nya gravplatser lämpligt att vårdarna anpassas efter de befintligas storlek, form och färg.
Kvarter F - H
Kvarteren F, G och H upplevs som mycket homogena då de domineras av sina jämna rygghäckar. Gravvårdarna ställs inte mot varandra utan tillåts upplevas var och en för sig. De låga rektangulära stenarna är flest till antalet, men här förekommer allehanda former och storlekar. Inslaget av röda och grå stenar är mycket högre i dessa kvarter, liksom antalet stenar i hallandia och labrador. Formerna varierar mycket, vilket inte har så stor betydelse då rygghäckarna skiljer raderna åt. Man bör dock undvika att sätta identiska stenar intill varandra, vilket förtar något av deras hantverksmässiga kvalitet. Det gäller särskilt de som har en friare form. När dessa hamnar bredvid varandra blir det alltför uppenbart att deras form inte är så unik som man kan tro.
Rygghäckarna är av fyra olika sorter. Detta är av mindre betydelse, men den som består av tujabuskar är i mycket dåligt skick. Den bör omedelbart grävas upp och ersättas av en ny häck som harmonierar med de övriga, gärna av oxbär.
Det finns gott om utrymme för nya gravsättningar i kvarteren. Dessa bör ske med hänsyn till de befintliga stenarnas höjd och inte överstiga rygghäckarnas. Form och färg är av mindre betydelse i detta avseende.
Sammanfattande bedömning och karaktär
Hamneda nya kyrkogård har kvar sin ursprungliga storlek som står väl i proportion till kyrkobyggnaden. Den har på grund av församlingens litenhet ännu inte behövt utvidgas, utan har fått behålla sin symmetriska ursprungsplan.
Av samma anledning återstår nästan samtliga gravar från dess att kyrkogården anlades, dock inte i helt oförändrat skick. Det framgår av äldre fotografier att så gott som alla gravvårdar fram till 1950-talet varit grustäckta och omgärdats av stenram och buxbomshäck. Dessutom var i princip hela den utnyttjade delen av kyrkogården grustäckt, med smala gångar mellan varje linje.
Av detta skick, som började upplösas i slutet av 1950-talet och under 1960-talet, återstår idag endast spridda grusgravar på en i övrigt helt gräsbevuxen yta. Förutom dessa finns ytterligare några gravar där själva stenramen finns kvar. Att återgå till grusade ytor ter sig inte realistiskt idag, men man bör särskilt vårda de grusgravar som finns kvar och sörja för att de bevaras. De är ett viktigt kulturhistoriskt inslag på kyrkogården och en påminnelse om hur platsen en gång sett ut. Det är inte heller möjligt eller ens önskvärt att återställa de gångar som lagts igen.
De äldsta gravvårdarna härrör från decennierna innan kyrkogården ens anlagts. Det har sin förklaring i att ett flertal gravar flyttades från den gamla kyrkogården då den nya invigdes. Den gamla kyrkans öde var beseglats och efter att den sprängts var det antagligen inte så attraktivt att ha sina nyligen avlidna anhöriga kvar på den öde kyrkogården.
Endast ett fåtal gamla gravar har under åren tagits bort. Detta gör att det trots allt finns lite inblandning av nyare vårdar i de äldre kvarteren, även om dominansen av gamla stenar är stor. Det finns dock inte någon tydligt utläsbar tidsordning och inte heller någon antydan till allmän linje kvar. En handfull singelgravar finns i kvarter A, men de ligger inte i absolut kronologisk ordning. Om fortsatt gravsättning i kvarteren A till E skall ske bör det utföras med största hänsyn till deras gammalmodiga karaktär. Små naturstenar samt vårdar av typen fri form bör helst undvikas då dessa står i stark kontrast till de befintliga högresta stenarna. Avsaknaden av rygghäckar i dessa kvarter gör stilblandningen extra känslig. Här bör istället äldre återanvända gravstenar användas, eller nya som stilmässigt kan passas in utan att störa kvarterens homogenitet.
Bland gravstenarna märker man att inslaget av diabas är mycket stort. Detta gäller inte bara de tidiga högresta stenarna utan även långt in på 1960-talet var materialet vanligt. Likaså är antalet familjegravar mycket stort. De är ofta utförda som en liten diabashäll med endast mannens namn på, ordet familjegrav, men utan årtal. Av dem som är daterade kan man utläsa att typen av sten varit vanlig in på 1980-talet. De delar av kyrkogården som på flygfotografier från 1941 och 1951 verkar i princip fullbelagda är kvarteren A till E. De kan med sin tradition av grusgravar räknas som kyrkogårdens äldre del, medan de senare vårdarna gravsatts i gräsmattetäckt mark. Särskilt kvarteren A, B och C präglas av sina mörka högresta stenar.
Titlar är förstås mycket vanligt förekommande på de äldre stenarna, men försvinner under 1950- talet. I viss mån kommer de tillbaka på 1990-talets gravstenar. Angivande av ortsnamn förekommer allmänt under hela tidsspannet. Det är dock relativt sällsynt med gårdsnamn, psalmhänvisningar och citat på Hamneda kyrkogård.
Växtligheten är ganska gles på kyrkogården, eftersom rygghäckar bara finns i de tre nordöstliga kvarteren och trädkrans saknas. Avsaknaden av trädkrans eller högre häck ger ett öppet och något naket intryck, vilket känns främmande för den här typen av sen 1800-talskyrkogård. Det vore önskvärt med en högre omgärdning, exempelvis en häck innanför staketet av stenstolpar och kätting. Den befintliga låga i väster och norr är lägre än rygghäckarna och ger inte intryck av att vara en egentlig omgärdning. Trädbeståndet utgörs i huvudsak av hamlade oxlar runt kyrkan och de fyra gångarna. Dessa är alla mer eller mindre svampangripna och på utdöende. Ett antal är redan döda och står under sommarhalvåret i stark kontrast till de övriga. Nyplantering av samma sort har visat sig lönlös då träden växer dåligt. Det är oundvikligen så att träden inom en snar framtid försvinner och man bör då överväga att plantera en annan art som inte genast angrips av samma svamp, exempelvis lönn. Traditionen med hamlade trä dalléer på Hamneda kyrkogård går tillbaka till dess anläggande och bör därför hållas levande, särskilt som omgärdande trädkrans inte finns.
De kvarter som blivit belagda efter 1950-talets början, F, G och H, har en annan karaktär än de övriga. Här avskiljer rygghäckarna linjerna och skapar en stramare symmetri. De låga rektangulära stenarna dominerar och knappast någon höjer sig över rygghäckens höjd. I dessa kvarter finns också gott om plats för nytillskott. Här är platsen inte alls så känslig för gravvårdarnas utseende, så länge de inte är för höga. Här kan med fördel stenar i fri form samt naturstenar placeras utan att varken sticka ut eller försvinna i mängden. Denna del av kyrkogården bör i första hand utnyttjas för nya gravsättningar innan gamla gravplatser i kvarter A till E grävs om. Kyrkogårdens yta är stor sett till innevånarantalet i socknen och bör därför räcka ett par tre decennier till, utan att äldre gravar behövs tas bort. Hamneda kyrkogård har med tiden gått från att vara en omgärdad begravningsplats med grusade gravar, grusade ytor och ett flertal gångar, till en öppen gräsplan med få stora gångar. Denna utveckling från grus till gräs har varit ett sätt att spara arbetskraft och överrensstämmer med utvecklingen för de flesta kyrkogårdarna i Kronobergs län. Man kan därför inte återgå till det som en gång varit, utan måste koncentrera sig på att vårda det som är kvar. I Hamnedas fall gäller det de kvarvarande grusgravarna, samt homogeniteten i de äldre kvarteren. De är viktiga för kyrkans och kyrkogårdens identitet.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Kyrkogården har inte hunnit bli fullbelagd, detta trots att ett antal gravstenar flyttades med från gamla kyrkogården redan vid invigningen 1892. Den har därför inte blivit utvidgad och inga gravar har behövt tas bort. Den har istället fått behålla sina äldre stenar och sin symmetriska ursprungsform. De åtta kvarteren är ungefär jämnstora, men har bara delvis försetts med rygghäckar. Större delen är öppen och präglas av de högresta svarta diabasstenarna. Linjerna är raka och välordnade och ger ett prydligt intryck på besökaren. Hela kyrkogården är bevuxen med gräsmatta.
Omgärdning
Hela kyrkogården omgärdas av smala meterhöga stolpar i grovhuggen granit och gnejs, i röda och gråa nyanser. Dessa förbinds med en grov svartmålad järnkätting. Innanför omgärdningen finns längs den västra och den norra sidan en låg häck som från kyrkogården döljer den yttre omgärdningen. Trädkrans saknas.
Ingångar
Det finns tre ingångar till kyrkogården. En åt norr, en åt väster och en åt söder. Dessa är alla symmetriskt placerade mitt på kyrkogårdens sidor. Huvudingången ligger åt söder, med riktning ut mot infartsvägen till samhället. Denna, liksom västentrén, har dubbelgrindar i svartmålat gjutjärn utförda i nygotisk stil med spetsbågar och fyrpassmönster. De runda grindstolparna är också av svartmålat järn, och kröns av svartmålade plåtlyktor med gulfärgat glas.
Den norra öppningen saknar grind och leder till en redskapsbod utanför omgärdningen. Den västra ingången vetter mot den tidigare prästgården, som numera fungerar som privatbostad. Utanför grinden finns en klippt väg i ängsmarken som går via den gamla stenbron över Lagan fram till huset.
Vegetation
Hela kyrkogården är i stort sett helt gräsbevuxen. Trädkrans längs ytterkanterna saknas. Tidigare omgärdades kyrkogården av en tät granhäck som växte flera meter hög. Denna ansågs göra kyrkogården för mörk och togs därför ner under 1980-talet och ersattes med befintlig omgärdning av stenstolpar och kätting. Innanför den planterades en låg häck, men
endast på den västra och norra sidan.
Rygghäckar har från början inte funnits, men
har tillkommit i kvarteren F, G och H under andra
hälften av 1900-talet. I dessa modernare kvarter förekommer
de konsekvent, liksom i den bakersta raden
av kvarter D. De flesta av de åtta raderna består
av oxbär, men här finns också måbär, brudspirea och
tuja. Variationen i sorter ger ett mindre konsekvent
intryck och dessutom är tuja-häcken i mycket dåligt
skick. Den bör snarast grävas upp och ersättas av exempelvis
oxbär, medan antalet gravvårdar invid den
ännu är litet.
Istället för trädkrans runt kyrkogården kantas
dess grusgångar av äldre lövträd. Den södra gången
har en allé av åtta hamlade lönnar, varav en är relativt
nyplanterad. Vid den östra gången står fyra hamlade
oxlar, samt ytterligare en i den södra förlängningen.
Den norra allén är mer ojämn. Närmast kyrkan
står tre hamlade oxlar, samt två åt väster längs grus-
planens kant. Den yttre delen av allén består av
fyra yngre oxlar som ännu inte hamlats.
Den västra allén består av fyra hamlade oxlar
närmast kyrkan och två yngre som ej hamlats ytterst.
Vid kyrkans sydvästra hörn står ytterligare
två hamlade oxlar.
Det är värt att notera att så gott som alla oxlar
är svårt svampangripna och flera träd redan döda.
De som nyplanterats är mycket svagväxande och
verkar ha uppenbara svårigheter att överleva.
Förutom träd finns ett fåtal tujor kvar på spridda
platser. De är relativt små, klippta i kubisk form.
Vid ett par tre gravar har anhöriga planterat
vårdträd, dock utan tillstånd från kyrkan. De är
än så länge små, men kan i framtiden uppfattas
som avvikande inslag i kyrkogårdsfloran. Här
finns exempelvis en syren och en hängkaragan.
Gångsystem
Kyrkan omgärdas av en mindre grusplan, som förgrenar sig i fyra symmetriskt placerade gångar, en åt varje väderstreck. Tre av dem leder till öppningar i omgärdningen, medan den östra leder fram till en större familjegrav.
De mindre gångar som avgränsar kvarteren finns inte längre. De har med tiden såtts igen för att minska behovet av underhållsarbete. På ett par ställen finns nära nog övervuxna gångstenar av Ölandskalksten där grusgångarna en gång varit.
Runt kyrkans grusplan står sex stycken lyktstolpar i svartmålat gjutjärn i äldre modell, med tre plåtlyktor vardera med ofärgat glas. Framför kyrkans västliga entré står också två brunmålade parkbänkar.
Minneslund/ Urnlund
På Hamneda nya kyrkogård finns ingen minneslund eller urnlund.
Gravvårdstyper
Kyrkogården anlades samtidigt som kyrkan byggdes och invigdes år 1892. Men man kan även finna ett antal gravvårdar från årtiondena strax innan, vilka flyttades med från den gamla kyrkogården. Man närmar sig kyrkogården från dess södra sida, vilken saknar rygghäckar. Här finns ett stort antal högresta stenar i diabas från tiden kring förra sekelskiftet, vilket ger kyrkogården en tidstypisk karaktär och ett säreget utseende. De modernare låga rektangulära stenarna finns företrädelsevis på den norra sidan, som får betraktas lite som kyrkogårdens baksida.
På kyrkogården finns ett flertal typer av gravvårdar representerade. Här finns även ett antal grusgravar bevarade, av vilka en är så sen som från 1950-talet. Stenarna i diabas dominerar kraftig. Här finns även många mindre hällar i samma material, från 1900-talets början till dess slut. Titlar är mycket vanligt förekommande på de äldsta stenarna för att sedan helt försvinna kring 1950- talet. I viss mån återkommer de sedan på gravvårdar från 1990-talet och framåt. Gårdsnamn är relativt sällsynta, liksom bibelcitat och psalmhänvisningar. Ortsnamn är däremot allmänt förekommande på gravvårdar av alla åldrar.
Ett större monument, den så kallade blixtstenen, står vid kyrkogårdens västra grind. Den är ett minnesmärke över sex personer som omkom vid ett blixtnedslag då de arbetade ute på en åker år 1895. Stenen är högrest och utförd av grovt huggen granit.
Byggnader
Det finns inga byggnader förutom kyrkan på själva kyrkogården. Norr om omgärdningen står ett nyare redskapsskjul till vilket den norrgående gången leder. Detta har ett plåttäckt sadeltak och fasad klädd med gråmålad stående lockpanel.
Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A är öppet utan rygghäckar, med till
största delen högresta stenar. Det ligger i kyrkogårdens
sydvästra hörn och saknar i princip
lediga platser för nya gravvårdar. I kvarterets
östra del, som gränsar mot kvarter B, står en
hängalm.
Gravvårdstyper
Det finns gravvårdar från år 1876 till 2006 i
kvarteret, men de äldre stenarna dominerar.
De flesta är relativt högresta stenar i diabas.
Fem av dessa har kvar sin grusplan och på ytterligare
ett par kan man ana den forna steninramningen.
Titlar är vanligt förekommande på gravstenarna.
Några av dessa är: Handlande, Kyrkovärden,
Mjölnaren, F. D. Kyrkovärden,
Hemmansegare, Ångbåtsförare, Enkan. Likaså
är ortsnamn mycket vanligt förekommande,
exempelvis Hornsborg, Issjöa och Floboda..
En av de modernare gravstenarna är en
skrovlig grå sten i fri form från 1996. Den har
bredvid namnet en högrelief föreställande en
Volvo.
En av de äldre stenarna är dubbelsidig,
med liten grusplan på var sida. Det är en relativt
kraftig diabasvård med texten ”Johannes
Eliasson i Horn Familjegrav” på ena sidan,
och ”Wiktor Eliasson i Horn Familjegrav” på
den andra.
Kvarter B
Allmän karaktär
Kvarter B, som ligger öster om kvarter A, har liknande karaktär som A, men saknar grusgravar. De högresta stenarna dominerar, men här finns inslag av låga rektangulära stenar. Det finns ej heller så många vårdar av monumental karaktär som i kvarter A. Rygghäckar saknas vilket ger ett öppet kvarter.
Gravvårdstyper
Jämfört med kvarter A är antalet låga rektangulära gravstenar fler, även om de högresta stenarna i diabas dominerar. Den tidigaste av de daterade är från 1916 och den senaste från 2005. i kvarter F till H. När rygghäckar saknas blir detta än mer uppenbart. Återanvändning av äldre stenar rekommenderas för att bibehålla kvarterets homogenitet, liksom att eventuella nya stenar håller sig inom samma färgskala som de befintliga.
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C ligger öster om kvarter B på kyrkans södra sida. Det har också en gammaldags prägel, men med större inblandning av moderna gravstenar. Tonvikten ligger på 1920-talet och flertalet stenar är högresta av diabas. Blandningen är därför inte så omedelbart uppenbar vid första anblicken.
Gravvårdar
Det förekommer gravvårdar från 1890 till 2006 i kvarteret, men många är från 1920-talet. Ett stort antal är av typen högresta diabasstenar, men många hällar förekommer också.
Den dominerande gravvården är en grusgrav omgärdad av pollare och kopparrör, anlagd 1934. Den utmärker sig genom sin storlek och sin jugendlika utformning. Några nyare stenar i fri form finns, varav en är en liggande natursten.
Ortsnamn förekommer ofta, som exempelvis Håå, Henjarp och Björstorp. Titlar förekommer dock mer sällan. Några av dem är folkskollärare, f. d. kyrkovärd och konditor.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D är det östligaste kvarteret på kyrkans södra sida. Liksom de intilliggande saknar det rygghäckar, vilket gör det både öppet till karaktären och känsligt för inblandning av nyare former av gravvårdar.
Gravvårdar
Gravvårdarna sträcker sig från 1903 till 2007. Det är dock de från 1930-talet och ett par decennier framåt som dominerar. I detta kvarter finns inte lika många högresta gravstenar som i tidigare, men stilen är fortfarande relativt gammalmodig. De låga rektangulära stenarna dominerar i antal. Flera av dem är odaterade familjegravar.
I det nordöstra hörnet står en inhägnad familjegrav från 1894. Gravstenen utgörs av en högrest diabassten i obeliskform, rest över P. M. O. Edelström och A. E. Edelström. Den relativt stora grusgraven omgärdas av en stenram och ett svartmålat
smidesstaket. Gravstenen i bakkanten
flankeras av två formklippta mindre tujor. I kvarteret finns en
diabashäll från 2007, vilken väl ansluter sig till de äldre
gravvårdarna.
Ortsangivelser förekommer på de flesta gravstenar, medan
titlar företrädelsevis finns på de äldre stenarna. Skomakare, hemmansägare, småskollärarinna och fjärdingsman är några exempel.
Kvarter E
Allmän karaktär
Kvarter E är ligger i kyrkogårdens nordvästra hörn, och är det enda på norra sidan som saknar rygghäckar. Dess karaktär påminner om kvarter D men har en större spridning på gravvårdarnas ålder och är inte lika homogent. Här blandas nya gravstenar i fri form med gamla obelisker i diabas.
Gravvårdar
Tonvikten ligger i detta kvarter på 1970- till 2000-talet, med många låga rektangulära stenar. Det finns dock inblandning av äldre gravvårdar med ett tiotal högresta stenar. De flesta är oavsett ålder mörka, flertalet i diabas. Här finns också många låga och smala diabasstenar.
Främst utmärker sig den så kallade Blixtstenen i kvarterets sydvästra hörn. Den är ett minnesmärke över sex av de män som i trakten dödades av blixten 1895. Stenen är monumental till storleken, en cirka tre meter hög grå sten med tre guldfärgade blixtar i lågrelief på den övre delen. Under den är en textplatta nerslipad, med förgylld text i lågrelief.
I kvarterets norra kant finns ytterligare en utmärkande grav, en hög diabas-obelisk som inramas av granitpollare. Den har tidigare även varit inhägnad med en grov kätting vilken nu är borta. Runt obelisken finns i marken sammanlagt fem små hällar i diabas. Gravvården är före detta kyrkovärden K. G. Nyléns familjegrav. Den saknar datering men bör vara från 1900-talets början. Här finns flera moderna gravstenar i fri form, bland annat en liggande häll i oregelbunden form. En odaterad familjegrav är utformad som en liten nisch av huggna stenblock, med en smidd grind framför. I den förvaras fullt synligt två urnor.
Med inblandningen av många nya stenar följer att antalet titlar är litet. Här återfinns dock grindvakt, toffelmakare, kommunalordförande och en före detta soldat. Ortsnamn är vanligt förekommande.
Kvarter F - H
Allmän karaktär
Kvarteren F, G och H har en relativt likartad karaktär. De ligger på den östra delen av kyrkogårdens norra sida. De har alla regelbundna rygghäckar och ett dominerande inslag av modernare gravvårdar av låg och rektangulär typ, även om exempel på äldre stenar också finns. De håller sig alla – med ett undantag – under rygghäckarnas höjd, vilket bidrar till kvarterens homogena karaktär. Grusgravar saknas helt. I alla kvarteren finns gott om lediga platser, särskilt i F som är mycket glest belagt.
Gravvårdar
Det finns så tidiga gravvårdar som från 1900-talets första decennium i de tre kvarteren, men de är i minoritet. Det stora flertalet är låga rektangulära stenar från 1950-tal till 2000-tal. Många av dem är röda eller grå. Här finns också ett flertal moderna stenar i fri form samt flera naturstenar. En av dessa är den enda som är något högre än rygghäckarna. Det är en naturstensliknande, nära nog monumental sten, tillhörande lantmästare Fredrik Ekströmer, rest 1992. Vid denna finns också ett vårdträd, en liten hängkaragan.
En häll i röd granit är utformad som en öppen bok, från år 2002. En stående natursten från 1999 är relativt flat och har textplattor och krucifix av kopparplåt fastsatta på framsidan. En liten odaterad häll har ytskikt av sjösten och namnskylt i kopparplåt.
Ortsnamn anges ofta på gravvårdarna. Titlar förekommer nästan endast på de tidigaste, de från 1950- talet. Några exempel är: Missionärerna, kantorn, omnibusägaren.
Inventeringsår 2003
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Strax väster om Hamneda kyrka, vid den tidigare riksvägen, ligger ruinen av socknens äldre kyrka. Denna uppfördes på 1100-talet och fungerade som fästningskyrka med sitt strategiska läge på en naturlig höjd. Under folkökningens 1800-tal blev dock kyrkan för trång och den ansågs också som förfallen eftersom underhållet var eftersatt. Kyrkogården var också i praktiken fullbelagd och svår att utvidga beroende på de sanka markförhållandena runt omkring.
”Den gamla kyrkogården är så otillräcklig, att man vid gravöppningar påträffar hela sammanhängande benrangel efter ännu ej förmultnade lik, uppkastade för att lämna plats för nya likkistor.” (Återberättat i Älmhults Tidning den 11 december 1939.)
Beslut togs att uppföra en ny större kyrka närmare byn, vilket verkställdes 1889. Den nya kyrkan förlades något längre österut, närmare samhället. Strax efter att den invigts 1892 revs den gamla kyrkan och försåldes på auktion.
Hamneda nya kyrka uppfördes i nationalromantisk stil av tuktade granitblock som lämnades oputsade och med en högrest tornspira klädd i kopparplåt. Exteriören har under åren utsatt för en del underhållsåtgärder, men till stor del bibehållit sitt karaktäristiska rustika utseende.
Till invigningen av kyrkogården flyttades ett antal gravar och gravstenar med från den gamla kyrkogården. Därför finner man flera stenar daterade före 1892. Kyrkogården har sedan dess inte behövt utökas. Ännu idag finns gott om plats för nya gravvårdar i den nordöstra delen. Den före detta prästgården ligger väster om kyrkan och mellan dessa två öppethålls en klippt gata i ängsmarken, vilken tidigare har varit en grusgång. Den löper över Lagan på en gammal valvbro av natursten.
År 1980-1999 Ändring
1980-tal Granhäcken runt kyrkan ersätts av granitstolpar med kätting
1995 Norr- och södergående grusgångar vid tornet samt prästgårdsgången sås igen
2000 Några stora tujor tas ner
ATA.
Klipparkivet vid Smålands museum.
Topografiska arkivet vid Smålands museum.
Vassi, Heidi, red.. (1998). Kyrkobyggnader i Kronobergs län. ISBN: .
Byhmer, Gunnar. (1937). Ur Sunnerbos hävder samt bidrag till Hamneda gamla fästningkyrkas historia,. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin