Motivering (skydd): Sedan kyrkan uppfördes under tidig medeltid har många om- och tillbyggnader utförts, vilket gett många årsringar. Kyrkans typiska läge på en höjd, gör dess sneda spånklädda spira synlig i landskapet. Det oputsade murverket och det höga medeltida takfallet utmärker exteriören. Även det Bielkenstiernska gravkoret från 1660-talet bidrar till kyrkans karaktär. De höga stickbågiga fönsteröppningarna med gjutjärnsbågar från 1889 präglar både kyrkans exteriör och interiör.
Interiört ger 1880-talets stora fönster ett mycket ljust kyrkorum med utsikt mot kyrkogården. De ljusa senmedeltida valven har ett säreget utseende till följd av 1880-talets dekorationsmålningar i starka färger. De två medeltida skulpturerna samt dopfunten är medeltida inslag i kyrkorummet.
Predikstolen är utförd i renässansstil. Epitafier på långhusets väggar är typiska inslag från 1600- och 1700-talen. Det Bielkenstiernska gravkoret med dess stora monument i barockstil är dominanta inslag i kyrkan. Vid 1970-talets restaurering skapades ett avslut mot gravkoret för att kyrkans högkor och altare skulle bli tydligare. Trapporna och gallret till gravkoret är resultat från restaureringen. Kyrkans bänkinredning och ekonomiutrymmena i långhusets västra del är likaså spår från 1970-talet.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön · kyrkan och kyrkogårdens läge kan ha kontinuitet som kultplats sedan förkristen tid · kyrkomiljön med bogårdsmur, trädkrans av lindar samt bevarade äldre gravvårdar är av stort kulturhistoriskt värde
· medeltida inventarier såsom skulpturer och textilier är betydelsefulla och viktiga för förståelsen av kyrkans historia
· epitafier samt det Bielkenstiernska gravkoret med gravmonument vittnar om 1600- och 1700-talets traditioner och gravkultur.
Inventeringsår (1999)
Texten saknas för närvarande
Inventeringsår (2006)
Omgivningen
Ett svagt kuperat odlingslandskap uppbrutet av skogsklädda höjdpartier sträcker sig mellan Österhaninge kyrka och gårdarna Husby och Kalvsvik. I norr rinner två åar från Kalvsvik och Alby och förenas till ett gemensamt flöde som passerar Husby på väg till sitt utlopp i Blista fjärd. Kyrkan, kyrkoherdebostället Solberga och de stora gårdarna Husby, Hässlingby och Kalvsvik bildar den gamla kärnbygden i Österhaninge.
Kyrkomiljön
Österhaninge kyrka ligger högt belägen invid den gamla landsvägen till Västerhaninge och omges av kyrkogården. Kyrkogården avgränsas med en torvtäckt bogårdsmur, vilken tidigare varit spåntäckt. Muren har ingångar i norr och söder. Ingångarna flankeras av kraftiga putsade grindstolpar under plåttäckt tälttak. I äldre tid har åtminstone en av öppningarna haft en övervälvd port. Innanför bogårdsmuren växer en trädkrans av lindar.
Kyrkogården bevarar gravvårdar från 1800-talets början. De äldsta synes vara belägna söder och väster om kyrkan. På kyrkogårdens nordvästra del ligger bygdens stora dotter, författaren, freds- och kvinnokämpen Fredrika Bremer (1801-1865) begravd. Hon var flitig i nattvardsgången i Österhaninge kyrka. Norr om kyrkan finns gravvårdar från 1900-talets senare del och framåt.
Kyrkobyggnaden
Kyrkan har en rektangulär form med ett femkantigt gravkor vid den östra gaveln och torn mot väster. Murarna i väster är breda, beroende på en inbyggd trappa, vilket är ovanligt i trakten, men vanligare på Gotland. Mot söder är utbyggt vapenhus och mot norr sakristia. Med undantag av Bielkenstiernska gravkoret, vapenhuset, f d bårhuset (sakristans norra del) är kyrkan uppförd av fogstruket gråstensmurverk.
Inventeringsår (2006)
Omgivningen
Ett svagt kuperat odlingslandskap uppbrutet av skogsklädda höjdpartier sträcker sig mellan Österhaninge kyrka och gårdarna Husby och Kalvsvik. I norr rinner två åar från Kalvsvik och Alby och förenas till ett gemensamt flöde som passerar Husby på väg till sitt utlopp i Blista fjärd. Kyrkan, kyrkoherdebostället Solberga och de stora gårdarna Husby, Hässlingby och Kalvsvik bildar den gamla kärnbygden i Österhaninge.
Anläggningen
Österhaninge kyrka ligger högt belägen invid den gamla landsvägen till Västerhaninge och omges av kyrkogården. Kyrkogården avgränsas med en torvtäckt bogårdsmur, vilken tidigare varit spåntäckt. Muren har ingångar i norr och söder. Ingångarna flankeras av kraftiga putsade grindstolpar under plåttäckt tälttak. I äldre tid har åtminstone en av öppningarna haft en övervälvd port. Innanför bogårdsmuren växer en trädkrans av lindar.
Kyrkogården bevarar gravvårdar från 1800-talets början. De äldsta synes vara belägna söder och väster om kyrkan. På kyrkogårdens nordvästra del ligger bygdens stora dotter, författaren, freds- och kvinnokämpen Fredrika Bremer (1801-1865) begravd. Hon var flitig i nattvardsgången i Österhaninge kyrka. Norr om kyrkan finns gravvårdar från 1900-talets senare del och framåt.
Kyrkobyggnaden
Kyrkan har en rektangulär form med ett femkantigt gravkor vid den östra gaveln och torn mot väster. Murarna i väster är breda, beroende på en inbyggd trappa, vilket är ovanligt i trakten, men vanligare på Gotland. Mot söder är utbyggt vapenhus och mot norr sakristia. Med undantag av Bielkenstiernska gravkoret, vapenhuset, f d bårhuset (sakristans norra del) är kyrkan uppförd av fogstruket gråstensmurverk.
Inventeringsår 2016
Österhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.
Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.
Kyrkan har i äldre tid kallats S:ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem.
Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.
Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv.
Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.
Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.
Inventeringsår 2016
HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Österhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.
Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.
Kyrkan har i äldre tid kallats S: ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem. Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.
Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv. Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.
Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.
KÄLLFÖRTECKNING
Arkivmaterial
ATA, Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM, Stockholms läns museum, arkivet
Skriftligt material
Bonnier, Ann Catherine, Kyrkorna berättar, Uppsala 1987
Boethius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Lundqvist, Maja, Öster-haninge kyrka, Sörmländska kyrkor 49, Särtryck, Eskilstuna 1944 Nilsson, Christina, Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift. Andra reviderade upplagan, Stockholm 1995
Redelius, Gunnar, Kyrkobeskrivning, Österhaninge kyrka, tredje omarbetade upplagan, Västervik 1999 Runqvist, Harry, Anteckningar om Österhaninge kyrkas byggnadshistoria, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 3-4, 1952
Runqvist, Harry, Tornspiran på Österhaninge kyrka, Haningebygden, medlemsblad för Haninge hembygdsgille, nr 6, 1960
Schnell, Ivar, Kyrkorna i Södermanland, Nyköping 1965
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, Uppsala 2003
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.
År 1717 Nybyggnad
Nybyggnad - Klockstapel uppförs på berget sydöst om kyrkan. Skälet är att man anser att klockorna inte hördes när de hängde i tornet.
År 1880 Nybyggnad
Nybyggnad - Ett bårhus byggs till norr om sakristian.
År 1903 Brand - Helt förstörd
Klockstapeln brinner ned. De smälta klockorna gjuts om i de äldre klockornas stil och placeras i kyrkans torn där ljudgluggar tas upp och en konstruktion för klockupphängning byggs.
År 1936 Utvidgning - Begravningsplats
Utvidgning av begravningsplatsen i enlighet med förslag av arkitekt Ärland Noreén samt restaurering av gravkapellet enligt ritningar av arkitekt Harald Wadsjö.
Lilja, Kersti. (2008). Österhaninge Kyrka. Österhaninge Kyrka. Kyrkokarakterisering år 2006 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin