Motivering (skydd): Heliga Kors kyrka är belägen på en höjd i Ronnebys historiska centrum. Stadsdelen Bergslagen med sitt slingrande medeltida gatunät var den enda som överlevde stadsbranden 1864, efter vilken den övriga staden återuppfördes med för tiden modern rutnätsplan enligt parisisk modell. Den småskaliga trähusbebyggelsen i kulörta oljefärger, till vilken även den gamla prästgården från 1700-talet inne på kyrkogården får sägas ansluta, sätter stor prägel på kyrkans direkta närmiljö. Sydväst om kyrkan, nedanför kullen, återfinns Ronneby torg där bebyggelsen präglas av 1960-talets citysaneringar och i nordöst finns äldre industribebyggelse som idag inrymmer kulturverksamhet. Framträdande i stadens historia är även brunnskulturen som etablerades i Ronneby 1705 och allmänt anses vara den enda svenska brunnsorten av europeiskt snitt. Dess nuvarande bebyggelse i så kallad schweizerstil från slutet av 1800-talet har också satt stor prägel på den lokala bebyggelsetraditionen i staden.
Kyrkan uppfördes sannolikt under 1100-talets andra hälft. Planformen var typisk för de romanska stenkyrkorna i Danmark, med långhus, lägre och smalare kor samt halvrund absid i öster. De tidiga utbyggnaderna, troligen redan under början av 1200-talet, i form av korsarmar i norr och söder är däremot sällsynta för tiden och tyder på att Ronneby var en betydelsefull plats.
Exteriören med vitrappade fasader och tegelbelagda sadeltak bevarar i allt väsentligt sin medeltida prägel. Den intensiva om- och tillbyggnadshistorien kommer till uttryck genom de många byggnadsdelarna men även genom äldre nu igensatta portaler och fönsteröppningar som sedan en restaurering 1930 är frilagda. Särdrag för kyrkan är det breda västtornet med sina många bomhål och nischer samt den södra korsarmens kraftiga strävbågar under vilka grusgången runt kyrkan passerar. En avtolkats vara en utvändig predikstol men som enligt senare forskning har ansetts vara en uppgång till en utvändig lucka på långhusvinden. Sammantaget utgör kyrkan en ur arkitektur- och byggnadsteknikhistorisk synpunkt synnerligen intressant byggnad vars äldsta historia ännu inte är helt utforskad.
Även interiört är upplevelsen av kyrkans äldsta historia högst närvarande i den romanska grundplanen, de gotiska valven samt ursprungliga portaler och fönsteröppningar. En byggnadshistoriskt intressant detalj som ännu inte fått sin förklaring är varför norra korsarmen har ett cirka 150 år yngre valv, dessutom ett stjärnvalv till skillnad från de övrig kryssribbvalven. En annan är vilken kunglighet det är som framställs i en av konsolerna som bär upp södra korsarmens valv, såväl den svenske kungen Magnus Eriksson som unionsdrottningen Margareta har nämnts i forskningen. Bland den fasta inredningen har kyrkan emellertid endast ett medeltida föremål, det triumfkrucifix från 1400-talet som idag hänger i norra korsarmen, vilket som sådant har ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Den andra dominanta årsringen i kyrkans interiör är renässansen, vilket förkroppsligas i den fasta inredningen i trä och de överdådiga kalkmålningarna. De senare, vars upphovsman är okänd, anses vara bland de mest framstående renässansmålerierna i södra Skandinavien och tillkom under den upprustning av kyrkan som bekostades av Fredrik II efter Nordiska sjuårskriget. Att staden någon generation senare hämtat sig ekonomiskt manifesteras i den praktfulla altaruppsatsen och predikstolen samt inte minst i alla epitafier över medlemmar ur Ronnebys växande borgerskap. Dessa föremål är skickligt utförda bildhuggararbeten med höga konstnärliga, konsthistoriska och hantverksmässiga värden. Särskilt utmärker sig altaruppsatsen som anses vara ett av tidperiodens mest framstående verk. Flera inventarier, exempelvis ljusredskap, är privata donationer som tillsammans med epitafierna vittnar om en glansperiod i Ronnebys historia, där de täta kontakterna med de tyska östersjöstäderna också återspeglas. I detta sammanhang kan även dopfunten av gjuten brons från 1604 som sannolikt är av lågtyskt ursprung nämnas.
Avgörande för interiörens nuvarande gestaltning är domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1911, då bland annat kalkmålningarna frilades. Avtryck typiska för Wåhlins restaureringsideologier syns också, som vapenhusets tredingstak och korets höjda golvnivå.
Heliga Kors kyrkogård bevarar i stort sin medeltida utsträckning och den parkliknande karaktär, gräsbevuxen med grusade gångar och ett fåtal gravvårdar, som den fick när församlingen på 1860-talet anlade begravningsplats i Bredåkra. En ofullständig trädkrans av bland annat hästkastanj, lind och oxel utgör tillsammans med sorgeträd i form av hängalmar och hängaskar samt magnolior, syren och rhododendron karaktärsskapande inslag. Viktiga för upplevelsen av platsen är även bogårdsmuren och dess ingångar, av vilka den västra från 1700-talet med höga grindstolpar i vitputsad kvaderimitation, plåtavtäckningen och krönande kulor utgjort förlaga till utformningen av två mer sentida entréer. Den 1907 uppförda stigluckan mot Munktrappan ner till torget i sydväst har givits en medeltidsinspirerad gestaltning med trappstegsgavlar och korsformade blinderingar, med tydlig koppling till kyrkan. Trots att kyrkogården endast bevarar ett tiotal gravvårdar och att samtliga är från 1800-talet representeras ett flertal arkitekturstilar och material. Högresta stenar i granit, låga naturromantiska vårdar i sandsten, en klassicistiskt utformad vård i tunn kalksten samt ett antal vårdar i gjutjärn, dels i form av kors, dels en nygotisk vimperg med tureller. Flera av vårdarna inramas dessutom av järnstaket. Bevarandet av dessa få gravvårdar är av stor betydelse för förståelsen av platsens tidigare funktion som begravningsplats.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Ronnebys anor går tillbaka till förkristen tid men omnämns första gången i kung Valdemars jordebok från 1230-talet. Staden växte fram där Ronnebyån, som tidigt var en viktig transportled från Östersjön till Värend i Småland, korsar Blekinges gamla kustväg. Kraftkällan i form av det ännu centralt belägna vattenfallet var sannolikt också avgörande för stadens etablering och utveckling. När Karlskrona anläggs 1680 sedan Blekinge blivit svenskt efter freden i Roskilde förlorar Ronneby sina stadsprivilegier, vilka inte återfås förrän 1882, och en betydande del av stadens ekonomiska elit tvångsförflyttas till den nyanlagda örlogsstaden. Framträdande i stadens historia är även brunnskulturen som etablerades i Ronneby 1705 och allmänt anses vara den enda svenska brunnsorten av europeiskt snitt. Dess nuvarande bebyggelse i så kallad schweizerstil från slutet av 1800-talet har också satt stor prägel på den lokala bebyggelsetraditionen på staden i övrigt.
Kyrkan är belägen på en höjd i stadens historiska centrum. Denna stadsdel, kallad Bergslagen, var den enda som överlevde stadsbranden 1864, efter vilken den övriga staden återuppfördes med för tiden modern rutnätsplan enligt parisisk modell. På kullen kring kyrkan är emellertid ännu det slingrande medeltida gatunätet bevarat och bebyggelsen utgörs av tätt liggande småskalig trähusbebyggelse i kulörta oljefärger. Sydväst om kyrkan, nedanför kullen, återfinns Stora torget där bebyggelsen till även präglas av 1960-talets citysaneringar och i nordöst finns äldre industribebyggelse som idag inrymmer kulturverksamhet.
Kyrkoanläggningen ligger inom registrerat fornlämningsområde Ronneby 214:1 som avser stadslager inom den medeltida stadskärnan och skyddas enligt 2 kap. kulturmiljölagen.
Kyrkogård
Den äldsta avbildningen av Heliga Kors kyrkogård är på en stadsplan från 1648–50. Frånsett att en långsmal del i öster adderats från prästgårdens ägor och att den nordvästra gränsen mot klockaregården rätats ut, förändringar som sannolikt sammanfaller med reparationsarbeten av bogårdsmuren vid mitten av 1800-talet, har kyrkogården ännu samma utsträckning.
Dess begränsade storlek och det omkringliggande äldre gatunätet tyder också på att planformen i stora drag varit densamma sedan medeltiden och merparten av kyrkogården bör därmed vara samtida med kyrkan. Medeltida kyrkogårdar var i regel gräsbevuxna med ängskaraktär, där gravplatserna markerades av gravkullar och möjligen enkla träkors. Endast i särskilda fall förekom hällar av sten. Kyrkogårdar som vi känner dem idag, med gravkvarter, gångsystem och arrangerad växtlighet slår igenom först under 1800-talet. På Heliga Kors kyrkogård avvecklades begravningsverksamheten 1864 då Bredåkra kyrkogård anlades. Även om kyrkogården vid denna tid måste varit mer eller mindre överbelamrad med gravplatser är det rimligt att anta att någon mer arrangerad struktur med till exempel gravkvarter med infattningshäckar enligt rutnätsplan inte hunnit etableras i större utsträckning. På de äldsta fotografierna av kyrkan och kyrkogården från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal har kyrkogården samma parkliknande karaktär som idag, gräsbevuxen med grusade gångar runt kyrkan, högväxta lövträd och ett begränsat antal gravvårdar. Gångarna som tidigare löpte utmed murarna har emellertid lagts igen med gräs och gången från västentrén är belagd med kalkstensplattor kantad av smågatsten.
Kyrkogården omgärdas idag av en bogårdsmur av fältsten i cementbruk, avtäckt med granitplattor och äldre gravhällar. Tre ingångar finns längst södra sidan samt en i väster och en i norr. Den västra ingången har svartmålade grindar i smide som hänger i höga murade grindstolpar med vitputsad kvaderimitation vilka avtäcks med plåttak som kröns av kulor. Stolparna har minnestavlor på latin över dem som bekostat en omläggning av muren 1733, då portalen sannolikt tillkom. Sydsidans östra ingång liksom östingången vid parkeringen har liknande grindstolpar, dock av senare datum. Entrén i axel med vapenhuset utgörs av en öppning i muren med trappa och handledare medan sydsidans västra ingång, mot den så kallade Munktrappan ner mot torget, utgörs av en stiglucka i nygotisk stil som tillkom 1907. I väster och norr finns en ofullständig trädkrans av bland annat hästkastanj, lind och oxel. Kyrkogården har även några exempel på sorgeträd i form av hängalmar och hängaskar, vilket var ett vanligt inslag på kyrkogårdar under det sena 1800-talet. Öster om kyrkan återfinns ett par magnolior och i övrigt utgörs vegetationen främst av ett mindre antal buskar typiska för kyrkogårdar, såsom rhododendron, syren och rosor. Kyrkogården bevarar ett tiotal gravvårdar, samtliga från 1800-talet, av vilka flera inramas av staket i gjutjärn. Trots det låga antalet representeras ett flertal arkitekturstilar och material såsom högresta stenar i granit, låga naturromantiska vårdar i sandsten, en klassicistiskt utformad vård i tunn kalksten samt ett antal vårdar i gjutjärn, dels i form av kors, dels en nygotisk vimperg med tureller.
Byggnader på kyrkogården
I kyrkogården sydöstra hörn ligger den tidigare prästgården från 1700-talet med locklistpanelklädda och rödfärgade fasader samt mansardtak avtäckt med enkupigt rött tegel. Byggnaden har senare använts som bland annat sockenstuga och fungerar idag som församlingshem. I nordöst återfinns en ekonomibyggnad med spritputsade och kalkavfärgade fasader och valmat sadeltak avtäckt med rött enkupigt tegel. Dörrbladen är klädda med diagonalställd panel och är liksom de spröjsade tvåluftsfönstren i trä brunmålade. Byggnaden uppfördes 1916 på platsen för ett tidigare bårhus i timmer som lär ha härstammat från 1770-talet. På den grusade parkeringen mellan ekonomibyggnaden och den gamla prästgården uppfördes under 1930-talet ett numera avvecklat bårhus som var beläget under marknivå.
Källor och litteratur
Heliga Kors kyrka i Ronneby, Underhållsplan (2004-12-20), Ponnert Arkitekter AB, Degeberga/Lund. Vård- och underhållsplan, Heliga Kors kyrkogård, Ronneby pastorat, Rapport 2018:25, Ankdammen Konsult, Karlskrona (2018).
Heliga kors kyrka – Antikvarisk kontroll i samband med renovering/ ombyggnad, Rapport 2008:22, Blekinge museum, 2008.
Heliga kors kyrka – Antikvarisk medverkan vid restaurerings- och konserveringsarbeten, Rapport 2011:12, Blekinge museum, 2011.
Tuulse, A. m.fl. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge Band IV, Ronneby kyrkor, Stockholm: Generalstabens litografiska anstalts förlag, 1959.
Jacobsen, H., Byggnadsundersökning av Ronneby heliga kors kyrka, Ronnebys församlings kyrkoråd, Ronneby: 1982 Svensson, B.O. Heliga Kors kyrka, Ronneby: Svenska kyrkan, 2009.
Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Riksantikvarieämbetet. Fornsök: https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/deaa40c7-908e-4d7c-88ce-5b2d91542249, hämtad 2020-05-08.
Platsbesök 2020-04-20, 2020-04-21.
Inventeringsår 2009
FÖRSAMLING 1995 RONNEBY
BEFOLKNINGSTAL år 1805: 4038, år 1900: 11538, år 1995: 19201
FÖRSAMLINGSHISTORIK Medeltida stadsförsamling. Backaryd utbrutet 1640.
LÄGE OCH OMGIVNING Ronneby stadskyrka, som enligt en gammal tradition kallas för Heliga kors kyrka, är belägen på en höjdplatå i nordöstra delen av stadskärnan och omges av en gammal kyrkogård. Kyrkan ligger i en park i stadsmiljö 200 m norr om järnvägen. Kring kyrkan finns trähusbebyggelse som, liksom kyrkan, undgick den stora branden 1864. Läget är högt på norra delen av en udde i Ronnebyån. Landskapet kring Ronneby är kuperat och ömsom kargt, ömsom lummigt.
RASERAD KYRKA / RUIN -
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING Den murade kyrkan är uppförd i flera etapper, främst under medeltiden. Planen är latinskt korsformig med ett smalare långsmalt kor i öster samt torn i väster. Sakristian är utbyggd på korets nordsida och ett vapenhus i söder, väster om korsarmen. Byggnadsmaterialet är gråsten och tegel. De äldsta murarna återfinns i det enskeppiga långhuset och korets västra del, resterna efter en romansk absidkyrka från 1100-talets slut. Under 1200-talets förra hälft tillbyggdes korsarmarna samt små sidokapell i vinklarna mot koret. Koret förlängdes åt öster till nuvarande längd vid 1300-talets början. Under 1400-talets andra hälft tillfogades västtornet. Genom tegelblinderingar på gaveln kan sannolikt sakristian föras till samma period. Det södra vapenhuset uppfördes 1770. 1911 tillkom en värmekammare mellan norra korsarmen och sakristian.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR Med sina många tillbyggnader har kyrkans exteriör fått ett sammansatt utseende. Det kraftiga tornet, vilket reparerades i början av 1700-talet, dominerar; det har strävpelare i alla hörn, den sydöstra utformad för en yttre predikstol, spetsbågiga blindnischer, sadeltak samt gavelrösten av korsvirke, diagonala strävor och tegelfyllning. Iögonenfallande är södra korsarmens två kraftiga strävpelare med sina blinderingar; de är från omkring 1500 liksom sakristians trappgavel, även den försedd med blinderingar. Fönsteröppningarna är av varierande utseende och ålder; på långhusets sydsida finns en romansk fönsteröppning. Huvudingången på tornets västsida har spetsbågig, femsprångig tegelomfattning, även rundbågsportaler av olika utformning finns bevarade. Kyrkan försågs vid 1300-talets början med gotiska valv. Interiören täcks genomgående av kryssvalv, utom norra korsarmen som fick sitt stjärnvalv omkring 1500. Av intresse är de skulpterade konsoler som bär upp det södra korsarmsvalvets ribbor. Tornbågen vidgades 1850. Kyrkan präglas av sin rika kalkmålningsdekor från senmedeltid och renässans; målningarna överkalkades 1772, men framtogs vid arkitekt Theodor Wåhlins restaurering 1911.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin