Motivering (skydd): Kulturhistorisk bedömning
Östra Eneby kyrka och kyrkogård med dess grindar, mur och trädkrans är en väl sammanhållen miljö med mycket höga kulturhistoriska värden.
Kyrkogårdsmuren är speciell på så vis att den är försedd med ett tak av spån, lika kyrktaket. Omgärdningen har ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
Trädkransen är viktig för miljön och visar på det parkideal som var gällande på kyrkogårdarna från slutet av 1700-talet, på landsortskyrkogårdarna åtminstone från mitten av 1800-talet. Trädkransen är fotograferad på 1930-talet och har säkert funnits där sedan en längre tid tillbaka. Fotografiet från 1938 visar högt uppväxta träd. De flesta kvarter har rygghäckar i nord-sydlig riktning som är viktiga för att understryka den bitvis strikta karaktären. De grusgångar som återstår är också viktiga för att bevara den gamla kyrkogårdens delvis ålderdomliga karaktär.
Ett högt kulturhistoriskt värde finns även i flera enskilda gravvårdar. Det kan bl. a. bero på ålderdomlighet, att de är tidstypiska, konstnärlig utformning eller lokal- och personhistoriskt intresse. Ett mycket högt värde ligger i de större statusmarkerande gravanläggningarna. Statusvårdar från 1800-talet och det tidiga 1900-talet visar upp en stor variation i sin utformning. Höga, smala vårdar av svart granit är vanliga och från 1800-talets mitt blir vårdar och staket av gjutjärn mer vanligt förekommande. Ofta var de äldre statusgravplatserna grus- eller sandtäckta med omgärdning av häckar, stenramar eller järnstaket. Den här typen av gravar finns framförallt i kvarter 2, och i kvarteren 10 och 11 men förekommer också i enstaka fall i andra kvarter på den gamla kyrkogården.
Inom kvarter 9 har det funnits ensamgravar eller den s.k. ”allmänna linjen”. Här har även funnits en ”barnlinje”. Systemet med linjegravar växte fram under slutet av 1700- talet. Det innebar att begravningarna skedde på linje varefter dödsfallen inträffade. På så sätt kunde äkta makar eller andra familjemedlemmar få sina viloplatser långt ifrån varandra. Från början innebar systemet troligtvis inte någon direkt ”statusskillnad”, men under 1800-talet övergick det till att bli en gravläggning för dem som inte kunde eller ville betala för en gravplats. Systemet upphörde 1964 varefter flertalet vårdar togs bort. Där de finns kvar är det av vikt att de bevaras så man kan följa ordningen på gravanläggningarna. Gravvårdarna är oftast små och enkla.
Det finns flera gravvårdar på kyrkogården som har någon form av titel. Titlar är kulturhistoriskt intressanta i och med att de ger mycket information om en trakts näringsliv och social struktur. Det finns dels flera kyrkliga titlar så som Kyrkoherde, Komministern, Kontraktsprosten, Pastor, Kyrkvärden, Prosten, Kantor, Organisten. Vidare finns det yrken relaterade till järnvägen, Lokförare, f. Banmästaren, Banvakten, Överbanmästare, f.d. Banvakten. Den vanligaste titeln är Lantbrukare. En ovanlig titel är Lägenhetsägaren. Exempel på andra yrkestitlar är Byggnadsingenjören, f.d. Nämndemannen, Snickarmästare, Jägare, Smedmästaren, Trafikflygare. Det finns några titlar som hör de högre samhällsklasserna till som Greve, Direktör, Bankkamrer, Fabrikör.
BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER, GAMLA
KYRKOGÅRDEN
Kvarter 1 gravplats nr 1 -118
Kulturhistorisk bedömning
Enskilda gravvårdar har ett högt kulturhistoriskt värde. För övrigt är de låga rygghäckarna värdefulla, då de ger kvarteret en strikt karaktär.
Kvarter 1 utkant gravplats nr 2-28
Kulturhistorisk bedömning
Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger i de grus- eller sandtäckta
gravanläggningarna med omgärdning av häckar, stenramar eller järnstaket som greve Kallings sandgravplats med omgivande järnstaket, de stenkantade sandgravplatserna 22- 24, 25-26 och den häckomgärdade på platserna 27-28. Ett kulturhistoriskt värde ligger också i enskilda gravvårdar med titlar och i de låga rygghäckarna som ger kvarteret en delvis strikt karaktär.
Kvarter 2 gravplats nr 32 – 114
Kulturhistorisk bedömning
Kvarter 2 är ett mycket välbevarat sandhäckkvarter med huvudsakligen höga smala vårdar. Två gravplatser har stenkant och två omgärdas av järnstaket. Kvarteret i sin helhet har ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger också i enskilda gravvårdar, då de är tidstypiska, är konstnärligt utformade eller bär någon titel.
Kvarter 3, 4, 5 och 6 gravplats nr 1-90, 1-138, 2-331 samt 1-253.
Kulturhistorisk bedömning
Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger i de grus- eller sandtäckta
gravanläggningarna med omgärdning av häckar eller stenramar. Sandtäckta gravplatser som omgärdas med stenramar finns främst i kvarter 6. I kvarter 3 och 4 finns vardera två stenramsgravar som såtts igen med gräs.
Ett mycket högt kulturhistoriskt värde ligger också i enskilda gravvårdar p.g.a. att de är tidstypiska, konstnärlig utformning eller förekomsten av titlar. I kvarter 3 finns två ovanligt utformade smideskors, se fotografierna nedan.
Viktiga för kyrkogårdens allmänna karaktär är också rygghäckarna som ger kvarteren 3- 6 en bitvis strikt karaktär. I kvarter 5 och 6 sätter de höga formklippta ekarna en särskild prägel.
Kvarter 7 gravplats nr 1-30
Kulturhistorisk bedömning
Enskilda vårdar har ett högt kulturhistoriskt värde. Dels kan de vara tidstypiska, vara konstnärligt utformade, ha någon form av titel eller vara lokal- eller personhistoriskt intressant.
Av både person- och lokalhistoriskt intresse är den Broocmanska familjegraven. Enligt inskriptionen vilar här den Broocmanska släkten från Himmelstalund. En nyare inskription anger att stenen restaurerats 1935. Carl Fredric Broocman föddes i Livland 1709 . Fadern Reinerus Reineri var kyrkoherde och flyttade till Norrköping och tog över Hedvigs tyska församling. År 1723 startade han boktryckeri i Norrköping och blev en föregångsman inom svensk förlagsbokhandel. Efter studier i Wittenberg började Carl Fredrik arbeta på faderns tryckeri och 1733 han tog över verksamheten. På 1750-talet drog han sig tillbaka, slog sig ner i Himmelstalund och skrev sin bekanta och flitigt citerade östgötaskildring som gick i tryck år 1760.
Rygghäckarna är viktiga då de skapar den strikta karaktären.
Kvarter 10 och 11 gravplats nr 1-41 samt 17-81a
Kulturhistorisk bedömning
Ett högt kulturhistoriskt värde finns i flera enskilda gravvårdar. Båda kvarteren får en ålderdomlig karaktär genom ett stort antal bevarade höga, smala vårdar av varierande typ från sent 1800-tal till tidigt 1900-tal. I kvarter 11 finns ett stort gjutjärnskors från 1800-talets mitt. I samma kvarter finner man kyrkogårdens äldsta bevarade gravvård, en häll i röd kalksten från 1784 över prosten Moselius.
BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER, NYA
KYRKOGÅRDEN
Kvarter 8, 9 urn- och barngravar, 9 allmänna och barnlinjen, 12, 13
och 14 Gravplats nr 223-629, 29-434, 1-434, 1-103, 1-89 samt
urnplatser 1-28, 3-602.
Kulturhistorisk bedömning
Ett högt kulturhistoriskt värde finns i flera enskilda gravvårdar. Av särskild vikt är de bevarade ensamgravarna från allmänna linjen och barnlinjen i kvarter 9.
Ett kulturhistoriskt värde ligger också i den nya kyrkogårdens strikta väl sammanhållna karaktär som rygghäckarna till stor del bidrar till.
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Kor - Fullbrett, Kor - Rakt, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Sidokapell - Söder, Torn - Väster, Vapenhus - Söder
Inventeringsår (2003)
Fasadkulör (2003): Vit
Inventeringsår 1997
Historiken kompletterad vid inventeringen 2004
KYRKAN
Det är okänt om nuvarande kyrkan i Östra Eneby har haft någon föregångare. En runsten från mitten av 1000-talet med två kors har hittats under korgolvet. Den visar även spår av att senare ha använts som altarskiva. Vid en yttre renovering av kyrkan har man hittat huggna stenar med ornamentering av tidig romansk karaktär. De hittades i kyrkans murverk, men inte på ursprunglig plats och kan eventuellt ha hört till en äldre kyrka. Några stenar ses idag i långhusets sydfasad. En sten med ornament av likartad karaktär finns på i sydportalen till Örberga kyrka i landskapets västra del samt i Östra Skrukeby och i Vårdsbergs kyrkor.
I dagens dopkapell står den medeltida dopfunten, som är mycket intressant ur konsthistorisk synpunkt. Dopfuntens fot i gotländsk sandsten tror man är tillverkad av den gotländske stenhuggare som kallas "Majestatis" eller hans efterföljare "Hegvald", som var verksamma i slutet av 1100-talet. Dopfuntens cuppa är av kolmårdsmarmor, tillverkad vid mitten av 1200-talet och eventuellt en kopia av en tidigare cuppa. Kolmårdsmarmor är en ovanlig bergart i de medeltida funtarna. Huvudmotivet är skapelseberättelsen.
De äldsta delarna av den nuvarande kyrkan utgjorde långhuset i en stenkyrka som troligen uppfördes omkring år 1200 eller decennierna närmast därefter. Det ursprungliga koret var smalare än långhuset och dess begränsning i norr och söder har kunnat fastställas, men ej avslutningen i öster. Till kyrkan fanns även ett torn i väster. Kyrkans väggar var försedda med figurativa kalkmålningar. Fragment av dessa finns ovan de senare slagna valven och även i kyrkorummet på norra långhusväggen. Mot slutet av 1300-talet revs det ursprungliga koret och det nuvarande koret uppfördes med samma bredd som långhuset. På korets norra sida byggdes sakristia och ett vapenhus uppfördes vid samma tid eller något senare utanför kyrkans sydportal. I en tidningsartikel i Norrköpings Tidningar (14/9 1918) står det att murarna i kyrkans äldsta del består av relativt noggrant avpassade block, delvis sandsten, med tät fogning, medan den yngre delen består av ohuggna fältstensblock med mindre sten till fyllning. Här står även att såväl de äldre som de yngre (murarna) har varit putsade från början. Vid slutet av 1300-talet valvslogs kyrkan och valven dekorerades med framställningar bl a av Heliga Korsets legend och helgonmartyrier. Målningarna dateras till 1390-talet, senast 1404 av de målade vapensköldarna att döma, och räknas till den grupp målningar som tillskrivs den s k Kapitelsalsmästaren eller hans efterföljare Risingemästaren. I sakristian går valvkapporna nästan ända ner till golvet och här dateras målningarna till omkring 1430. Dateringen grundar sig bl a på två donatorsvapen, som syftar på Henrik Styke, fogde på Ringstadholm, samt hans hustru.
Under 1600-talet byggdes ett gravkor vid korets sydvägg. Det uppfördes för ätten Schulman och dess efterföljare, ägare till Leonardsberg och Svärtinge. Enligt ovan nämnda artikel i Norrköpings Tidningar fanns här tidigare en kordörr, som sattes igen i samband med att gravkoret byggdes. En ny kordörr togs upp längre i öster och det fönster som fanns där sattes igen. 1918 satte man istället igen den "nya" kordörren och tog återigen upp fönstret. I dag (2004) är denna kordörr markerad i fasaden med en rits. I 1828 års inventarieförteckning för Östra Eneby kyrka står efter beskrivningen av predikstolen: "Uti motstående hwalfpelare är uppgången på hwalfet". Vidare följer en beskrivning av gravkoret, där det står att ingången till Svertinge gravkor är från kyrkogården. Gravkoret har murat valv och muren mot kyrkan är genombruten, så att korfönstren tjäna motstående del av kyrkan till upplysning. Ett lågt galler, genom vilket en dörr går, skiljer det från kyrkan, och innanför utmed detsamma står 2:ne pyramider med Pfeiferska och Liljemarkska vapnet. Pyramiderna har stått på varsin sida om altaret. (De står vid altaret även nu, 2004.)
År 1719 härjade ryssarna längs Östergötlands östkust och även Östra Eneby socken drabbades. Taket på kyrkan och delar av tornhuven liksom den fasta inredningen förstördes. Även den fristående klockstapeln brändes ned. Renoveringen blev omfattande. Det skadade tornet var i så dåligt skick att det revs ned. Eftersom befolkningen i socknen ökade passade man på att bygga till långhuset i väster 1732-1733. Den nya delen välvdes med ett tunnvalv och inte med ribbvalv, som fanns i kyrkan i övrigt. De medeltida valven hade till största delen klarat branden. Den nya fristående klockstapeln, som man hade uppfört efter branden, ersattes redan 1775 med ett nytt västtorn till kyrkan. Tornet uppfördes av murmästaren Måns Månsson från Linköping och det kröntes med en karnissvängd huv med lanternin. Man fick nu en ingång till kyrkan genom tornet och behövde inte längre vapenhuset framför sydportalen. Genom att slå bort väggen till långhuset kunde man inlemma vapenhuset i kyrkorummet. Det f d vapenhuset kallas även för "Marieborgskyrkan". Bland andra ändringar på 1700-talet märks en förstoring av ett fönster i sakristian år 1786.
Bland 1700-talets inventarier märks predikstolen från 1726 som skänktes till kyrkan av ägarna till Leonardsberg. Predikstolen pryds bl a med de fyra evangelisterna. I dag vilar predikstolen på ett uppmurat fundament med en trappa av tegel.
En större renovering av kyrkan gjordes 1896 då det efter ett drygt sekel var dags att ånyo sätta igen öppningen mellan långhuset och det gamla vapenhuset, som fick en ny användning som bisättningsrum. En dörr togs upp utifrån i bisättningsrummets västra vägg. Bågen mellan långhus och kor utvidgades, putsarbeten utfördes och målaren K Stenberg från Norrköping utförde dekorationsmålningar. I korets östfönster sattes en glasmålning från Neuman&Vogels glasmästeri i Stockholm in och stora delar av den fasta inredningen byttes ut. Det fanns en trappa upp till valvet, troligen i korets sydvästra hörn, och den revs nu.
Arkitekt Erik Fant ledde en restaurering 1918. Erik Fant var en av sin tids ledande restaureringsarkitekter och arbetade bl a med restaurering av Linköpings slott på 1930-talet. I Östra Eneby kyrka förändrades de utsmyckningar som tillkommit på 1890-talet. Glasmålningen i östfönstret byttes ut mot en ny glasmålning efter förslag av konstnären Olle Hjortzberg och man frilade de medeltida målningarna. Stenbergs dekorationsmålningar avlägsnades och nya utfördes av konstnären Filip Månsson. Det Schulmanska gravkoret gjordes om till dopkapell. Den äldre kordörren förstördes i samband med detta, när valvbågen mot gravkoret togs upp. En dörr togs även upp i sakristians västra vägg och i samband med detta påträffades ett igenmurat fönster och en nisch på murens insida. I det gamla vapenhuset/bisättningsrummet tog man upp en äldre muröppning till vinden från sydsidan och även ett äldre fönster i öster togs upp. I gengäld satte man igen ett sentida fönster i söder och markerade den äldre sydportalen i pusten.
Dagens inredning kommer till stor del från den restaurering som utfördes 1954-55 efter ett förslag av stadsarkitekten i Norrköping, Kurt von Schmalensee. Även han kom att vara mycket verksam i länets kyrkor. Kyrkorummet fick ett nytt golv, nya bänkar och ett nytt värmesystem. Kalkmålningar och predikstol konserverades. Även andra väsentliga inslag i kyrkorummet förändrades, så tillverkades t ex en ny orgelläktare och ett nytt altarbord, klätt med kolmårdsmarmor. Av rena förändringar i exteriören märks de kopparklädda portarna i västportalen. 1977 gjordes vapenhuset/bisättningsrummet om till ett väntrum och den gamla sydportalen togs återigen upp. Den senaste förändringen, som gjordes 1999-2000, gällde förändringar i koret. För att bereda ett bättre utrymme i koret, bl a i samband med begravningar, togs några tvärställda korbänkar bort.
År 1100-1399 Fast inredning - altare
En runsten som försetts med två fördjupningar, varav den ena troligen varit relikgömma.
År 1150-1199 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfuntsfot i sandsten.
År 1180-1250 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Fragment på kyrkvinden ovan valven och smärre fragment nere på kyrkans nordvägg.
År 1200-1299 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfuntscuppa i kolmårdsmarmor, möjligen kopia av äldre cuppa.
År 1370-1399 Valvslagning
Valvslagning. Ribbvalv i tegel slogs. De har paralleller i Askeby kyrkas kor.
År 1380-1410 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Tillhör en grupp målningar, som tillskrivs dessa mästare.
År 1420-1430 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Sakristian förses med målningar.
År 1500-1699 Underhåll - exteriör
Underhåll av murar och tak.
År 1720-1730 Specifika inventarier - dopfunt
En i trä skuren barnfigur (putti) med skål på huvudet.
År 1723 Specifika inventarier - kyrkklocka
Storklockan gjuten.
År 1726 Fast inredning - predikstol
Predikstol, skänkt av överstelöjtnant Erik Axel Ekehielm och hans hustru på Leonardsberg.
År 1726 Specifika inventarier - altartavla
Nattvardens instiftelse, skänktes av majoren Isak Gyllenhammar och hans maka.
År 1737 Arkitekturbunden utsmyckning - kalkmålning
Draperimålning kring fönster och altare.
År 1737 Fast inredning - orgel
Skänkt av E A Ekehielm och hans hustru.
År 1773-1775 Nybyggnad - Torn
Nybyggnad - Torn - Ett nytt västtorn uppfördes av byggmästare Måns Månsson från Linköping och man fick en ny ingång i kyrkan
Hantverkare - Murare: Måns Månsson Lindgren
År 1802 Underhåll - golv
Nytt golv och bolsterstockar i sakristian.
År 1878 Specifika inventarier - dopfunt
Den medeltida dopfunten flyttades från kyrkan till SHM.
År 1896 Ändring - ombyggnad
Ändring - ombyggnad - Interiör. Bågen mellan kor och långhus höggs upp till sin nuvarande bredd, öppningen mellan långhuset och gamla vapenhuset i väster sattes igen. Det gamla vapenhuset, senast del av kyrkorummet, gjordes om till begravningskapell. Exteriör. Dörr togs upp i gamla vapenhusets västra vägg. På vinden, i öster fanns ett gavelröste, som revs i samband med att underliggande murbåge förstorades. Fast inredning. Byttes ut eller förändrades. kalkmålning. Dekorationsmålningar av K Stenberg från Norrköping. Togs bort 1918. Glasmålning från Neuman&Vogels glasmästeri i Stockholm sattes in i korets östfönster. Togs bort 1918-1920. Konservatorsarbeten - predikstol. Figurerna sattes tillbaka på predikstolen, men på fel plats.
Konstnär: K Stenberg
År 1898 Fast inredning - orgel
Ny orgel av PL Åkerman & Lunds Orgelfabriks AB. Ombyggnad 1936, 1985.
År 1914-1916 Teknisk installation
Elektrisk belysning och elektrisk uppvärmning.
År 1918 Ändring - ombyggnad
Ändring - ombyggnad - Interiör. Restaurering efter förslag av arkitekt Erik Fant. Gravkoret omändrades till dopkapell. Exteriör, fd vapenhuset ( står 1918 som gravkapell). Ett i senare tid upptaget fönster i sydväggen sattes igen och det lilla östfönstret togs upp. Den tidigare igensatta öppningen till vapenhusvinden återupptogs. Kordörren från 1600-talet sattes igen och fönstret, som föregick dörren, togs upp. Dörr togs upp i sakristians västvägg och ett igenmurat fönster samt igenmurad nisch markerades i putsen. Dekorationsmålningarna från 1896 togs bort. Vissa nya dekorationer, bl a i dopkapellet, utfördes av konstnären Filip Månsson. Konservatorsarbeten. De medeltida målningarna frilades. Predikstolen restaurerades.
Arkitekt: Erik Fant
Konstnär - Dekormålare: Filip Månsson
År 1918-1920 Arkitekturbunden utsmyckning
Den äldre glasmålningen i korets östfönster från 1896 ersattes med en ny glasmålning av Olle Hjortzberg.
Konstnär: Olle Hjortzberg
År 1936 Fast inredning - orgel
Ombyggd av Setterquist& Son. Även ombyggd 1985.
År 1950 Specifika inventarier - dopfunt
Den medeltida dopfunten har stått på SHM, men kommer nu tillbaka till kyrkan. Museet får kopian.
År 1954-1955 Fast inredning - altarring
Ny altarring
År 1954-1955 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt i glas
Arkitekt: Kurt von Schmalensee
År 1956 Teknisk installation - el
Elektrisk klockringning.
År 1964 Fast inredning - bänkinredning
Ritning till nya bänkar. (Utfördes de?)
År 1964 Teknisk installation - värme
AEG förslag till elektrisk värmeanläggning.
År 1985 Fast inredning - orgel, orgelverk
Ombyggnad och utvidgning av läktarorgel, ombyggnad (minskning) av läktare och läktarbarriär, flyttning av pelare.
År 1990 Specifika inventarier - textilskåp
Skåp för liggande förvaring, Kerstin Jacobsson (?).
Hantverkare - Snickare: Kerstin Jacobsson
År 1999-2000 Fast inredning - bänkinredning
Borttagande av korbänkar på var sida. En bänkrad med skärm blir kvar.
ÖSTRA ENEBY KYRKOGÅRD Kulturhistorisk kyrkogårdsinventering Östra Eneby församling Norrköpings kommun Linköpings stift Östergötlands län 2006.
Nisbeth, Å: Östra Eneby kyrka. Linköpings stifts kyrkor. 2:a uppl. 1995..
Antikvariskt topografiskt arkiv, Riksantikvarieämbetet.
Bebyggelseregistret, kulturhistorisk bebyggelseinformation, Riksantikvarieämbetet
Cnattingius Bengt, anteckningar i ÖLM:s enskilda arkiv.
Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Riksantikvarieämbetet 2000 rev. 2003-12-09.
I blickpunkten. Församlingsblad för Östra Eneby. 4/1954 och 2/1955.
Inventarieförteckning för Östra Eneby kyrka år 1828. ATA
Lagerbrant, Sixten, Östra Eneby - glimtar. Norrköping 1994.
Nisbeth, Åke, Östsra Eneby kyrka. 2:a omarbetade upplagan. Utg. av Linköpings stifts kyrkobyggnadskommitté. Vimmerby 1995.
Ridderstad, Anton, Historiskt, Geografiskt och Statistiskt lexikon öfver Östergötland, M-Ö, Norrköping 1875-1877.
Ullén, Marianne och Ljungstedt, Sune, Östergötlands medeltida dopfuntar. Sveriges Kyrkor, Konsthistoriskt inventarium. Stockholm 2003.
Östergötland. Landskapets kyrkor. Landskapsrapport utgiven av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria. Stockholm 2004.
Östergötlands läns kalender 1872.
Östergötlands länsmuseums topografiska arkiv.
Tidningsartiklar: Norrköpings Tidningar bl a 14/9 1918 och Östergötlands Dagblad
.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin