Motivering (skydd): Trots de förändringar som kyrkan genomgått finns mycket av 1700-talskaraktären bevarad i det arkitektoniska uttrycket. Till de mest utmärkande dragen hör långhusets stora bredd och det höga branta taket som ger en stor takyta i förhållande till fasaderna. I övrigt är 1950-talsrenoveringen den som är tydligast framträdande med tillbyggnaden för sakristia och kapell i norr och de förändrade entréerna. 1950-talets tillägg är dock utförda med stor omsorg om kvalitet och material vilket ger en god helhetsverkan. De enkla kalkstensportalerna och dörrarnas påkostade smidesbeslag med historiserande formspråk är väl värda att lyfta fram. De utgör också en slags hänsyftningar till kyrkans långa kontinuitet på platsen.
Dagens kyrkorum är präglat av de fyra stora renoveringar det genomgått under 1900-talet. Den ursprungliga karaktären är bara delvis bevarad genom kyrkorummets stora rymd, med det höga takvalvet som mest framträdande karaktärsdrag och med läktarpartiet som enda bevarade fasta inredning. Till det ursprungliga hör också den framträdande predikstolen i barock medan orgelhuset hör nyklassicismen till. Ingen av de tidigare renoveringarna som utförts har bevarats i sin helhet, men föresatsen att lyfta fram det tidiga nyklassicistiska kyrkorummet samtidigt som församlingens äldre kyrkohistoria synliggörs, har varit en röd tråd under hela 1900-talet. Trots att bänkinredningen har gjorts ny flera gånger och antalet bänkar kraftigt decimerats har den behållits med ett traditionellt utförande, väggarna har kalkats i ljus kulör och på läktarbröstning och predikstol har den ursprungliga färgsättningen lyfts fram. Det numera stora koret präglas av sin triumfbåge, och de två utmärkande medeltida inventarierna. Förändringar och tillägg har utförts med helhetstanke och känsla för kvalitet och material vilket bör beaktas i kyrkans framtida förvaltning.
Kapell och sakristia i utbyggnaden norr om kyrkan är helt och hållet skapelser av 1950-talets ombyggnad och utförda med hög kvalitet.
Sammanfattning
• Kyrkan ingår i en kulturmiljö som inkluderar kyrkogården med klockstapel, kapell, omgärdning och äldre gravvårdar samt närliggande bebyggelse i form av prästgård, arrendeboställe och äldre skolbyggnader.
• Kyrkans exteriör bevarar, trots stora förändringar, mycket av sin ursprungliga 1700-talskaraktär i sin regionala tappning. Förändringar och tillägg har utförts med helhetstänkande och omsorg om material.
• Interiört har kyrkorummet genomgått flera stora förändringsfaser som var och en lämnat sitt avtryck. I rummet lyfts den tidiga nyklassicistiska karaktären fram tillsammans med hänsyftningar till kyrkans äldre historia.
• Bland inventarier bör särskilt det medeltida altarskåpet och triumfkrucifixet samt predikstolen i barock lyftas fram.
Inventeringsår (1992)
Byggnadsdel (1992): Kor - Fullbrett, Kor - Rakt, Kor - Öster, Sakristia - Norr
Inventeringsår (2008)
Torsås kyrka, uppförd 1777-78, har en rektangulär planform med stor tillbyggd sakristia i norr. Kyrkan saknar torn. Både långhus och sakristia har sadeltak belagda med enkupigt tegel. Fasaderna är vita och utförda med spritputs utom kring fönster och vissa portar där ytorna slätputsats. Murarna bryts av stora rundbågiga fönster. Kyrkan är byggd i en för Kalmartrakten och tiden särpräglad stil och ingår i en grupp av kyrkor i det gamla Kalmar-stiftet med flera liknande drag. Dessa kyrkor har alla den numera nedbrunna Ryssby kyrka (1750) som förebild, uttryckligen eller indirekt. Ryssby kyrka var ursprungligen en tornlös, bred och förhållandevis kort salskyrka. Dess, från mur till mur, spända trävalv var dessutom det första i stiftets kyrkor, en takutformning som i fortsättningen kom att bli regel.
Torsås kyrka har ett stort och brett kyrkorum med stora ljusinsläpp. Rummet täcks av ett flackt trätunnvalv som vilar på en profilerad taklist. Väggarna är putsade och avfärgade i ljus kulör, taket är stöpplat i blått. Koret är lika brett som kyrkorummet men längst i öster avsmalnat med en ”triumfbåge”. Läktarpartiet i väster har en underbyggnad som rymmer moderna servicefunktioner. Läktarparti och predikstol är målade i en grönblå färgskala medan bänkinredning och altarring är målade i röda toner.
Kyrkorummet har genomgått flera omfattande förändringar sedan kyrkan byggdes på 1770-talet. Kyrkan uppfördes i en brytningstid mellan senbarock och nyklassicism – en tid då man bröt med de färg- och formrika inredningarna och utsmyckningarna och istället började ta till sig ett nytt ideal med ljusa och enhetliga interiörer. Precis som beskrivits gällande exteriören präglades Torsås kyrkas interiör vid uppförandet ännu av kvardröjande äldre kyrkobyggnadstraditoner. Fönstren gjordes mindre än vad de nya idealen föreskrev och sakristian fick en ovanlig placering på sydsidan. Det senare gjorde att predikstolen också placerades på långhusets sydsida. Av ekonomiska skäl övertogs predikstolen från den gamla kyrkan. Det var i allmänhet vanligt att man återanvände gamla inventarier vid nybyggnader av kyrkor vid tiden. Hur altaruppsats eller altarprydnaden såg ut när kyrkan stod klar är okänt, men en altaruppställning tillkom 1804. På östra korväggen fanns ovanligt nog tre fönster. Långhuset fylldes ursprungligen av bänkar ända från västväggen och fram till altarringen. Även i koret fanns bänkar, liksom på den stora läkaren, som saknade orgel fram till 1812. Kyrkorummet skulle rymma så många sittplatser som möjligt där sockenborna kunde ta del av predikan. Efter reformationen hade den liturgiska utvecklingen gjort att predikan blev ett viktigt redskap i att undervisa församlingen och därför blev bänkinredningen och predikstolarna centrala i kyrkorummet. Troligen var kyrkorummet målat i ljusa kulörer.
År 1897 genomgick kyrkorummet en större renovering, utförd enligt tidens ideal där man ansåg att de nyklassicistiska kyrkorummen var alltför kala och kyliga parat med ett vurmande för nygotiken. Fönstren förstorades, men behölls rundbågiga och försågs med gjutjärnsbågar. Till koret utfördes nya, moderna bänkar av den öppna typen. Predikstolen flyttades till norra långhusväggen eftersom sakristian samtidigt flyttades. Väggarna målades i mustig gammalrosa kulör med kvardermarkeringar och dekorlist längs taklisten i tegelrött. Taket fältindelades med målade band. Mycket av den fasta inredningen målades i ekfärg- något som var högsta mode vid tiden. Ett fotografi från 1900-talets början visar att fönstren i koret delvis täcktes av draperade gardiner och att fotogenlampor längs med hela långhusväggarna gav ljus medan järnkaminerna gav värme. Kyrkorummet hade gjorts mer ombonat men liten tanke hade ägnats åt kyrkans historia. Torsås kyrka hade därmed förändrats på ett sätt som var mycket vanligt vid tiden. Det sena 1800-talets restaureringskonst kom att häftigt kritiseras under 1900-talets första årtionden. De nya arkitekterna tog till sig en ny historiesyn, mer realistisk och individualiserad och motsatte sig 1800-talets stilrestaureringar. Många av renoveringarna under 1900-talets första hälft syftade därför till att återställa kyrkorummen till tiden före det sena 1800-talets dekorationsmålade kyrkorum och det uppstod ett större intresse av att återskapa originalfärgsättningar och att återbörda äldre inventarier till kyrkorummen.
I Torsås var det Kalmar stads första stadsarkitekt, J Fred Olson, som kom att leda de två nästkommande stora restaureringarna 1914-15 och 1931, varefter 1897 års renovering nästan helt var utsuddad. J Fred Olson var verksam i södra Kalmar län under 1900-talets första årtionden och är upphovsman till ett stort antal byggnader. Han var också flitigt anlitad för att rita kyrkor, kapell och för att göra restaureringsförslag till kyrkor. J Fred Olson var ofta inspirerad av äldre arkitektur. Flera av hans kapell andas ett formspråk som för tankarna till antikens tempel eller medeltidens svenska stenkyrkor. De båda renoveringarna 1914-15 och 1931 var omfattande. Allt dekormåleri från 1897 målades över. Väggarna kalkades i ljus kulör och även taket målades ljust. I koret sattes två av fönstren igen och en triumfbåge byggdes liksom för att anspela på kyrkans medeltida ursprung. Under perioden 1915 till 1931 fanns målade änglar mot korväggen. I koret ställdes en replik av 1804 års altaruppsats och från 1931 placerades det medeltida triumfkrucifixet i triumfbågen. Den fasta inredningen målades. Målsättningen blev, efter vissa bakslag vid 1914-15 års renovering, att återställa mycket av originalfärgsättningen. Bänkar och altarring liksom predikstol marmoreringsmålades i grönt och 1931 togs en äldre marmoreringsmålning i grönblått fram på läktarbröstningen. Föresatsen vid de båda renoveringarna tycks, i efterhand sett, ha varit dubbel. Dels fanns ambitionen att återföra mycket av interiören till dess ursprung i den tidiga nyklassicismen, dels fanns önskemål om att föra tankarna till medeltiden, genom byggandet av triumfbågen och återtagandet av de medeltida inventarierna.
Vid 1957 års omfattande renovering, ledd av stadsarkitekten i Kalmar Nils Carlgren, var det återigen koret som stod i fokus. Nu återupptogs de igenmurade fönstren och istället murades det övre fönstret igen. Altaruppsatsen togs bort och ersattes av det medeltida altarskåpet. Bänkinredningen gjordes helt ny, åter i slutet utförande, och målades i blågrå toner. Predikstolens ursprungliga marmoreringsmålning togs fram. 1982 års stora renovering, ledd av arkitekt H Gerwins, Torsås innebar åter en förändring av kyrkorummet. Nu var det kyrkans västra del som stod i fokus, där en läktarunderbyggnad utfördes vilken förkortade kyrkorummet. Färgsättningen påverkades främst av att den bänkinredning, som åter gjordes ny i slutet utförande målades i skarpt röda toner.
Dagens kyrkorum är präglat av de fyra stora renoveringar det genomgått under 1900-talet. Den ursprungliga karaktären är bara delvis bevarad genom kyrkorummets stora rymd, med det höga takvalvet som mest framträdande karaktärsdrag och med läktarpartiet som enda bevarade fasta inredning. Till det ursprungliga hör också den framträdande predikstolen i barock medan orgelhuset hör nyklassicismen till. Ingen av de tidigare renoveringarna som utförts har bevarats i sin helhet, men föresatsen att lyfta fram det tidiga nyklassicistiska kyrkorummet samtidigt som församlingens äldre kyrkohistoria synliggörs, har varit en röd tråd under hela 1900-talet. Trots att bänkinredningen har gjorts ny flera gånger och antalet bänkar kraftigt decimerats har den behållits med ett traditionellt utförande, väggarna har kalkats i ljus kulör och på läktarbröstning och predikstol har den ursprungliga färgsättningen lyfts fram. Det numera stora koret präglas av sin triumfbåge, och de två utmärkande medeltida inventarierna. Förändringar och tillägg har utförts med helhetstanke och känsla för kvalitet och material vilket bör beaktas i kyrkans framtida förvaltning.
Kapell och sakristia i utbyggnaden norr om kyrkan är helt och hållet skapelser av 1950-talets ombyggnad och utförda med hög kvalitet.
Inventarier
I kyrkorummet finns relativt få inventarier. De mest framträdande är predikstolen i barockstil och det medeltida triumfkrucifixet och altarskåpet, samtliga med mycket höga konsthistoriska värden.
Fasadkulör (2008): Vit
Byggnadsdel (2008): Sakristia - Norr
Inventeringsår 2015
Torsås socken ligger i skogrik bygd och gränsar i söder mot Blekinge. Placeringen vid den gamla riksgränsen har präglat socknens historia där orostiderna följt på varandra. Skogsbruk och boskapsskötsel har långt fram i tiden varit huvudnäringar. Slöjdande har också varit en för socknen utmärkande näring. Handelsverksamheten gynnades av socknens läge mellan skogs- och kustbygd, mellan Blekinge och Småland. Torsås kyrkby blev under 1800-talet ett centrum för handel och småindustrier. I samband med järnvägens ankomst på 1890-talet fick Torsås sitt stora uppsving. År 1916 blev Torsås by municipalsamhälle och för samhället upprättades stadsplan. Municipet upphörde 1952. Järnvägen lades ned 1965 och järnvägsstationen revs några år därefter. Kyrkligt sett avsöndrades Gullabo från Torsås som annexförsamling 1870 och blev eget pastorat 1919. Sedan 1973 är Torsås och Gullabo åter förenade i ett pastorat.
Kyrkplatsen har anor från medeltiden då först en träkyrka ska ha uppförts och senare under medeltiden en stenkyrka. Nuvarande kyrkobyggnad härstammar från 1777. Från den gamla kyrkan finns medeltida altarskåp och triumfkrucifix bevarade, liksom en predikstol från 1600-talets slut.
Torsås kyrkplats har anor sedan medeltiden. Nuvarande kyrka har föregåtts av två stenkyrkor och före det troligen en träkyrka. Torsås kyrka uppfördes precis i inledningen av den stora kyrkobyggnadsepoken 1760-1860 då kyrkobyggnadsaktiviteten i Småland var den mest omfattande i hela landet. Sammanlagt tillkom 124 nya kyrkor i landskapet under hundraårsperioden. En viktig anledning till uppförandet av nya kyrkor var den kraftigt ökande folkmängden. Befolkningsstatistik från 1805 visar att nära en tredjedel av de 273 småländska församlingarna hade mellan 1000 och 2000 invånare, 32 stycken hade 2000 till 3000 invånare medan de två folkrikaste församlingarna – Torsås och Högsby församlingar hade 4456 respektive 4955 invånare. Förutom befolkningsökningen var en viktig anledning till det ökade kyrkbyggandet nya arkitektoniska och liturgiska krav parat med att många av de befintliga, till ursprunget medeltida, kyrkorna var i dåligt skick. Genom Kungl. Maj:ts förordningar från 1759, 1764 och 1776 skulle allt offentligt byggande vara underställt Överintendentsämbetet. Staten fick därmed stor makt att styra över kyrkornas arkitektoniska utformning.
År 1777-1778 Nybyggnad - Korparti
Nybyggnad - Korparti
Byggmästare: Anders Törnberg
Hantverkare - Snickare: Sven Johan Lundgren
År 1777-1778 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus och kor
Byggmästare: Anders Törnberg
Hantverkare - Snickare: Sven Johan Lundgren
År 1777-1778 Nybyggnad
Byggmästare: Anders Törnberg
Hantverkare - Målare: George Spit
Hantverkare - Snickare: Sven Johan Lundgren
År 1780-2007 Ändring
Ändring - För händelser, se pdf.
Konstnär: A Friske
Konservator: C L Lundin
Arkitekt: H Gerwins
Arkitekt: J. Fredrik Olson
Hantverkare - Målare: Larsen Stig
Arkitekt: Nils Carlgren
Orgelbyggare: Olof Hammarberg
Orgelbyggare: Pehr Schiörlin
Arkitekt: Åke Strindberg
ATA.
Kalmar läns museums topografiska arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - U å nybyggnadsförslag, med torn och spetsbågiga fönster, uppvisat vid 1771 års syn, eventuellt identiskt med det som upprättades redan 1762 (osign, sannolikt utfört av A Törnberg); U å nybyggnad, samma som föregående men rundbågiga fönster (osign, VaLa); 1810 orgelfasad (P Schiörlin); 1896 renoveringsförslag (osign); 1897 orgelfasad (osign).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - N I Löfgren, vol 1. ATA; Interiörfoto från 1904. Kalmar läns museum; Foton från och med 1907. ATA..
(1993). Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2. Småland och Öland.. ISBN: .
(1983). Medeltida träkyrkor del I. ISBN: .
Hammarskiöld, H. (2001). Minnets stigar.. ISBN: .
Bucht, Eivor. (1992). Kyrkogårdens gröna kulturarv. ISBN: .
Hammarskiöld, Britt-Marie. (1985). Ett läns utveckling-Kulturminnesvårdsprogram för Kalmar län.. Etapp 1, Översikt. Kalmar 1985. ISBN: .
Rahmqvist, Sigurd. (1999). Det medeltida Sverige. Bd 4, Småland 4, Stockholm 1999. ISBN: .
Larsson, Lars-Olof. (1972). Växjö stift under 800 år. ISBN: .
Åberg, Göran. (1996). Sankt Sigfrids stift i historia och nutid,. ISBN: .
Erixon, Sigurd. (1958). Sveriges bebyggelse. Svensk statistisk topografisk uppslagsbok,
Landsbygden del III. ISBN: .
Petersson, Folke. (1977). Kyrkor i Torsås. ISBN: .
Petersson, Ove. Vaktmästare.
Svenska kyrkans hemsida. URL: www.svenskakyrkan.se
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin