Motivering (skydd): Katarina kyrka kan sägas vara den första centralkyrkan i landet, även om altare och predikstol inte fick den centrala placering i korsmitten som det ursprungligen var tänkt. Med sin höga kupol och exteriörens formspråk i övrigt, utgör den ett av landets främsta exempel på barockarkitektur. Dess läge, högt uppe på Södermalms höjder, gör den väl synlig i hela staden och den har varit ett riktmärke i århundraden. Katarina kyrka har också en viktig roll som fondbyggnad i 1600-talets rutnätsplan och som en del av södersiluetten, vilket gör den till en omistlig del av Stockholms stadsbild.
Kyrkogården med sina byggnader i form av gravkorslänga, kyrkskola och f d benhus samt äldre gravvårdar och gångsystem, ger ett ålderdomligt intryck. De många högvuxna träden, framförallt de åldriga kastanjerna, gör kyrkogården mycket lummig.
Katarina kyrka betraktas redan idag som ”ett betydande stycke modern restaureringshistoria”. (Arkitektur 1998, s 19) Efter den förödande branden 1990 rekonstruerades kupolen och exteriören i huvuddrag till det utseende den hade före branden. Också kyrkorummet fick bibehålla sin form, men gavs en i huvudsak ny inredning. Genom att använda samma traditionella material och byggnadstekniker som tidigare under århundradena, har det åstadkommits en byggnad och ett kyrkorum som, trots att det mesta är nybyggt, upplevs som både ålderdomligt och autentiskt.
Vid återuppbyggnaden togs ett helhetsgrepp när det gäller inredning, kulörer etc som tillsammans med enstaka inventarier som räddats undan branden skapar ett mäktigt rum. Nytillskotten har givits en utformning som knyter an till kyrkans äldre inredning och inventarier när det gäller kulör, ytskiktsbehandling m m, samtidigt som de tydligt är nya. Altaruppsatsen, dock med en modern altarskulptur, och orgeln har rekonstruerats med hänvisning till att just dessa har funnits i kyrkan genom flera sekler, ända sedan förra branden. Tillsammans bildar de en länk tillbaka till kyrkans långa historia.
Vid återuppbyggnaden har man närmat sig de la Vallées ursprungliga intentioner med en centralkyrkoplan genom att altaret har lyfts närmare korsmitten, strax väster om principalbågen. Det stora rummet flödar av ljus och präglas av en enorm rymd med det höga kupolvalvet.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön:
• kyrkan är som den första centralkyrkan i Sverige och en av våra främsta barockkyrkor mycket viktig i svensk arkitekturhistoria
• kyrkan som en viktig del av Södermalms siluett, väl synlig från alla väderstreck • samtliga inventarier som förskonats från branden 1990 då de är viktiga minnen från kyrkans äldsta historia • det helhetsgrepp som togs vid 1990-talets återuppbyggnad av kyrkorummet med de nytillskott i interiören som då gjordes såsom predikstol, centralaltare m m
• de traditionella material och byggnadstekniker som användes vid 1990-talets återuppbyggnad • kyrkogårdens ålderdomliga karaktär med sina rester av den gamla kyrkogårdsmuren, 1870-talets gjutjärnsstaket och de många höga träden som gör kyrkogården till en lummig oas
Inventeringsår (2005)
Kyrkan är en centralkyrka, formad som ett grekiskt kors med lika långa korsarmar. Över korsmitten reser sig ett med tureller försett kvadratiskt parti, som sedan övergår i ett åttkantigt torn kring vilket det finns en altan. Tornet kröns av en stor kupol med lanternin och spira.
I korsarmarnas inre hörn är fyra små paviljonger placerade. Huvudentrén är placerad i väster. Mot söder har kyrkan en souterrängvåning eftersom marken sluttar. Upp till den södra porten leder en bred trappa med två trapplopp, Karl XII:s trappa. Kyrkans stomme är av tegel. Kupolen har en timmerkonstruktion.
Fasaderna är putsade med väggytorna avfärgade i gult medan alla dekorativa detaljer av puts eller sandsten som listverk, hörnpelare, omfattningar m m är målade i en grå stenimiterande kulör. Sockeln är av gulrosa sandsten, mot söder även gråsten. Korsarmarna är försedda med frontoner och har valmade sadeltak. Dessa är liksom den stora kupolen och turellerna kopparklädda. Väggpartierna är till ganska stora delar uppbrutna av höga rundbågade gjutjärnsfönster, målade i grönt, medan hörnpaviljongerna har något mindre rektangulära och runda fönster. De stora träportarna i vardera korsarm är också grönmålade. Karl XII:s dubbeltrappa, med två trapplopp som förenas framför porten, är av sten med smidesräcke försett med inskriptioner samt kungens namnchiffer och årtalet 1715. På tamburen finns i alla fyra väderstreck svarta urtavlor med förgyllda romerska siffror. Ljudluckorna är plåtbeklädda och svartmålade. Kring lanterninen och den stora altanen i anslutning till tornet finns smidesstaket. Den stora kupolen är försedd med åtta stycken små s k oxögon. Turellerna och den centrala tornhuven är krönta med förgyllda klot och kors.
Genom två vindfång med gråmålade väggar och trätak och delvis glasade dörrar, det yttre dörrpartiet gråmålat och det inre stänkmålat, leds besökaren in i kyrkorummet under orgelläktaren. Ju längre in i rummet man kommer desto mer påtaglig blir dess enorma rymd. Takhöjden över korsmitten är cirka 27 meter och kupolvalvet har en diameter på närmare 23 meter. Kring kupolvalvets igensatta öppning, som är målad i himmelsblått, finns en stucklist med förgyllt lövverk och i mitten ett ur med en visare i form av en ängel, delvis rekonstruerat från tiden före branden. Väggar och valv är vitkalkade, golvet av rutlagd Ölandskalksten skiftar i grått och rött. Ett sextiotal äldre gravhällar är inlagda i golvet, framförallt i koret och korsmitten men även i korsarmarna. Åtta kvadratiska slutna bänkkvarter är placerade i väster, norr och söder varigenom en stor fri yta bildas i rummets mitt, under kupolvalvet. Bänkarna är invändigt målade i ljusgrått, utvändigt i en mörkare grå kulör med stänkmålning. Golven i bänkkvarteren är av obehandlat trä. Södra korsarmens två kvarter är vändbara mot söder vid nyttjande av ytan framför södra porten genom att bänkarnas ryggstöd är vändbara. Vid behov ställs lösa stolar in här. De stora träportarna mot norr och söder är gråmålade med stora svarta smidesbeslag. De höga fönstren är spröjsade och försedda med franskt munblåst klarglas.
I den östra korsarmen ligger koret, tre trappsteg högre än kyrkorummet i övrigt. På samma nivå, på ett med breda trappsteg försett parti, står det numera fristående altaret som givits en, jämfört med tidigare, mycket central placering i rummet, strax väster om principalbågen. Det är fastmurat med en utspringande altarskiva av svart kalksten. Sidorna är klädda med skivor av mässing som behandlats på olika sätt och på fram- och baksida har dekorerats med en stenbit från berget Sinai. Altaret står på en mattliknande inläggning av ljus ekebergsmarmor med en bård av små svarta och vita stenar. Längst i öster står altaruppsatsen, i grunddragen en kopia av den altaruppsats som tillkom efter 1723 års brand. Den är utformad som en triumfportal i barockens formspråk med höga marmoreringsmålade kolonner och bas och mycket förgylld dekor. På altartavlans plats finns emellertid en helt modern nonfigurativ installation, en Golgatascen utan Kristusgestalt, av bildhuggaren Liss Eriksson (1919-2000) och textilkonstnärinnan Kaisa Melanton (f 1920) från 2001 med titeln "Närvaro genom frånvaro". Hela altaruppsatsen stod klar 2004.
Söder om centralaltaret står dopfunten från 1912 som räddades vid den senaste branden. Den är av polerad kolmårdsmarmor med dekor i form av bl a kerubhuvuden och står, liksom altaret, på en mattliknande inläggning av ljus marmor. Predikstolen har fått samma placering som före branden, norr om det nya centralaltaret, men är vidare och lägre än den gamla predikstolen. Den är försedd med en fristående liten trappa, saknar ljudtak och är av trä som marmoreringsmålats i grönt, anslutande till den äldre dopfunten. Predikstolen är, liksom altaret och övrig ny inredning, ritad av arkitekten Ove Hidemark. I södra delen av koret finns det på avsatser i kalksten fasta körgradänger med fronter, marmoreringsmålade som bänkkvarteren. En ambo av smide kan flyttas till önskad plats i rummet.
Den stora huvudorgeln på läktaren i väster har en fasad som är en rekonstruktion av den gamla, ritad av Jean Eric Rehn 1763. Dagens orgel är byggd av den holländska orgelbyggarfirman J L van den Heuvel-Orgelbouw i Dordrecht och har 62 stämmor. Den invigdes år 2000. Barriären är marmoreringsmålad i grönt med balusterdockor och liksom orgelfasaden med förgylld dekor. Läktaren bärs upp av fyra marmoreringsmålade kolonner.
Hela den norra korsarmen ligger något högre än kyrkorummet i övrigt. I dess västra del har ett litet kapell inretts med altare och en väggtextil, "I detta tecken", utförd av Gerd Allert 1995. Golvet är mönsterlagt som en matta i rött tegel och blått kakel. I den västra korsarmen finns intill huvudentrén en receptionsdisk och garderob för besökare. Mot västväggen står en kyrkbänk från tiden före branden 1990. Här står även en ljusbärare.
I korsmitten hänger en stor barockkrona i mässing. De norra och södra korsarmarna är också försedda med ljuskronor i mässing, dock något mindre, medan körläktarens ljuskrona är av silver. Belysningen i övrigt utgörs av äldre vägglampetter, bl a trearmade av mässing.
Sakristian ligger i den nordöstra hörnpaviljongen. Det obehandlade trägolvet är kvar sedan tiden före branden 1990. Ovanför sakristian finns skrudkammaren med en flat kakelugn melerad i blåvitt samt förvaring för textilier m m. I den sydvästra hörnpaviljongen är ett s k förberedelserum inrymt med bl a ett marmoreringsmålat altare. I rummets valv finns bevarat dekormåleri i form av bladverk från 1890-talets renovering.
I samband med 1990-talets rekonstruktion har genom sprängningsarbeten en källare skapats under kyrkorummets västra del. Väggar och valv är här byggda av rött tegel som står oputsat med inslag av blått kakel och blåmålade snickerier. Här finns övnings- och omklädningslokaler för kyrkans körer, kafé, pentry, förråd m m.
Övriga inventarier
Bland de inventarier som räddades vid den senaste branden kan nämnas så gott som allt kyrksilver, alla skrudar, ett antal kollektkistor samt ett mindre medeltida krucifix, som hänger norr om predikstolen. Ett nytt altarsilver har emellertid specialtillverkats för det nya altaret av Sebastian Schildt liksom altarduken av Kerstin Molander. Nattvardssilver och ljusstakar från 1600-talet är förvarade i en glasmonter intill sakristian. På ett postament i den norra korsarmen är en femarmad kandelaber av förgyllt trä, ritad av arkitekten C G Blom Carlsson 1841, placerad. Den stod ursprungligen tillsammans med en identisk kandelaber på korskrankets mittpelare. Bland bevarade äldre textilier kan bland annat mässhakar från 1600-talet och tidigt 1800-tal nämnas samt en del yngre, t ex mässhakar gjorda av Licium på 1940-talet. I den södra korsarmen hänger ett stilleben, en oljemålning från 1600-talet, intill den pelare där arkitekten Jean de la Vallée ligger begravd sedan 1696. I den norra hänger en annan oljemålning med motivet Skattepenningen, en kopia av en utländsk 1600-talskonstnär.
Påpekas kan att i den mittersta fönstervalvbågen bakom orgeln finns rester av dekormålningen från 1894, som inte målades över vid 1950-talets restaurering och som klarade sig vid eldsvådan 1990. Den hade sin ursprungliga plats i fönstersmygen bakom altaruppsatsen i öster men flyttades efter branden till sin nuvarande plats.
Kyrkans fyra klockor göts 1991 och 1992 av M & E Ohlssons klockgjuteri i Ystad. De är alla rekonstruktioner av dem som förstördes vid branden varvid godset från originalklockorna delvis återanvändes. Storklockans kläpp är densamma som i klockan från 1724.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.
Fasadkulör (2005): Gul
Byggnadsdel (2005): Korsarm, Kor - Öster, Sakristia
Inventeringsår 2016
Katarina kyrka uppfördes under åren 1656–95 enligt arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Redan grundläggningsåret 1656 hölls, under ett provisoriskt tak, den första gudstjänsten, men kyrkan stod inte färdig förrän nästan fyrtio år senare.
Jean de la Vallée (1620–96) var en av de ledande arkitekterna i Sverige under 1600-talets andra hälft. Utöver Katarina kyrka har han i Stockholm bl a stått för ritningarna till Hedvig Eleonora kyrka som började byggas 1669. Bland hans profana byggnadsverk finns en rad palats i Stockholm som t ex Bondeska palatset, numera Högsta Domstolen, och Axel Oxenstiernas palats i Storkyrkobrinken. Han fullbordade också sin fader Simon de la Vallées stora verk Riddarhuset åren 1656–74. Vid tiden för Katarina kyrkas uppförande var han även involverad i den stora ombyggnaden av Stockholms slott. Rekonstruktionen efter den senaste branden 1990 har arkitekten Ove Hidemark (f 1931) stått för.
Kyrkan är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Den är belägen på Katarinaberget, ett område av riksintresse för kulturmiljövård
Stockholms invånarantal fyrdubblades under 1600-talets första sextio år och var på 1660-talet 40 000. Många av de nya stockholmarna slog sig ned på Södermalm, som då utgjorde endast en församling, Maria Magdalena församling. 1654 delades församlingen i två och Katarina församling kom till, uppkallad efter den regerande kungen Karl X Gustavs mor.
Kyrkan kom att uppföras på den plats där det redan fanns en kyrkogård och ett kapell, Sturekapellet, som uppförts på 1580-talet. Detta låg i sin tur strax öster om det s k Helga Kors kapell som också legat här, sannolikt sedan 1330-talet men som raserats i början av 1500-talet.
Arkitekten Jean de la Vallée fick uppdraget att rita kyrkan. Virke och tegel från Sturekapellet återanvändes. Bygget avbröts vid flera tillfällen p g a konflikter inom församlingen och ekonomiska problem. Först 1695, då predikstolen invigdes, kan kyrkan anses färdig. Vissa inredningsarbeten kvarstod dock fortfarande.
Enligt de la Vallées ursprungliga ritningar till denna landets allra första centralkyrka skulle altaret och predikstolen placeras i korsmitten. Församlingen var emellertid mycket skeptisk. Därför placerades altaret till slut på traditionellt sätt i öster och predikstolen nordost om korsmitten. Katarina kyrka blev därmed inte riktigt den centralkyrka som den var tänkt som.
1723 eldhärjades kyrkan svårt och bebyggelsen i norra och nordöstra delen av församlingen ödelades. Kyrkans murar stod dock kvar och valven hade klarat sig tämligen väl medan torn, takstolar och all inredning blev lågornas rov. Återuppbyggnadsarbetena påbörjades genast och arkitekten Göran Josua Adelcrantz (1668–1739) anlitades för uppdraget.
Kyrkan försågs nu med en väldig kupol och med en betydligt högre tornuppbyggnad än tidigare. Altaruppsatsen och predikstolen tillkom 1734 respektive 1753, utförda enligt ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz (1716–96), son till G J Adelcrantz. Eftersom ritningen till altaruppsatsen är signerad 1732 av den då endast sextonårige C F Adelcrantz anses det för troligt att fadern är den egentliga upphovsmannen. Orgelfasaden fullbordades efter Jean Eric Rehns ritningar 1763.
På 1820-talet genomfördes en inre renovering under C C Gjörwells ledning och på 1890-talet fick kyrkorummet bl a nya bänkar, ritade av arkitekten Carl Möller och dekormålning på väggar och valv av Agi Lindegren. 1952–54 renoverades kyrkan återigen, varvid bl a Lindegrens målningar målades över. Arkitekt var då Erik Fant.
1990 brann kyrkan på nytt. Det mäktiga kupolvalvet störtade in, endast murarna stod kvar och all inredning förstördes. En hel del av inventarierna kunde räddas vid branden. Diskussioner i massmedia och ett stort folkligt engagemang drev fram beslutet att rekonstruera kyrkan, åtminstone exteriört. Arkitekten Ove Hidemark (f 1931) fick uppdraget att leda återuppbyggnadsarbetet. Utvändigt rekonstruerades kyrkan till i princip det utseende den hade precis före branden. Kyrkorummet däremot fick en ny inredning, förutom att altaruppsats och orgelfasad rekonstruerades i stora drag. Vid återuppbyggnaden skapades här en byggnadshytta med syftet att återerövra kunskapen om de traditionella material och byggnadstekniker som gick förlorade vid branden. 1995 återinvigdes Katarina kyrka.
År 1656-1664 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor, sakristia, korsarmar.
Arkitekt: Jean de la Vallée
År 1695 Invigning
Kyrkan invigs i och med att predikstolen blir färdig.
År 1734 Fast inredning - altaruppsats
Arkitekt: Carl Fredrik Adelcrantz
Arkitekt: Göran Josuae Adelcrantz
År 1735 Specifika inventarier - altartavla
År 1741 Ändring - ombyggnad, port
Ändring - ombyggnad, port - Västra portalen uppförs .
Konstnär - Bildhuggare: Olof Fristedt
År 1753 Fast inredning - predikstol
Arkitekt: Carl Fredrik Adelcrantz
År 1763 Fast inredning - orgel, orgelfasad
Arkitekt: Jean Eric Rehn
År 1784 Underhåll - Omputsning, exteriör
Kyrkans fasader som tidigare varit rödmålade med vita inslag avfärgas i gult med grå inslag.
År 1862 Teknisk installation
Gasbelysning införs.
År 1891-1892 Fast inredning - bänkinredning
Nya öppna bänkar.
Arkitekt: Carl Möller
År 1891-1892 Arkitekturbunden utsmyckning - måleri, interiör
Dekormålning på väggar och valv.
Arkitekt: Agi Lindegren
År 1906 Teknisk installation - el
Kyrkan får elektrisk belysning.
År 1908 Specifika inventarier - altartavla
Den gamla altartavlan från 1735 byts ut till en altargrupp i relief, ritad av Agi Lindegren.
Arkitekt: Agi Lindegren
År 1912 Specifika inventarier - dopfunt
Ny dopfunt.
Arkitekt: Konrad Elméus
År 1927 Arkitekturbunden utsmyckning - skulptur, exteriör
I södra portalen sätts en kopia av det överstycke som tidigare satt i den nedre östra portalen. Originalet var skänkt av bryggareåldermannen Olof Ström, därav spegelmonogrammet.
År 1952 Fast inredning - bänkinredning
Ny bänkinredning.
Arkitekt: Erik Fant
År 1985-1987 Underhåll - takomläggning
Nytt koppartak.
År 1985-1987 Underhåll - Omputsning, exteriör
Fasadrenovering
År 1995 Återinvigning
År 2000 Fast inredning - orgel
Den nya orgeln, byggd av J L van den Heuvel-Orgelbouw i Dordrecht med rekonstruerad fasad från 1763, invigs.
Orgelbyggare: J L van der Heuvel-Orgelbouw i Dordrecht
År 2004 Fast inredning - altaruppsats
Lindhagen, Suzanne. (2008). Katarina kyrka. Katarina Kyrka, Kyrkokarakterisering år 2005 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin