Motivering (skydd): KYRKOMILJÖN - Strängnäs stad har en kraftigt kuperad stadskärna och är belägen på en udde i södra delen av Mälaren. Det medeltida gatunätet med sin oregelbundna karaktär är till stora delar bevarat i stadens centrum. Stadsbilden domineras helt av Strängnäs Domkyrka, som är placerad på kyrkberget i stadens södra del. Strängnäs nämns första gången på 1120-talet, då som biskopssäte.
I kyrkans omgivningar finns flera medeltida byggnader, som har tydliga anknytningar till kyrkans olika funktioner, som till exempel Roggeborgen, uppförd i slutet av 1400-talet som biskopspalats, den gamla biskopsgården Lyktan med anor från 1500-talet och två biskopsgårdar uppförda under 1600-talet. Av övriga byggnader kan nämnas domkapitelhuset, tryckerihuset, lektorsgården och en bevarad tiondelada. Av stort intresse är också Sveriges äldsta gymnastikbyggnad som uppfördes 1852.
Strängnäs stadskärna ingår i ett större område av riksintresse för kulturmiljövården. I värdetexten är den dominerande domkyrkan och övrig, i huvudsak medeltida, bebyggelse som förknippas med stiftsstaden medtagen.
KYRKOANLÄGGNINGEN – Kyrkogården var från medeltiden fram till 1870-talet omgiven av en hög och kraftig mur. I samband med murens rivning utvidgades kyrkotomten och gjordes om till dagens domkyrkopark. Domkyrkoparken sluttar ned från kyrkan i norr, öster och söder. Området framför kyrkans ingång i väster är gatstensbelagt, grusgångar löper i slingrande stråk, men i övrigt är parken gräsbevuxen. I parken växer många stora lövträd.
Två stigluckor, en i väster och en i norr, är rester bevarade av den medeltida muren. Den rödbrunt slätputsade Lejonporten i väster är på västra fasaden dekorerad med vitkalkade lejon i hög relief. Smidesgrindarna är sirligt utformade med ett fast överstycke med ett förgyllt strålknippe i mitten. Den norra porten, korsporten, avslutas av en trappstegsgavel. Porten är slätputsad och avfärgad i rött, med vitputsade blinderingar i form av kors på båda sidorna. Smidesgrinden har ett fast överstycke och är utformad med en förgylld sol lika lejonportens.
Benhuset, uppfört i parkens sydvästra hörn, är kvadratiskt, putsat och vitkalkat. Pyramidtaket är täckt med svartmålad plåt och kröns av ett kors.
I parken finns gräsbeuxna högar söder och nordväst om kyrkan. Några är möjligen förhistoriska gravhögar medan andra troligen bara är bergknallar eller romantiserande gravhögar, som till exempel en hög söder om kyrkan, där biskop Thyselius gravmonument i marmor uppsattes på 1830-talet. I parkens östra del är minnesstenen över Laurentius Andrae placerad, uppsatt år 1879. Gravvårdar är anlagda även öster och nordost om kyrkan, vid den dåvarande murens insida. Äldre gravstenar finns resta utmed muren norr om benhuset. Efter 1861 då Strängnäs nya kyrkogård invigdes, har inga nya gravvårdar rests.
Flera runstenar är uppställda i parken, bland annat en runsten från slutet av 1000-talet sydost om domkyrkan. Runstenen anses vara tänkt att läggas över en grav och anses vara ”det äldsta bevarade vittnesbördet om tillvaron av en kyrka i Strängnäs”. I kyrkans murar finns ytterligare runstenar inmurade, vilka har en anknytning till Ingvar den Vittfarnes familj.
KYRKAN – Strängnäs Domkyrka består av ett treskeppigt långhus med ett polygonalt fullbrett korparti i öster, sakristior i norr, sidokapell i norr och söder, samt ett torn i väster. Kyrkans sockel är putsad och avfärgad grå.
Fasaderna har synligt rött murtegel med slätputsade vitkalkade omfattningar och blinderingar i form av runda och halvrunda partier och fiskbensmönster. Vitkalkad är också långhusets profilerade takfot. Tornet har dekorativa blinderingar under takfoten och en horisontell markering på tornets halva höjd. Långhuset har sadeltak som fortsätter över koret. Korets takfall går längre ned på fasaden och är valmat. Sidokapellen har pulpettak. Takfallen är täckta med kopparplåt.
Domkyrkan har ingångar i väster och i söder, samt i norr. I norr och söder är långhuset medeltida perspektivportaler bevarade. Den medeltida portalen i tornets västra fasad ersattes på 1640-talet med nuvarande portal. Domkyrkan har generellt höga, spetsbågiga fönster med smygar, poster och masverk i huvudsak av tegel. Enstaka fönster har masverk av kalksten. Fönstren har inmurade, kvadratiska fönsterbågar av svartmålat järn med blyinfattat fönsterglas.
Domkyrkans äldsta delar benämns Kärnkyrkan, vilken uppfördes på en udde i Mälaren under perioden 1250-1340. Kärnkyrkan uppfördes av tegel som en treskeppig hallkyrka, på uddens högsta höjd. Taket var täckt med spån och hallkyrkan utgör idag det nuvarande långskeppet. Fyrkantiga torn fanns i kyrkans samtliga hörn. Under slutet av 1300-talet och 1400-talets första hälft tillkom ett flertal sidokapell i söder och tornet i väster. Mellan åren 1448-1462 byggdes högkoret och sakristian i norr.
Efter medeltidens slut har praktiskt taget ingenting tillbyggts på kyrkans byggnadskropp. Senare tillskott är den karolinska barockgaveln från 1695 på norra fasaden, tornhuven från 1745 och takets kopparplåtsbeläggning från mitten av 1700-talet.
KULTURHISTORISK KARAKTERISTIK OCH BEDÖMNING
Strängnäs domkyrkas placering i den välbevarade kyrkomiljön med flera medeltida byggnader visar på ett tydligt sätt kyrkans roll som utbildningsväsen och samhällsinstitution. Kyrkan har därmed ett stort symbolvärde för Strängnäs stad, men kyrkans viktiga roll som samhällsinstitution är också representativ för landet.
Två stora händelser som markerar slutet på den svenska medeltiden är förknippade med Strängnäs domkyrka, den svenska reformationen påbörjades av biskop Olaus Petri och Laurentius Andrae och Gustav Vasa valdes till Sveriges konung i på domkyrkans kyrkogård den 6 juni 1523. Exempel på biskopar som varit verksamma i Strängnäs domkyrka är Kort Rogge, som gör sig påmind i den närliggande Roggeborgen, där tidigare en tunnelliknande gång av trä byggd på stenpelare löpte från borgens bostadsvåning fram till domkyrkan. Det var även biskop Rogge som skänkte det magnifika högaltarskåpet, som är det äldsta kända till Sverige importerade nederländska altarskåpet. Biskop Tomas skrev frihetssången år 1439, Laurentius Paulinius Gothus grundade Strängnäs gymnasium år 1626, startade Strängnäs första tryckeri och gav ut Sveriges första tidning. Johannes Matthiae var drottning Kristinas lärare och sammanställde domkyrkans bibliotek, till stor del baserad på drottning Kristinas boksamling av medeltida böcker, vilket idag är en unik samling kyrkoböcker. Genom sin starka autenticitet är domkyrkan unik i jämförelse med övriga domkyrkor i Sverige. Värdet av detta går inte att överskatta.
Strängnäs domkyrka är en av Sveriges bäst bevarade gotiska tegelkyrkor och är den domkyrka i Sverige som bäst bevarar sin medeltida karaktär, då den inte blev föremål för 1800-talets stilrestaureringar. Kyrkans exteriör har inte nämnvärt förändrats sedan de sista byggnadsetapperna i slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Det medeltida tegelmurverket med dekorativt gestaltande mörkbrända koppar, vitputsade blinderingar, inmurade runstenar och de bevarade äldre fönstren ger exteriören dess karaktär. De fåtaliga eftermedeltida tilläggen till exteriören bär tydliga avtryck från den tid då de tillkom och kompletterar kyrkans karaktär. Mest framträdande är västportalen från 1648, gaveln i skulpterad gotländsk sandsten vid det Cederkrantzka gravkoret från 1695, samt tornhuven från 1740-talet. Tornhuven bidrar kraftigt till att ge domkyrkan en dominerande ställning i Strängnäs stadsbild och omgivande närområde. Tornhuven kan med stor sannolikhet tillskrivas arkitekten Carl Hårleman, vilket ger den höga person- och arkitekturhistoriska värden.
Domkyrkans murar vittnar om hur olika tiders behov och krav har mötts genom tillbyggnader och förändringar av kyrkobyggnaden. Tegelmurverket visar på ett pedagogiskt och tydligt sätt domkyrkans byggnadshistoriska utveckling från 1200-talet fram till idag. De brandskadade murverken som är synliga på domkyrkans vindar, där puts från 1300-talet finns bevarad, hålen i murverket efter medeltidens byggnadsställningar, tegelstenar med spår av olika ytbearbetningar, valvens dekorationsmålningar och långhusets murpelare i olika dimensioner – allt berättar och vittnar om den ursprungliga kyrkans uppkomst och dess historia. Dessa viktiga värden förstärks av att det finns ett rikt dokumentationsmaterial av domkyrkan, med uppmätningsritningar, fotografier och äldre arkivmaterial.
Domkyrkans interiör får sin karaktär av kontrasten mellan det mörka långhuset från 1200-talet och det ljusa högkoret från 1400-talet, med höga fönster, som avslutar kyrkorummet. Kransen av medeltida helgonkapell som under 1600-talet förvandlades till gravkor, visar på adelns maktställning i dåtidens svenska samhälle, men också på samhällets syn och förhållningssätt under olika perioder. Exempel på detta är de bevarade murverksgluggarna i Vårfrukoret, som gav de spetälska möjlighet att bese mässan, Gyllenhielmska gravkoret där riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm, son till Karl IX, är begravd. Prinsessan Isabellas gravtumba i koret som är utförd av skulptören Willem Boy och statyn av Karl IX är arbeten utförda med stor hantverksskicklighet och visar på kungligheternas privilegier att få sätta upp gravminnen i kyrkans heligaste plats. Det Stenbockska gravminnet är med sin framställning av döden ett ovanligt monument. Domkyrkans Djäknekor, med bänkinredning från tidigt 1800-tal byggt på gradänger, är gymnasisternas lärosal. Vart och ett av de omkringliggande gravkoren präglas av sina olika tidsepoker och visar på kyrkans kontinuerliga liturgiska användning under snart 800 år, där nya funktioner och nya årsringar har tillfogats med stor respekt för de äldre. En viktig förklaring till detta är restaureringen under åren 1907-1910 som leddes av arkitekt Fredrik Lilljekvist i lyckat samarbete med konsthistorikern Sigurd Curman. Restaureringen har kommit att bli en milstolpe i restaureringshistorien när det gäller den antikvariska hanteringen av valvmålningarna och den konstnärliga helhetssynen. Ett av många resultat från restaureringen är delar av den fasta inredningen utförd i Jugendstil, som till exempel vapenhusens vindfång, bänkinredningen, orgeln och altaruppsatsen med bevarad originalmålning, samt dopkapellets valvmålningar.
Bland de konstnärligt och kulturhistoriska mest intressanta inslagen i kyrkan är Karl IX:s staty och gravtumban av prinsessan Isabella i koret, Stenbockska gravminnet, utsmyckningarna i Gyllenhielmska gravkoret, del av det medeltida korskranket, predikstolen, altarskåpen och bänkinredningen.
ATT SÄRSKILT TÄNKA PÅ i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljö: - Det medeltida murverket utgör i sig ett omistligt historiskt dokument.
- Kyrkans monumentala uppbyggnad med konstnärliga och historiska kvaliteter, tillhör ett omistligt kulturarv och hela kyrkan och dess inventarier bör hanteras med största varsamhet. Helhetsbilden av domkyrkan är historiskt mycket känslig.
- Den välbevarade kyrkomiljön med medeltida gatusträckning och många byggnader som visar på Strängnäs betydelse som kyrkoadministrativt- och lärdomscentrum, bl. a biskopsgården, gymnastikbyggnader, rektorsgården och domkapitelhus.
- Kyrkans dominerande läge i staden där tornet med den karakteristiska huven är en stark symbol för Strängnäs. - Högaltarskåpet, det så kallade Roggeskåpet, som är det äldsta kända, till Sverige importerade, nederländska altarskåpet.
- Del av det medeltida korskranket, som är monterat som räcke vid norra sidoskeppets norra mur, vid den medeltida löpgången.
- Det unika domkyrkobiblioteket med medeltida boksamling.
Inventeringsår (2007)
Strängnäs domkyrka är uppförd på kyrkberget, på stadens högsta läge, med ett dominerande läge över staden. Kyrkogården var från medeltiden fram till 1870-talet omgiven av en hög och kraftig mur. Norra och västra kyrkogårdsportiken är rester av denna mur. Det var i samband med murens rivning som kyrkotomten utvidgades åt norr och öster och gjordes om till dagens domkyrkopark.
Domkyrkoparken sluttar ned från kyrkan i norr, öster och söder, främst i norr och öster. Strax sydost om kyrkan är domkyrkobergets berggrund synlig. Ytan närmast kyrkobyggnaden är grusad. Grusgångar löper från kyrkans portar och i slingrande stråk in i parken. Runt kyrkan är vattenrännor av kullersten lagda. Ett område framför ingången i väster är gatstensbelagt, men i övrigt är parken gräsbevuxen.
Parken avgränsas i väster av ett rödfärgat spjälstaket i nordvästra hörnet. Staketet löper fram till bodarna, tryckerihuset, domkapitelhuset. Söder om dessa byggnader avgränsas parken av den medeltida muren, som ingår som en del av benhuset i parkens sydvästra hörn. Muren är plåtavtäckt och kallmurad. I söder är en terrassering av naturstenar gjord mot biskopsträdgården i avgränsningens västra del. På naturstensmuren står ett rödfärgat spjälstaket.
Två portar som tidigare har anslutit till den medeltida muren finns bevarade, en i väster och en i norr. Den västra porten benämns lejonporten, eftersom den är dekorerad med lejon i hög relief ovan valvbågen på dess västra fasad.
Lejonporten har en granitsockel och är slätputsad med en rödbrun avfärgning. Valvbågens insida, pilastrar, lister och lejondekorationer är vitkalkade. Porten är avtäckt av ett sadeltak med svartmålad plåt, med en vimpeldekoration. Smidesgrindarna är svartmålade och dess fasta överstycke är sirligt utformat med ett förgyllt solstråleknippe i mitten. Grinden är märkt med årtalet 1772.
Den norra porten, korsporten, avslutas uppåt av en trappstegsgavel, med ett utskjutande plåtavtäckt parti mot söder. Porten är slätputsad och avfärgad i rött, med vitputsade blinderingar i form av kors på båda sidorna. Sockeln är grå och spritputsad. Smidesgrinden har ett fast överstycke och är utformad med en förgylld sol lika lejonportens.
Benhuset i parkens sydvästra hörn är kvadratiskt, putsat och vitkalkat med en grå spritputsad sockel. Pyramidtaket är täckt med svartmålad plåt och kröns av ett svartmålat kors av plåt. Fönsterbågarna och dörren är målade svarta.
I parken finns gravhögar söder och nordväst om kyrkan. Vissa är möjligen bara bergknallar, såsom den närmsta högen i söder, där biskop Thyselius gravmonument i marmor är uppsatt omkring år 1838. I öster är minnesstenen över Laurentius Andrae, uppsatt år 1879. Gravvårdar finns även öster om kyrkan, från 1800-talets mitt och nordost om kyrkan, från slutet av 1700-talet och mitten av 1800-talet. Gravvårdarna är placerade på den dåvarande murens insida. Äldre gravstenar finns resta utmed muren norr om benhuset. Efter 1861 då Strängnäs nya kyrkogård invigdes, har inga nya gravvårdar rests.
En runsten från slutet av 1000-talet är uppställd på kyrkogården sydost om domkyrkan. Runstenen anses vara tänkt att läggas över en grav och anses vara ”det äldsta bevarade vittnesbördet om tillvaron av en kyrka i Strängnäs”. Ytterligare delar av runstenar finns uppställda i parken.
Dag Forssblad och Eva Wockatz, inventeringstillfället 2007-04-25.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2001
FÖRSAMLING 1995 - STRÄNGNÄS DOMKYRKOFÖRSAMLING
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1076, år 1900: 2276, år 1995: 13921
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Strängnäs domkyrkoförsamling (Strängnäs stadsförsamling). Medeltida domkyrkoförsamling. Bildade, tillsammans med Strängnäs landsförsamling, Strängnäs domkyrkoförsamling 1966.
LÄGE OCH OMGIVNING - Strängnäs medeltida domkyrka, byggd i rött tegel, har ett dominerande läge på domkyrkoberget mitt i staden, omgiven av en karaktäristisk träbebyggelse och med flera bevarade medeltida biskopshus. Sannolikt var här tidigare en hednisk kultplats; förhistoriska gravhögar samt ett flertal runstenar finns bevarade på kyrkogården.
RASERAD KYRKA / RUIN -
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan utgörs av en treskeppig hall med polygonalt avslutat korparti av långhusets bredd; längs långhuset öppnar sig på ömse sidor en rad med sidokapell varför långhuset ger intryck av att vara femskeppigt. Den nuvarande sakristian är belägen på korpartiets norra sida. Torn i väster, flankerat av utbyggnader vars yttermurar löper i liv med sidokapellen. Kärnkyrkan, uppförd omkring 1250-1339, bestod av det nuvarande långhusets tre skepp samt en sakristia i norr, den senare numera införlivad i raden av sidokapell. Ett ras omkring 1290 medförde ett avbrott i byggandet. Under perioden 1340 till ca 1450 tillkom de södra sidokapellen: Stenbockska koret längst i öster ca 1340-1345, följt av Gyllenhjelmska koret och djäknekoret omkring 1380, Vårfrukoret i väster på 1340-talet samt von Hessensteinska koret omkring 1425. Kyrkans västtorn uppfördes mellan 1424 och 1444. Det gotiska högkoret med sakristia byggdes 1448-1462. 1473 drabbades kyrkan av en brand. 1400-talets två sista decennier innebar ett iståndsättande av brandskadade partier och samtidigt en omgestaltning av kyrkan som skulle ge ett mer enhetligt utseende. Biskop Kort Rogge ledde arbetet, som bestod i en påbyggnad av tornet, en höjning av långhuset som fick gemensamt tak med koret, uppförande av vapenhus och utfyllnad av kapellraderna som sedan fick sina pulpettak,och slutligen uppförande av koren i tornvinklarna samt den övre sakristian.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan, som uppfördes under flera byggnadsetapper, har till sin stomme i stort inte förändrats sedan medeltiden. Långhuset täcks av ett sadeltak, norra och södra sidokapellsraderna har lagts under var sitt pulpettak. Få förändringar har gjorts i modern tid. Nuvarande tornhuv härstammar från 1745 och anses eventuellt vara ritad av Carl Hårleman. En stor restaurering, av främst interiören, ägde rum 1907-10 under ledning av Fredrik Lilljekvist och med Sigurd Curman som antikvarisk kontrollant. Högaltarskåpet är ett Brysselarbete från omkring 1480-1490. Predikstolen är utförd av Per Ljung efter ritning godkänd 1787. Kyrkan äger två dopfuntar, en kalkstensfunt tillverkad på Gotland omkring 1300, foten är dock nytillverkad, och en dopfunt i brons, möjligen ett svenskt arbete från runt 1400. Karl IX och Karl Karlsson Gyllenhielm är begravda i kyrkan.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1995 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2002.
År 1650-1659 Nyanläggning - Gång
Kyrkogården jämnades och gångar anlades.
År 1770-1790 Plantering - Nyplantering av träd och buskar
Träd planterades på kyrkogården.
År 1860 Ändring - Inhägnad, mur
Den medeltida kyrkogårdsmuren revs och ersattes med ett staket.
År 1871-1877 Utvidgning - Begravningsplats
Kyrkogården utvidgades och omdanades.
Trädgårdsarkitekt: S Lindh
År 2000-2001 Ändring
Lejonportsbacken gjordes i ordning med stensättning och belysning.
Arkitekt: Ove Hidemark
År 2003 Ändring - Begravningsplats
Gångytan utmed kyrkans västfasad stensattes.
Arkitekt: Ove Hidemark
Unnerbäck, Andersson, Axel, Aron. (1978). Strängnäs domkyrka. Inredning, SvK vol. 176.
Bohrn, Erik. (1950). Strängnäs domkyrka, Sörmländska kyrkor 124.
Bohrn, Erik. (1968). Strängnäs domkyrka. Nyare tidens byggnadshistoria samt beskrivning avkyrkogården och begravningsplatsen, SvK vol. 124.
Bohrn, Curman, Tuulse, Erik, Sigurd, Armin. (1964). Strängnäs domkyrka i medeltidens byggnadshistoria, SvK vol. 100.
Bohrn, Bennett, Erik, Robert. (1974). Strängnäs domkyrka: Gravminnen, SvK vol.159.
Bohrn, Nisbeth, Erik, Åke. (1982). Strängnäs domkyrka. Kalkmålningar, SvK vol. 189.
Kilström, Bengt Ingmar. (1987). Strängnäs domkyrka, Sörmländska kyrkor 124.
Schnell, Ivar. (1977). Strängnäs domkyrka, Sörmländska kyrkor 124. Lätt bearbetad av Bengt Ingmar Kilström.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin