Motivering (skydd): Heliga Kors kyrka är belägen på en höjd i Ronnebys historiska centrum. Stadsdelen Bergslagen med sitt slingrande medeltida gatunät var den enda som överlevde stadsbranden 1864, efter vilken den övriga staden återuppfördes med för tiden modern rutnätsplan enligt parisisk modell. Den småskaliga trähusbebyggelsen i kulörta oljefärger, till vilken även den gamla prästgården från 1700-talet inne på kyrkogården får sägas ansluta, sätter stor prägel på kyrkans direkta närmiljö. Sydväst om kyrkan, nedanför kullen, återfinns Ronneby torg där bebyggelsen präglas av 1960-talets citysaneringar och i nordöst finns äldre industribebyggelse som idag inrymmer kulturverksamhet. Framträdande i stadens historia är även brunnskulturen som etablerades i Ronneby 1705 och allmänt anses vara den enda svenska brunnsorten av europeiskt snitt. Dess nuvarande bebyggelse i så kallad schweizerstil från slutet av 1800-talet har också satt stor prägel på den lokala bebyggelsetraditionen i staden.
Kyrkan uppfördes sannolikt under 1100-talets andra hälft. Planformen var typisk för de romanska stenkyrkorna i Danmark, med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. De tidiga utbyggnaderna, troligen redan under början av 1200-talet, i form av korsarmar i norr och söder är däremot sällsynta för tiden och tyder på att Ronneby var en betydelsefull plats.
Exteriören med vitrappade fasader och tegelbelagda sadeltak bevarar i allt väsentligt sin medeltida prägel. Den intensiva om- och tillbyggnadshistorien kommer till uttryck genom de många byggnadsdelarna men även genom äldre nu igensatta portaler och fönsteröppningar som sedan en restaurering 1930 är frilagda. Särdrag för kyrkan är det breda västtornet med sina många bomhål och nischer samt den södra korsarmens kraftiga strävbågar under vilka grusgången runt kyrkan passerar. En avtolkats vara en utvändig predikstol men som enligt senare forskning har ansetts vara en uppgång till en utvändig lucka på långhusvinden. Sammantaget utgör kyrkan en ur arkitektur- och byggnadsteknikhistorisk synpunkt synnerligen intressant byggnad vars äldsta historia ännu inte är helt utforskad.
Även interiört är upplevelsen av kyrkans äldsta historia högst närvarande i den romanska grundplanen, de gotiska valven samt ursprungliga portaler och fönsteröppningar. En byggnadshistoriskt intressant detalj som ännu inte fått sin förklaring är varför norra korsarmen har ett cirka 150 år yngre valv, dessutom ett stjärnvalv till skillnad från de övrig kryssribbvalven. En annan är vilken kunglighet det är som framställs i en av konsolerna som bär upp södra korsarmens valv, såväl den svenske kungen Magnus Eriksson som unionsdrottningen Margareta har nämnts i forskningen. Bland den fasta inredningen har kyrkan emellertid endast ett medeltida föremål, det triumfkrucifix från 1400-talet som idag hänger i norra korsarmen, vilket som sådant har ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Den andra dominanta årsringen i kyrkans interiör är renässansen, vilket förkroppsligas i den fasta inredningen i trä och de överdådiga kalkmålningarna. De senare, vars upphovsman är okänd, anses vara bland de mest framstående renässansmålerierna i södra Skandinavien och tillkom under den upprustning av kyrkan som bekostades av Fredrik II efter Nordiska sjuårskriget. Att staden någon generation senare hämtat sig ekonomiskt manifesteras i den praktfulla altaruppsatsen och predikstolen samt inte minst i alla epitafier över medlemmar ur Ronnebys växande borgerskap. Dessa föremål är skickligt utförda bildhuggararbeten med höga konstnärliga, konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Särskilt utmärker sig altaruppsatsen som anses vara ett av tidperiodens mest framstående verk. Flera inventarier, exempelvis ljusredskap, är privata donationer som tillsammans med epitafierna vittnar om en glansperiod i Ronnebys historia, där de täta kontakterna med de tyska östersjöstäderna också återspeglas. I detta sammanhang kan även dopfunten av gjuten brons från 1604 som sannolikt är av lågtyskt ursprung nämnas.
Avgörande för interiörens nuvarande gestaltning är domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1911, då bland annat kalkmålningarna frilades. Avtryck typiska för Wåhlins restaureringsideologier syns också, som vapenhusets tredingstak och korets höjda golvnivå.
Heliga Kors kyrkogård bevarar i stort sin medeltida utsträckning och den parkliknande karaktär, gräsbevuxen med grusade gångar och ett fåtal gravvårdar, som den fick när församlingen på 1860-talet anlade begravningsplats i Bredåkra. En ofullständig trädkrans av bland annat hästkastanj, lind och oxel utgör tillsammans med sorgeträd i form av hängalmar och hängaskar samt magnolior, syren och rhododendron karaktärsskapande inslag. Viktiga för upplevelsen av platsen är även bogårdsmuren och dess ingångar, av vilka den västra från 1700-talet med höga grindstolpar i vitputsad kvaderimitation, plåtavtäckningen och krönande kulor utgjort förlaga till utformningen av två mer sentida entréer. Den 1907 uppförda stigluckan mot Munktrappan ner till torget i sydväst har givits en medeltidsinspirerad gestaltning med trappstegsgavlar och korsformade blinderingar, med tydlig koppling till kyrkan. Trots att kyrkogården endast bevarar ett tiotal gravvårdar och att samtliga är från 1800-talet representeras ett flertal arkitekturstilar och material. Högresta stenar i granit, låga naturromantiska vårdar i sandsten, en klassicistiskt utformad vård i tunn kalksten samt ett antal vårdar i gjutjärn, dels i form av kors, dels en nygotisk vimperg med tureller. Flera av vårdarna inramas dessutom av järnstaket. Bevarandet av dessa få gravvårdar är av stor betydelse för förståelsen av platsens tidigare funktion som begravningsplats.
Inventeringsår (1998)
Byggnadsdel (1998): Kor - Rakt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Väster, Torn - Västtorn, Vapenhus - Söder
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform utgörs av fullbrett och rektangulärt västtorn, rektangulärt långhus, smalare, lägre och rakt avslutat rektangulärt kor i öster, korsarmar norr och söder om långhusets östliga travé, vapenhus söder om långhusets västra travé samt sakristia norr om koret. Utrymmet mellan sakristia och kor upptas sedan 1911 av ett tidigare pannrum, idag textilförvaring och teknikrum. Tornet har strävpelare i varje hörn, de två västra är diagonalställda, och södra korsarmens södra fasad är sedan senmedeltiden försedd med två för kyrkan karaktäristiska strävbågar som den grusade gången som omger kyrkan leder besökarna under.
Kyrkans grundläggning är troligen utförd på traditionellt sätt med kallmur av gråsten. Murverken är till största del utförd av kluven fältsten av varierande storlek och skolningstekniker. I hörnkedjorna förekommer i vissa fall inslag av kalkstenskvadrar. Tornets yttre skalmur och dess gavelrösten i korsvirkesteknik är liksom södra korsarmens strävpelare, sakristians trappstegsgavel samt det tidigare pannrummet murade i tegel. Långhuset och korsarmarna har skråhuggen sockel i granit. På norra korsarmen är den delvis utförd i kalksten. Sockelstenarna på korets östra och södra sidor är återanvända från den ursprungliga absiden och följer dess rundade form. Synlig sockel utöver enstaka grundstenar i dagen saknas på övriga byggnadsdelar men sockelnivån markeras till största del genom en gråbrun avfärgning i putsen. Kyrkans fasader är i övrigt slätputsade och vitkalkade. Putsen är på bland annat tornet tunn, närmast en slamning, och äldre igensatta murverksöppningar markeras genom ritsningar eller blinderingar. Samtliga tak utom pannrummets utgörs av sadeltak som liksom strävpelare och trappstegsgavlar är avtäckta med rött enkupigt tegel. Det före detta pannrummet avtäcks av ett brutet pulpettak klätt med kopparplåt i skivtäckning. Även avtäckningar mot anslutande murverk och avvattningssystem är utförda i koppar.
Kyrkans huvudentré återfinns idag i tornets västfasad och utgörs av en spetsbågig perspektivportal av oputsat rött tegel i fem raka språng. Portalen upptas av en rakt avslutad kyrkport med integrerad, separat öppningsbar gångdörr. Porten är liksom det övre ej öppningsbara partiet klädd med liggande svarttjärade plank med dekorativa bandgångjärn och kraftiga spikhuvuden i smide. Västportalen flankeras av två större stickbågigt avslutade fönsteröppningar i spetsbågiga nischer med småspröjsade och vitmålade fönster i trä. Två liknande men något mindre fönster återfinns i bottenvåningen på tornets norrfasad. Sydfasaden saknar fönster frånsett två mindre gluggar som utgör ljusinsläpp åt den branta torntrappa som är belägen i sydfasadens murverk och nås via en stickbågigt avslutad mindre muröppning i öster. Till öppningen, som troligen tillkom på 1700-talet, leder en tre steg hög trappa i granit och kalksten leder upp till ett dörrblad av stående svarttjärade bräder. I strävpelaren direkt öster om torndörren återfinns en större stickbågig nisch och i strävpelarens avtrappningar öster om denna finns ytterligare nischer som synliggör en i murverket innesluten trappa. Anordningen har av Armin Tuulse i Sveriges kyrkor 1957 tolkats som en utvändig predikstol som skulle varit belägen på strävpelarens östra sida där en utkragande konsol återfinns. Denna teori förkastas av Henrik Jacobsen som i sin byggnadsundersökning från 1980 föreslår att trappan kan ha lett till en lucka till långhusvinden. Tornets tunt putsade fasader präglas av en mängd bevarade bomhål och därtill ett antal ankarslutar i varierat utförande. Strävpelarna sträcker sig till ungefär halva tornets höjd, där horisontella strömskift i fasaden markerar övergången till torn- och klockvåningar. De tre fria sidorna har vardera fyra spetsbågiga nischer, parvis ställda över varandra, som indelas i blinderingar i form av parställda mindre spetsbågar och en överliggande rundel. I nischerna återfinns i alla tre våningarna stickbågigt avslutade öppningar med svarttjärade luckor och varierande storlek och placering. Tornets gavlar som troligen tillkom 1715 är utförda i korsvirkesteknik med snedställda strävor och oputsad tegelfyllning. Västra takfoten bryts av en välvd takkupa med infattad urtavla. Även södra gaveln har en urtavla. Taknocken kröns av två vindflöjlar i smide med årtalet 1820. I arkivmaterialet omnämns endast omgjutning av mellanklockan detta år.
Långhusets sydfasad upptas till största del av vapenhuset och södra korsarmen. Över och delvis avskuret av vapenhusets östra takfall finns en smal romansk fönsteröppning som är igenmurad, slätputsad och vitrappad med frilagd omfattning i granit. Fasaderna avslutas vid takfoten med en grund gesims i två något oregelbundna språng.
Vapenhusets väst- och östfasader saknar fönster eller utsmyckning. I sydfasadens stickbågiga dörröppning sitter ett svarttjärat dörrblad, även detta klätt med profilerad panel i rombiskt mönster. I gavelröstet återfinns en oval mindre fönsteröppning med ett vitmålat enluftsfönster.
Södra korsarmens sydfasad bryts upp av en stor rundbågig fönsteröppning med ett småspröjsat fönster i vitmålat järn. Under fönstrets västra del finns en igenmurad rundbågig dörröppning med omfattning i oputsat rött tegel i tre språng. Gavelröstet pryds av en blindering i form av ett latinskt kors. Mot sydfasadens hörn ansluter två kraftiga strävbågar som avtäcks av sadeltak med rött vingtegel och pryds av oregelbundet gestaltade strömskift och enkelt utformade gesimser. Strävbågarnas strävpelare har liknande strömskift, rundbågiga nischer och liggande blinderingsband. Strävpelarna har avtrappningar mot söder som avtäcks av rött vingtegel medan de avslutande trappstegsgavlarna med tre tinnar avtäcks av rött munk- och nunnetegel. Korsarmens östra mur ligger i liv med långhusgaveln. Den tunt påslagna putsen följer murverkets böljande form och mot takfoten återfinns en oregelbunden gesims i två till tre raka och grunda språng. Centralt på fasaden finns en smal romansk fönsteröppning med blyinfattat glas, vitputsad tegelomfattning och solbänk i granit. I norr finns en svagt spetsbågig igensatt muröppning vars tegelomfattning är skönjbar genom den tunna putsen. Öppningen anses ha utgjort tribunbåge till en av de båda sidoabsider som troligen tillkom på tidigt 1200-tal.
I korets sydväggs västra del finns en igenmurad rundbågig portal med putsad tegelomfattning. Den nedre gångjärnsstapeln är ännu bevarad. Enligt vissa teorier var sidoabsiderna förbundna med koret, men enligt Jacobsen (1980) har denna portal snarare murats igen vid deras uppförande. Kring såväl korsarmens som korets igensatta muröppningar saknas sockelns övre skråkantade varv. Ovanför och strax öster om korets sydportal återfinns en oregelbundet korgbågigt avslutad större fönsteröppning utan omfattning med solbänk i kalksten. Korets östra través fönsteröppningen har en svagt spetsbågig omfattning i putsat tegel och solbänk i kalksten. Båda fönsteröppningarna har sedan 1955 korsspröjsade och vitmålade metallbågar med glasmålningar av Halmstadgruppens Erik Olson. Dageröppningarna har anpassats efter de stickbågigt avslutade fönstren som senare försetts med utvändiga isolerglas. Fasaden avslutas upptill av en takfotsgesims av samma karaktär som på långhus och korsarmar. I östfasaden finns en spetsbågig omfattning i putsat tegel. Fönsteröppningens nedre del murades igen 1586 och en mindre fönsteröppning murades i den övre delen. Det mindre fönstret murades igen 1653 men byggnadshistoriken är sedan restaureringen 1930 tydligt redovisad genom blinderingar och ritningar i putsen. Gavelröstet pryds av parställda spetsbågiga blinderingar över ett strömskift och en rektangulär liten glugg. Korets norra fasad upptas till största del av sakristian och det tidigare pannrummet. Den senare tillbyggnadens pulpettak döljer en romansk fönsteröppning.
Sakristians östfasad har takfotsgesims i form av ett oregelbundet utkragande strömskift. Mitt på fasaden finns ett rakt avslutat tvåluftsfönster i vitmålat trä med antikglas som sitter i en djup stickbågig bågig nisch med solbänk i kalksten. I norrfasaden återfinns ett likadant fönster direkt väster om prästingången, som utgörs av ett stickbågigt avslutat dörrblad klätt med svarttjärad panel i rombiskt mönster. Norrfasaden avslutas med en trappstegsgavel i rött tegel med slätputsade och vitkalkade trappstegsformade blinderingar. Överst en cirkulär blindering. Trappstegsgaveln avtäcks med munk- och nunnetegel.
Mot sakristians nordvästra hörn ansluter östväggen till det tidigare pannrummet som idag inrymmer textilförråd och teknikrum. Tillbyggnadens norrvägg är något indragen i förhållande till norra korsarmen. Fasaderna pryds av utkragande strömskift och liggande blinderingsband under ett murkrön som går över takfoten och avtäcks med munk- och nunnetegel. I östfasaden en dörr lika sakristians och norr därom en stickbågig fönsteröppning med solbänk i kalksten och ett vitmålat träfönster indelat i tre på varandra stående rutor. Norrfasadens fönsteröppning är utförd enligt samma princip men med ett bredare fönster med sex glas.
Under takfoten på norra korsarmens östfasad löper dubbla utkragande strömskift. Övriga fasader saknar utsmyckning. I östra fasaden återfinns en romansk fönsteröppning lika det i södra korsarmen men med solbänk avtäckt med blyplåt. Norrfasaden har ett större rundbågigt och småspröjsat fönster lika det i södra korsarmen men här utfört i trä. Korsarmens västfasad saknar fönster.
Norra långhusfasadens östra del upptas av norra korsarmen. Väster därom finns en stor stickbågigt avslutad fönsteröppning med solbänk i kalksten och ett småspröjsat och vitmålat fönster om sex lufter. Direkt väster om fönstret återfinns den romanska norrportalen med rundbågig omfattning i gråsten. Den rakt avslutade muröppningen är invändigt igensatt med en panelad vägg på vilken utvändig monterats ett svarttjärat dörrblad med panel i rombiskt mönster och bandgångjärn i smide.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås tornets bottenvåning vars golv är belagt med kalkstensplattor och äldre gravhällar. Åt norr och söder finns inbyggnader för väntrum, wc och läktartrappa med vitputsade väggar och sentida vitmålade fyllningsdörrar. Taket utgörs av orgelläktarens undersida och är klätt med vitlaserad furupanel. Mot kyrkorummet leder en pardörr vars dörrblad sedan 2008 är helglasade.
Östra delen av torntravén är sedan 1850 införlivad i kyrkorummet och upptas av den gråmålade nyklassicistiska orgelläktaren som förutom i murverken vilar på åtta kolonner i trä med förgyllda joniska kapitäl. Golvet är liksom i långhusets mittgång belagt med kvadratiska kalkstensplattor i diagonalställd läggning med en bård av rektangulära plattor, medan tvärskeppets gångar är belagda med äldre gravhällar. De slutna bänkkvarteren står på omålade brädgolv. Väggar och valv är putsade. Torntravén täcks av ett åttakappigt ribbvalv vars ribbor har rak profil, medan ribbvalven över långhusets två travéer och södra korsarmen har klöverformade ribbor. Långhusets valv har åtta kappor och södra korsarmen sex. Här vilar ribborna på impoststenar eller konsoler formade som djur- och människohuvuden. Norra korsarmen har istället ett stjärnvalv som tros ha tillkommit runt år 1500. Övergången mellan torn och långhus markeras av en bred och högrest spetsbågig valvbåge som upptogs 1850. Mot koret i öster avgränsar en rundbågig triumfbåge. Valven och i viss mån även väggarna är rikligt dekorerade med kalkmålningar, huvudsakligen från renässansen men även från senmedeltiden (se vidare nedan). I torntravéns södra vägg finns en igenmurad rundbågig öppning som ursprungligen utgjorde uppgången till torntrappan och i norra väggen finns en mindre rektangulär, liggande nisch. I långhusets västra travé återfinns kyrkans ursprungliga syd- och norrportaler. Norra ingången är igenmurad och klädd med stående ockragul panel på vilken vad som anses vara den ytterport som kyrkan hade vid tiden för Ronneby blodbad är uppsatt. Den brunlaserade bräddörren har utöver bomärken, namn och uttag efter tidigare beslagning huggmärken som enligt traditionen ska ha åsamkats av de svenska soldater som under våldsamma scener trängde sig in i kyrkan där ronnebyborna sökt tillflykt 4 september 1564. Den rundbågiga sydportalen har en från murlivet svagt framskjutande omfattning som tillsammans med ett tympanonfält som målats på det ovanliggande murverket bildar ett gavelmotiv. Direkt öster om sydportalen finns en grund stickbågig nisch som idag ger plats åt två skulpturer i trä föreställande Mose och Aron, vilka tros ha tillhört ett epitafium från 1600-talet.
Korets golv är belagt med samma typ av kalkstensplattor som i långhuset och golvnivån är två steg högre. Väggarna och de två travéernas ribbvalv är liksom i övriga kyrkorummet rikligt utsmyckade med kalkmålningar (se vidare nedan). Utmed östra väggen står fastklamrade äldre gravhällar och i norra väggen finns en stickbågig nisch mellan den rundbågiga öppningen mot sakristian och den igensatta svagt spetsbågiga nordportal som ska ha lett till de sidokapell som tros ha förenat koret med korsarmarna efter de senares uppförande. I norra väggen finns även den romanska fönsteröppning som numera endast är synlig inifrån. Södra väggens fönsteröppningar är sedan 1955 försedda med glasmålningar av Halmstadsgruppens Erik Olson som bland annat framställer scener ur Julevangeliet och Korsfästelsen samt motiv från kyrkans danska respektive svenska historia.
Långhus, korsarmar och kor är rikligt dekorerade med vägg- och valvmålningar från olika perioder. De äldsta målningarna utgörs av partiellt bevarade treklöverbladsbårder i koret som antas vara samtida med korets utbyggnad och kyrkans valvslagning. Den andra gruppen av medeltida målningar dateras till 1400-tal och tidigt 1500-tal och består bland annat av figurframställningar av aposteln Petrus gestaltad som påve, Sankt Göran och draken samt en vapensköld, alla i norra korsarmen. Till samma grupp sällar sig torntravéns mer fragmentariska målningar. Merparten av kalkmålningarna härstammar emellertid från 1580-talet och utgör några av de mest framstående renässansmålerierna i södra Skandinavien. De har innan de kalkades över på 1770-talet täckt hela kyrkorummet men är sedan de frilades 1911 främst koncentrerade till koret och södra korsarmen. Valvkappor, ribbor och fönstersmygar är överdådigt dekorerade med växtornament som blandas med språkband på latin och danska samt Fredrik II:s och drottning Sophies vapensköldar. Bland de figurativa motiven märks särskilt framställningar av dödsdansen, en naken man som slits mellan himmel och helvete samt en kristen riddare som slåss för tron.
Sakristian har golv av rött tegel med inslag av äldre gravhällar. Väggarna och rummets ribbvalv är slätputsade och vitkalkade. Mot koret sitter en bräddörr som mot koret är klädd med ekpanel i fiskbensmönster. Dörröppningarna mot kor, kyrkogård och textilrummet i det före detta pannrummet har dörrar med panel i fiskbensmönster och baksidor med naror, kryssförsträvning och smidda bandgångjärn. Framför det östra fönstret finns ett murat altare vars altarskiva i kalksten med fem huggna konsekrationskors möjligen är medeltida. Söder om altaret finns en lågt sittande stickbågig nisch som ursprungligen haft funktionen som piscina.
Vapenhuset söder om långhuset har sedan huvudentrén flyttats till västtornet förlorat sin ursprungliga funktion och rummet används främst för förvaring. Golvet är belagt med äldre gravhällar samt utfyllnadsplattor av kalksten. Väggarna är putsade och vitkalkade och utmed de södra och norra väggarna står fastklamrade gravhällar. På väggarna finns även fragmentariska kalkmålningar, varav en målning på norra väggen bryts av den östra väggen och därmed påvisar att en tidigare och större sakristia funnits. Rummets brunbetsade tredingstak av profilerad panel med mellanliggande lock som vilar på smala och dekorativt utformade takstolar är ett inslag som återkommer i flera kyrkor som restaurerats av Wåhlin. Mot kyrkorummet leder kyrkans ursprungliga sydportal som har skulpterad och dekorativt utformad granitomfattning där profilerade konsoler bär upp ett lunettformat tympanonfält dekorerat med bland annat heraldiska liljor och ett latinskt kors i relief. Det svartmålade dörrbladet har liggande panel med dekorativa spikhuvuden, dragring och nyckelskylt i smide.
Tornets övre tre våningar har synliga murverk av gråsten med brett utstrukna fogar och inslag av tegel. De övre våningarna upptas av klockbocken och dess bärande bockkonstruktioner samt takstolskonstruktionen. Den undre tornvåningen vars golv utgörs av torntravéns oisolerade valv har låg takhöjd och mot öster är murverket förstärkt med kraftiga pågjutningar i betong. I bjälklaget mot den övre våningen finns timmermärken. Takstolskonstruktionerna över långhus, korsarmar och kor är till största del utförd i bilad ek och sannolikt medeltida med senare tillägg, ändringar och återanvändningar. Takstolarna är numrerade med romerska siffror, alternativt en slags förvanskade romerska siffror av medeltida karaktär.
Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett blockaltare i vitputsat tegel med altarskiva i form av en gravhäll i kalksten över Johannes Holebeke, avliden 1308. Altaret har nischer mot öster och söder och altarskivan pryds förutom av inskriptioner av en sköld med bomärke samt fem senare under medeltiden tillkomna konsekrationskors. I samband med uppsättandet av altaruppsatsens 1652 ska altaret ha byggts om av Carl Murmester.
Altaruppsatsen i förgylld och polykromt bemålad ek är ett högklassigt renässansarbete av okänd dansk mästare från 1652. Peder Jensen Kolding eller Anders Sörensen har på stilmässiga grunder nämnts som tänkbara upphovsmän. Vid monteringen av altaruppsatsen i kyrkan 1653 ska mindre arbeten ha utförts av konterfejaren Jacob Flor som samma år målade predikstolen. Den tredelade uppsatsen har arkitektonisk uppbyggnad där huvudmotivet i form av en oljemålning framställande Nattvardens instiftande flankeras av korintiska kolonner och broskverksvingar. I nästa våning syns Korsfästelsen i skuren relief. Det överliggande bjälklaget bärs upp av hermer i form av evangelisterna Markus och Lukas med respektive attribut, medan Matteus och Johannes återfinns sittande på det nedre bjälklaget utanför mindre broskverksvingar. Det lunettformade överpartiet framställer Uppståndelsen i skuren relief krönt av en skulpterad kristusfigur med dansk segerfana omgiven av puttis med passionsverktyg.
Den femsidiga altarringen i nyrenässans av tillkom vid Wåhlins restaurering 1911 och är uppbyggd av en lövsågad och rundbågearkad med pilastrar och profilerade över- och underliggare, allt i brunbetsad ek. Knäfallet är klätt med brunt skinn.
Predikstolen med baldakin i snidad och skulpterad ek är tillverkad på 1640-talet och fick sin polykroma bemålning 1653 av konterfejaren Jacob Flor. Korgens fem sidor har skulpterade framställningar av de fyra evangelisterna med respektive attribut samt aposteln Paulus ståendes i rundbågemotiv och flankerade av karyatider gestaltade som sex av de sju dygderna. Korgens övre och undre profilerade listverk har textband i guld på svart botten. Överst finns ett bokstöd som pryds av en kartusch med änglahuvuden och nedtill avslutas korgen med en lambrekäng gestaltad av snarlika kartuscher. Det närmast urnformade grönmarmorerade understycket indelas av volutformade ribbor och av avslutas nedtill av en pinjekotte. Den hexagonala baldakinen är uppbyggd av ett förkroppat listverk med förgyllt text mot svart botten som nedtill avslutas med en skuren lambrekäng och upptill av kartuscher med änglaansikten. Hörnen markeras av änglar ståendes på postament som bildar stöd för de volutformade ribbor som bär upp ett centralt placerat världsklot på vilket en kristusfigur med lamm står. Under baldakinen hänger en skulpterad duva. Predikstolen är placerad i korsmittens nordöstra hörn och nås från väster via en vinklad trappa med genombrutet räcke av brunbetsad ek ritad av Wåhlin 1911. Utformningen med lövsågad rundbågearkad och pilastrar går igen från altarringen som tillkom vid samma restaurering.
Dopfunten av gjuten brons är tillverkad 1604 och är sannolikt av lågtyskt ursprung. Den kalkformade funten bär överst en inskription som avslöjar att den skänkts till kyrkan av Knut Jute, en givare som emellertid inte har kunnat identifieras ytterligare. Dopfunten är idag placerad i korets sydvästra hörn och står på ett dekorativt stativ av smidesjärn som troligen tillkom i samband med att dopfunten bytte placering vid mitten av 1700-talet.
Den slutna bänkinredningen i brunbetsad ek och furu tillkom 1636 men byggdes om 1759–60. Bänkskärmar, ryggstöd och dörrar är uppbyggda som ramverk med fyllningar. Dörrarnas fyllningar är till hälften svartmålade och bär texten R.By samt bänknummer. På de främre bänkraderna syns även fragment av gröna och röda kransar. Bänkarna är försedda med stoppade sittdynor, psalmbokshyllor, sentida krokar samt enkla, fotbrädor fästa i brädgolvet. I koret står utmed väggar och i nischer ett antal bänkar i ek vars härkomst inte framkommer av kyrkans underhållsplan eller andra källor. Stilmässigt är det rimligt att anta att de är ritade av Wåhlin och har tillkommit vid dennes restaurering 1911. På fotografier tagna direkt efter restaureringen syns emellertid inte bänkarna utan dyker tidigast upp i bildmaterialet 1935.
Orgeln är tillverkad 1969 av A. Mårtenssons orgelfabrik i Lund och installerad bakomden orgelfasad som 1844 ritades av C. G. Blom-Carlsson still den då nya orgeln tillverkad av Andreas Jönsson Åberg i Hjortsberga. Den ursprungligen femdelade klassicistiska orgelfasaden med framskjutande piptureller är gråmålad med förgyllda detaljer som festonger, bårder och akantusblad. I samband med att nytt orgelverk tillkom 1937 breddades fasaden med två indragna partier efter ritningar av Ragnar Hjorth.
Kyrkan har tre kyrkklockor i malm. Storklockan är enligt dess inskription gjuten i Lübeck 1593 och omgjuten i Ronneby och Stockholm 1726 respektive 1882. Den pryds bland annat av akroterion- och akantusfriser, festonger samt änglar. Innan den senaste omgjutningen tycks den ha haft en figurframställning som tolkats som S:t Laurentius. Mellanklockan göts 1675 men omgöts liksom storklockan 1726. Senast omgjuten av Theodor Fries i Jönköping 1820 och dekorerad med bladfriser. Lillklockan som bär friser av blad- och grenverk är gjuten av Arend Kleymann i Lübeck 1667 och skänkt till kyrkan av Mattheus von Dorne.
Bland kyrkans övriga fasta inredning och inventarier finns en mängd föremål med höga kulturhistoriska värden, exempelvis ett större antal metall- och textilföremål från 1600-, 1700- och 1800-talen. Avgörande för kyrkorummets renässansprägel är de många epitafierna i snidat och polykromt bemålat trä från slutet av 1500-talet samt 1600-talet liksom belysningsredskap i form av ljuskronor och ljusarmar från främst 1600-talet. I kyrkorummet återfinns även ett stort antal oljemålningar från 1600-talet och framåt. I norra korsarmen hänger ett större triumfkrucifix i trä som daterats till kring år 1500 och tidigare har hängt i triumfbågen. I församlingens ägo finns även ett antal äldre böcker, bland annat ett exemplar av Kristian IV:s bibel från 1632.
Fasadkulör (2020): Vit
Byggnadsdel (2020): Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Västtorn
Inventeringsår 2022
Heliga Kors kyrkas äldsta delar är sannolikt uppförda under 1100-talets andra hälft. Planformen var typisk för de romanska stenkyrkorna i Danmark, med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. Den första utbyggnaden i form av korsarmar norr och söder om långhuset antas ha skett redan under 1200-talets början. Liknande utbyggnader är sällsynta för tiden och vittnar om en expansiv fas i stadens historia. Byggnadsarkeologiska spår tyder på att båda korsarmarna initialt var försedda med sidoabsider i öster.
Vid 1300-talets början rivs den ursprungliga absiden och koret förlängs med en rakt avslutad travé i öster. Koret slås med gotiska valv vars treklöverformade ribbprofiler även återfinns i långhusets och södra korsarmens sekundära valv. Troligen genomgår alltså hela kyrkan en modernisering i samband med utbyggnaden av koret och valven förses med kalkmålningar. Senare under 1300-talet eller vid 1400-talets början tillkommer en sakristia norr om koret, vilket bör betyda att åtminstone norra korsarmens sidoabsid rivs senast vid denna utbyggnad. Det kraftiga västtornet tros på arkitekturhistorisk grund ha uppförts vid mitten av 1400-talet. Byggnadsarkeologiska tecken på att det kan ha föregåtts av ett tidigare torn finns men har inte kunnat bekräftas. Från tiden för tornbygget och fram till cirka år 1500 sker fler förändringar. Nya kalkmålningar utförs i kyrkorummet och södra korsarmens stjärnvalv slås, vilket sannolikt är anledningen till att korsarmen utvändigt förses med strävpelare. Exteriört tillkommer även sakristians trappstegsgavel.
Efter svenskarnas härjningar under Nordiska sjuårskriget och inte minst Ronneby blodbad 1564 rustas kyrkan under 1570-och -80-talen på bekostnad av Fredrik II. Det mest framträdande tillskottet är de spektakulära renässansmålerierna i valv och på väggar. Vid samma tillfälle muras korets östfönster delvis igen. Under 1600-talet växer välståndet i Ronneby vilket gör avtryck i kyrkorummet genom tillkomsten av ny fast inredning, inte minst en mängd påkostade epitafier, men även predikstol, altaruppsats och ljusredskap. 1623 antas södra korsarmens östportal ha murats igen och enligt kyrkans räkenskaper uppförs ett vapenhus i korsvirkesteknik framför sydportalen 1647. 1653 muras resterande del av korets östfönster igen.
1715 muras tornets gavelrösten om, troligen till dagens utförande i korsvirkesteknik, och fasaderna vittas. 1758–60 höjs golvet i kyrkorummet, det medeltida korskranket avlägsnas och bänkinredningen byggs om. Dessutom får predikstolen ny placering på norra sidan om triumfbågen, troligen hade den tidigare varit placerad på södra sidan. 1772 kalkas merparten av kyrkorummets kalkmålningar över och draperimålningar av en målare Lundberg tillkommer bakom altaruppsats och predikstol.
Från 1814 finns uppgifter om att en ny klockstol har satts upp i tornet och 1824 förses sakristian med en mindre utbyggnad i väster kallad arkivskåp. Året därpå ”putsas och fernissas” altaruppsatsen av målaren Berg. Tornets stickbågiga fönster mot väster vidgas 1832 och tio år senare flyttas triumfkrucifixet från triumfbågen, eventuellt till dagens placering i norra korsarmen. Vid samma tillfälle avlägsnas ett antal epitafier och andra föremål från kyrkorummet som enligt ansökan till Domkapitlet ska ha varit förfallna och ”af föga märkvärdighet och värde”. Ny kyrkorgel införskaffas 1843 och fler fönster på tornet förstoras, denna gång mot norr. 1850 förstoras valvbågen mellan långhusets västra travé och tornets bottenvåning, som på så vis inkorporeras i kyrkorummet. Altaruppsatsen restaureras kring 1880.
1902 installeras elektrisk kraft och belysning och under tidigt 1900-tal tillkommer även åskledare. 1911 genomförs en omfattande restaurering under ledning av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin. Korets golv höjs och beläggs med kalksten samtidigt som kortrappan flyttas fram till triumfbågen med bevarade trappsteg. Även långhusets golv, som tidigare utgjorts av äldre gravhällar, beläggs med kalksten. Ny uppgång till predikstolen från norra korsarmen tillkommer liksom ny altarring och bänkinredningen justeras för bättre komfort. 1700-talets draperimålningar avlägsnas och istället friläggs och konserveras kyrkans äldre, till stor del medeltida, kalkmålningar av konservator Allan Norblad som också konserverar altaruppsatsen. I vapenhuset ersätts det plana innertaket av ett panelklätt tredingstak så att den ursprungliga sydportalen återigen blir synlig i sin helhet. De tidigare värmekaminerna i kyrkorummet ersätts av nytt värmesystem för vilket ett pannrum uppförs i utrymmet mellan sakristian och norra korsarmen. Den mindre tillbyggnaden från 1824 rivs därmed och ingången från sakristian muras igen. Exteriört utförs även reparations- och dräneringsarbeten på korets murverk och de båda korsarmarnas romanska östfönster förses med blyspröjsat glas. Två år efter Wåhlins restaurering, 1913, elektrifieras klockringningen.
1929 ersätts varmluftssystemet från 1911 av vattenburet system med radiatorer i kyrkorummet, vilket föranleder mindre ombyggnader av bänkkvarteren. Året därpå genomförs en exteriör restaurering där all puts knackas ner och ersätts av cementhaltig puts. Vid arbetena friläggs äldre igensatta öppningars omfattningar alternativt markeras dess placering med ritsningar och blinderingar. I samband med arbetena upptäcks att tornvalvet och tornets strävpelare är i behov av ”skyndsam reparation” då krafterna från tornet är feldimensionerade. Orgelläktaren utvidgas mot öster då nytt orgelverk bakom den befintliga fasaden tillkommer. 1941 friläggs en kalkmålning framställande Dödsdansen av konservator Sven Wahlgren och 1944 restaureras sakristian efter förslag av arkitekt Ragnar Hjorth. Fönstren förses med antikglas, ny inredning tillkommer och det äldre brädgolvet av ersätts av rött tegel. Vid golvbytet påträffas fyra äldre gravhällar med underliggande murade gravkammare.
1950 förnyas elanläggningen och fem år senare förses korets fönster med glasmosaiker av Erik Olson, Halmstad. 1969 får kyrkan åter nytt orgelverk bakom den äldre fasaden och i början av 1970-talet sker ombyggnationer för att ge plats åt wc och väntrum i tornets bottenvåning där vindfång, brädväggar och innerdörrar från 1800-talet ersätts av laserade paneler och dörrar. Vid en utvändig restaurering 1980 genomförs byggnadsarkeologiska undersökningar av puts och murverk samt vissa grävande arkeologiska undersökningar. Undersökningarna kompletterar bilden av kyrkans omfattande ombyggnadshistoria. 1984 införskaffas en kororgel som under 2000-talet har sålts.
2003 delas det tidigare pannrummet mellan sakristia och norra korsarmen in i två delar. Den södra, med ny ingång från sakristian, inreds som textilförråd medan den norra delen blir teknikrum. Under 2007 genomförs en interiör renovering och ombyggnad efter programhandlingar upprättade av Ponnert Arkitekter AB. Långhusets två östra bänkrader med anslutande väggpaneler demonteras, utrymmena under läktaren byggs om med nya mellanväggar och omdisponering av wc, vattenburet intermittent värmesystem, konvektorer under bänkar samt kompletterande väggradiatorer installeras och kalkstensgolvet läggs om i långhuset och delar av koret. Dessutom förnyas el- och teletekniska anläggningar. 2010 konserveras fast inredning och inventarier av Conservator J.T.F. Petéus AB.
År 1300-1329 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Kalkmålningar
År 1450-1499 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Kalkmålningar i norra korsarmen och tornkammaren
År 1480-1519 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Kalkmålningar
År 1580-1589 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Kalkmålningar i kor, långhus och korsarmar
År 1604 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt av brons. Nordtyskt arbete
År 1640-1649 Fast inredning - predikstol
Predikstol. Danskt arbete. Målades 1653 av Jacob Flor
År 1652 Fast inredning - altaruppsats
Altaruppsats. Danskt arbete
År 1945 Fast inredning - glasmålning
Glasmålning i sakristiefönstret
Hantverkare: Gustaf Ringström
Hantverkare: Henning Ringström
År 1955 Fast inredning - glasmålning
Glasmålning i korets södra fönster
Konstnär: Erik Olson
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin