Motivering (skydd): Katarina kyrka kan sägas vara den första centralkyrkan i landet även om altare och predikstol ej fick den centrala placering i korsmitten som det ursprungligen var tänkt. Med sin höga kupol och exteriörens formspråk i övrigt utgör den ett av landets främsta exempel på barockarkitektur. Dess läge i staden, högt uppe på Södermalms höjder, gör den väl synlig i hela staden. I århundraden har den varit ett riktmärke i staden. Katarina kyrka har också en viktig roll som fondbyggnad i 1600-talets rutnätsplan och som en del av södersiluetten, vilket gör den till en omistlig del av Stockholms stadsbild. Kyrkogården med sina byggnader i form av gravkorslänga, kyrkskola och f d benhus samt äldre gravvårdar och gångsystem ger ett ålderdomligt intryck. De många högvuxna träden, framförallt de åldriga kastanjerna, gör kyrkogården mycket lummig.
Katarina kyrka betraktas redan idag som "ett betydande stycke modern restaureringshistoria". (Arkitektur 1998, s 19.) Efter den förödande branden 1990 rekonstruerades kupolen och exteriören i huvuddrag till det utseende den hade före branden. Också kyrkorummet fick bibehålla sin form men gavs en i huvudsak ny inredning. Genom att använda samma traditionella material och byggnadstekniker som tidigare under århundradena har det åstadkommits en byggnad och ett kyrkorum som, trots att det mesta är nybyggt, upplevs som både ålderdomligt och autentiskt. Vid återuppbyggnaden togs ett helhetsgrepp när det gäller inredning, kulörer etc som tillsammans med enstaka inventarier som räddats undan branden skapar ett mäktigt rum. Nytillskotten har givits en utformning som knyter an till kyrkans äldre inredning och inventarier vad beträffar kulör, ytskiktsbehandling m m samtidigt som de tydligt är nya. Altaruppsatsen, dock med en modern altarskulptur, och orgeln har rekonstruerats med hänvisning till att just dessa har funnits i kyrkan genom flera sekler, ända sedan förra branden. Tillsammans bildar de en länk tillbaka till kyrkans långa historia. Vid återuppbyggnaden har man närmat sig de la Vallées ursprungliga intentioner med en centralkyrkoplan genom att altaret har lyfts närmare korsmitten, strax väster om principalbågen. Det stora rummet flödar av ljus och präglas av en enorm rymd med det höga kupolvalvet.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: " kyrkan är som den första centralkyrkan i Sverige och en av våra främsta barockkyrkor mycket viktig i svensk arkitekturhistoria
" kyrkan som en viktig del av Södermalms siluett, väl synlig från alla väderstreck " samtliga inventarier som förskonats från branden 1990 då de är viktiga minnen från kyrkans äldsta historia " det helhetsgrepp som togs vid 1990-talets återuppbyggnad av kyrkorummet med de nytillskott i interiören som då gjordes såsom predikstol, centralaltare m m
" de traditionella material och byggnadstekniker som användes vid 1990-talets återuppbyggnad " kyrkogårdens ålderdomliga karaktär med sina rester av den gamla kyrkogårdsmuren, 1870-talets gjutjärnsstaket och de många höga träden som gör kyrkogården till en lummig oas.
Inventeringsår (1998)
Se ovan: Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2005)
Omgivningen
Katarina kyrka ligger i den nordöstra delen av Södermalm på den höga, av naturen formade förkastningsbranten, som just efter kyrkan fått namnet Katarinaberget. Den låga 1700-talsbebyggelsen kring kyrkogården, som t ex Rutenbeckska gården i öster och Sifwertska kasernen i söder, bildar tillsammans med kyrkan en unik miljö. Väster om kyrkogården ligger den f d Katarina Västra skola, uppförd av Katarina församling 1856, då som Katarina lägre elementarläroverk. Här finns även några bostadshus från 1914-15 med tidstypiska nationalromantiska drag, uppförda i rött tegel. I söder gränsar Katarina Norra folkskola, ett s k folkskolepalats från 1890-talet, samt Katarina brandstation.
Kyrkomiljön
Kyrkan är belägen i den norra delen av en helt kvadratisk kyrkogård, som haft samma omfattning - ca 160 x 160 m - och form sedan kyrkan byggdes. Den är kringgärdad av ett smidesstaket från 1879, tillverkad på Köpings mekaniska verkstad efter ritningar av ingenjören H A Atterberg. I nordväst och i söder är delar av kyrkogårdsmuren från 1600-talet bevarad. I det nordvästra hörnet ligger en 2½ våningar hög putsad byggnad, uppförd som kyrkskola 1657 och nyttjad som skola fram till på 1850-talet. Den var ursprungligen endast en våning hög men byggdes till och på med en våning på mitten av 1700-talet. På 1820-talet fick byggnaden i princip sin nuvarande volym och form med putsad fasad i gult och svart brutet plåttak. Interiören är helt ombyggd och nyttjas idag huvudsakligen som bostäder. I väster, mot Katarina Västra Kyrkogata, avgränsas kyrkogården av en gravkorslänga, uppförd med början 1711 och in på 1800-talet. Den långsmala byggnaden är putsad och avfärgad i gult, försedd med sandstensdetaljer och plåttak. De olika gravkoren har individuellt utformade portar och inskriptionstavlor. I nordväst och söder finns två av kyrkogårdens ursprungligen sju portaler, uppförda 1741 resp 1711. Båda är putsade, den senare försedd med smitt överstycke med förgyllt namnchiffer. Intill den södra ligger material- och redskapsboden, putsad och avfärgad i gult med plåttak. Den fungerade ursprungligen som ett ben- och bårhus, uppfört 1711 men sedermera ombyggt och förändrat, bl a på 1800-talet.
Gångsystemet härrör i stort från 1700-talet. Gångarna är idag i huvudsak asfalterade medan marken framför huvudentrén är belagd med smågatsten. På kyrkogården växer ett stort antal mycket höga träd av skilda arter, framförallt många kastanjer, lindar och lönnar. En del av träden är planterade som alléer, som kantar gångarna. På framförallt norra delen av kyrkogården finns ett stort antal äldre gravvårdar, många med smidda järnstaket. I söder finns gravkvarter med gravar från modern tid. Mellan gravarna breder gräsmattor ut sig. Söder om den östra korsarmen står det s k Sten Sturemonumentet och i öster står en minnessten över arkitekten C F Adelcrantz, rest 1935. I kyrkogårdens sydvästra hörn ligger sedan tidigt 1990-tal en minneslund med en fontän, försedd med en skulptur med titeln Hymn i Guds hand av skulptören B Berggren-Askenström. Intill den s k Karl XII:s trappa har placerats en av de gamla kyrkklockorna från1723, räddad vid branden 1990.
Kyrkobyggnaden
Kyrkan är en centralkyrka, formad som ett grekiskt kors med lika långa korsarmar. Över korsmitten reser sig ett med tureller försett kvadratiskt parti, som sedan övergår i ett åttkantigt torn kring vilket det finns en altan. Tornet kröns av en stor kupol med lanternin och spira. I korsarmarnas inre hörn är fyra små paviljonger placerade. Huvudentrén är placerad i väster. Mot söder har kyrkan en souterrängvåning eftersom marken sluttar. Upp till den södra porten leder en bred trappa med två trapplopp, Karl XII:s trappa. Kyrkans stomme är av tegel. Kupolen har en timmerkonstruktion.
Inventeringsår (2005)
Omgivningen
Katarina kyrka ligger i den nordöstra delen av Södermalm på den höga, av naturen formade förkastningsbranten, som just efter kyrkan fått namnet Katarinaberget. Den låga 1700-talsbebyggelsen kring kyrkogården, som t ex Rutenbeckska gården i öster och Sifwertska kasernen i söder, bildar tillsammans med kyrkan en unik miljö. Väster om kyrkogården ligger den f d Katarina Västra skola, uppförd av Katarina församling 1856, då som Katarina lägre elementarläroverk. Här finns även några bostadshus från 1914-15 med tidstypiska nationalromantiska drag, uppförda i rött tegel. I söder gränsar Katarina Norra folkskola, ett s k folkskolepalats från 1890-talet, samt Katarina brandstation.
Anläggningen
Kyrkan är belägen i den norra delen av en helt kvadratisk kyrkogård, som haft samma omfattning - ca 160 x 160 m - och form sedan kyrkan byggdes. Den är kringgärdad av ett smidesstaket från 1879, tillverkad på Köpings mekaniska verkstad efter ritningar av ingenjören H A Atterberg. I nordväst och i söder är delar av kyrkogårdsmuren från 1600-talet bevarad. I det nordvästra hörnet ligger en 2½ våningar hög putsad byggnad, uppförd som kyrkskola 1657 och nyttjad som skola fram till på 1850-talet. Den var ursprungligen endast en våning hög men byggdes till och på med en våning på mitten av 1700-talet. På 1820-talet fick byggnaden i princip sin nuvarande volym och form med putsad fasad i gult och svart brutet plåttak. Interiören är helt ombyggd och nyttjas idag huvudsakligen som bostäder. I väster, mot Katarina Västra Kyrkogata, avgränsas kyrkogården av en gravkorslänga, uppförd med början 1711 och in på 1800-talet. Den långsmala byggnaden är putsad och avfärgad i gult, försedd med sandstensdetaljer och plåttak. De olika gravkoren har individuellt utformade portar och inskriptionstavlor. I nordväst och söder finns två av kyrkogårdens ursprungligen sju portaler, uppförda 1741 resp 1711. Båda är putsade, den senare försedd med smitt överstycke med förgyllt namnchiffer. Intill den södra ligger material- och redskapsboden, putsad och avfärgad i gult med plåttak. Den fungerade ursprungligen som ett ben- och bårhus, uppfört 1711 men sedermera ombyggt och förändrat, bl a på 1800-talet.
Gångsystemet härrör i stort från 1700-talet. Gångarna är idag i huvudsak asfalterade medan marken framför huvudentrén är belagd med smågatsten. På kyrkogården växer ett stort antal mycket höga träd av skilda arter, framförallt många kastanjer, lindar och lönnar. En del av träden är planterade som alléer, som kantar gångarna. På framförallt norra delen av kyrkogården finns ett stort antal äldre gravvårdar, många med smidda järnstaket. I söder finns gravkvarter med gravar från modern tid. Mellan gravarna breder gräsmattor ut sig. Söder om den östra korsarmen står det s k Sten Sturemonumentet och i öster står en minnessten över arkitekten C F Adelcrantz, rest 1935. I kyrkogårdens sydvästra hörn ligger sedan tidigt 1990-tal en minneslund med en fontän, försedd med en skulptur med titeln Hymn i Guds hand av skulptören B Berggren-Askenström. Intill den s k Karl XII:s trappa har placerats en av de gamla kyrkklockorna från1723, räddad vid branden 1990.
Kyrkobyggnaden
Kyrkan är en centralkyrka, formad som ett grekiskt kors med lika långa korsarmar. Över korsmitten reser sig ett med tureller försett kvadratiskt parti, som sedan övergår i ett åttkantigt torn kring vilket det finns en altan. Tornet kröns av en stor kupol med lanternin och spira. I korsarmarnas inre hörn är fyra små paviljonger placerade. Huvudentrén är placerad i väster. Mot söder har kyrkan en souterrängvåning eftersom marken sluttar. Upp till den södra porten leder en bred trappa med två trapplopp, Karl XII:s trappa. Kyrkans stomme är av tegel. Kupolen har en timmerkonstruktion.
Inventeringsår 2002
HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS STADSMUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT.
Katarina kyrka uppfördes under åren 1656-95 enligt arkitekten Jean de la Vallées ritningar. Redan grundläggningsåret 1656 hölls, under ett provisoriskt tak, den första gudstjänsten men kyrkan stod således inte färdig förrän nästan fyrtio år senare. Jean de la Vallée (1620-96) var en av de ledande arkitekterna i Sverige under 1600-talets andra hälft. Utöver Katarina kyrka har han i Stockholm bl a stått för ritningarna till Hedvig Eleonora kyrka som började byggas 1669. Bland hans profana byggnadsverk finns en rad palats i Stockholm som t ex Bondeska palatset, numera Högsta Domstolen, och Axel Oxenstiernas palats i Storkyrkobrinken. Han fullbordade också sin fader Simon de la Vallées stora verk Riddarhuset åren 1656-74. Vid tiden för Katarina kyrkas uppförande var han även involverad i den stora ombyggnaden av Stockholms slott. Rekonstruktionen efter den senaste branden 1990 har arkitekten Ove Hidemark (f 1931) stått för.
Stockholms invånarantal fyrdubblades under 1600-talets första sextio år och var på 1660-talet 40 000. Många av de nya stockholmarna slog sig ned på Södermalm, som då utgjorde endast en församling, Maria Magdalena församling. 1654 delades församlingen i två och Katarina församling kom till, uppkallad efter den regerande kungen Karl X Gustavs mor. Kyrkan kom att uppföras på den plats där det redan fanns en kyrkogård och ett kapell, Sturekapellet, som uppförts på 1580-talet. Detta låg i sin tur strax öster om det s k Helga Kors kapell som också legat här, sannolikt sedan 1330-talet men som raserats i början av 1500-talet. Arkitekten Jean de la Vallée fick uppdraget att rita kyrkan. Virke och tegel från Sturekapellet återanvändes. Bygget avbröts vid flera tillfällen p g a konflikter inom församlingen och ekonomiska problem. Först 1695, då predikstolen invigdes, kan kyrkan anses färdig. Vissa inredningsarbeten kvarstod dock fortfarande. Enligt de la Vallées ursprungliga ritningar till denna landets allra första centralkyrka skulle altaret och predikstolen placeras i korsmitten. Församlingen var emellertid mycket skeptisk därtill varför altaret till slut placerades på traditionellt sätt i öster och predikstolen norr därom. Katarina kyrka blev därmed inte riktigt den centralkyrka som den var tänkt som.
1723 eldhärjades kyrkan svårt och bebyggelsen i norra och nordöstra delen av församlingen ödelades. Kyrkans murar stod dock kvar och valven hade klarat sig tämligen väl medan torn, takstolar och all inredning blev lågornas rov. Återuppbyggnadsarbetena påbörjades genast och arkitekten Göran Josua Adelcrantz (1668-1739) anlitades för uppdraget. Kyrkan försågs nu med en betydligt högre tornuppbyggnad än tidigare med en väldig kupol. Altaruppsatsen och predikstolen tillkom 1734 resp 1753 utförda enligt ritningar av Carl Fredrik Adelcrantz (1716-96), son till G J Adelcrantz. Eftersom ritningen till altaruppsatsen är signerad 1732 av den då endast sextonårige C F Adelcrantz anses det för troligt att fadern är den egentliga upphovsmannen. Orgelfasaden fullbordades efter Jean Eric Rehns ritningar 1763. På 1820-talet genomfördes en inre renovering under C C Gjörwells ledning och på 1890-talet fick kyrkorummet bl a nya bänkar ritade av arkitekten Carl Möller och dekormålning på väggar och valv av Agi Lindegren. 1952-54 renoverades kyrkan återigen, varvid bl a Lindegrens målningar målades över. Arkitekt var då Erik Fant.
1990 brann kyrkan på nytt. Det mäktiga kupolvalvet störtade in, endast murarna stod kvar och all inredning förstördes. En hel del av inventarierna kunde räddas vid branden. Diskussioner i massmedia och ett stort folkligt engagemang drev fram beslutet att rekonstruera kyrkan, åtminstone exteriört. Arkitekten Ove Hidemark (f 1931) fick uppdraget att leda återuppbyggnadsarbetet. Utvändigt rekonstruerades kyrkan till i princip det utseende den hade precis före branden. Kyrkorummet däremot fick en ny inredning förutom att altaruppsats och orgelfasad rekonstruerades i stora drag. Vid återuppbyggnaden skapades här en byggnadshytta med syftet att återerövra kunskapen om de traditionella material och byggnadstekniker som gick förlorade vid branden. 1995 återinvigdes Katarina kyrka.
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
SSM Stockholms stadsmuseums arkiv
Uppgifter från församlingen
Altaruppsatsen i Katarina Kyrka, broschyr 2004
Axel-Nilsson, G, och Nordberg, T O:son, Katarina kyrka, Sveriges kyrkor, band VII häfte 2, Stockholm 1944 Bellberg, L m fl, Katarina kyrka: återuppbyggnaden 1990-1995, Stockholm1995 Hidemark, O, Katarina kyrka Stockholm, Arkitektur nr 5 1998
Mårtelius, J, Du gamla, du nya, Arkitektur nr 5 1998.
Nilsson, C, Kyrkguiden, Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 2001. Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.
Katarina kyrka, landets första centralkyrka, har ett dominerande läge på Södermalm. Kyrkan har haft två föregångare: Helgakors kapell, medeltida träkapell raserat under unionstidens strider, och Sturekapellet, uppfört på initiativ av Johan III och rivet i samband med uppförandet av den nya kyrkan. Kyrkobygget föranleddes av Söders församlingsdelning 1654. Kyrkan, som är uppförd i tegel, har grekisk korsplan och oktogonalt centraltorn krönt av en kupol med lanternin. Hörnpaviljonger, rymmande bl.a. sakristia, är uppförda i korsvinklarna. Tornet flankeras av fyra lanterninkrönta, oktogonala hörntureller. Den gulputsade exteriören är utförd i klassiserande stil, och fasaderna pryds av pilastrar och listverk i gråvitt. Det öppna kyrkorummet får ljus från stora rundbågsfönster. Mittkvadraten täcks av ett kupolvalv, korsarmarnas valv är stjärnformade. Valv och väggar är vitkalkade. Kyrkans uppförande påbörjades 1656 efter Jean de la Vallées ritningar. 1664 var murarna och taklaget över korsarmarna fullbordade. Tornet, en lägre kupol än nuvarande, påbörjades inte förrän 1670. Då hade arbetena varit avstannade under fem år på grund av ekonomiska svårigheter. Träkupolen färdigställdes, och korsmittens tegelvalv murades år 1675. Under slutet av 1680-talet valvslogs korsarmarna. Då kyrkan inreddes övergavs J. de la Vallées planer för ett konsekvent utfört centralkyrkorum, och altaret placerades i östra korsarmen. Vid en stor brand 1723 förstördes taken, kupolen och inredningen. Väggar och valv klarade sig. Återställningsarbetet leddes av Göran Josuæ Adelcrantz, som också ritade det nya, högre, oktogonala tornet. Exteriören fick sin gula färg vid Carl Fredrik Adelcrantz yttre restaurering 1784. Under början av 1800-talet restaurerades kyrkan av Carl Christoffer Gjörwell. Vid restaureringen 1891-92 dekorerades väggar och valv efter förslag av Agi Lindegren. Kyrkorummet återfick sina vitkalkade väggar vid Erik Fants restaurering på 1950-talet. 1990 drabbades kyrkan åter av en eldsvåda, och Jean de la Vallées murar, utom kupolvalvet, klarade sig även denna gång. Inredningen, tornet och taken totalförstördes däremot. Ove Hidemark ledde återuppbyggnadsarbetet, som i princip innebar ett återskapande av barockkyrkan som den såg ut före branden.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1997
Inventeringsår 2016
Stockholms invånarantal fyrdubblades under 1600-talets första sextio år och var på 1660-talet 40 000. Många av de nya stockholmarna slog sig ned på Södermalm, som då utgjorde endast en församling, Maria Magdalena församling. 1654 delades församlingen i två och Katarina församling kom till, uppkallad efter den regerande kungen Karl X Gustavs mor.
Kyrkan kom att uppföras på den plats där det redan fanns en kyrkogård och ett kapell, Sturekapellet, som uppförts på 1580-talet. Detta låg i sin tur strax öster om det s k Helga Kors kapell som också legat här, sannolikt sedan 1330-talet men som raserats i början av 1500-talet.
Arkitekten Jean de la Vallée fick uppdraget att rita kyrkan. Virke och tegel från Sturekapellet återanvändes. Bygget avbröts vid flera tillfällen p g a konflikter inom församlingen och ekonomiska problem. Först 1695, då predikstolen invigdes, kan kyrkan anses färdig. Vissa inredningsarbeten kvarstod dock fortfarande.
Enligt de la Vallées ursprungliga ritningar till denna landets allra första centralkyrka skulle altaret och predikstolen placeras i korsmitten. Församlingen var emellertid mycket skeptisk. Därför placerades altaret till slut på traditionellt sätt i öster och predikstolen nordost om korsmitten. Katarina kyrka blev därmed inte riktigt den centralkyrka som den var tänkt som.
För mer historik rörande kyrkobyggnaden se kyrkan/kyrkobyggnaden
År 1658 Nyanläggning - Begravningsplats
Nyanläggning - Begravningsplats - Kyrkogården stakas ut.
År 1695 Invigning
Kyrkan invigs i och med att predikstolen blir färdig.
År 1710 Ändring - Park/Trädgård
De första träden planteras på kyrkogården.
År 1711-1712 Nybyggnad
Nybyggnad - Södra portalen och bår- och benhuset intill denna uppförs och framöver, in på 1800-talet, uppförs gravkoren längs den västra delen av kyrkogården.
År 1712-1716 Nyanläggning - Väg
Karl XII:s trappa uppförs.
År 1723 Brand - Delvis förstörd
Stor eldsvåda och stora delar av kyrkan förstörs liksom kyrkogårdsmuren
och portaler och hela trädbeståndet går förlorat. Återuppbyggnadsarbetet
påbörjas omedelbart, lett av arkitekten G J Adelcrantz.
Istället för de la Vallées mindre torn fick kyrkan nu en hög kupol och
inredningen blir helt ny.
År 1779-1780 Plantering - Nyplantering av träd och buskar
Reglering av kyrkogården och nyplantering av träd, bl a en mängd kastanjer och allén i öst-västlig riktning. Nyplantering av träd har därefter skett allt eftersom.
År 1990 Nyanläggning - Minneslund
Beslut att anlägga en minneslund på kyrkogården.
Lindhagen, Suzanne. (2008). Katarina kyrka. Katarina Kyrka, Kyrkokarakterisering år 2005 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin