Motivering (skydd): Saxemara ligger vid den blekingska kusten en knapp mil sydväst om Ronneby, vid kanten av en bördig dalgång och med ett skyddat läge i Saxemaraviken. Byn är ett gammalt fiske- och jordbrukssamhälle och den marina prägeln är ännu påtaglig, bland annat genom Saxemara båtvarv, ett träbåtsbyggeri som idag drivs i Blekinge museums regi. Aktivt jordbruk bedrivs på flera gårdar vilket gör sig påmint i kyrkans direkta närmiljö med åkermark i öster och norr. Väster om kyrkan finns skola och merparten av byns övriga bebyggelse som främst utgörs av villor från mitten av 1900-talet och senare. I översiktsplanen för Ronneby kommun ses Saxemara med sitt både kust- och stadsnära läge som en attraktiv ort som förväntas expandera i närtid.
Allt sedan 1860-talet då Ronneby församling anlade Bredåkra begravningsplats och ett där planerat kyrkobygge inte förverkligades pågick en debatt om församlingens behov av gudstjänstlokaler utanför Ronneby stad. 1894 uppfördes en kombinerad skolbyggnad och kapell i Möljeryd och tre år senare blev Kockums Jernverks tidigare utställningsbyggnad kapell i Kallinge. En växande befolkning medförde trots detta att diskussionen kring fler kyrkobyggnader fortsatte under det tidiga 1900-talet. Slutligen uppfördes parallellt tre distriktskyrkor i Kallinge, Bredåkra och Saxemara, samtliga efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum och färdigställda 1939. Den malmöfödde arkitekten, som familjenamnet till trots tidigare mest varit verksam i Stockholm, är utöver ett antal bostadsprojekt, däribland några radhus i Fredhäll som brukar betraktas som Sveriges första terrasshus, främst känd för att ha ritat ett 50-tal bensinstationer för Svenska BP.
Att tre kyrkor i samma församling och ritade av samma arkitekt uppförs samtidigt är sannolikt unikt i ett nationellt perspektiv, vilket tillsammans med det arkitektoniska släktskapet kyrkorna emellan gör dem konsthistoriskt intressanta. Kockum sägs ha hämtat inspiration till samtliga tre kyrkor i moderkyrkan Heliga Kors i Ronneby, något som gör sig mest påmint i Saxemaras och Bredåkras breda västtorn med sadeltak där likheterna med den medeltida förebilden är påtagliga. Samtidigt nämns vanligen och något oförklarligt nationalromantiken som arkitekturstil för kyrkorna. Det är i Bredåkra och Saxemara helt uppenbart romansk och gotisk kyrkobyggnadstradition som i ett modernistiskt utförande är utgångspunkten, även om nationalromantiska inslag förekommer och för Kallinge får betraktas som en mer korrekt beskrivning. Möjligen kan man också tala om en nationalromantisk ideologi, där en lekfull blandning av historiska stilar och formelement ger intryck av en lång byggnadshistoria. Exteriört framstår Saxemara och Bredåkra med sina långhus med fullbreda kor och symmetriskt placerade fönster närmast alludera på en 1800-talsombyggnad av en medeltida kyrka, där en salskyrka, om än med små proportioner, adderats till ett medeltida västtorn.
Ett gemensamt drag för de tre kyrkorna är användningen av olika typer av valvbågar. Vanligast förekommande är rund-, stick- och korgbågar men även parabelbågar och svagt spetsbågiga valvöppningar förekommer. Dessutom modifierar Kockum i flera fall rundbågeformen något så att den drar åt parabelbågen, exempelvis i Saxemaras triumfbåge. I förhållande till den allmänt vedertagna uppfattningen att Heliga Kors var en så central förebild för arkitekten är det värt att notera att moderkyrkans så karaktäristiska renässansinredning och -målerier på intet sätt avspeglar sig i Kockums kyrkor. Istället präglas hans kyrkorum av ett samspel mellan slätputsade vitkalkade murverk och valv samt snickerier och fast inredning i betsat trä. Funktionalismens genomslag samma decennium är uppenbart och tydliga paralleller kan dras till de restaureringsideologier som vid tiden kom till uttryck i exempelvis Eiler Græbes och Erik Lundbergs restaureringar av medeltida kyrkor. Inventarier och konstnärlig utsmyckning har i viss utsträckning historiserande drag men får generellt sägas vara tydligt präglade av samtida konstströmningar. Även här är Kockum ofta upphovsmannen, men han tog också hjälp av framstående konstnärer som Olle Hjortzberg, Tor Hörlin och Wilhelm Gieseke.
De tre kyrkorna präglas dessutom av att mycket små förändringar skett sedan tiden för uppförandet för drygt 80 år sedan och de välbevarade och sammanhållna helhetsmiljöerna utgör en bärande del i kyrkornas kulturhistoriska värde. Den mest påtagliga förändringen är att väntrum med wc tillkommit i vapenhusen på alla tre kyrkorna under 1970- eller 1980-talen, en förändring som i Saxemara och Kallinge föranlett att ytterdörrar till tidigare bårrum ersatts av fönster.
Karaktäristiskt för Saxemara kyrka är kyrkorummets brädade tredingstak med dekorativa svängda snedsträvor, ett nationalromantiskt inslag som för tankarna till en fornnordisk sal. Gestaltningen har också ansetts anspela på ett båtskrov, som en koppling till Saxemaras kustnära läge och båtbyggartradition, även om man kan fråga sig om en sådan metafor inte hade uppnåtts enklare och med större effekt genom ett för kyrkorum konventionellt tunnvalv. Oavsett hur innertakets utformning ska tolkas återfinns maritima kopplingar i takkronorna, som Kockum försett med dekorativa ankare, i votivskeppet Ester samt inte minst i Olle Hjortzbergs altartavla. Motivet alluderar på Jesus kallar lärjungar vid Genesarets sjö men scenen utspelar vid ett fiskeläge, exempelvis Saxemara, i slutet av 1930-talet.
Herbert Kockum stod även för ritningarna till Saxemara kyrkogård som invigdes 1941. Kyrkogården har en traditionell inramning av trädkrans, häckar och bogårdsmur. Ett intressant arkitektoniskt grepp är hur den nordvästra delen från huvudingången fram till kyrkans entré avgränsas gentemot övriga kyrkogården med gråstensmurar. Ytan är inte avsedd för gravsättning utan är istället tänkt att fungera som kyrkbacke eller kyrktorg. Den relativt sena tillkomsten gör att samtliga gravvårdar håller en lägre skala, vilket blev vanligt under 1930-talet. De norra och östra kvarteren har emellertid en något mer ålderdomlig gestaltning som ofta kommer till uttryck i mycket små vårdar. Kulturhistoriskt intresse tilldrar sig Alfred Södergrens familjegrav. Det var på Södergrens tidigare mark kyrkan uppfördes och han gravsattes vid invigningen av kyrkogården i augusti 1941, drygt 15 månader efter sin död. På den södra delen som togs i bruk i början av 1960-talet utmärker sig ett antal vårdar i vit marmor mot de övrigt relativt enhetliga gravvårdarna där flertalet är utförda i grå eller röd granit. Här representeras även mer sentida gravskick i form av minneslund och urngravplatser. Liksom på många andra kyrkogårdar i Blekinge lever traditionen med yrkestitlar kvar fram i nutid. Vid sidan av titlar med kopplingar till lantbruk eller sjönäring som speglar sockens historiska sociala strukturer syns därför även titlar som advokat, lagerchef och rörmontör.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Saxemara ligger vid den blekingska kusten en knapp mil sydväst om Ronneby, vid kanten av en bördig dalgång och med ett skyddat läge i Saxemaraviken. Byn är ett gammalt fiske- och jordbrukssamhälle och den marina prägeln är ännu påtaglig, bland annat genom Saxemara båtvarv, ett träbåtsbyggeri som idag drivs i Blekinge museums regi. Aktivt jordbruk bedrivs på flera gårdar, vilket också gör sig påmint i kyrkans direkta närmiljö med åkermark i öster och norr. Väster om kyrkan finns skola och merparten av byns övriga bebyggelse som främst utgörs av villor från mitten av 1900-talet och senare. I översiktsplanen för Ronneby kommun ses Saxemara med sitt både kust- och stadsnära läge som en attraktiv ort som förväntas expandera i närtid.
Kyrkogård
Saxemara kyrkogård ritades precis som kyrkan av Herbert Kockum och ska enligt kyrkans underhållsplan ha invigts 1940. Av hemmansägaren Alfred Södergrens gravsten som återfinns öster om kyrkan framgår det emellertid att han är gravsatt vid invigningen av kyrkogården 24 augusti 1941. Södergren, som var den som avsatt mark för kyrkans uppförande, lär ha fått församlingens löfte om att gravsättas i Saxemara när kyrkogården stod färdig trots att han avled redan i maj 1940 och därför först fick begravas i Bredåkra.
Vid en inventering 1957 för Sveriges kyrkor tycks kyrkogården haft samma utsträckning som idag, vilket också bör ha varit den ursprungliga, även om delen söder om kyrkan då ännu inte hade tagits i bruk. Kyrkogården omges av en ofullständig trädkrans av varierande ålder, häck i öster och söder samt av en kallmur av gråsten i norr och väster. Huvudingången återfinns i nordväst, där en pargrind och en enkelgrind i svart smide hänger låga och kraftiga vitputsade grindstolpar vars avtäckning i svart plåt kröns av små kors. Den andra ingången i sydvästra hörnet hade 1957 ännu två likadana grindstolpar, av vilka den södra idag är borta. Nordvästra delen av kyrkogården, från huvudingången fram till kyrkans entré, avgränsas gentemot övriga kyrkogården med gråstensmurar och är inte avsedd för gravsättning. Marken är till största del gräsbevuxen och bryts upp av grusade gångar utmed de fyra sidorna, en mittaxel i nord–sydlig sträckning samt några mer oregelbundet utlagda gångar i öst–västlig riktning. I kvarteren norr och öster om kyrkan som togs i bruk tidigast är påfallande många gravstenar mycket små och merparten placerade rakt i gräset relativt glest. I den södra delen, som bör ha tagits i bruk senast under tidigt 1960-tal, finns några få inslag av grusade gravplatser omgärdade av stenkanter, medan flera kvarter har gravplatser ordnade mot rygghäckar. En handfull gravstenar i vit marmor utmärker sig i förhållande till de övrigt relativt enhetliga gravvårdarna som vanligen är utförda i grå eller röd granit. I sydöstra kvarteret finns urngravplatser samt en minneslund ordnad kring en minnessten med inskription, en rund gräsad yta omgärdad av en grusad gång samt ljusbärare och sittbänkar.
Byggnader på kyrkogården
Öster om kyrkan finns en låg länga i rödmålad locklistpanel med flackt sadeltak avtäckt med enkupigt rött tegel. På fotografier av kyrkan från 1957 skymtar byggnaden i bakgrunden och är då försedd med en loggia, en bearbetad gestaltning som skulle kunna tyda på att byggnaden då hade en användning som bårhus eller liknande. Idag fungerar den som redskapsbod och wc. Loggian är borta men dess vitmålade kolonner är inflyttade till fasadlivet.
På fastigheten men strax sydväst om den ordnade kyrkogården ligger ett församlingshem som bör ha uppförts under 1900-talets sista decennier. Byggnaden utgörs av flera till varandra sammanfogade rektangulära byggnadskroppar. Fasaderna är klädda med ljusblå locklistpanel och de flacka sadeltaken med rött tvåkupigt tegel.
Källor och litteratur
Saxemara kyrka, Underhållsplan (2005-12-14), Ponnert Arkitekter AB, Degeberga/Lund. Uppdatering av vård- och underhållsplan, Saxemara kyrka, Rapport 2019:62, Ankdammen Konsult, Karlskrona. Svensson, B.O. Saxemara kyrka, Ronneby: Svenska kyrkan, 2011.
Tuulse, A. m.fl. Sveriges kyrkor - konsthistoriskt inventarium, Blekinge Band IV, Ronneby kyrkor, Stockholm: Generalstabens litografiska anstalts förlag, 1959.
Ullén, M. (red.). Blekinge – Landskapets kyrkor, Stockholm: Riksantikvarieämbetets förlag, 2002. Ronneby kommun. Bygga, bo och miljö. Översiktsplan: Ronneby 2035, förslag till översiktsplan till Ronneby kommun, Antagandehandling april 2018: https://www.ronneby.se/download/18.196cab7a1677d4be4f697c91/1544598874512/Liten_Ronneby2035_lagakraft_slutversion_tryck.pdf, hämtad 2020-05-09.
Riksantikvarieämbetet. Kulturmiljöbild: http://kmb.raa.se/cocoon/bild/kont773b28036f1f790457351753080e6b2e1f1c3f0f?form_name=showimage&form_action=back&offset=1, hämtad 2020-06-02.
https://app.raa.se/open/fornsok/, hämtad 2020-06-02.
Platsbesök 2020-04-20
Inventeringsår 2001
Saxemara kyrka är belägen i Saxemara samhälle. Den uppfördes 1937-39 efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum. Den vitputsade tegelkyrkan består av ett rektangulärt långhus med västtorn. Fasaderna är slätputsade och odekorerade. Långhuset har stickbågiga fönsteröppningar och täcks av ett tegelklätt sadeltak. Tornet, vilket karakteriseras av sina gavelrösten med medeltidsinspirerade blinderingar, har smala rundbågiga ljudgluggar och sadeltak. Huvudingången på tornets västsida markeras av en korgbågsformad nisch. I motsats till exteriören finns interiört en skarp gräns mellan långhus och kor. En inbyggd sakristia i norr, samt trapphus och djup fönsternisch i söder, skapar ett smalare kor, skilt från långhuset genom en enkel triumfbåge. Långhuset präglas av den öppna takkonstruktionen, i brunbetsat trä, med kraftiga tvärbjälkar och böjda strävor. Koret har ett ovanligt utformat, plant trätak med reliefmönster (fördjupade kors). Samtliga väggar är vitputsade. Den fasta inredningen är ritad av arkitekten.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin