Motivering (skydd): KYRKOMILJÖN - Remmene kyrka omges av ett jordbrukslandskap med glest liggande gårdar. Strax intill södra kyrkomuren står ett välbevarat kyrkstall från 1916 med avträde. Förutom sitt miljöskapande värde representerar byggnaden en ofta riven byggnadskategori som vittnar om tiden före bil och vattenklosett.
KYRKOANLÄGGNINGEN - Kyrkplatsen är medeltida men idag minner inget direkt om dess anor eller den medeltida kyrkans existens. Vid sakristians dörr står en runsten som låg i den gamla kyrkans vapenhusgolv. Kyrkogården har en 1800-talskaraktär med stenmurar, trädkrans troligen samtida med kyrkan, smidesgrindar och grusgångar men ingen kvartersindelning. Den nyare delen från 1950-talet har en allé av tidstypiska pyramidekar i tornets fond.
KULTURHISTORISK KARAKTERISTIK OCH BEDÖMNING - Remmene kyrka från 1870 ritades av Ludwig Hedin och har en mycket välbevarad förenklad nygotisk exteriör, typisk för sockenkyrkor. En femsidig sakristia tillbyggdes 1934 på den ursprungliga sakristian i den tresidiga avslutningen fogad till koret. Interiören har också kvar sin ursprungliga nygotiska prägel med spetsbågsdekor på altarring och läktarbröstning, men främst genom sina mycket ovanliga originalbänkar, vars skurna dekor går igen i fyllningarna på såväl predikstolskorg som dörrar och i fönstrens form. De når fortfarande sidoväggarna och ger kyrkan en särprägel. En förenklad variant finns i Fölene kyrka. Orgelfasaden från 1933 är väl anpassad till övrig inredning med spetsbågade öppningar. Vid den största renoveringen 1934 infördes bevarade artefakter från den gamla kyrkan, såsom altaruppsatsen i barock från 1726 av Michael Schmidt och den gamla predikstolskorgen, som intressant nog är mycket lik dem i pastoratets kyrkor i Eggvena och Fölene. Detta gäller även ljudtaket till predikstolen från 1700-talet som rekonstruerades 1962. Dopfunten är medeltida och är försedd med huggna liljor (en gammal gravvård med huggen lilja finns också) och samtliga överförda föremål vittnar om den historiska kontinuiteten på platsen. Läktaren har bänkar av annan modell bevarade på sydsidan. I vapenhuset finns båda läktartrapporna kvar.
ATT SÄRSKILT TÄNKA PÅ i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: - Kyrkstallet.
- Kyrkogårdens stenmurar, trädkrans, smidesgrindar, runsten, liljesten och grusgångar.
- Exteriören är intakt sedan byggnadstiden och en mycket god representant för den förenklade nygotiken.
- Interiören är välbevarad med tydlig prägel av enkel nygotik.
- Bevarad ursprunglig inredning inklusive de mycket välbevarade ursprungliga nygotiska nummertavlorna förvarade i tornet.
- Bänkgavlarnas dekor samspelar med och sammanfattar former och dekor i
kyrkorummet.
- Bevarade äldre inventarier.
- Båda läktartrapporna och läktarbänkarna.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2003)
Kyrkplatsen är medeltida men den medeltida kyrkan förföll och på 1850-talet föreslog biskopen en sammanbyggning med likaledes fallfärdiga Fölene eller Tarlseds kyrka. Församlingsborna i Remmene protesterade och beslöt att bygga en ny kyrka på samma plats, vilket skedde 1870. Fölene kyrka restaurerades och Tarsleds församling byggde 1865 gemensam kyrka med Herrljunga.
Kyrkogården var förr rundad åt norr på medeltida vis och hade överbyggda kyrkportar, stigluckor, i norr och söder. 1829 fanns fortfarande inga gravstenar på kyrkogården. Kyrkogården har utvidgats i omgångar och har idag en rak vinkel mellan de långsträckta raka västra och norra sidorna, medan de södra och östra sidorna är uppdelade i flera sträckor och vinklar längs vägarna och parkeringen i söder. Marken lutar nedåt nordväst. En krans av stora lönnar står innanför den äldre bogårdsmuren av kallmurad natursten. Träden omtalades redan på 1930-talet som stora och lummiga, "särskilt mot vägen", så de är troligen samtida med kyrkan. I väster fogades på 1950-talet den avlånga "nya kyrkogården" i nordväst-sydöstlig riktning. Stenmuren där lades av Ragnar Lager från Herrljunga med sten från den gamla västra muren och ytterligare sten hämtades bland annat från en riven ladugård på Gundleberget. Muren i nordväst är av mer tuktad och huggen natursten. Anläggningsarbetet pågick 1954-55 efter ritningar från 1942 av stadsträdgårdsmästare Artur Hermansson. Denna del har en något lägre marknivå, dit två stentrappsteg leder från den grusade ytan framför tornet. Lönnar planterades även utmed den nya häckomgärdade delen. Gräsmattorna är trädlösa och sammanhållna mellan de få gångarna. Många gravar på norra sidan är placerade i dubbla rader och har stenramar. På södra sidan finns det kraftigare stenramar, ett rhododendronbuskage och barrbuskar. Svarta moderna lyktstolpar med glasklot är utplacerade.
Avståndet mellan grinden vid landsvägen i öster och sakristian är endast cirka fem meter, och runt kyrkan går grusade gångar fram till tornporten i väster (gräsytorna invid kyrkan togs bort 2002). Från tornet fortsätter denna längdriktning över den nya kyrkogården med en konststensgång kantad av pyramidekar och lövhäckar som inramar en meditationsplats. Två lönnar framför tornet markerar gränsen mellan den äldre och den nyare kyrkogården. Denna öst-västliga axel korsas framför tornet av en rak bred grusgång mellan ett nytt grindparti i norr och en ny klivstätta av trä i söder till det gamla kyrkstallet utanför muren. De två smidda äldre grindbladen i öster har ett livfullt uttryck. Nedtill sitter kors i bågform mellan spjälorna och i ett liggande band upptill är ett rombmönster med många små snirklar. Överst ligger en vertikal spjäla som lutar ned mot mitten med snirklar i ändarna. Stenstolparna är huggna och rundade i toppen på ett karaktäristiskt sätt för tidigt 1900-tal. Det mycket breda grindparet i norr av avvikande omålat galvaniserat stål sitter i runda stålstolpar och påminner i formen om den gamla grinden. Den nya delen har dels en ny grind i södra delen till parkeringen i öster, dels en smidesgrind åt norr från 1950-talet med tre kors mellan spjälorna. Den senare mynnar precis vid en avfallsplats vid parkeringen och används inte längre.
Gamla gravstenar står lutade mot östmuren söder om grinden, bland annat en med huggen lilja. Mellan sakristians dörr åt söder och korfönstret står sedan 1937 en runsten. I Hilfelings reseskildring 1791 uppgavs att runstenen låg för dörrtröskeln i vapenhuset i gamla kyrkan. Där förblev den till omkring 1868 då den upptäcktes av en annan reseskildrare, Djurklou, och restes på kyrkogården. Stenens ena sida uppvisar ett stort inhugget liljeformat kors samt en lodrät runrad som tolkats till "En mycket dugande man", andra sidan har en runrad utläst som "Torbjörn reste sten efter Tore sin brorson". Sedan runstenen lösgjordes från kyrkan har den stått på olika ställen i kyrkans närhet.
DEN GAMLA KYRKAN
Om den gamla kyrkan berättas att inredning och byggnadsstil tydde på att den sannolikt uppfördes på 1000-talet. Enligt traditionen sades den vara den äldsta kyrkan i Västsverige och att Hisingsborna fick resa hit för att få sina barn döpta. Allmänningen, Åtlebergsäng, var sommartid betesplats för deras hästar under kyrkobesöket. Vid en inventering 1829 noterades att kyrkan var av vitlimmad gråsten och altaret av ek. Altartavlan av bräder med påspikat bildhuggeri liksom predikstolen hade målats om 1825. Runstenen låg i vapenhusgolvet. Innertaket var platt med målningar av himlen i kyrkans främre del och de osaligas boning längst bak. Mellan kor och långhus satt en triumfbåge. Över koret fanns en lucka till det så kallade munkrummet, där munkar sades ha bott vid sina besök i trakten. Endast södra sidan hade fönster och där var predikstolen placerad. En medeltida klocka kallad Ingrid hängde i klockstapeln som stod i söder på kyrkogården. Den gamla kyrkan revs av allt att döma helt och inventarierna såldes på auktion. Porten lades som bro över en bäck. I väster stod tidigare en kyrkbod, omtalad vid inventeringen 1920.
Inventeringsår 2001
Text saknas för närvarande
Antikvarisk-topografiska arkivet.
Remmene socken - Herrljunga kommun (1991) resultat av en studiecirkel 1987-1991..
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin