Motivering (skydd): Kyrkbyn Eringsboda ligger drygt tre mil norr om Ronneby i norra Blekinges stenbundna skogsbygder, där det gränsnära läget mot Småland och tidigare Sverige historiskt gjort området utsatt för krigsströmningar men också medfört ett nära utbyte av kulturella strömningar. Byn är belägen vid väg 122 som tidigare var en viktig handelsväg mellan Småland och utskeppningshamnen i Ronneby.
Eringsboda har historiskt tillhört Tvings socken men fick likt flera av de avlägset belägna och glest befolkade orterna i landskapets norra del eget kapell under 1700-talet för att under 1800-talet bilda egna församlingar. Utvecklingen var en naturlig följd av befolkningsökningen under 1700- och 1800-talen, men samtidigt var motståndet till en utbrytning stort från moderförsamlingen. Kyrkan är därmed i sig en symbol för såväl den kraftiga befolkningsökningen som eringsbodabornas vilja till egenbestämmande. Redan 1776 hade en kunglig förordning förbjudit uppförande av kyrkobyggnader i trä. Undantag kunde göras för fattiga församlingar i skogsrika bygder, vilket norra Blekinges kapell och kyrkor i trä är tydliga exempel på. I Eringsboda visar även de många privata donationerna, exempelvis orgeln och kyrkklockorna, att den unga och fattiga församlingen varit beroende av enskilda handelskraftiga och penningstarka medlemmar. Till skillnad från merparten av skogsbygdernas kyrkomiljöer som sällan har karaktär av tydliga sockencentra ingår Eringsboda kyrka som en viktig del i ett levande sockencentrum med skola och församlingshem. Den flacka och svagt böljande kyrkogården med dess spånklädda klockstapel omges i övrigt av villabebyggelse uppförd under 1900-talet, inramad av mindre löv- och granskogsdungar.
Frånsett att det flacka sadeltakets beläggning av spån på 1920-talet byttes ut mot plåt i skivtäckning bevarar kyrkan i allt väsentligt sin ursprungliga gestaltning i stenbyggnadsimiterande empire från 1849 efter arkitekt J.A. Hawermans ritningar från 1840. Den från Karlskrona bördige Hawerman, som under lång tid var verksam vid Överintendentsämbetet, hann under en mycket produktiv karriär rita ett hundratal kyrkor, ombyggnader inräknat. Av dessa torde Eringsboda kyrka tillhöra de tidigaste och är som sådant av arkitekturhistoriskt intresse. Signifikant för kyrkan är dess tornlösa och rektangulära planform samt de panelade fasadernas pilasterindelning som i söder accentueras av ett kraftigt gavelmotiv med det allseende ögat i tympanonfältet.
Även interiört bevarar kyrkan i lång uträckning sitt ursprungliga utseende men präglas också tydligt av restaureringarna 1932 (Eiler Græbe och Paul Boberg) och 1967–68 (Bent Jörgen Jörgensen) med bland annat höjning av koret, flytt av predikstol, underbyggnader till läktaren samt en färgsättning av fast inredning m.m. i kraftiga blå kulörer alternativt ljusgrått och rosa. 1932 tillkom även altartavlan av Ernst A. Söderberg med motivet Kristi Himmelsfärd vilken ska ha målats på plats i kyrkorummet. Konstnärligt intresse tilldrar sig även en oljemålning av Gunnar Torhamn framställande Jesus tvagning av lärjungarnas fötter. Den fasta inredningen i enkelt nyklassicistiskt formspråk är sannolikt ritade av Hawerman eller någon annan vid Överintendentsämbetet. För orgelfasaden från 1874 står Fredrik Ekberg, även han vid ämbetet. Dopfuntens formspråk med drag av nygotik och jugend tyder på ett senare datum. Den är närmast identisk med dopfunten i Öljehults kyrka, vilken ska ha tillverkats 1910 av Johannes Petters i Gäddegöl i Eringsboda socken. Möjligen är detta upphovsmannen även i Eringsboda, alternativt har Petters kopierat dopfunten i sin hemkyrka för Öljehult. Av betydelse för kopplingen till församlings äldre historia är ett antal föremål som överförts från 1700-talskappellet, däribland en kyrkkista, en psalmnummertavla samt en ljuskrona i trä som hänger i sakristian.
Samma typ av kontinuitetsvärde kan tillskrivas den 1780 uppförda klockstapeln med karnisformad huv som sedan 1788 är klädd med ekspån. Klockstapeln är placerad söder om kyrkan, integrerad i den bogårdsmur som sedan 1870-talet omger kyrkogården. Den senaste utvidgningen mot norr på 1930-talet är förutom i symmetriskt indelade gravkvarteren med lägre hållna stenar också avläsbar genom att delar av den äldre trädkransen av högväxta lövträd bevarats. Söder om kyrkan blandas högresta gravvårdar från decennierna kring sekelskiftet 1900 omgivna av infattningshäckar, stenramar och järnstaket med vårdar av yngre datum placerade rakt i gräset. Ett stort antal gravar, såväl äldre som yngre, bär yrkestitlar, vilket är av kulturhistoriskt intresse då de speglar bygdens historia och utveckling. Senare gravskick representeras av ett kvarter med urngravar öster om kyrkan samt en minneslund intill klockstapeln.
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Kor - Fullbrett, Kor - Rakt, Kor - Öster, Sakristia - Norr
Inventeringsår (2020)
Eringsboda kyrka har rektangulär planform med utbyggnad för sakristia i norr. Bårhus och pannrum är belägna i källarplan. Byggnaden vilar på en relativt hög sockel av fältsten som är spritputsad och avfärgad i grått. Stommen av liggtimmer är klädd med stående ljusgrå panel och fönstren i trä är vitmålade. De båda byggnadskropparna är avtäckta med sadeltak klädda med svartmålad plåt i skivtäckning med parallella tvärfalsar. I sakristians nock finns en skorsten i rött tegel som bryter skeppets takfot.
Timmerstommens knutar döljs av knutlådor utformade som pilastrar med enkla kapitäl vilka bär upp en kraftig takfotsgesims som på gavlarna utgör gördelgesims, medan en mindre list här följer takfallen.
Långsidornas fasader bryts upp av stora rundbågiga och småspröjsade fyrluftsfönster. Sakristian har rakt avslutade och småspröjsade tvåluftsfönster i öster och norr. I skeppets och sakristians norra socklar finns korsspröjsade tvåluftsfönster till pannrum och bårhus. Ovan västfasadens gördelsgesims återfinns ett större lunettformat fönster med radiell spröjsning och profilerad omfattning och närmast nocken ett mindre korsspröjsat rundfönster. Östra gavelröstet har ett likadant rundfönster och i östra fasaden finns det centralt placerade rundbågiga fönster, lika det på långsidorna, som invändigt sattes för med altartavlan vid restaureringen 1932.
Huvudentrén i väster nås via en fem steg hög trappa i granit. En rakt avslutad och rödmålad helfransk pardörr med tre fyllningar i vardera dörrblad omges av en portal där pilastrar bär upp ett enkelt profilerat och plåtavtäckt entablement i vars mitt en minnestavla med den förgyllda texten ”ÅR 1847” återfinns. Portalen flankeras av två lyktor i svartmålad plåt. Trots att huvudentrén är belägen i väster är sydfasaden huvudfasad i arkitektonisk mening. Fasadens pilastrar bildar tillsammans med en bred och kraftig fronton ett för kyrkan karaktäristiskt gavelmotiv. Frontonen inramas av en tandsnittslist, och pryds centralt av det allseende ögat omgivet av strålglans i förgyllning samt kröns av voluter och ett förgyllt latinskt kors. Sydportalen är utformad likt den västra med skillnaden att pilastrarna här bär upp en rundbågig arkivolt och att texten över dörren istället lyder ”GUD TILL ÄRA”. Entrén nås via en trappa i tre steg samt en ifrån väster anslutande lång ramp i granit med räcke av svartmålat smide. Prästingången i sakristians västfasad nås via en fyra steg hög tappa i granit och utgörs av en pardörr klädd med liggande panel och rödmålad likt övriga dörrar. Den svagt framskjutande omfattningen är plant utformad med ett profilerat listverks om överliggare. Bårhuset med sitt kapell under koret och pannrummet under sakristian har båda enkla dörrblad klädda med diagonalställd panel, även dessa rödmålade. De båda nedgångarna har trappor i granit med omgärdande murar i betong.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås ett förrum som tillkom när orgelläktarens västra del på 1960-talet försågs med underbyggnader som inrymmer vaktmästeri, och kapprum med wc. Utmed västväggen löper trapporna till orgelläktaren. Det brunfernissade furugolvet är belagt med mörkgrå och brungrå heltäckningsmattor. Underbyggnadernas väggar är klädda med stående slät och bred panel målad i bruten vit kulör och innertaket utgörs av orgelläktarens undersida, även denna av slät panel. Västentréns insidor är liksom pardörren mot kyrkorummet och de enkla dörrbladen mot underbyggnaderna utformad som helfranska ramverksdörrar med tre fyllningar per dörrblad, målade i olika grå nyanser.
Kyrkorummet utgörs av långhuset och det fullbreda koret i öster med ett steg högre golvnivå. Golvet är belagt med samma brunfernissade furubräder som i förrummet, troligen från 1932. Ytterväggarnas synliga timmerstomme är målade i bruten vit. Över rummet spänner ett segmentformat tunnvalv klätt med ospontade brädor i ljust blågrå kulör. Mötet mellan väggar och tak markeras av en kraftig profilerad list målad i två mörkblå kulörer och förgyllda band. Listverket fortsätter i samma höjd över östväggen men är här endast målad i en blå kulör och saknar förgyllning. De ljust gråmålade fönsterfodren är utformade som pilastrar med rundbågig och profilerad arkitrav.
Fönstrens innerbågar med isolerglas är målade i samma kulör. Under fönstren finns vitlaserade elementskydd i ramverkskonstruktion. Pardörrarna mot södra entrén och sakristian i norr är utformade likt tidigare beskrivna dörrar. Över dörren mot sakristian syns i timmerstommen ilagningen efter den ursprungliga uppgången till predikstolen som var placerad här innan restaureringen 1932.
Orgelläktaren i väster upptar kyrkorummets fulla bredd och vilar i ytterväggarna och på sex kolonner i trä, varav flertalet är utförda eller sedan underbyggnadernas tillkomst framställs som halvkolonner. Läktarbarriären är uppbyggd i ramverkskonstruktion med fyllningar och profilerade under- och överstycken. Det framskjutande mittpartiets hörn markeras av enkelt utformade lisener och dess fyllning pryds av dekorationsmåleri framställande musikinstrument. Läktaren är i övrigt färgsatt i två blå kulörer med förgyllda detaljer.
Sakristians golv, väggar och tak är utförda enligt samma princip som i kyrkorummet. Rummet har väggfast skåpsinredning med dörrar i ramverkskonstruktion och är i övrigt inrett med skrivbord och lösa stolar. Det östra fönstret är försett med blyinfattat och delvis kulört glas. Elementskyddet under fönstret fungerar som ett enkelt altare. I anslutning till prästingången i väster finns sedan 1960-talet wc på platsen för ett tidigare fast skåp.
Via en lucka i taket över orgelläktaren nås kyrkvinden med takstolskonstruktion och bilad och sågad furu som sammanfogats genom dymling, bultning och spikning. Vinden är försedd med gångbroar och valvet är isolerat med mineralull. Det fönsterlösa kapellet i bårhuset under koret har ett enkelt utformat altare skivmaterial. Östväggen pryds av klockstapelns tidigare kors i kopparplåt som försetts med bladguld.
Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett blockaltare i trä, uppbyggt i ramverkskonstruktion målat i brutet vitt med förgyllda detaljer och fyllningar laserade i ljust gulrött. Altaret tillkom vid Bent Jörgen Jörgensens restaurering i slutet av 1960-talet och är sannolikt ritat av honom.
Altaruppsatsen utgörs av en hög rundbåge i trä målat i rosa med förgyllda lister och stjärnor och vilar på en hög gråmålad sockel. Rundbågen utgjorde ursprungligen omfattning till korfönstret och hade i detta utförande enkla dekorationsmålerier i form av grenverk. Altarprydnaden i form av ett förgyllt träkors med törnekrona och svepning ersattes vid restaureringen 1932 av en altartavla som placerades framför fönstret. Altartavlan är en olja på pannå av konstnären Ernst A. Söderberg med motivet Kristi Himmelsfärd.
Den segmentbågiga altarringen är uppbyggd av urnliknande balusterdockor med enkelt oprofilerade under- och överliggare. Färgsättningen går i grått med förgyllda detaljer. Knäfallet är stoppat och klätt med gult tyg. Altarringen är ursprunglig men byggdes om vid restaureringen vid slutet av 1960-talet då bland annat dörrarna avlägsnades och den innanför ringen tidigare högre golvnivån sänktes.
Predikstolen som ursprungligen var centralt placerad på norra väggen med uppgång från sakristian sitter sedan restaureringen 1932 längre österut och nås via en trappa från koret. Arbetet är av enklare provinsiell karaktär men kan antas utgå från typritningar från Överintendentsämbetet. Liknande predikstolar finns bland annat i Backaryds och Öljehults kyrkor. Korgen med halvrund planform indelas av enkelt utformade kannelerade pilastrar mellan vilka återfinns ramverk där kristna symboler som kors, lagtavlor, kalk och ett genomborrat hjärta framställs i skuren relief. Det klockformade understycket avslutas med godronnering och en pinjekotte. Trappan som adderades 1932 har barriär uppbyggd som ramverk med fyllningar och profilerad överliggare. Baldakinen är samtida med predikstolen och uppbyggd som ett enkelt profilerat listverk prytt av stjärnor i skuren relief samt enkelt figursågad lambrekäng. Det karnisformade överstycket kröns av ett kors. Färgsättningen ska ursprungligen varit vit med förgyllda detaljer men går idag i ljust grått, rosa och förgyllning.
Kyrkans dopfunt i trä framstår då inget annat nämns i källmaterialet som samtida med kyrkan. Gestaltningen med drag av både nygotik och jugend tyder emellertid på en senare datering. En identisk men omålad dopfunt i snidad ek finns i Öljehults kyrka, vilken ska ha tillverkats 1910 av Johannes Petters i Gäddegöl i Eringsboda socken. I Sveriges kyrkor omnämns en äldre dopfatsställning vilket också tyder på en senare datering av dopfunten. Planformen är oktagonal, där profilerade listverk markerar övergången mellan foten, det smalare skaftet och cuppan. På cuppans sidor framställs kors och växtornamentik i skuren relief. I överkant avslutas cuppan med en hålkäl och repstav. Till dopfunten hör ett dopfat i mässing.
Den slutna bänkinredningen är indelad i fyra kvarter kring mitt- och tvärgången. Bänkar finns även i korets nord- och sydöstra hörn. Sittbänkar, ryggstöd och gavlar är släta medan dörrarna och bänkskärmarna som inramar kvarteren är uppbyggda som ramverk med fyllningar. Över- och underliggare är enkelt profilerade. Bänkarna har psalmbokshyllor och klädkrokar. Färgsättningen går i två blå kulörer med förgyllda detaljer.
Orgeln med 20 stämmor fördelade på två manualer och bas byggdes av Carl August Johansson i Hovmantorp 1874 och hade då 12 stämmor. Den skänktes till församlingen av kyrkans byggmästare, riksdagsmannen Peter Gummesson. 1947 byggdes orgelverket om av Troels Krohn vid Fredriksborgs orgelbyggeri i Hilleröd, Danmark. Den ursprungliga orgelfasaden, ritad av arkitekt Fredrik Ekberg i nyklassicistiskt formspråk, är arkitektoniskt uppbyggd med ett centralt rundbågigt pipfält flankerat av pilastrar och svagt framskjutande rektangulära pipfält. Övre partiet har tre mindre pipfält flankerade av pilastrar och kröns av voluter, bladornamentik och en lyra. Färgsättningen går i grått med förgyllda detaljer.
Kyrkan har två kyrkklockor. Storklockan är gjuten 1880 i Stockholm av Johan A. Beckman och pryds bland annat av treenighetssymbolen i strålglans, ett kors samt en fris av lyror och bladornamentik. Mellanklockan är gjuten 1768 av Magnus Bergstedt i Karlskrona, och storklockan är sannolikt en omgjuten äldre klocka från samma tillfälle. Överst och underst löper akantusfriser, i övrigt är klockstycket täckt av inskriptioner. Kyrkan ska även ha en lillklocka, som var den klocka som tros ha hängt i ett träd under tiden kapellet ännu saknade klockstapel. Klockan påträffades inte i kyrkan eller klockstapeln.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse kan nämnas en kyrkkista och en psalmnummertavla från 1700-talet, belysningsredskap från 1800-talet och en oljemålning av Gunnar Torhamn framställandes Jesus tvagning av lärjungarnas fötter.
Fasadkulör (2020): Grå
Byggnadsdel (2020): Kor - Fullbrett, Kor - Öster, Sakristia - Norr
Inventeringsår 2022
I Eringsboda uppfördes 1736–38 ett litet timrat kapell med rektangulär planform och ekspånsbeklädda fasader och tak. Initiativet till bildandet av ett eget kapellag kom från eringsbodaborna själva, anförda av den drivkraftige bonden Olof Löf i Repemåla som sägs ha fått sin sista vila i närheten av altaret i kapellet. Den första kyrkklockan hängdes tillfälligt upp i ett träd intill kapellet, där den blev kvar i över 40 år innan en klockstapel kunde uppföras 1780. Hundra år senare ansågs kapellet för trångt och ritningar till ny kyrkobyggnad togs 1840 fram av den från Karlskrona bördige arkitekten J. A. Hawerman (1812–1885), lärare vid Kungliga Akademien för De Fria Konsterna och sedermera 1:e arkitekt vid Överintendentsämbetet. Bland de cirka hundra kyrkobyggnader, ombyggnader inräknat, som Hawerman ritade är Eringsboda en av de tidigaste. Nyklassicismen var den för tiden förhärskande arkitekturstilen, inte minst gällande svenska kyrkobyggnader, men den likaledes antikiserande empirestilen hade också fått genomslag i kyrkobyggandet. Eringsboda kyrka gestaltades i ett enkelt och stramt formspråk där en rektangulär byggnadskropp med flackt sadeltak och stora och symmetriskt utplacerade rundbågiga fönster accentuerades av ett entréparti på sydfasaden utformat som ett gavelmotiv med tydlig empirekaraktär. I norr anslöt som enda utbyggnad en mindre sakristia. Kyrkan uppfördes liksom kapellet med timmerstomme och fasaderna kläddes med stående panel. Bygget, som leddes av byggmästaren Peter Gummesson, påbörjades 1847 och 8 juli 1849 kunde den nya helgedomen som hade uppförts strax väster om det nu rivna kapellet invigas.
1874 införskaffas orgel efter ritningar av arkitekt Fredrik Ekberg vid Överintendents ämbetet. 1896 målas interiör och fast inredning om, bland annat ekådras bänkinredningen som tidigare troligen varit vitmålad precis som orgelläktaren och predikstolen. Väggarna ska enligt arkivuppgifter varit målade i skärt, möjligen var detta en ursprunglig färgsättning som förändrades vid detta tillfälle, medan tunnvalvet i trä tycks ha varit vitt. Predikstolen, som vid denna tid var placerad centralt på den norra väggen med ingång från sakristian, försågs med draperimålning i blått och gult. 1924–25 ersätts taktäckning av ekspån med svartmålad plåt.
1932 genomförs en omfattande restaurering under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe och arkitekt Paul Boberg, Växjö. Korets utökas åt väster och golvnivån höjs ett steg. Korfönstret sätts igen med en altartavla och predikstolen flyttas närmare koret med ny trappa därifrån. Dess tidigare uppgång från sakristian sätts igen och de två dörrar som på var sida om predikstolen lett till sakristian ersätts av en pardörr. Kyrkorummet får nytt furugolv, trapporna till orgelläktaren kläs in och bänkinredningen justeras för ökad komfort. Fönstren får nya glas och innerbågar tillkommer. Väggarna målas gråblå med mörkblå taklist medan tunnvalvet enligt underhållsplanen ska ha målats i ”bruten grön nyans”. Nytt värmesystem för lågtrycksånga installeras och tunnvalvet isoleras. Under kor och sakristia schaktas ut för bårhus och pannrum vilket föranleder att en mindre tillbyggnad med okänd funktion (möjligen bränsleförråd till den värmepannan som nu avlägsnas) rivs på kyrkans norra sida öster om sakristian.
1947 införskaffas ny kyrkorgel och klockstapelns takspån läggs om. Tre år senare installeras elektrisk belysning, orgelfläkt och klockringning, enligt underhållsplanen efter program av Paul Boberg (Boberg avled 1947, möjligen var programmet framtaget innan dess, alternativt togs det fram av Bobergs släkting arkitekten Bent Jörgen Jörgensen som övertog verksamheten vid Bobergs frånfälle). Under 1960-talet ersätts lågtrycksångsystemet av vattenburet och oljeeldat värmesystem och i sakristian installeras wc efter ritningar av länsarkitekt Samuel Fränne.
1967–68 sker en rad förändringar efter förslag av Bent Jörgen Jörgensen, bland annat tillkommer nytt altare i furu och altarringen flyttas åt väster och byggs delvis om. Bänkarna kortas utmed väggarna för att tillskapa sidogångar och förses där med nya gavlar. Dessutom tas främre och bakre bänkraderna bort. Förgyllningsarbeten utförs på fast inredning, interiören målas om med oljefärg, innerbågarna förses med isolerglas (2-glas) och högtalaranläggning med hörslinga liksom nya armaturer tillkommer. På vinden ersätts torvströisoleringen av mineralull. I förslaget ingick även att sänka predikstolen, men detta ogillades av Riksantikvarieämbetet och tycks inte ha utförts. Ämbetet uttryckte sig även kritiskt till tillkomsten av sidogångar som trots detta utfördes.
Efter denna restaurering är förändringarna få och åtgärderna har främst underhållskaraktär. 1974 installeras åskskyddsanläggning, 1993 restaureras klockstapeln efter omfattande rötskador och 2002 utförs en yttre restaurering av kyrkan efter arbetsbeskrivning av arkitekt Finn Månsson. Utöver målnings- och förgyllningsarbeten repareras plåttak och avvattningssystem eller byts partiellt ut, rötskadat virke ersätts och skadade fönsterglas byts ut mot nya av blåst glas. Enligt underhållsplanen ska dessutom ska flera av kyrkans ospontade innertak, vilket torde gälla tunnvalvet ha skrapats trärena och målats med linoljefärg och fönstren ska ha ”kompletterats med öppningsbara innerfönster”. 2009 ersätts oljepannan av bergvärmepump med kompletterande elpanna och klockstapelns fasader restaureras.
I början av 2010-talet tillgänglighetsanpassas södra entrén med en fast ramp i granit utmed västra delen av sydfasaden. 2017 genomförs en restaurering där kyrkans vitmålade fasader målas om i ljusgrått, socklarna avfärgas i en mörkare grå kulör och dörrbladen som tidigare varit målade i mörkbrunt respektive blågrått målas i engelskt rött. Fönstren målas som tidigare i vitt. Målningsarbeten sker även interiört, fast inredning konserveras och orgelläktarens heltäckningsmattor tas bort. Inbrottslarm med branddetektor installeras.
År 1847-1849 Fast inredning - predikstol
Predikstol
År 1847-1849 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor och sakristia. Ersatte ett träkapell från 1736-38.
Arkitekt: Johan Adolf Hawerman
Byggmästare: Peter Gummeson
År 1847-1849 Fast inredning - bänkinredning
Bänkinredning
År 1932 Specifika inventarier - altartavla
Altartavla
Konstnär: Ernst Söderberg
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin