Motivering (skydd): Kvarter A, B, C, D, E
Delar av området där kvarter A-D ligger har utgjort kyrkogårdsområde sedan medeltiden. När nya kyrkan stod klar 1778 hade säkert också kyrkogården kraftigt förändrats. Dagens kvarter A-D är ett resultat av den kyrkogård som skapades i slutet av 1800-talet och som sedan lagts om under 1900-talets mitt. Det kulturhistoriska värdet är främst förknippat med gravplatserna och gravvårdarna, snarare än med anläggningen som sådan. Tidigare grusade gravplatser har såtts in med gräs och häckar tagits bort vilket starkt förändrat områdets karaktär. Området, med sin placering invid kyrkans ingångar, har sannolikt alltid varit eftertraktat. I många av gravvårdarna finns höga kulturhistoriska värden att tillvarata. Det gäller inte minst de många prästgravarna med bl a gjutjärnskorsen och tidigare nämnda kalkstensvård. Flera vårdar har höga personhistoriska eller hantverksmässiga värden, medan andras värde är beroende av deras ålder eller en ovanlig yrkestitel. Flera av vårdarna i området bör föras i på församlingens inventerieförteckning. Det gäller de fem gjutjärnskorsen samt vården av röd kalksten över prosten och kyrkoherden Magnus Pehr Ahlqvist.
Kvarter F, G, H, L, M, N, O, P, R
Större delen av området har brukats som kyrkogård sedan 1800-talets andra hälft. Anläggningsstilen är ännu till delar bevarad från 1800-talets slut med raka gångar kantade av träd och gravkvarter som följer kyrkogårdens oregelbundna form. Strukturen, inklusive gångsystem och träd är viktig att värna i framtiden. Blandningen av gravvårdar visar att området använts kontinuerligt sedan det anlades. Här har många Torsåsfamiljer haft sina familjegravar under lång tid. Särskilt karaktärsskapande i området är de höga vårdarna från tiden kring sekelskiftet 1900. Vårdarna minner om en tid då det var viktigt att markera gravplatsen med en påkostad vård. Genom att återanvända vårdar, så som man gör på kyrkogården, bevaras också en viktig del av karaktären. En del vårdar, som har speciella inskriptioner, dekorer eller titlar bör om möjligt lämnas orörda. Ett bra sätt är också att låta den gamla inskriptionen vara kvar även om stenen återanvänds.
I det stora området finns naturligtvis många vårdar som har höga person- och/eller lokalhistoriska värden eller hantverksmässiga värden. Ett konstnärligt värde har vården av glas och smide över makarna Strömgren.
Kvarter K
I slutet av 1800-talet och under 1900-talets första hälft skilde man vanligen mellan enkilda eller köpta gravar och allmänna gravar. De senare var gratis eller uppläts till en mycket ringa summa. I Torsås anordnades vid utvidgningarna kring sekelskiftet 1900 områden för familjegravar samt områden för allmänna linjen. Kvarter K användes redan i början av seklet för begravningar i allmänna linjen. Idag är spåren inte så lätta att skönja. Går man längs raderna kan dock linjen följas mellan senare tillkomna vårdar. Idag håller spåren av linjegravsområdet helt att sopas ut på kyrkogården i och med att gravrätter går ut och gravplatser återlämnas och nyupplåts. Församlingen bör långsiktigt bestämma sig för att bevara några av linjegravvårdarna på sin plats för att spåren efter denna företeelse, som omfattade stora delar av samhällets befolkning, inte helt ska försvinna.
Kvarter S, T och U
Kvarteren utgör ett tydligt tillägg till den äldre kyrkogården med sin placering och sin strikta och luftiga struktur. Området anlades i en tid när rationellt tänkande och effektivt utnyttjande av marken hade slagit igenom som bärande tanke bakom kyrkogårdarnas arkitektur. Till karaktären bidrar de tidstypiska jämnstora vårdarna, många med klassicistisk dekor. I området finns många vårdar med person- och/eller lokalhistoriska värden. Ett konstnärligt värde har vården över lektor Karl Stjernkrantz. Urnlunden är ett tillägg som är typiskt för 1900-talets andra hälft.
Kvarter NK
Kvarteret, NK; Nya kyrkogården utgör ytterligare ett tillägg till den äldre kyrkogården, delvis placera där den gamla landsvägen tidigare gick fram. Anläggningsstilen är tidstypisk med strikta rader av vårdar som mjukas upp av vegetationen. En utveckling mot mer individualiserad syn på gravvårdarnas utformning kan skönjas, vilket är typiskt för 1900-talets slut.
KULTURHISTORISK BEDÖMNING AV KYRKOGÅRDEN I DESS
HELHET
Torsås kyrka och kyrkogård ligger längs med Allfarvägen som förbinder Torsås med Gullabo. Platsen har kontinuitet som sockencentrum sedan medeltiden då den första kyrkan uppfördes. Till kulturmiljön hör förutom kyrkan och kyrkogården med gravkapell även näraliggande bebyggelse i form av prästgård, arrendatorsboställe samt två generationers skolhus. Kyrkogården omgärdas av murar med påkostade smidesgrindar samt, en delvis gammal, trädkrans – alla viktiga delar av kyrkogårdens karaktär.
Kyrkogårdens nuvarande utsträckning har tillkommit genom större kända utvidgningar på 1800-talet, på 1910- och 1930-talen samt senast på 1960- och 1980-talen. Kyrkogården är idag mycket omfångsrik, men den senaste utvidgningen har bara till liten del tagits i bruk. Äldst är kyrkogården närmast kyrkan som tillsammans med de äldre ytorna öster om kyrkan organiserades på 1890-talet. Kyrkogården gavs då en nästan stadsmässig utformning med långa raka gångar kantade av träd och stora kvarter med grusade och omgärdade gravplatser. Köpta och allmänna gravplatser skildes åt i olika kvarter. Under 1900-talets andra hälft har Torsås kyrkogård genomgått samma utveckling som merparten av kyrkogårdar i länet. Grusgravar har såtts ingen, omgärdningar och gravkullar tagits bort och gångar har lagts igen eller asfalterats. Delar av det sena 1800-talets struktur är dock ännu bevarad genom huvudgångarnas sträckning och de gamla träden. Till karaktären bidrar också de många bevarade, höga, påkostade vårdarna från tiden kring sekelskiftet 1900. Denna äldre struktur och karaktär är viktig att värna i framtiden. Uppdelningen mellan köpta och allmänna gravar kan ännu skönjas genom bevarade linjegravar i kvarter K. Spåren efter företeelsen har ett socialhistoriskt värde som man bör värna i framtiden.
Även om kyrkogården till stor del är ett resultat av 1900-talets användning kan bevarade strukturer och gravvårdar berätta om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner och synen på döden. Enstaka gravvårdar och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet. De rymmer information som handlar om personoch/ eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/by-/gårdsnamn och yrkestitlar. Yrkestitlarna berättar om verksamheter och utkomstmöjligheter som funnits i socknen. I kvarteren väster om kyrkan och i museiuppställningen finns speciellt många ålderdomliga och särskilt kulturhistoriskt intressanta gravvårdar. Vårdar från 1800-talets mitt eller äldre samt de av gjutjärn bör föras in på församlingens inventarieförteckning. Många av vårdarna på den äldre delen av kyrkogården har höga person- och/eller lokalhistoriska värden. Det finns också sådana med hantverksmässiga värden.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider. Sammanfattningsvis:
• Kyrkan, kyrkogården och den omgivande bebyggelsen utgör tillsammans en värdefull kulturmiljö som vittnar om platsens betydelse som kyrkligt centrum i bygden. • Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens tydliga struktur som genom sina olika tidsskikt inte bara speglar olika skeden i Torsås kyrkogårds utveckling utan också kyrkogårdarnas utvecklingshistoria i allmänhet.
Inventeringsår (1999)
Se Historik.
Inventeringsår (2006)
Allmän karaktär
Kyrkogården omger kyrkan i samtliga väderstreck och har en oregelbunden form. Den äldsta delen finns närmast kyrkan. Gamla träd skapar en trädkrans kring stora delar av kyrkogården. Störst yta för begravning finns öster om kyrkan där kyrkogården är långsträckt och präglas av sina rader av höga träd samt långa, raka gångar. Väster om kyrkan finns endast en mindre yta för gravplatser samt klockstapel. Norr om kyrkan sluttar marken lätt norrut. Kvarter G är högre beläget i terrängen än övriga kvarter och omgärdas av en stödmur av kalksten. Kyrkogården var förhållandevis stor redan 1894 och bestod då av kvarter A-H, L-P som alla sedan dess brukats kontinuerligt. Detta har gjort att det finns en stor variation i alla dessa kvarter med vårdar från i stort sett hela 1900-talet. Utvidgningen från 1939 med kvarter S, T och U och 1960-taletsdelen, kvarter NK, är tydliga tillägg till 1890-talets kyrkogård. Inga grusgravar finns idag på kyrkogården och tidigare grusgångar är belagda med asfalt. Vårdarna står mestadels placerade i ”jordrännor” sk gemensamhetsplanteringar omgivna av gräs. I kyrkogårdens allra nordligaste del finns en minneslund med en stor damm. 1990-talets stora utvidgning har inte tagits i bruk och behandlas inte heller i denna rapport.
Omgärdning
I söder och väster består omgärdningen av en stödmur som är kallmurad med olika stora huggna stenar. Murens höjd varierar, men är lägst i sydost och högst i väster. Lagningar är bitvis gjorda med cementbruk. I väster finns även en häck av måbär. I öster är muren av vallmurstyp med gräsbevuxen slänt och övre del förstärkt med cement. I norr avgränsas den östra delen av kyrkogården av en vallmur medan den västra delen omgärdas av en berberishäck.
Ingångar
I söder: Längs södra kyrkogårdsmuren finns tre grindförsedda entréer, två i höjd med kyrkans södra fasad och en längre österut mellan kvarter L och F. Alla tre ingångar har smidda, svartmålade pargrindar placerade mellan kraftiga stolpar av granit. Grindarna är omsorgsfullt dekorerade med bland annat vridna tener och lökformiga knoppar. Den västligaste grinden är märkt: SKÖRBO 1893. C.P. KARLBERG. I kyrkogårdens sydöstra hörn finns en
”entrésnurra” av järnrör. I kyrkogårdens sydvästra hörn finns en trappa av cement med steg av kalksten och lejdare av svartmålat smidesjärn.
I norr: I kyrkogårdens nordöstra del finns dels en ”entrésnurra” av järnrör dels en enkel öppning i vallmuren. I norr finns också entré, vid kyrkogårdens ekonomibyggnader.
Vegetation
Trädkrans: Bestående av framförallt lind, men även lönn förekommer.
Övrigt: Gamla träd längs gångarna på kyrkogårdens äldre del bestående av lind och lönn. En hängalm står i kvarter L och mellan kvarter G och H står en lönn. I kvarter NK finns hängbjörkar. Rygghäckar förekommer över hela kyrkogården och består mest av oxbär, ölandstok, rosor eller tuja. Längs kyrkans södra fasad finns en långsmal plantering med röda rosor. Mellan många gravplatser finns små, korta häckar av buxbom.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.
Gångsystem
Ett tydligt gångsystem förbinder kyrkogårdens olika delar med varandra. Gångarna är asfalterade och ligger längs de stora gångstråken från kyrkogårdens ingångar och mellan olika kvarter. Inom kvarteren finns bara gräsbesådda gångar förutom i kvarter S och T där det finns en smal asfalterad gång samt en lagd med kvadratiska kalkstensplattor. Båda dessa gångar är långa och löper längs med hela kvarterens längd. Kring kyrkan finns också asfalterade gångar förutom vid kyrkans västra ingång där kalkstenflis ligger.
Gravvårdstyper
På kyrkogården finns främst gravvårdar från 1900-talet, men även en del från 1800-talet. De äldsta vårdarna finns i museiuppställningen norr om kyrkan med flera representanter från 1800-talets mitt. Riktigt ålderdomliga vårdar finns också i kvarter C där bl a flera kyrkoherdar är begravda. Bland de gamla vårdarna i museiuppställningen och kvarter C finns bl a flera gjutjärnskors och några ålderdomliga kalkstensvårdar. Även på övriga kyrkogården finns några vårdar av gjutjärn, kalksten samt ett par av marmor. I övrig är olika typer av granit det absolut vanligaste gravstensmaterialet.
Bland kyrkogårdens gravvårdar kan den gängse stilutvecklingen följas. Vårdarna från 1800- talets slut och 1900-talets början är vanligen påkostade och höga av polerad svart eller grå, ibland röd granit. Typen av vårdar drar blickarna till sig och förekommer i större och mindre koncentrationer över de äldre delarna av kyrkogården. Inspirationen till utformningen kan komma från klassicismen med symmetrisk uppbyggnad eller vårdar formade som en obelisk. Även dekoren kan vara klassicistiskt inspirerad med urnor, girlander och draperier, eller har växtriket givit inspirationen med ekblad eller andra blomsterslingor. Ibland är hela vården formad som ett kors som står på en hög sockel. I familjegravvårdar från 1920-talet och framåt är den klassicistiska inspirationen extra tydlig. En annan stilriktning som kan skönjas skulle kunna tillskrivas nationalromantiken. Vårdarna är asymmetriska i formen och har grovt huggna partier. Flera vårdar av denna typ finns bl a i kvarter A-E. Enklare vårdar för samhällets lägre skikt från samma period är mindre representerade på kyrkogården. Från 1930-talet finns dock en del linjegravvårdar, främst i kvarter K - små vårdar gärna av svart polerad granit. Från 1930-talet och framåt blir familjegravvårdarna lägre och ibland väldigt breda. Dekoren blir nu ofta starkt klassicerande med kolonner eller pilaster och vårdarna är ofta tresidigt avslutade som en gavel på ett tempel. Det kom vid denna tid ofta bestämmelser om gravvårdarnas höjd. Så var det troligen även i Torsås. Vårdarna från 1900-talets mitt och framåt präglas av större enkelhet. Ofta blir dekoren enklare liksom vårdarnas form. Denna utveckling märks tydligt på den del av kyrkogården som tillkom på 1960-talet. Under de senaste decennierna har en utveckling påbörjats vilket lett till att man åter kan se en större variationsrikedom bland gravvårdar såväl i material som i former.
Yrkestitlar anges på många av familjegravvårdarna från tiden före 1900-talets mitt, men blir därefter mycket ovanligt. Som på de flesta landsortskyrkogårdar anges var den döde kommer ifrån på vårdar från alla tider.
Minneslund
Minneslunden, tillkommen i och med utvidgningen på 1990-talet, är anlagd i den norra delen av den använda kyrkogården. Lunden består av en halvcirkelformad plats lagd med marktegel av typen ”byasten” samt omgärdad av avenbokhäck samt hänglönnar. I den södra delen av platsen finns en damm med fontäner samt ett vattenfall som för vattnet ned till en kostgjord ”minisjö”. I sjöns gräsbevuxna slänter finns jordningsområdet.
Byggnader
Bårhuset ligger i den del av kyrkogården som tillkom med 1939 års utvidgning. Bårhuset uppfördes på 1940-talet efter ritningar av Länsarkitektkontoret i Kalmar län. På 1980-talet byggdes det om till kapell efter ritningar av Byggkonsult BA Bengtsson AB. Byggnaden har putsade fasader målade i vitt, flackt sadeltak belagt med svartmålad plåt, svartmålade takfotstassar, samt plåtklädda, brunmålade dörrar mot öster. I norr och söder finns fönster i ett långsmalt band som är placerat högt upp på fasaden. I väster finns en mindre utbyggnad med ljusinsläpp mot norr och söder. Interiört är väggarna vitmålade och golvet lagt med kalksten. Mot väster finns ett enkelt altare av trä samt en textilbonad på väggen.
Bårhuskällaren är inbyggd i den gamla stödmuren norr om kyrkan och intill sakristian. Ingång finns i norr med dörrar som är klädda med koppar och har kraftiga järnbeslag. I källaren finns ett enkelt altare samt en väggdekoration ”Livets träd” i mosaik, glas och järn. Ekonomibyggnader finns norr om kvarter S. De två byggnaderna uppfördes på 1990-talet och har gråmålade träfasader samt sadeltak belagt med betongtegel. En av byggnaderna rymmer främst förråd och garage medan den andra fungerar som personalutrymme samt inrymmer offentlig toalett.
Övrigt
Norr om kyrkan finns en hög stödmur som markerar kyrkogårdens tidigare gräns mot norr. Nedanför denna gick tidigare Allfarvägen. Här finns nu en asfalterad gång samt den norra delen av kvarter NK.
Norr om kyrkans norra fasad står ett 20–tal gamla vårdar i vad man kan kalla en museiuppställning. Fem av dem är gjutjärnskors, tre är av kalksten och resten av granit. Bland vårdarna finns flera som är ovanliga och gamla, varav flera från tiden kring 1800-talets mitt. Den äldsta är ett gjutjärnskors över Magnus Dahleri död 1843. En av vårdarna är av granit kombinerat med ett kors i vit marmor. Merparten av dessa vårdar bör införas på församlingens inventarieförteckning.
Utanför kyrkogården i norr, invid ekonomibyggnaden fanns vid inventeringstillfället ett mindre antal vårdar som plockats bort från kyrkogården.
På kyrkogården finns en lång tradition av att återanvända gravvårdar. Ofta är det medlemmar i samma familj som låter slipa om en gammal sten med nya namn och ibland ny dekor. Ibland är det en helt ny familj som tar över en gammal sten och gör ny inskription. Från församlingens sida är man mån om att äldre stenar ska stå kvar på ursprunglig plats om så är möjligt och den nye ägaren tar över den platsen där stenen tidigare stod. I vissa fall har förekommit att den gamla inskriptionen fått stå kvar och man vänt på stenen och gjort en ny inskription på den forna baksidan. Det har också funnits en tradition på kyrkogården att lägga ned tidigare stående vårdar i gräset när en ny sten satts upp på en gravplats. På några ställen ligger sådana gravstenar i gräsmattan.
Beskrivning av enskilda kvarter/områden med kulturhistorisk bedömning
Kvarter A, B, C, D, E
Allmän karaktär
Kvarteren A-D ligger väster om kyrkan och kvarter E söder om. Området utgör den äldsta delen av dagens kyrkogård. Mitt i området väster om kyrkan står klockstapeln. Stora, höga träd som ingår i trädkransen inramar ytan, tillsammans med kyrkogårdsmur. Gravvårdarna står i rader i gemensamhetsplanteringar, ibland med rygghäck av oxbär, ölandstok, rosor eller måbär. Intrycket av gravvårdarna är blandat med vårdar från hela 1900-talet. Enstaka äldre vårdar finns också, speciellt i kvarter C.
Gravvårdstyper
I området finns vårdar från framförallt hela 1900-talet. Många av gravplatserna har brukats av samma familj i flera generationer. Merparten av vårdarna är av grå eller svart granit, men även röd förekommer. Några få vårdar är av kalksten, ytterligare ett mindre antal av gjutjärn, några av vit marmor och en av trä. Två vårdar som tidigare haft kors av vit marmor saknar numera sina marmorkors. En vård består av en granitsockel och en, idag, mycket rostig gjutjärnsurna. I vissa partier finns koncentrationer av höga vårdar från tiden kring sekelskiftet 1900. I kvarter A, B och E är detta intryck extra tydligt. I kvarter C finns bl a en samling gravplatser för församlingens kyrkoherdar. Sammantaget i kvarteret finns många speciella vårdar som särskilt måste lyftas fram. Hit hör tre stycken gjutjärnskors i kvarter C. Vårdarna minner om prosten och kyrkoherden M Jacobson, död 1836, Joh. Dav. Rothman, död 1864 samt komminister A P Fagerström, död 1911 (årtal osäkert). Ytterligare två gjutjärnskors finns i kvarter A och D. I kvarter C finns en mycket ovanlig typ av gravsten i en kombination av granit och kalksten samt ekbladsdekor. Vården är rest över lansdfiskal J F Klefbouhm, död 1898. I samma kvarter står en vård av röd kalksten med krans och kors av sandsten, eller möjligen biskviporslin. Typen är ovanlig och rest över prosten och kyrkoherden Magnus Pehr Ahlqvist, död 1854. Även bland de mer sentida vårdarna finns flera som är
anmärkningsvärda. Till dessa hör en stor natursten som har en utmejslad öppning framtill där två plattor med dekor är fästa. Dekoren är dels i form av ett träd, dels i form av en lyra. Gravstenen tillhör Carl och Ellen Fransén, båda avlidna under 1940-talet. Vid denna plats liksom flera andra finns tecken på att gravplatsen tidigare varit grusbelagd. Ett träkors finns i området, rest över Sven Axelsson, död 1969.
Merparten av områdets vårdar är placerade stående. Några är riktigt låga och andra liggande. På ett stort antal vårdar finns den dödes yrkestitel angiven. Hemmansägare och lantbrukare är de vanligaste titlarna. Andra som förekommer är exempelvis civilingenjör, kantor, folksskollärare, fabrikör, undantagsman (på ett av gjutjärnskorsen), nämndeman, redaktör, kyrkoherde, lärarinna, fabrikör och stationsinspektör. På många av vårdarna finns gårds- eller bynamn angivet.
Övrigt
I området finns många vårdar med höga person och/eller lokalhistoriska värden. I kvarter C är, förutom tidigare nämnda lokalt betydelsefulla personer, bl a prosten och teologie doktor J M Lindstedt begravd liksom kyrkoherden Karl Berggren och kyrkoherden J I Sabelström,. Det tidigare nämnda träkorset är rest över Sven Axelsson, Torsåsprofil och lokalredaktör för Barometern, även kallas Svax.
Kvarter F, G, H, L, M, N, O, P, R
Allmän karaktär
Kvarteren utgör tillsammans det stora området öster om kyrkan. Denna utsträckning på kyrkogården bör i stort sett ha funnits redan 1890. Möjligen tillkom inte kvarter R förrän på 1910-talet. Området har en långsträckt, oregelbunden form i väst-östlig riktning. Längdriktningen förstärks av de långa gångarna och de gamla träden som markerar gångarnas placering samt fungerar som omgivande trädkrans. Kvarteren har olika former. Kvarter L, N och P ligger i kyrkogårdens utkant medan H, M, O, och R ligger i kyrkogårdens mittparti. Kvarteren F och G ligger närmast kyrkan i väster. Kvarter G är lite högre beläget i terrängen än övriga kvarter. Samtliga kvarter består av rader av främst familjegravvårdar. Vårdarna är mestadels placerade ryggställda. Rygghäckar, som förekommer i vissa partier, består av tuja, häckoxbär, rosor eller ölandstok. I vissa områden finns små korta häckar av buxbom mellan gravplatserna. Gravvårdarna uppvisar en stor variationsrikedom.
Gravvårdstyper
I området finns vårdar från hela 1900-talet. Materialet är främst grå, svart eller röd granit, men enstaka vårdar av kalksten och marmor förekommer också. De äldsta vårdarna i området är från 1880-talet, men de är idag få till antalet. En av dessa är av granit och kröns av ett kors av vit marmor, daterad 1895. Gravstenen är mycket lik en av vårdarna som står i museiuppställningen. Uppskattningsvis finns i området drygt ett 50-tal vårdar som tillkommit vid tiden kring sekelskiftet 1900. Merparten av dessa är höga och av svart eller grå granit. Storleken och utformningen gör att de upplevs som karaktärsskapande för området. Formerna varierar, men vanligt är att de är asymmetriska och har grovt huggna partier. Ett par är formade som obelisker och flera är symmetriska och toppiga. Andra är formade till kors, varav ett i kalksten. Ett par är riktigt stora, varav en har en urna av sten på toppen. Vissa vårdar är starkt påverkade av klassicismens stildrag. En av de mer anmärkningsvärda är en hög vård av svart granit formad till en tempelingång, rest över lantbrukaren Albert Andersson från Appleryd (se bild s 20). Många mindre vårdar har också starkt klassicerande drag, vilket blev extra vanligt från 1930-talet och framåt. Några är riktigt breda, vilket blev vanligt vid tiden kring andra världskriget. Vårdarna från omkring 1950-talet och framåt är relativt jämnstora och ofta av grå granit. Olika former förekommer, men vanliga är enkla rektangulära vårdar. Kvarter H har troligen brukas som linjegravsområde på 1920-talet, vilket några bevarade vårdar från detta decennium visar. Kvarteret är på äldre kartor markerat som ett linjegravsområde. I kvarter F finns en tumbaliknande vård över familjen E G Peterson. Vid vissa gravplatser finns delar av stenramar bevarade, vilket visar att platsen tidigare varit omgärdad och grusbelagd. Vid en del gravplatser finns liggande vårdar som antingen tillkommit senare än ”huvudstenen”, eller är tidigare stående stenar som vid något tillfälle lagts ned. Flera av de höga vårdarna av svart eller grå granit från sekelskiftet har under sen tid återanvänts. I något fall har man behållit den gamla inskriptionen och låtit göra en ny på den forna baksidan.
Den dödes yrkestitel anges på en del vårdar. Vanligast är hemmansägare eller lantbrukare. Exempel på andra som förekommer är undantagsman, nämndeman, skräddaremästare, urmakare, konduktör, järnvägstjänsteman, fabrikör, vägmästare, körsnär och
trädgårdsmästare. Att ange by- eller gårdsnamn är vanligt.
Övrigt
I kvarter G finns gravplatsen över familjen Olsson, ägare till Olssonska gården, som är ett av Torsås kommuns två byggnadsminnen. Hantverksmässigt utförd är vården av smide och glas, från 1970-talet, över makarna Strömgren i kvarter M.
Kvarter K
Allmän karaktär
Kvarter K utgörs av en långsmal yta i kyrkogårdens östra del. Områdets profil är lägre än för tidigare beskrivna kvarter eftersom vårdarna är lägre. Vårdarna står tätt och är ryggställda. I vissa partier är de placerade mot rygghäckar av häckoxbär. Kvarteret tillkom troligen på 1910-talet och användes som linjegravsområde. Detta framgår än idag av typen av vårdar och inskriptionerna. I raderna kan linjegravssystemet följas under 1910-talet och in på 1920-talet. En linje löper går 1930-talet och en bit in på 1940-talet.
Gravvårdstyper
I kvarteret finns olika typer av vårdar. Merparten är dock relativt små. Längst i öster finns dock två höga vårdar. Många av vårdarna är från 1910-40-talet, men ett stort antal är också från 1960-talet och framåt då området verkar ha tagits i nybruk. Grå och svart granit dominerar som material, men även röd förekommer. Ett par vårdar är utförd i vit marmor och en i trä. Vårdarna har olika former, men har mestadels enkla utföranden. Relativt många är placerade liggande eller lutande. En korsformig vård finns i kvarteret. Ett antal har klassicerande dekor. Många är bara dekorerade med ett kors. De typiska linjegravvårdarna är oftast av svart granit och små samt rymmer bara persondata över en person.
Bara ett fåtal vårdar bär den dödes yrkestitel. Slöjdare, smedsmästare, lantbrukare och hemmansägare är de som förekommer. By- eller gårdsnamn finns på många vårdar.
Kvarter S, T och U
Allmän karaktär
Kvarteren utgör tillsammans en långsträckt yta i kyrkogårdens norra del. Området tillkom genom utvidgning år 1939. Den tidigare kyrkogårdsgränsen markeras ännu genom en trädrad söder om kvarteren. Mitt i området går en asfalterad gång i öst-västlig riktning. Kvarter S och T är kistgravsområden och består av rader av vårdar. Rygghäck förekommer mot söder, av häckoxbär och mittraden av rosor. Den nordligaste raden av vårdar står längs med kyrkogårdsmuren. Vårdarna är låga och relativt jämnstora. Kvarter U är ett urngravsområde, en urnlund, som är belägen, längst i öster. Kvarteret är anlagt med vårdar som står i en Uformad gemensamhetsplantering med rosor. I områdets mitt finns ett högt träkors.
Gravvårdstyper
I kvarter S och T finns mestadels gravstenar från 1940-60-talen. Vårdarna är relativt jämnstora, gärna låga och breda. Merpartern är placerade stående, men en del är liggande. Grå, svart och röd granit är de dominerande materialen, men även några exemplar av kalksten förekommer, liksom vit marmor. I en vård kombineras svart granit och brons. Vården är rest över Lektor Karl Stjernkrantz, död 1945. Många av vårdarna är starkt klassicerande med pilastrar eller kolonner som främsta motiv. Kvarter U rymmer totalt 11 gravstenar från 50-, 60- och 70-talen. På relativt många gravstenar finns den dödes yrkestitel angivet, såsom köpman, fabrikör, lantbrukare, polisman, ”f d smålandshusaren och muraremästaren”, glasmästare, statens justerare och lokförare. By- eller gårdsnamn finns angivet på många av vårdarna.
Kvarter NK
Allmän karaktär
Kvarteret NK är beläget norr och nordost om kyrkan och tillkom genom en utvidgning på 1960-talet. Namnet är en förkortning av Nya kyrkogården. Kvarteret utgörs av två ytor, en precis norr om kyrkans långhus och ett nordost om sakristian och gravkapellet. Det första området får sin struktur genom de tujahäckar som delar in området i mindre rum. Gravvårdarna står i rader mot rygghäckar av rosor eller ölandstok. Mellan gravplatserna finns små, korta buxbomhäckar. I områdets mitt finns en öppen gräsmatta där det, från början, var planerat för en damm. Kring ytan är hängbjörkar planterade. Det andra området är strukturerat med kistgravplatser i öster och väster mot nyplanterade rygghäckar av rosor eller ölandstok. I områdets mitt finns urngravar i en U-formad yta.
Gravvårdstyper
I området finns blandade typer av gravvårdar från 1960-talet och framåt. De äldsta finns i området norr om kyrkan och de yngsta i det andra området. Vanligast som material är grå och röd granit. Ett träkors finns också, liksom någon natursten. Formerna varierar från enkla rektangulära vårdar till rundade och asymmetriska. I området norr om kyrkan har många vårdar klassicerande drag. Variationsrikedomen bland vårdarna är större i området i nordost. Urngravarnas vårdar skiljer sig inte särskilt från kistgravarnas. Den dödes yrkestitel anges sällan. By- eller gårdsnamn förekommer mer frekvent.
Inventeringsår 2001
HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Uppförd 1777-78 med utnyttjande av den medeltida kyrkans murar i sydväst. Redan 1762 upprättades en första ritning till nybyggnad med torn av fortifikationsmurmästaren Andreas Törnberg, som sedermera byggde kyrkan tillsammans med snickaren Sven? Lundgren i Vissefjärda. Ingen av de kvarvarande ritningarna har emellertid lagts till grund för den nya kyrkan. Den nuvarande sakristian tillkom 1897 och utvidgades 1957. Kyrkan invigdes 30 juli 1780 av biskop Carl Gustaf Schröder.
PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med rakt avslutat kor i öster. Sakristia tillbyggd på nordsidan. Den ursprungliga sakristian låg nästan mitt på sydsidan. Torn saknas. Tre ingångar, en på västgaveln och två på södra långsidan. Separat ingång till sakristian. Murarna är grovslammade och avfärgade i vitt. Slätputs kring portar och fönster. Rött tegeltak, ursprungligen spåntak.
EXTERIÖR - Exteriören är förändrad sedan byggnadstiden. I och med en vägomläggning 1897 flyttades sakristian till nordsidan för att sydsidan skulle bli mer representativ. Ett fönster tillkom istället för sakristian på sydsidan och övriga fönster förstorades samtidigt, likaså dörrarna på sydsidan. Dessutom gjordes portalerna likformiga; ursprungligen hade koringången en rektangulär form och den sydvästra ingången en rundbågig.
INTERÖR - Kraftigt förändrad genom ett flertal renoveringar. Triumfbågen sekundärt inrättad 1915, likaså smårummen på ömse sidor om koret. Tidigare fanns en arkitektoniskt uppbyggd altaruppställning med en målning visande en förgylld Kristusbild på ett svart kors med Jerusalem som bakgrund. Altartavlan var utförd av Anders Friske 1804. I dag utgörs altarprydnaden av ett medeltida altarskåp från gamla kyrkan, tillverkat av Johannes Stenrat ca 1645. På korväggen över detta den gamla kyrkans stora triumfkrucifix, i stället för det ursprungliga fönstret. Predikstolen är fån 1600-talet och likaså övertagen från den gamla kyrkan. Sluten bänkinredning från senare tid. Läktaren härstammar sannolikt från byggnadstiden. Orgelfasaden tillhör 1897 års orgel. Läktarunderbyggnaden samt nuvarande färgsättning i kyrkorummet tillkom vid 1982 års renovering.
Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993
Inventeringsår 2015
Detaljuppgifter rörande kyrkogårdens historia är till vissa delar hämtade ur Folke Peterssons beskrivning som finns i boken Kyrkor i Torsås från 1977. Här finns bl a
sockenstämmoprotokoll citerade. För övriga använda källor se källförteckning. En kyrkogård bör ha funnits redan kring den medeltida kyrkan. Hur denna gestaltade sig är inte känt. En avbildning av Frigelius från 1749 visar att kyrkan bestod av ett rektangulärt långhus med brant sadeltak och att den hade tillbyggt vapenhus av trä mot väster samt sakristia mot norr. Kyrkogården omgavs av en mur eller ett staket och en ingång i form av en stiglucka eller ett luckskjul fanns i öster. Väster om kyrkan stod en klockstapel, ungefär på samma plats som dagens klockstapel. Kyrkogården var liten. Störst yta för begravning fanns väster och söder om kyrkan. Öster om kyrkan fanns ingen begravningsyta. Inga byggnader är utritade i kyrkans och kyrkogårdens närhet. Ett träd mot norr utgör enda vegetationen på bilden.
När den nya, större kyrkan uppfördes på 1770-talet måste det ha inneburit en hel del förändringar för kyrkogårdens del. Begravningsplatser för samhällets högre skikt hade troligen i viss mån funnits under kyrkans golv, tidigare. Man vet att det fanns en grav över familjen Carl Raab från 1600-talets mitt under sakristiegolvet. Det finns uppgifter om att begravningar gjordes inne i kyrkan även efter den nya kyrkan invigts. Troligen ordnades kyrkogården upp efter det att den nya kyrkan stod klar. Det var vid tiden vanligt med byvis eller gårdsvis ordnade gravplatser. En lantmäterikarta från 1790 visar att kyrkogården hade ungefär samma form som angivits på Frigelius bild. Kyrkogården på kartan är rektangulär med yta för begravningar främst mot väster och söder. Mot öster fanns bara en liten yta. Vid denna tid gick landsvägen ännu precis norr om kyrkan.
Av flera anledningar var det viktigt att ha en mur kring kyrkogården, inte minst för att hålla ute kreatur. I sockenstämmoprotokoll finns under 1700-talet murens underhåll som ett stående tema. Varje hemman hade sin del att underhålla och vite utgick om åtagandet missköttes. Från år 1794 finns uppgifter om att kyrkogården hade blivit alldeles för liten. Befolkningsökningen vid tiden ledde till problem på många kyrkogårdar. I Torsås beslöt man att ytan öster om kyrkan skulle röjas från sten för att göra plats för nya begravningar. Åtgärder räckte dock inte länge. I ett sockenstämmoprotokoll från 1807 försöker prosten Reinius lösa problemet genom följande förslag: ”Hemställes å nyo, i anseende till Kyrkogårdens inskränkta och trånga utrymme för Lijks begrafwande, om icke här så wäl som på många andra ställen i Stiftet Lijken kunde få begrafwas i linea efter hwarandra utan afseende på gamla grafställen, till undwikande af den ohyggelighet, som nu som oftast förefaller, att den dödes lekamen warder sönderhuggen innan den fått förmultna….” Förslaget gillades inte men det beslutades att de som använde sina gamla gravställen skulle gräva i rät linje och inte gå över på andras platser. Bara två år senare, 1809, kom ett beslut om att utvidga kyrkogården på mark som tidigare tillhört prästgården. Kyrkogården utvidgades mot söder och mot öster, åt det senare väderstrecket med minst 10 till 12 alnar. Delar av den sk Binga mad kom nu att inkluderas i kyrkogården. Problemen fortsatte dock, det var fortfarande oordning och djur kom ofta in på kyrkogården. År 1820 beslutade att de döda skulle begravas i linje och inte enligt gamla gårds- och byvisa indelningar. Den första linjen drogs upp från kyrkans västra gavel längs med muren mot landsvägen (då i norr). År 1826 beslöts att luckskjul som fanns i öster, av sten, och i väster, av trä skulle ersättas av portar med portstolpar av sten. På samma stämma beslöts om ännu en utvidgning mot öster vilket ledde till viss justering av landsvägens sträckning. Vägen gick dock ännu norr om kyrkan. År 1827 beslöts att kyrkogårdsmuren skulle beläggas med taktegel och att staket av trä skulle byggas på södra sidan av den utvidgade kyrkgården. En lantmäterikarta från 1840 uppvisar en kyrkogård med ungefär samma rektangulära form som kartan från 1790, trots att flera utvidgningar alltså ska ha gjorts mellan de båda åren. Det är dock svårt att få någon klar bild av hur mycket större kyrkogården hade blivit till sin yta.
På 1870-talet utvidgades kyrkogården igen med större partier mot söder, öster och norr. Förändringen möjliggjordes genom att landsvägen drogs om och fick dagens sträckning, söder om kyrkogården. Det är oklart exakt vilka områden som nu lades till kyrkogården. Utvidgningen räckte dock inte och redan på 1880-talet gjordes framstötar om ytterligare behov av mark. Först på 1890-talet kom dock frågan till en lösning efter att en ny kyrkoherde, J M Lindstedt, hade kommit med ett nytt förslag. Kyrkogården utvidgades nu kraftigt mot öster och norr på prästgårdens och komminsterboställets mark. Trädgårdsmästare Eriksson utarbetade en plankarta över området där gångar, planteringar, familjegravar och allmänna gravplatser var markerade. Den nya kyrkogårdsdelen invigdes den 14 maj 1894 av kyrkoherde Lindstedt. Nya grindar tillkom vid samma tid vid ingångarna i söder. Ena grindparet bär inskriptionen SKÖRBO 1893. C.P. KARLBERG. Grindarna är av en typ som förekommer på flera kyrkogårdar i södra Möre och på Öland.
Med tillägget av den nya delen ingick nu hela nuvarande området öster om kyrkan, ända bort till skolan. Kyrkogården anlades nu mer ett ordnat gångsystem och rader av träd. Vid den här tiden hade gravstenar börjat tillverkas industriellt och blivit mer överkomliga för den stora massan. Många investerade nu i höga, påkostade vårdar av grå eller svart granit dekorerade med bladslingor eller annan dekor. Ett fotografi som troligen är taget i slutet av 1800-talet visar delar av kyrkogårdens södra del med nyplanterade träd och låga häckar. Bland de gravvårdar som syns finns två gjutjärnskors och en sandstensvård med kors av vit marmor tillsammans med några höga vårdar av svart granit. Vid några av platserna finns kullar beväxta med vad som ser ut att vara en vit blomma. Det skulle kunna röra sig om silverarv. Båda grindparen i söder är synliga på bilden. I samband med att vägen drogs om hade sakristian flyttats från södra till norra sidan av kyrkan, vilket framgår på fotografiet. På 1910-talet, i samband med att kyrkan renoverades, utfördes ännu en utvidgning av kyrkogården. Denna gång efter förslag av distriktslantmätaren J Gezelius. År 1914 eller 1915 skedde utvidgningen, oklart med vilken yta. Möjligen var det kvarter R och K som tillkom då. År 1916 ska träd ha planterats på kyrkogården. På 1920-talet diskuterades en ombyggnad av ett missprydande bränsleförråd som var sammanbyggt med sakristian. Det beslutades dock att förrådet bara skulle byggas om för att bättre passa in. Ytterligare en utvidgning började planeras på 1930-talet i samband med att man också ville låta uppföra ett bårhus/gravkapell. Byggmästare Gustaf Petersson, Trankvill gjorde ritningen vilken godkändes Länsarkitekten Strindberg i Kalmar utförde ritningarna till den nya kyrkogårdsdelen som förlades norr om den gamla. Det var kvarter T och S som då tillkom. Av ritningarna framgår att alla kvarter utom K och H vid denna tid rymde familjegravar, medan de två nämna kvarteren rymde allmänna gravar. Bårhuset stod klart först 1944, efter viss konflikt. Församlingsbor hade opponerat sig mot att byggnaden skulle användas även som begravningskapell och mot att vissa sockenbor skulle komma att begravas i kyrkan och andra i kapellet. Som kompromiss beslutades att den nya byggnaden bara skulle brukas som bårhus. Byggmästare Gunnar Carlsson var entreprenören bakom uppförandet. Vid samma tid revs troligen också bränsleförrådet vid sakristian.
År 1949 genomfördes en enkätundersökning av Växjö stift i samtliga församlingar. Frågorna gällde kyrkogårdens historia och nuvarande utseende. I enkätsvaret för Torsås kyrkogård framgår att kyrkogården var planterad med häckar av liguster, buxbom och tuja och att det fanns rikligt av träd såsom alm, ask, lind och lönn. På frågan om gravtyper angavs att gravplatserna i de flesta fall var köpta men att det emellanåt förekom begravning i allmänna linjen. Vidare att kyrkogården förr varit indelad i gravplatser för de olika byarna ”…vilket inverkat menligt på kyrkogårdens planläggning”. Gravkullar fanns vid den här tiden både ovala och runda, men familjegravarnas platser var ofta utslätade och gravplanen belagd med grus eller singel. Vissa regler hade införts; höjden på vårdarna fick inte vara mer är 80 cm och stenramar var förbjudna på nya kyrkogården (oklart vilka kvarter som menas). När det gäller vårdarna var det vanligast med grå eller svart granit och att gårdsnamn, persondata och bibelcitat fanns angivet. Hällar förekom vid denna tid nästan inte alls, och gravstenarna var vanligen av svart eller grå granit. På frågan om gravstenar som vårdas av församlingen och andra märkvärdiga vårdar svarade uppgiftslämnaren att det fanns flera vårdar över kyrkoherdar som vårdades av församlingen. Den äldsta vården på kyrkogården var då liksom nu gjutjärnskorset över Professorn och Theol Doctorn Magister Magnus Dahleri död 1843. Vården står numera i museiuppställningen norr om kyrkan.
En flygbild tagen 1950 visar att merparten av kyrkogården var anlagd med grusgravar omgärdade av låga häckar eller stenramar. Med början i mitten av 1950-talet påbörjades en omläggning av kvarter efter kvarter på kyrkogården. Det var vanligt vid tiden med sådana arbeten som oftast innebar att grusgravarna såddes igen. Även i Torsås såddes grusgravarna igen under de följande decennierna. År 1956 lades kvarter O och P om efter ritningar av trädgårdskonsulent Gösta Engstedt. Även området väster om kyrkan lades om vid denna tid. År 1973 var det dags för kvarter L, M och N, som gjordes om efter plan av arkitekt Harry Kolsby. Året därpå omlades kv S och T och därmed var hela kyrkogården omlagd. På 1960-talet fanns åter behov av nya ytor för begravning och ett stort område norr om kyrkan ansågs lämpligt. År 1965 var planerna klara och ca 450 gravplatser tillkom efter ritningar av Gösta Engstedt, Kalmar. Området togs i bruk först 1967 och anlades med gravplatser mot rygghäckar. Urngravar anlades i den nya ytans östra del. I områdets mitt var planerat för en damm som aldrig utfördes. Utvidgningen kallades Nya kyrkogården som idag går under förkortningen NK.
År 1979 byggdes garage och förråd norr om kyrkogården. Två år senare gavs tillstånd till att asfaltera samtliga gångar. År 1985 byggdes bårhuset om till begravningskapell efter ritningar av Byggkonsult BA Bengtsson AB. På 1990-talet började åter en utvidgning planeras. Plats gjordes norr om befintligt kyrkogård för omkring 700 gravplatser, kistgravar och urngravar samt en stor minneslund med en damm. Området anlades och planterades men bara minneslunden har tagits i bruk. Den nya delen planlades av Trädgårds- och Markprojektering Gunnar Klasson AB. Som inspiration till anläggningsstilen användes åker- och ängslandskapet norr om kyrkogården.
Under flera decennier har det varit vanligt att återanvända äldre gravvårdar för nya gravsättningar på kyrkogården. Man eftersträvar dock att vården ska få stå kvar på ungefär samma plats som tidigare.
ATA.
Kalmar läns museums topografiska arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - U å nybyggnadsförslag, med torn och spetsbågiga fönster, uppvisat vid 1771 års syn, eventuellt identiskt med det som upprättades redan 1762 (osign, sannolikt utfört av A Törnberg); U å nybyggnad, samma som föregående men rundbågiga fönster (osign, VaLa); 1810 orgelfasad (P Schiörlin); 1896 renoveringsförslag (osign); 1897 orgelfasad (osign).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - N I Löfgren, vol 1. ATA; Interiörfoto från 1904. Kalmar läns museum; Foton från och med 1907. ATA..
(1993). Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2. Småland och Öland.. ISBN: .
(1983). Medeltida träkyrkor del I. ISBN: .
Hammarskiöld, H. (2001). Minnets stigar.. ISBN: .
Bucht, Eivor. (1992). Kyrkogårdens gröna kulturarv. ISBN: .
Hammarskiöld, Britt-Marie. (1985). Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985. ISBN: .
Rahmqvist, Sigurd. (1999). Det medeltida Sverige. Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999. ISBN: .
Larsson, Lars-Olof. (1972). Växjö stift under 800 år. ISBN: .
Åberg, Göran. (1996). Sankt Sigfrids stift i historia och nutid,. ISBN: .
Erixon, Sigurd. (1958). Sveriges bebyggelse. Svensk statistisk topografisk uppslagsbok,
Landsbygden del III. ISBN: .
Petersson, Folke. (1977). Kyrkor i Torsås. ISBN: .
Petersson, Ove. Vaktmästare.
Svenska kyrkans hemsida. URL: www.svenskakyrkan.se
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin