Motivering (skydd): S:ta Birgitta kyrka är en modern centralkyrka. Den har en viktig roll i arkitekten Rolf Berghs stora produktion, bl a som en förstudie till hans många senare studiokyrkor. Som ”försöksförsamling” prövades här många nya liturgiska idéer som tog sig speciella uttryck i arkitekturen. S:ta Birgitta kyrka är bl a ett tidigt exempel på idén om ”circumstantes” för att utveckla samspelet mellan präst och församling. Den är också en tidstypisk representant för kombinationen kyrka och församlingsbyggnad i anslutning till varandra.
S:ta Birgitta kyrka är en modern centralkyrka. Den har en viktig roll i arkitekten Rolf Berghs stora produktion, bl a som en förstudie till hans många senare studiokyrkor. Som ”försöksförsamling” prövades här många nya liturgiska idéer som tog sig speciella uttryck i arkitekturen. S:ta Birgitta kyrka är bl a ett tidigt exempel på idén om ”circumstantes” för att utveckla samspelet mellan präst och församling. Den är också en tidstypisk representant för kombinationen kyrka och församlingsbyggnad i anslutning till varandra.
Inne i kyrkorummet är det altaret som dominerar, framförallt genom den centrala placeringen. Ovanlig är den nedsänkta ”lillkyrkan” bakom altaret i koret. Ljusintaget genom den nästintill osynliga fönstren uppe i lanterninen skapar tillsammans med det reflekterande betongtaket en mycket speciell ljusföring varför kyrkan ibland har kallats ”det skimrande ljusets kyrka”. Kyrkorummet, dess fasta inredning, tak- och glasmålningar, textilier och andra inventarier har samkomponerats till en arkitektonisk och konstnärlig helhet vad beträffar form, färg och material.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön:
• kyrkans funktion som ”sjömärke”
• altarets placering och den nedsänkta ”lillkyrkan” bakom altaret som uttryck för nya liturgiska idéer • ljusföringen i kyrkorummet
• den fasta inredningen, tak- och glasmålningar, textilier och andra inventarier som tillsammans med kyrkorummet bildar en konstnärlig helhet.
Inventeringsår (2004)
S:ta Birgitta kyrka är en centralkyrka, orienterad mot öster med huvudentré i väster, på kyrkans ”baksida” i förhållande till hur man närmar sig kyrkobyggnaden. Planformen bygger på ett liksidigt kors med grunda, utåt avsmalnande korsarmar eller en stjärna (därav tävlingsförslagets namn) där de fyra uddarna kapats av tvärt.
Det centrala kyrkorummet är utvändigt markerat med en stor kupol, vilket gör att kyrkan tillsammans med det höga klocktornet syns vida omkring. Detta står strax norr om kyrkans huvudentré och är delvis hopbyggt med den glasade gång som också förbinder kyrkan med församlingsbyggnadens långsmala byggnadsvolym mot Drottningholmsvägen.
Stommen i denna är av gasbetong medan själva kyrkobyggnaden är av tegel. Klocktornet är av obehandlad fasadbetong.
Kyrkans nästan helt slutna fasader är terrasitputsade i ljust gult och sockeln är klädd med skifferplattor liksom delar av det glasade vapenhusets väggar. Över själva kyrkorummet reser sig en kvadratisk, ganska hög fönsterförsedd och kopparklädd lanternin med en mäktig kupol, också den klädd med koppar. Kupolen kröns av en krona av förtennad koppar med en inkomponerad Birgittasymbol, ett hjärta med kors. Korsarmarnas tak är skiffertäckta. Portarna är utvändigt kopparklädda och fönstren är av teak.
Enligt uppgift önskade arkitekten att kyrkan i färg och form skulle "samtala med" Drottningholms slott och slottskapellet med sin kupol på andra sidan Mälaren. Det nästan 40 meter höga klocktornet reser sig som en kampanil på fyra bastanta "ben", strax norr om huvudentrén. Det kröns av ett åtta meter högt kors i rostfritt stål. Tornet byggdes egentligen för fyra klockor men har bara två, gjutna vid Bergholtz klockgjuteri i Sigtuna. Upphängningsanordningarna för klockorna är liksom kläpparna rödmålade.
Vapenhuset i väster utgörs av ett litet, rektangulärt och delvis glasat rum. Golvet är stenlagt, taket av slät vitmålad träpanel. Originalarmaturerna är av glas och smide. Genom pardörrarna av ek kommer man rakt in i kyrkorummet där altaret har en mycket dominerande placering, centralt och fristående. Arkitekten har här utgått från den liturgiska idén att församlingen ska kunna samlas omkring altaret, "circumstantes", och skapa ett samspel mellan präst och församling. Mellan altaret och östväggen ligger "lillkyrkan", vars golv ligger nedsänkt två trappsteg (ursprungligen sex steg) varigenom ett mindre rum i rummet bildas. Altaret skulle således vara möjligt att användas från båda sidor, både som traditionellt högaltare i det stora kyrkorummet och som altare för "lillkyrkan" för en mindre grupp. En mur av marmor avgränsar "lillkyrkan" ytterligare från huvudrummet. Östväggens fem glasmålningar med bl a De fyra elementen som motiv, komponerade och utförda av konstnären Uno Lindberg, har fått funktionen av altartavla i och med att de bildar en bakgrund till altaret när detta nyttjas från det stora rummet.
Kyrkorummets väggar är terrasitputsade som exteriören men i vitt. De utåt avsmalnande korsarmarna täcks av baldakintak av trä, som bärs upp av fyra smäckra betongpelare. Konstnären Lars Andréasson (f 1924) står för den stiliserade temperamålningen på trätaket, "Ljusspel i grenverk", som också breder ut sig över en del av den putsade nordväggen, till vänster om orgeln. Takets gjutna betongbalkar markerar exteriörens yttre kvadratiska lanternin vars fönsterrader är försedda med matt glas. Här strilar ljuset ner i kyrkan, nästan utan att man ser fönstren då de delvis är dolda av baldakintaket. Elva meter ovan kyrkans golv tycks ett tunt konkavt betongblock sväva i rummet. Till synes genomskinligt fungerar det som reflektor och bidrar till rummets speciella ljusflöde. I stengolvet är inlagt ett mönster av cirklar och kvadrater som löper ända fram till väggen som om de fortsatte även utanför kyrkans murar.
Altaret är av vit polerad Ekebergsmarmor med dekor i form av djupreliefer på båda långsidorna eftersom altaret ska kunna betraktas även från "lillkyrkan" i öster. Relieferna, med bl a evangelistsymbolerna som motiv, är utförda av bildhuggaren Knut Erik Lindberg. Muren som avskärmar "lillkyrkan" från huvudrummet är av samma marmorsort och försett med fasta ljusbärare, också i marmor, med stora ljusmanschetter av silver ritade av ädelsmeden Sigurd Persson (1914-2003). Den ganska låga predikstolen är placerad söder om altaret, vilande på ett klippblock av granit som tagits från kyrktomten. Predikstolen är av obehandlad betong och ek. Dopfunten, som står strax framför predikstolen, är av samma marmor som altaret, dock inte polerad. Funten med sin stiliserade växt- och fågeldekor är komponerad och huggen av konstnärinnan Ewy Palm-Andréasson.
Trots att S:ta Birgitta kyrka är att betrakta som en centralkyrka har den en tydlig öst-västlig orientering med en tydlig mittgång fram mot altaret med bänkar på ömse sidor. Bänkkvarteren är ganska små med korta bänkar som i korsarmarna ställts på snedden med riktning mot altaret. Bänkarna är numera laserade och svampmålade men var ursprungligen lackade med en gulmålad fördjupad rand i bänkryggen som enda dekor. Bänkarna i "lillkyrkan" har bevarad originalutformning. Lampetterna i form av blomsterkalkar av kalkat trä, mässing och matt glas är ritade av Rolf Bergh. Denne stod även för utformningen av predikstolen, bänkinredningen och orgelfasaden. Orgeln har sin placering mot den nordöstra väggen, i nära kontakt med församlingen och altaret. Den är byggd av Frederiksborgs Orgelbyggeri i Hilleröd, Danmark, ursprungligen för 16 stämmor men utbyggd till 18 stämmor. Glasmålningen ovan huvudentrén i väster med motivet Flykten från Egypten är komponerad av Tore Bergh, bror till arkitekten, och utförd av N P Ringströms glasmästeri.
Sakristian, som är belägen i den södra korsarmen, har stenlagt golv, putsade väggar och vitmålat brädtak. Här finns väggfast skåpinredning för textilier m m, skrivbord och träbänk med skinnklädd rygg samt en piscina av marmor, allt i originalutförande. Ett litet kapell innanför sakristian har sekundär inredning. I den norra korsarmen ligger brudkammare /samtalsrum samt wc.
Övriga inventarier
Flertalet av kyrkans mässhakar är tillkomna i samband med kyrkans uppförande. Sex av dem är komponerade av Lars Andréasson samt dennes hustru Ewy Palm-Andréasson. Med sina nonfigurativa applikationer anknyter mässhakarna både i färg och form till takmålningen. Wiveca Claesson-Lindberg har komponerat kormattorna i ylleflossa, som också tar upp takmålningens färger, samt gobelängen bakom predikstolen och predikstolsklädena. Kyrkans silverföremål är också i huvudsak från byggnadstiden. Altarkrucifixet är utformat av Sigurd Persson. Kristusfiguren av silver omsluts av en korsformad förgylld träram, som står på en sockel av vit Ekebergsmarmor. Krucifixet är genombrutet för att kunna ses både från huvudkyrkan och "lillkyrkan" i öster. Altarets silverljusstakar och Birgittakronan ovan altaret är också formgivna av Sigurd Persson liksom kannan för dopvattnet och det stora dopfatet. Detta har getts en form så att det ger intryck av att nästan sväva fritt över den tunga stenfunten. Nattvardssilvret är något äldre än kyrkan i sig, från 1957. Det är utfört av ateljé Borgila och användes i Nockeby kyrksal, som fungerade som församlingsdelskyrka i väntan på att planerna för S:ta Birgitta kyrka realiserades.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms stadsmuseum 2007.
Fasadkulör (2004): Gul
Byggnadsdel (2004): Korsarm, Kor - Öster, Sakristia - Söder, Vapenhus - Väster
Inventeringsår 2016
S:ta Birgitta kyrka uppfördes under åren 1960–62 och invigdes i december 1962. Arkitekt är Rolf Bergh (1919–2005) och trädgårdsarkitekten Gunnar Martinsson (f 1924) stod för markplaneringen. Rolf Bergh har även stått för ritningarna till klocktornet och församlingsbyggnaden. Bergh intresserade sig särskilt för kyrkorummets gestaltning från liturgiska utgångspunkter och var tillsammans med Sigtunastiftelsens dåvarande rektor, Olof Hartman, upphovsman till den s k studiokyrkan på 1960-talet. Typen byggde bl a på centralkyrkans idé om närhet, att församlingen skulle samlas kring altaret och rummets kultmöbler.
I Stockholms stift har han, förutom S:ta Birgitta kyrka, bl a ritat Tungelsta kyrka (1973) och Ekebyhovskyrkan (1980) samt studiokyrkorna Vendelsö kyrka (1967), Resarö kapell (1968), Segeltorps kyrka (1970), Viksjö kyrka (1971), Rudboda kyrka (1972) och Näsbyparks kyrka (1980). Bland hans kyrkor ute i landet bör särskilt S:t Botvids kyrka i Oxelösund (1957) nämnas.
Kyrkan är skyddad enligt Riksantikvarieämbetets beslut 1990-04-19. Bestämmelserna i 4 kapitlet 3 paragrafen lagen om kulturminnen ska tillämpas på kyrkobyggnaden och den tillhörande kyrkotomten. För kyrkans inventarier gäller bestämmelserna i 4 kapitlet paragraferna 6–10.
Den 1 januari 1955 delades Bromma församling upp varvid Västerleds och Essinge församlingar nybildades. Redan 1944 hade Nockeby kyrkokommitté bildats för att verka för att en kyrka byggdes i södra Bromma. Efter att stadsplanekontoret anvisat en tomt strax bortom slutstationen för Nockebybanan, den klassiska 12:an, utlystes 1956 en arkitekttävling, till vilken fyra arkitekter inbjöds; Rolf Bergh, Peter Celsing, Adrian Langendal och Nils Arne Rosén. Rolf Berghs förslag ”Stjärna” förordades 1958 och godkändes av kyrkofullmäktige 1959. Byggnadsarbetena påbörjades i november 1960 och kyrkan kunde invigas i december 1962 av biskop Helge Ljungberg i närvaro av bl a kungaparet.
Västerleds församling var med S:ta Birgitta kyrka en ”försöksförsamling” i Stockholms stift, i vilken man prövade hur nya liturgiska idéer kunde gestaltas arkitektoniskt i ett modernt kyrkorum.
År 1960-1962 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Kyrkan uppförs. Arkitekt Rolf Bergh
År 1992 Fast inredning - orgel
Orgeln byggs om från 16 till 18 stämmor.
Lindhagen, Suzanne. (2008). S:ta Birgitta kyrka. S:ta Birgitta kyrka, Kyrkokarakterisering år 2004 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.
. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin