Motivering (skydd): Kallinge ligger strax norr om Ronneby och är kommunens näst största tätort. På platsen invid Ronnebyån fanns sedan åtminstone 1600-talet de båda byarna Kalleberga och Häggatorp. Ett industrisamhälle etablerades efter att Kockums Mekaniska Verkstad 1849 köpt Kallebergas kvarn, kallad Kallinge kvarn, och anlagt det kopparverk som sedermera utvecklades till Kockums Jernverks AB. Namnet Kallinge antogs officiellt i och med att en poststation inrättades 1889. Kring samma tid blev närbelägna Bredåkra hed förläggningsplats för Blekinge bataljon och när Blekinge flygflottilj anlades 1944 inleddes en andra expansiv fas för Kallinge som ännu synliggörs i ett stort antal byggnader, mest villor men även flerfamiljshus och offentliga byggnader, uppförda från sent 1940-tal till mitten av 1960-talet.
Allt sedan 1860-talet då Ronneby församling anlade Bredåkra begravningsplats och ett där planerat kyrkobygge inte förverkligades pågick en debatt om församlingens behov av gudstjänstlokaler utanför Ronneby stad. 1894 uppfördes en kombinerad skolbyggnad och kapell i Möljeryd och tre år senare fick Kallinge ett kapell genom att Kockums Jernverks tidigare utställningsbyggnad från industriutställningen i Malmö 1896 flyttades till en tomt strax öster om Ronnebyån. En växande befolkning medförde trots detta att diskussionen kring fler kyrkobyggnader fortsatte under det tidiga 1900-talet. Slutligen uppfördes parallellt tre distriktskyrkor i Kallinge, Bredåkra och Saxemara, samtliga färdigställda 1939. Kallinge kyrka uppfördes på en bergknalle strax in till det gamla brukskapellet som sedan dess fungerat som fritidsgård och förskola.
För ritningarna till de tre kyrkorna stod den malmöfödde arkitekten Herbert Kockum, som familjenamnet till trots tidigare mest varit verksam i Stockholm, och utöver ett antal bostadsprojekt, däribland några radhus i Fredhäll som brukar betraktas som Sveriges första terrasshus, främst är känd för att ha ritat ett 50-tal bensinstationer för Svenska BP. Att tre kyrkor i samma församling och ritade av samma arkitekt uppförs samtidigt torde vara tämligen unikt i ett nationellt perspektiv, vilket tillsammans med det arkitektoniska släktskapet kyrkorna emellan gör dem konsthistoriskt intressanta. Kockum sägs ha hämtat inspiration till samtliga tre kyrkor i moderkyrkan Heliga Kors i Ronneby, något som gör sig mest påmint i Saxemaras och Bredåkras breda västtorn med sadeltak där likheterna med den medeltida förebilden är påtagliga. Samtidigt nämns vanligen och något oförklarligt nationalromantiken som arkitekturstil för kyrkorna. Det är i Bredåkra och Saxemara helt uppenbart romansk och gotisk kyrkobyggnadstradition som i ett modernistiskt utförande är utgångspunkten, även om nationalromantiska inslag förekommer och för Kallinge får betraktas som en mer korrekt beskrivning. Möjligen kan man också tala om en nationalromantisk ideologi, där en lekfull blandning av historiska stilar och formelement ger intryck av en lång byggnadshistoria.
Ett gemensamt drag för de tre kyrkorna är användningen av olika typer av valvbågar. Vanligast förekommande är rund-, stick- och korgbågar men även parabelbågar och svagt spetsbågiga valvöppningar förekommer. Dessutom modifierar Kockum i flera fall rundbågeformen något så att den drar åt parabelbågen, exempelvis i Saxemaras triumfbåge. I förhållande till den allmänt vedertagna uppfattningen att Heliga Kors var en så central förebild för arkitekten är det värt att notera att moderkyrkans så karaktäristiska renässansinredning och -målerier på intet sätt avspeglar sig i Kockums kyrkor. Istället präglas hans kyrkorum av ett samspel mellan slätputsade vitkalkade murverk och valv samt snickerier och fast inredning i betsat trä. Funktionalismens genomslag samma decennium är uppenbart och tydliga paralleller kan dras till de restaureringsideologier som vid tiden kom till uttryck i exempelvis Eiler Græbes och Erik Lundbergs restaureringar av medeltida kyrkor. Inventarier och konstnärlig utsmyckning har i viss utsträckning historiserande drag men får generellt sägas vara tydligt präglade av samtida konstströmningar. Även här är Kockum ofta upphovsmannen, men han tog också hjälp av framstående konstnärer som Olle Hjortzberg, Tor Hörlin och Wilhelm Gieseke.
De tre kyrkorna präglas dessutom av att mycket små förändringar skett sedan tiden för uppförandet för drygt 80 år sedan och de välbevarade och sammanhållna helhetsmiljöerna utgör en bärande del i kyrkornas kulturhistoriska värde. Den mest påtagliga förändringen är att väntrum med wc tillkommit i vapenhusen på alla tre kyrkorna under 1970- eller 1980-talen, en förändring som i Saxemara och Kallinge föranlett att ytterdörrar till tidigare bårrum ersatts av fönster.
Saxemara och Bredåkra tycks med sina långhus med fullbreda kor och symmetriskt placerade fönster alludera på medeltida kyrkor som under 1800-talet byggts om genom att salskyrkor, om än med små proportioner, adderats till medeltida västtorn. Kallinge kyrka skiljer sig här tydligt från sina systerkyrkor och präglas istället av sitt suterrängläge och det smala och sidoställda tornet med sin nållika spira. Båda greppen är liksom de småspröjsade stora fönsterpartierna tydligt inspirerade av den nationalromantiska kyrkobyggnadsarkitektur som växte fram i Sverige under tidigt 1900-tal, men det karaktäristiska tornet för även tankarna till sydländska kampaniler. Kyrkan utmärker sig också genom att ha ingång i öster och kor i väster, till skillnad från den för kyrkobyggnader traditionella väst–östliga riktningen. Spår av medeltida inspiration återfinns i hur entrépartiet i öster förhåller sig till resten av kyrkobyggnaden, likt ett romanskt långhus med smalare och lägre kor, samt i västfasadens strävpelare.
Interiören karaktäriseras av granitpelarna med dess säregna kapitäl som delar in kyrkorummet i tre skepp med valvslagning i gotisk stil. Särdrag är även den låga orgelläktaren med precist måttbyggd orgel i det sidoställda tornets bottenvåning, liksom den mycket rymliga körläktaren över vapenhuset.
I Bredåkra och Saxemara har den av Kockum ritade fasta inredningen en påtagligt enkel och modernistisk karaktär. I grunden är formspråket detsamma i Kallinge, men här med en högre ambitionsnivå gällande den konstnärliga utsmyckningen som utöver Artur Johanssons och Wilhelm Giesekes skulpturarbeten kommer till uttryck i bänkinredningens rikliga sniderier av P.E. Olsson och predikstolen av Axel Wallenberg. En hög hantverksmässig kvalitet genomsyrar även kyrkans övriga snickerier så som orgelläktaren, dörrblad, trappor och räckverk. Olle Hjortzbergs altartavla har konstnärliga värden och ytterportens lås från 1600-talet tilldrar sig byggnadsteknikhistoriskt intresse. Av stor betydelse för upplevelsen av kyrkan är även takkronor, ljusplåtar och exteriöra lyktor från byggnadstiden.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Kallinge ligger strax norr om Ronneby och är kommunens näst största tätort. På platsen invid Ronnebyån fanns sedan åtminstone 1600-talet de båda byarna Kalleberga och Häggatorp. Ett industrisamhälle etablerades efter att Kockums Mekaniska Verkstad 1849 köpt Kallebergas kvarn, kallad Kallinge kvarn, och anlagt det kopparverk som sedermera utvecklades till Kockums Jernverks AB. Namnet Kallinge antogs officiellt i och med att en poststation inrättades 1889. Kring samma tid blev närbelägna Bredåkra hed förläggningsplats för Blekinge bataljon och när Blekinge flygflottilj anlades 1944 inleddes en andra expansiv fas för Kallinge som ännu synliggörs i ett stort antal byggnader, mest villor men även flerfamiljshus och offentliga byggnader, uppförda från sent 1940-tal till mitten av 1960-talet.
Kyrkan är belägen centralt i samhället på en bergknalle öster om Ronnebyån och det gamla järnverket. Strax nordväst om kyrkan ligger det gamla brukskapellet, en nationalromantisk träbyggnad som fungerat som utställningslokal för Kockums vid industriutställningen i Malmö 1896 och därefter flyttades till Kallinge. Kapellet har senare fungerat som fritidsgård och idag även som förskola.
Kyrkotomt
Kallinge kyrka uppfördes på en tomt skänkt av Kockums Jernverks AB. Närheten till Ronneby församlings kyrkogård i Bredåkra har medfört att kyrkogård inte finns. Den gräsbeklädda kyrkotomten, som kring kyrkan utgörs av en bergknalle, avgränsas i söder av Kyrkvägen, i öster och norr av Ronnebyvägen och i väster av den lövträdsbevuxna sluttningen ner mot bruket och ån. I det nordöstra hörnet stod åtminstone ända in på 1950-talet en äldre byggnad tillhörande bruket, och denna del med tillfartsväg från väster, idag gångstig, utgör en separat fastighet. Avgränsningen mellan fastigheterna är ännu tydligt avläsbar i vegetationen, bland annat genom en häck i den öst-västliga tomtgränsen.
Kyrkotomten har främst utbredning öster om kyrkan i form av en större gräsbevuxen yta med lägre marknivå som bryts upp av en grusad gång i öst-västlig riktning mot kyrkans huvudentré. Utmed den östra gränsen växer en rad högväxta lindar som sannolikt är planterade i samband med kyrkans uppförande. Den sydöstra sidan har partiellt tagits i anspråk för parkeringsplatser som avgränsas mot den gräsade ytan av en yngre trädrad. Nivåskillnaderna kring kyrkan tas i öster och sydöst upp av en slänt som fram till 1990-talet var bevuxen med städsegröna buskar, troligen bergstall, men som då planterades med perenner och buskar samt fyra idag mycket högresta pelaraspar som markerar släntens krön. Möjligen är dessa förändringar samtida med att de blomsterplanteringar som tidigare flankerade den grusade gången avlägsnades och belysning utmed gången tillkom. Den högre hårdgjorda markytan kring kyrkan nås i öster via en bred trappa i granit med svartmålat smidesräcke, det senare ska ha tillkommit kring 1960 och snart därpå kompletterats med ett räcke på den mindre stödmur som löper runt slänten. Utmed kyrkans sydöstra fasad finns en smalare trappa i liknande utförande ner till den lägre belägna delen söder om kyrkan som utöver mindre gräsade ytor främst upptas av gatstensbelagda gångar till suterrängvåningens entréer och till församlingshemmet i väster. En mindre trappa finns även norr om kyrkan, vid den gångväg som leder från parkeringsplatsen nordost om kyrkotomten. Den norra delen av tomten är i övrigt gräsbevuxen, delvis med berg i dagen, och har vegetation av friare karaktär, bland annat i form av högre lövträd. Området väster om kyrkan upptas närmast i sin helhet av församlingshemmet. Även här är marken belagd med gatsten och kring byggnaderna finns planteringar, häckar och buskar.
Byggnader på kyrkotomten
Församlingshemmet väster om kyrkan uppfördes enligt olika uppgifter i underhållsplanen på 1960- eller 1970-talet och utgörs av sex sammanfogade rektangulära byggnadskroppar med olika riktning och nockhöjd. Byggnaden är uppförd i gult tegel med sadeltak avtäckta med rött enkupigt tegel.
Källor och litteratur
Kallinge kyrka, Underhållsplan (2005-12-16), Ponnert Arkitekter AB, Degeberga/Lund. Uppdatering av vård- och underhållsplan, Kallinge kyrka, Rapport 2019:63, Ankdammen Konsult, Karlskrona (2019). Tuulse, A. m.fl. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge Band IV, Ronneby kyrkor, Stockholm: Generalstabens litografiska anstalts förlag, 1959.
Svensson, B.O. Kallinge kyrka, Ronneby: Svenska kyrkan, 2009.
Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/, hämtad 2020-06-12. Platsbesök 2020-04-20.
Inventeringsår 2001
Den första kyrkan i Kallinge brukssamhälle uppfördes 1897 av Kockums jernverks AB. Träbyggnaden, vilken ursprungligen byggts som utställningslokal i Malmö 1896, används numera som föreningslokal. Den nuvarande kyrkan är belägen strax söder om sin föregångare, vid landsvägen Ronneby - Kallinge. Den uppfördes 1937-39 efter arkitekt Herbert Kockums ritningar. Den vitputsade tegelkyrkan består av ett rektangulärt långhus med koret i väster, smalare förhall i väster samt ett sidoställt torn mitt på norra sidan. Långhus och förhall täcks av sadeltak. Fönsteröppningarna är rundbågiga, trekopplad fönstergrupp i öster. Tornet har rundbågiga ljudgluggar i alla väderstreck och kröns av en liten spira på ett flackt torntak. En korgbågig smyg markerar huvudingången i öster. Kyrkorummet är treskeppigt och av hallkyrkomodell. Det präglas av de nio höga tegelvalven (kryssvalv med ribbor) vilka bärs upp av fyra granitkolonner med reliefprydda kapitäl (evangelistsymboler). Koret, den västligaste travén, markeras genom sitt stjärnvalv, sitt högre golv samt den kraftiga belysningen från ett stort sydfönster. Väggar och valv är vitputsade. Den fasta inredningen är ritad av arkitekten.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin