Motivering (skydd): Sedan kyrkan uppfördes under tidig medeltid har många om- och tillbyggnader utförts, vilket gett många årsringar. Kyrkans typiska läge på en höjd, gör dess sneda spånklädda spira synlig i landskapet. Det oputsade murverket och det höga medeltida takfallet utmärker exteriören. Även det Bielkenstiernska gravkoret från 1660-talet bidrar till kyrkans karaktär. De höga stickbågiga fönsteröppningarna med gjutjärnsbågar från 1889 präglar både kyrkans exteriör och interiör.
Interiört ger 1880-talets stora fönster ett mycket ljust kyrkorum med utsikt mot kyrkogården. De ljusa senmedeltida valven har ett säreget utseende till följd av 1880-talets dekorationsmålningar i starka färger. De två medeltida skulpturerna samt dopfunten är medeltida inslag i kyrkorummet.
Predikstolen är utförd i renässansstil. Epitafier på långhusets väggar är typiska inslag från 1600- och 1700-talen. Det Bielkenstiernska gravkoret med dess stora monument i barockstil är dominanta inslag i kyrkan. Vid 1970-talets restaurering skapades ett avslut mot gravkoret för att kyrkans högkor och altare skulle bli tydligare. Trapporna och gallret till gravkoret är resultat från restaureringen. Kyrkans bänkinredning och ekonomiutrymmena i långhusets västra del är likaså spår från 1970-talet.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön:
• kyrkan och kyrkogårdens läge kan ha kontinuitet som kultplats sedan förkristen tid • kyrkomiljön med bogårdsmur, trädkrans av lindar samt bevarade äldre gravvårdar är av stort kulturhistoriskt värde
• medeltida inventarier såsom skulpturer och textilier är betydelsefulla och viktiga för förståelsen av kyrkans historia
• epitafier samt det Bielkenstiernska gravkoret med gravmonument vittnar om 1600- och 1700-talets traditioner och gravkultur
Inventeringsår (2006)
Kyrkan har en rektangulär form med ett femkantigt gravkor vid den östra gaveln och torn mot väster. Murarna i väster är breda, beroende på en inbyggd trappa, vilket är ovanligt i trakten, men vanligare på Gotland. Mot söder är utbyggt vapenhus och mot norr sakristia. Med undantag av Bielkenstiernska gravkoret, vapenhuset, f d bårhuset (sakristans norra del) är kyrkan uppförd av fogstruket gråstensmurverk
De stora spetsbågiga fönsteröppningarna har svartmålade gjutjärnsbågar.
Den spetsbågiga sydportalen är försedd med tjärade ekportar, vilka är skulpterade av konstnärinnan Maj Starck 1954. Dörrarnas motiv är Jesu bergspredikan. Den stickbågiga västportalen är försedd med ett tjärat dörrpar med tre fyllningar per dörrblad.
Sakristian och det f d bårhuset ligger under ett gemensamt sadeltak, vilket är täckt med ett svartmålat falsat plåttak. Kyrkans höga sadeltak, vapenhuset samt tornets höga, slanka spira är spåntäckt och tjärat. Tornet har en fyrkantig bas som övergår till åttkantig form och kröns med en tupp.
Vapenhuset är putsat med cementblandning med kvastad yta, troligen från 1950-talet. Det f d bårhuset är slätputsat och vitmålat. Det mångkantiga gravkoret är uppfört i oputsat tegelmurverk med en två meter hög sockel av huggen sandsten. . I fönstersmygen är murverket slätputsat. Ovanför ett blindfönster sitter en inskriptionstavla med årtalet 1663 och namnen och vapnen på dem som lät bygga gravkoret. Taket med dess höga lanternin är kopparklätt.
Kyrkan har ett kalkstensgolv från 1970-talets restaurering. I det upphöjda koret, vars kalkstensgolv är äldre, finns några gravhällar. Väggar och valv i kyrkorummet är putsade och vitmålade och försedda med dekorationsmålningar från 1889. I södra respektive norra långhusväggen syns fragment av äldre målningar.
Inåt kyrkan öppnar sig gravkoret med en kassetterad rundbåge bakom ett smidesgaller. Till gravkoret, som ligger ett par meter högre än högkoret, leder två trappor. Ett åttakappigt valv med strålar som utgår från konsoler i huggen sten täcker gravkoret invändigt och prydes av kransar och korslagda lagerkvistar i stuck.
Kyrkans predikstol är tillverkad i renässansstil under 1600-talets början. Årtalet 1623 står skrivet på den tillsammans med givarnas initialer H K S och E G S (Hans KlasSon och Elisabeth GyllenStierna). Efter makens död donerade änkan predikstolen och två praktbänkar i dyrbar intarsiateknik till kyrkan. Bänkarna står nu i tornrummet tillsammans med en rikt dekorerad renässansdörr, vilken säkerligen hört till predikstolen.
Det stora altarbordet i natursten, altarprydnaden och altarskranket tillkom vid restaureringen på 1970-talet. Altarprydnaden är en textilkomposition av Anna-Lisa Odelqvist-Kruse. Den är bl a gjord av guldfärgat skinn, silverbroderier och guldtyg med applikationer. Här kan man se Jesu jordevandring och uppståndelse.
Det Bielkenstiernska gravmonumentet kom på plats 1683 och är ett av Sveriges förnämsta skulpturala arbeten från högbarocken. Monumentet framställer över en hög, inskriftsförsedd sockel Clas Bielkenstierna och Barbro Natt och Dag. Arbetet är utfört av Nicolaes Millich, i svart, vit och gråådrig marmor. Arbetet är en hyllning till ätten men även till Sverige som stormakt.
Dopfunten i kalksten är av enkel, odekorerad gotländsk typ från 1200-talet. Kyrkans huvudorgel är tillverkad av Åkerman & Lund Orgelbyggeri, Knivsta 1973 och har 25 stämmor. I tornet hänger två klockor, båda gjutna 1903. De tidigare klockorna fanns i en stapel öster om kyrkan, men de smalt när stapeln brann 1903.
Övriga inventarier
I kyrkan finns två medeltida träskulpturer. Den ena, en Mariaskulptur, är placerad på ett podium invid den södra långhusväggen. Den är daterad till tiden omkring 1300. Skulpturen kan ha ett samband med att kyrkan invigts till jungfru Marias ära. Den andra skulpturen är placerad på podium vid norra långhusväggen. Den är daterad till 1400-talet och föreställer troligen S:t Botvid, Strängnäs svenske apostel och fiskarbefolkningens skyddshelgon.
I sakristian finns rester av ett medeltida altarskåp, vilket är daterat till tiden mellan 1475 och 1500. Mittpartiet är en framställning av korsfästelsen.
I kyrkorummet hänger tre epitafier från 1600- och 1700-talen. Ytterligare några epitafier hänger i tornrummet. Ett av dem är över Karl XII:s fältpräst Lars Lennaeus och hans hustru Anna Katarina Broms. På gravkorets väggar är en mängd begravningsvapenuppsatta.
Kyrkans ljuskronor, ljusarmar samt ljusstakar har tillkommit genom donationer till församlingen på 1600- och 1700-talen.
Bland kyrkans stora silverbestånd kan nämnas en kalk och patén från 1400-talet. Kyrkan har även rikligt med liturgiska skrudar. En altarduk med knypplade spetsar skänktes till kyrkan av systrarna Bremer 1825. Ett flertal av kyrkans mest värdefulla textilier förvaras på museer. Av dem kan nämnas en korkappa av röd och vit spansk sidendamast med rika guldbroscheringar från 1400-talets slut.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.
Inventeringsår (1999)
Byggnadsdel (1999): Gravkor - Öster, Kor - Fullbrett, Kor - Rakt, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Väster, Torn - Västtorn, Vapenhus - Söder
Inventeringsår 2016
sterhaninge kyrka är uppförd runt 1320. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Kyrkans vridna och något lutande torn uppfördes 1587.
Österhaninge kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Sockennamnet Österhaninge återgår på ett bygdenamn, Hanungi. Detta innehåller en inbyggarbeteckning hanungar (-inge), vilken brukar uppfattas som ´de som bor vid Hanveden´. Skogsnamnet Hanveden, som avser ett större skogsområde på centrala Södertörn, är sammansatt av hane ´tupp av skogsfågel´ och fornsvenska vidher ´skog´. Öster- i Österhaninge är tillagt för att skilja namnet från sockennamnet Västerhaninge.
Kyrkan har i äldre tid kallats S:ta Gertrud. Namnet kommer från en sägen som upptecknats på 1730-talet där det berättas att Öster- och Västerhaninge kyrkor fått namnen Gertrud respektive Brita efter två systrar. Troligast är dock att de fått namnen efter två helgon, som de blivit helgade åt.
I området finns rikligt med fornlämningar, mestadels från järnålder och vikingatid, vilket tyder på en tidig bosättning i området. Ett flertal bevarade runstenar från 1000-talets senare del, de flesta med korsets symbol i sin ornering, tyder på kristendomens tidiga insteg hos de välbesuttna släkter som reste dem.
Österhaninge kyrkas äldsta delar har daterats till runt 1320. Tidigare har man menat att kyrkan uppfördes under 1200-talet under inflytande av Tyska orden, som residerade vid Årsta. Kyrkan har troligen ersatt en tidigare träkyrka på platsen. Vid 1970-talets restaurering av kyrkan påträffades, under kyrkogolvet, ett numera sinat källflöde, vilket tyder på att platsen varit betydelsefull av religiösa och kultiska skäl långt innan kyrkan byggdes. Österhaninge omnämns för första gången som socken 1314 och den förste omtalade prästen är Frender 1324. Vidare nämns kyrkan i ett testamente 1335.
Kyrkans äldsta delar finns i långhusets mittparti. Murskarvar ger vid handen att kyrkan ursprungligen hade storleken 9 x 14 meter. Den romanska kyrkan hade säkerligen ett kor i långhusets östgavel med sakristia i norr. Under 1400-talet utvidgades kyrkan mot väster och på 1470-talet revs kyrkans östparti och den nuvarande kortravén och sakristian uppfördes. Från samma tid är vapenhuset i väst. Ovanför vapenhusets port finns en lucka, vilken sannolikt har fungerat som talarstol för kringvandrande predikanter och munkar samt för att sprida allmänna meddelanden. Under samma period slogs även kyrkorummets tegelvalv.
Kyrkans vridna och något lutande torn byggdes 1587. Tornet är uppfört så att långhusets tak vilar på dess höfter. Västerhaninge kyrka har liknande utseende men torntypen är annars vanligast på romanska kyrkor på Gotland.
Gravkoret vid kyrkans östra gavel uppfördes till minne av Klas Bielkenstierna på Årsta 1663. Det är en kopia av gravkoret över ätten Wrangel i Skokloster. Kyrkans västra portal togs upp på 1700-talet och på 1800-talet togs nuvarande fönsteröppningar upp. Sakristians förlängning mot norr tillkom 1880 och inrymde ursprungligen bårhus.
År 1200-1299 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus och kor
Lilja, Kersti. (2008). Österhaninge Kyrka. Österhaninge Kyrka. Kyrkokarakterisering år 2006 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin