Motivering (skydd): KULTURHISTORISK BEDÖMNING
Kyrkan, kyrkogården med sina uppställda runstenar, de omgivande byggnaderna med tidigare skolfunktioner och den högt belägna prästgården vittnar om kyrkplatsens forna betydelse som sockencentrum.
Kyrkogården
En kulturhistorisk bedömning av kyrkogården redovisas i separat rapport efter avslutad kyrkogårdsinventering.
Kyrkobyggnaden
Kyrkans exteriör präglas i hög grad av den omfattande ombyggnad som utfördes 1858-1860 efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Kyrkan fick då bl a ett nytt torn, spritputsade fasader, dekorativt utformade gjutjärnsbågar, nya portar och skiffertak. Från den medeltida byggnadsepoken kvarstår den norra korsarmen i sin helhet, delar av den norra långhusväggen och större delen av den södra korsarmen. Korsarmarna, som tillkom redan under 1200-talet, utgör mycket ovanliga och tidiga exempel på dylika i Östergötland med motsvarigheter i bl a Örtomta kyrka. Det är inte osannolikt att det även kan finnas fler inmurade delar av runstenar i kyrkans murar.
Östra Stenby kyrka representerar även de medeltida kyrkor som tidigt om-, till- och nybyggdes på initiativ av socknens adliga familjer, i detta fall ägarna till Ållonö. Samhörigheten med Ållonö är mycket påtaglig genom donationer av inventarier och inredning som t ex predikstol, altaruppsats och begravningsvapen. Gravvalvet för släkten Kurck är även mycket framträdande i kyrkans byggnadshistoria.
Kyrkorummet präglas framför allt av två tidsperioder; det stora korbygget och valvslagningen från 1682-1684 och renoveringen från 1858-1860. Predikstolen, altaruppsatsen, begravningsvapen och dopfunten från 1600-talet ger tillsammans med 1800-talets inredning med altare, altarring, orgelläktare, dörrar och det obehandlade trägolvet kyrkorummet en väl sammanhållen helhet. Kyrkorummet är dessutom ett av Östergötlands få kyrkorum som gestaltats under 1600-talet.
Sammanfattning
Kyrkan, kyrkogården och de omgivande skolbyggnaderna och prästgården vittnar om kyrkplatsens forna betydelse som sockencentrum.
Kyrkans exteriör är i stort sett oförändrad sedan renoveringen 1858-1860 under ledning av arkitekt Johan Fredrik Åbom och har stora arkitektoniska värden.
Korpartiet och valven ger interiören en barockprägel, vilken förstärks av inredningen från 1600-talet, som predikstolen, altaruppsatsen, begravningsvapen och dopfunten. Inredningen från mitten av 1800-talet med altare, altarring, orgelläktare och innerdörrar skapar tillsammans med det obehandlade trägolvet ett väl sammanhållet kyrkorum med mycket stora kulturhistoriska värden.
Det medeltida murverket i långhuset och korsarmarna utgör värdefulla historiska dokument. Korsarmarna, som tillkom redan under 1200-talet, utgör mycket ovanliga och tidiga exempel på dylika.
Kyrkans historia är intimt förknippad med framför allt ägarna till Ållonö, vilka har bekostat den stora ombyggnaden i slutet av 1600-talet och skänkt ett flertal inventarier, som bl a predikstolen och altaruppsatsen till kyrkan.
Inventeringsår (1999)
Se ovan: Historik - hämtad från Sockenkyrkorna. Kulturarv och Bebyggelsehistoria / Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2007)
Kyrkans byggnadshistoria är inte helt klarlagd, men sannolikt uppfördes de äldsta delarna under 1100-talet. Den tillbyggdes med korsarmar under 1200-talet, utvidgades och valvslogs under 1400-talet, försågs med nytt korparti i slutet av 1600-talet och fick sin nuvarande gestaltning vid en omfattande ombyggnad 1858-1860 efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Kyrkan har ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat kor, korsarmar i söder och norr samt torn i väster. Den norra korsarmen inrymmer sakristia. De vita fasaderna är spritputsade med slätputsade hörn, omfattningar och taklister. De rundbågiga fönsteröppningarna är symmetriskt placerade och försedda med svartmålade gjutjärnsfönster från ombyggnaden 1858-1860. Huvudingången är via tornet i väster, men en ingång finns även på södra korsarmens södra sida.
Kyrkomiljön
Kyrkan är belägen knappt två mil öster om Norrköping i ett fornlämningsrikt sprickdalslandskap. Den nuvarande skolan är uppförd i slutet av 1950-talet. Den föregicks av en äldre skolbyggnad från 1860 belägen på samma plats, vilken revs 1955. Tre lärarbostäder uppfördes strax öster om skolan 1948-50. Sydväst om kyrkan, på en markerad höjd, ligger den f d prästgården Stora Sten. Mangårdsbyggnaden utgörs av en parstuga från 1700-talets slut. Prästgårdsparken har sträckt sig ner till kyrkogårdsmuren i söder. Vid uppfartsvägen från sydväst till Stora Sten ligger det f d kommunhuset, ursprungligen uppfört 1862 och senare ombyggt 1936. Väster om kyrkan i fonden av västingången ligger det s k Boglinatorpet, som flyttades till platsen 1992.
Kyrkogården
Kyrkogården omgärdas av en stenmur med ingångar i väster och från landsvägen i norr. Flera runstenar påträffades vid ombyggnaden 1858-1860 i grunden till kyrkans torn och inmurades sedan i södra korsarmens inre östra vägg. Vid renoveringen 1939 påträffades ytterligare runstenar i murarna. De togs då ut från den östra väggen respektive västra väggen i kyrkans södra korsarm samt från kyrkans södra sockel och placerades väster om huvudingången.
En beskrivning och historik av kyrkogården redovisas i separat rapport från utförd kyrkogårdsinventering.
Inventeringsår (2006)
Kyrkogården är belägen i Östra Stenby, som ligger på norra Vikbolandet. Kyrkan ligger ca 1 km in från Arkösundsvägen, väg 209. Kyrkan är placerad mitt på den östra halvan av kyrkogården. Östra Stenby kyrka ligger i ett fornlämningsrikt område. Runt kyrkan finns ett flertal registrerade gravar, gravfält och skärvstenshögar från brons- och järnålder. Väster om kyrkan står sex runstenar uppställda. Deras placering är inte ursprunglig. Kyrkan ligger längst in i en forntida vik, ca 20-25 m ö h, och här har troligtvis funnits förhistorisk eller medeltida bosättning.
Östra Stenby kyrka
Kyrkans byggnadshistoria är inte helt klarlagd, men sannolikt uppfördes de äldsta delarna under 1100-talet. Den tillbyggdes med korsarmar under 1200-talet, utvidgades och valvslogs under 1400-talet, försågs med nytt korparti i slutet av 1600-talet och fick sin nuvarande gestaltning vid en omfattande ombyggnad 1858-1860 efter ritningar av arkitekt Johan Fredrik Åbom. Kyrkan har ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat kor, korsarmar i söder och norr samt torn i väster. Den norra korsarmen inrymmer sakristia. De vita fasaderna är spritputsade med slätputsade hörn, omfattningar och taklister. De rundbågiga fönsteröppningarna är symmetriskt placerade och försedda med svartmålade gjutjärnsfönster från ombyggnaden 1858-1860. Huvudingången är via tornet i väster, men en ingång finns även på södra korsarmens södra sida.
En fullständig beskrivning och historik av kyrkan redovisas i separat rapport från utförd kyrkoinventering.
BESKRIVNING AV KYRKOGÅRDEN
Kyrkogården består av fyra kvarter. På kyrkans norra sida ligger kvarter A, och söder om kyrkan på den norra delen, ligger kvarter B. Väster om kyrkan ligger två rektangulära kvarter på varsin sida av huvudgången. Kvarteret på den norra sidan är kvarter D och på den södra sidan ligger kvarter C.
Allmän karaktär
Kyrkogården kan delas i två halvor. Den östra består av en platå där också kyrkan ligger. Den västra delen består av en sluttning mot väster. Denna delas på mitten av en grusgång flankerad av höga tujor och inte mindre än sex runstenar. Hela anläggningen omges av en stödmur och är uppfylld gentemot omgivningen. Anläggningen omges av en trädkrans och gravarna inne i kvarteren är ställda i raka linjer med rygghäckar bakom.
Omgärdning
Kyrkogården omges på alla sidor av en stödmur av mellan 0,3 och 1,0 m stor kilad sten. Muren är mellan 1,0 och 1,5 m hög.
Ingångar
Ingångar finns i väster, norr och söder. Till ingången i väster leder en allé av höga formklippta tujor. Ingången saknar grind, men har troligtvis tidigare haft en grind. Grindstolparna av granit är fyrsidiga och har spetsigt krön. Ingången på norra sidan leder ut mot en mindre parkering och vägen mellan kyrkan och skolan. Ingången i söder leder ut mot en mindre gångstig. Direkt utanför den finns kyrkogårdens kompost. Utgången består av en cementgjuten trappa med ett räcke av svart rundjärn.
Vegetation
Från kyrkans västingång och ned till kyrkogårdens västra ingång leder en allé av rundklippta ca 4 m höga tujor, sju på vardera sidan. Tornet flankeras också av två höga gamla lindar. Inne på kyrkogården finns rygghäckar intill de flesta gravlinjerna, utom i kvarter B, på kyrkans södra sida.
Runt kyrkogården löper en trädkrans, som i den västra delen kompletteras med ytterligare en trädkrans på murens yttersida i norr och söder. I väster finns den yttre trädkransen med fyra relativt unga lönnar. På den norra sidan finns den yttre trädkransen med två lönnar och den inre med två höga kastanjer. En gammal lind står i det nordöstra hörnet samt en hägg. På den östra sidan står en kastanj och en hög lind. I söder finns en hög kastanj och två höga lindar.
Gångsystem
Huvudgrusgångarna bildar ett kors och leder från ingångarna i väster, norr och söder rakt fram till kyrkans huvudingång i väster. Dessa gångar är av naturgrus. I kvarter A, bredvid kyrkan på den norra sidan, leder en smal gång runt kyrkan. Denna är delvis av samma grus som huvudgången och delvis av sandblandat äldre grus. I kvarter B löper en nylagd gång av trädgårdsplattor fram till södra ingången. Till minneslunden från södra ingången löper en smal grusgång.
Gravvårdstyper
Låga och breda moderna vårdar dominerar större delen av kyrkogården. Här på Östra Stenby kyrkogård finns också till viss del linjevårdar bevarade från 1910-talet till början av 1970- talet. De är alla ganska små och utformningarna är de typiska för linjevårdar; små smala stående vårdar, små rektangulära liggare och i ett fall ett vitmålat träkors. Systemet med linjegravar växte fram under slutet av 1700-talet. Det innebar att begravningarna skedde på linje varefter dödsfallen skedde. Äkta makar eller andra familjemedlemmar begravdes inte bredvid varandra. Från början innebar troligen inte systemet någon direkt ”statusskillnad”, men under 1800-talet övergick det till att bli en gravläggning för dem som inte kunde eller ville betala för en gravplats. Systemet upphörde på 1960-talet varefter flertalet linjegravar togs bort. Här finns det linjevårdar bevarade i kvarter B och C.
Det finns ett fåtal vårdar från tiden kring sekelskiftet 1800/1900. De är typiskt höga, smala och ofta utformade som s.k. bautasten eller stele. En vård från 1897 har utförts med en runliknande inskription. Det finns inga gravplatsomgärdningar som häckar, stenramar eller järnstaket.
Det finns flera ålderdomliga kalkstenshällar, där de äldsta är från 1600-talet. Dessa är numera dock väldigt svårlästa. De avritades 1989 av Sune Ljungstedt som är expert på äldre stenhuggeri.
Minneslund
Minneslunden ligger i det sydöstra hörnet av kvarter B. I mitten finns en oval gräsmatta med en natursten och ett nyplanterat träd. Runt denna löper en smal grusgång intill vilken två parkbänkar placerats. Hela anläggningen omges av en 0,4 m hög ligusterhäck.
Byggnader
Det finns inte några byggnader utöver kyrkan inne på kyrkogården. Utanför kyrkans västra sida ligger ett litet äldre båtsmanstorp, Boglinatorpet.
BESKRIVNING AV ENSKILDA KVARTER
Kvarter A
Kvarteret ligger på kyrkogårdens östra halva, på kyrkans norra sida.
Allmän karaktär
Kvarteret består av fyra raka nord-sydliga rader av gravar med rygghäckar.
Ingångar
På den norra sidan finns en ingång till kvarteret i den norra muren. Via grusgångar tar man sig till övriga kvarter.
Vegetation
De nord-sydligt orienterade rygghäckarna är från väster en 1 m hög idegran, en 0,7 m hög rosenspirea, en borttagen häck, en 1 m hög idegran samt en ca 1 m hög oxbärshäck. Öster om trappan i muren finns ett litet buskage av tall.
Gångsystem
Runt hela kvarteret innanför den yttersta raden gravar löper en grusgång av naturgrus. Genom mitten av kvarteret, genom två öppningar i häcksystemet, löper en liknande grusgång. Inne i kvarteret i öst-västlig riktning löper en gång av delvis övervuxna kalkstensplattor.
Gravvårdstyper
Samtliga vårdar utom två är från 1950- och 1960-talen. De är låga och breda och med små variationer i utseende och form. Till undantagen hör M von Posts s.k. bautasten från 1882, för övrigt den äldsta vården på ursprunglig plats, och C E Öhrwalls s.k. stele från 1889. En ovanlig form hittar man i köpmannen C A Anderssons familjevård där inskriptionen är gjord i en låg stenram. Flera grusgravar har funnits men är nu borttagna.
Kvarter B
Kvarteret ligger på den östra halvan av kyrkogården, söder om kyrkan.
Allmän karaktär
Kvarteret har tidigare varit avsett för allmänna gravar, linjegravar. Idag är nästan samtliga borttagna. Enstaka vårdar finns kvar och visar att kvarteret använts för linjegravar på 1910- och 1920-talen. Sammantaget finns mindre än 15 vårdar kvar. Intill kyrkväggen står en rad moderna vårdar utanför nummersystemet. I kvarterets sydöstra del har minneslunden anlagts.
Ingångar
I den södra muren finns en ingång med en trappa. För övrigt kommer man till området via grusgångar från övriga delen av kyrkogården.
Vegetation
Det finns inga rygghäckar i kvarteret. Enligt det äldre fotografiet från 1958 fanns det inga häckar då heller.
Gångsystem
I kvarter B löper en nylagd gång av trädgårdsplattor fram till södra ingången. Till minneslunden från södra ingången löper en smal grusgång.
Gravvårdstyper
Ett fåtal äldre gravvårdar återstår i form av fem linjevårdar från 1910- och 1920-talen. Dessa kompletteras med enstaka modernare. Enligt det äldre flygfotot från 1958 fanns inte heller då så många gravvårdar på gräsmattan bredvid kyrkan på den södra sidan, kvarter B.
Kvarter C
Kvarteret ligger på den södra delen av den västra kyrkogårdshalvan. På dess norra sida ligger kvarter D och öster om C ligger B.
Allmän karaktär
Kvarteret har en strikt karaktär med rygghäckar. De flesta rygghäckarna är av tuja och går i nord-sydlig riktning. De löper ut från allén med höga tujor som flankerar mittgången som delar kyrkogården i två kvarter, C och D. I den västra delen av kvarteret finns linjegravar från 1930-1971.
Ingångar
Kvarteret ansluter till västra och södra ingången.
Vegetation
Raderna av gravar står mot rygghäckar i nord-sydlig riktning. Från väster till öster utgörs häckarna av en 1,2 m hög tuja, en 1,0 m hög tuja, en 1,2 m hög häck av oxbär, en nysatt oxbärshäck, två 0,4 m höga tujor samt en 1,2 m hög häck av oxbär. I kanten mellan huvudgången och kvarterets östra utkant står en hög lind.
Gångsystem
Kvarteret omges av grusade gångar, men den på kartan markerade grusgången mitt genom kvarteret är igensådd.
Gravvårdstyper
I kvarterets västra del finns rester efter linjegravssystem. I de två västligaste raderna finns 24 linjevårdar daterade mellan 1932 och 1940. I rad 3 och 4 från väster finns 14 linjevårdar daterade mellan 1940 och 1950. Rad 5 och 6 har 12 linjevårdar daterade mellan 1950 och 1971. I övrigt innehåller kvarteret huvudsakligen likartade breda vårdar från sent 1900-tal.
Kvarter D
Kvarteret utgör den norra halvan av den västra delen av kyrkogården.
Allmän karaktär
Kvarteret är likartat som det närliggande kvarteret C, med en strikt rygghäckskaraktär. Skillnaden mellan kvarteren är att vårdarna är betydligt äldre och större. Här dominerar höga, smala vårdar från tidigt 1900-tal, oftast resta över hemmansägare och deras familjer.
Ingångar
Kvarteret ansluter till västra och norra ingångarna.
Vegetation
Raderna av gravar är indelade av rygghäckar i nord-sydlig riktning. Från väster finns en 1,2 m hög tuja, två 1,0 m höga tujor, en nedklippt oxbärshäck, en 1,5 m hög oxbärshäck samt en 0,6 m hög liguster. En hög lind växer i kvarterets östra utkant.
Gångsystem
Runt kvarteret löper grusgångar. Den södra gången, den som går mellan kvarter C och D, är den bredaste. På de andra sidorna är gången smalare och går innanför yttermuren.
Gravvårdstyper
I kvarterets inre finns en del linjegravvårdar bevarade, tillkomna mellan 1953 och 1961. Bland dessa finns ett vitmålat träkors. De övriga vårdarna domineras av låga och breda stenar i granit från 1960-1970-tal.
Inventeringsår 2002
FÖRSAMLING 1995 - ÖSTRA STENBY
BEFOLKNINGSTAL - 1805: 1058, 1900: 845, 1995: 401
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.
LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan är belägen 17 km öster om Norrköping i ett för Vikbolandet karakteristiskt och fornlämningsrikt sprickdalslandskap. Kyrkan ligger högt och har en modern skola och ett soldattorp som närmaste granne. Prästgård vid Stora Sten.
RASERAD KYRKA / RUIN -
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Den murade kyrkan består av ett rektangulärt långhus med tresidigt avslutat korparti, korsarmsliknande tillbyggen i norr och söder (nu sakristia och vapenhus), samt västtorn. I: De äldsta partierna i den befintliga kyrkan härrör från 1100-talet, men den har därefter förändrats i ett flertal etapper. Den romanska kyrkan hade ett smalare kor, men dess utformning i öster är inte känd. Ett torn i väster hörde antingen till den ursprungliga anläggningen eller tillbyggdes kort tid därefter. Murrester av denna kyrka finns bevarade kring ingången till sakristian. Under 1200-talet tillbyggdes korsarmar. Den norra korsarmen är i sin helhet bevarad, medan delar kvarstår av den södra. II: Ett helt nytt kyrkorum, skapades under medeltidens senare hälft genom att kyrkan både vidgades och förlängdes. Delar av den äldre kyrkans långhus och kor, samt torn och korsarmar, fick dock kvarstå i väster. Åren 1682-84 ombyggdes även kyrkans senmedeltida kor. Valvpelarna revs och nya valv uppfördes, som spände över hela kyrkorummet. Till detta fogades ett nytt tresidigt korparti med underliggande gravvalv för donatorn Kurck och hans efterkommande. Arkitekt Johan Fredrik Åbom upprättade ett flertal förslag till restaurering och delvis ombyggnad av kyrkan. År 1855 fastställdes det och genomfördes 1858-59. Det medeltida tornet revs och ett nytt tillkom. En sakristia på långhusets norra sida, av okänd ålder, raserades. Långhuset vidgades i väster samt den södra korsarmen byggdes delvis om.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkans exteriör präglas av ombyggnaden 1858-59. De vitputsade fasaderna pryds av profilerade taklister och rundbågsfriser. Fönsteröppningarna är rundbågiga. Tornet kröns av en smalare överbyggnad med sidogavlar samt åttkantig lanternin med spira. Långhus och korsarmar har sadeltak. Ingång sker i väster genom tornet, sidoingång på södra korsarmens sydsida. Åren 1912-13 restaurerades kyrkan av arkitekten Fredrik Falkenberg. Det rymliga, ljusa kyrkorummet, med vitputsade vägar och tak, karaktäriseras av sina vida ribbförsedda kryssvalv. Koret täcks av ett stjärnvalv. Altaruppsatsen med oljemålning är från 1633 och skänktes till kyrkan 1726. Sannolikt härstammar den från Mörby slott i Uppland. Predikstolen erhöll kyrkan 1685 och målades 1738 av Daniel Meijer. Altarbord och altarring nygjordes 1859. Orgelfasaden från 1860 hörde till ett verk byggt av Sven Nordström, som senare byggts om av Åkerman & Lund. Bänkinredningen är öppen.
ÖVRIGA UPPLYSNINGAR - Ett par medeltida skulpturer förvaras i sakristian. I samband med att den nuvarande altaruppsatsen erhölls skänkte församlingen sitt senmedeltida altarskåp till Rönö kyrka. Dopfunten av mässing är gjord av Daniel Wulff i Norrköping.
Uppgifterna är sammanställda av Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000; rev. 2003.
Inventeringsår 2016
Kyrkogårdens historik
I de äldsta källorna om Östra Stenby benämns socknen som ”Stenbo”. Det var 1370, men redan åtta år senare ändrades namnet till Stenby. Församlingen hade då egen kyrkoherde. Inga uppgifter finns om kyrkogårdens utvidgande under seklers gång. Sedan den häradsekonomiska kartan tillkom under andra hälften av 1800-talet, har inte kyrkogården ändrat form.
Den äldsta bevarade gravvården på kyrkogården är troligen hällen över pastor Gelinus med familj i röd kalksten från 1651. Den ligger på marken norr om tornet tillsammans med andra ”museistenar”.
Flertalet cirka 1000-åriga runstenar har hittats i kyrkan och visar på kristendomens insteg i trakten under 1000-talet. Sex stycken runstenar hittades under ombyggnadsarbetena åren 1858-1860 i kyrkans grund. De togs bort, men murades in igen i södra korsarmsrummets innerväggar. De ställdes så att de kunde läsas från insidan. En av dessa runstenar var emellertid i så dåligt skick att den lades undan på vinden. 1938 återfanns ytterligare en, under kyrkans sockel. Den låg så att en del av skriften var synlig ut mot gräsmattan. 1939 placerades på förslag av dr Artur Nordén sex stycken runstenar, tre på var sida om gången, mellan de stora lövträd som då bildade en lummig allé från kyrkogårdens huvudingång i väster fram till tornet. 1974 och 2001 påbättrades den röda färgen på runstenarna. Runstenarna inne i kyrkan och ute på kyrkogården har RAÄ:s nummer 142:1-142:8 i fornminnesregistret.
1992 gjorde Östergötlands länsmuseum en antikvarisk kontroll väster om kyrkogården i samband med att ett torp, det s.k. Boglinatorpet skulle flyttas. Detta är ett gammalt båtsmanstorp som församlingen fått till skänks. När friluftsmuseet Gamla Linköping var under uppbyggnad fanns förslag på att flytta torpet dit. Vid undersökningen av den nya platsen för torpet framkom ett tunt skikt av rasmassor från ett murat hus. I lagret fanns tegel och murbruk. Troligtvis kommer fyndet från det stall som tidigare legat på platsen. Torpet rustades upp 1994 av församlingen, och dess förening ”Boglinatorpets Vänner” och kyrkorådet ordnar med diverse verksamhet, exempelvis den årliga ”Hemvändardagen” där Boglinatorpet är samlingsplatsen för församlingens verksamhet.
Beslut togs 2002 av länsstyrelsen om att en minneslund skulle få uppföras. Den kom att anläggas runt ett befintligt träd, en alm, och med en häck, 0,8-1 m hög, runtomkring. En ny gångväg av kalkstensplattor anlades från kyrkans sydportal till minneslunden. Innanför häcken fortsätter plattgången i den norra delen där fyra mindre soffor placerades. Mot söder finns en plats för blommor och ljus. Vid ingången till minneslunden placerades en sten.
ÖSTRA STENBY KYRKOGÅRD Kulturhistorisk kyrkogårdsinventering Östra Stenby församling Norrköpings kommun Linköpings stift Östergötlands län 2006.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin