Motivering (skydd): Kvarter A
Kvarteret längs västra kyrkogårdsmuren och en del av södra sidan
utgör de kulturhistoriskt mest värdefulla delarna av gamla kyrkogården
(tillsammans med anslutande delar av kvarter B och F).
Detta yttrar sig i de över större delen av ytan sammanhängande
grusgravarna med låga häckar. Detta var en karaktär som fram till
1980-talet präglade hela gamla kyrkogården. Grusgravar har försvunnit
i stora antal från i princip alla länets kyrkogårdar, varför det
är av desto större vikt att värna de som fått vara kvar, särskilt när
det rör sig om sådana här helheter. Häckar och stenramar är viktiga
beståndsdelar i utformningen. Gravvårdsbeståndet är varierat och
speglar hela 1900-talet: från de dominerande monumenten över
ortens stora industriidkare m. fl . till efterkrigstidens låga, uniforma
vårdar som mer speglar ett kollektivt ideal. Av tradition brukar
raderna längs kyrkogårdsmurarna upptagas av stora familjegravar.
Det är av vikt att de äldre, såväl stora som små vårdarna bevaras på
plats för att behålla en dynamik och ett historiskt djup i kvarteret.
Flera av dessa vårdar kan även kopplas samman med lokal- och
personhistoriska värden. För de övriga gravarna gäller att man vid
byte av gravrättsinnehavare bör sträva efter att bibehålla grusbäddar
och häckar.
Kvarter B
Klingsporska graven utgör en centralpunkt för kvarteret och bildar
en medvetet komponerad fond för mittaxeln på norra delen av
kyrkogården. Gravvården är ett påkostat exempel från tiden innan
industrialiseringen av gravkonstproduktionen. Goda hantverksmässiga
exempel från samma tid är även ett par vårdar över faktorismeder.
De tre vårdarna över smeder vittnar om den stora roll som
faktorismedjorna under lång tid spelade i socknens historia. De två
gjutjärnskorsen är karaktäristiska representanter för en del av den
tidiga gravvårdsindustrin och besitter likaså ett högt kulturhistoriskt
värde. Det övriga gravvårdsbeståndet speglar efterkrigstidens kollektiva
anda genom sina låga rektangulära vårdar. Eventuellt kan
några vårdar utgöra en rest av allmänna linjen.
Kvarter C och D
Kvarter C och D speglar genom sina rader av låga mellan- och
efterkrigstida vårdar en övergång från sekelskiftets statusladdade
monument till folkhemmets mer kollektivt utformade typer. Titlar
är dock ännu vanligt förekommande liksom familjegravar. Ett fåtal
vårdar är något mer påkostade och tillhör som regel större näringsidkare.
Ursprungligen hade i princip alla gravar grusbädd och häck,
något som idag bara återstår i den västligaste raden. Denna rad, som
vänder sig mot och bildar en enhet med raden vid kyrkogårdsmuren
(A), är viktig att vidmakthålla med grus och häckar. Vid nya
gravrättsinnehavare bör man ta hänsyn till detta. I övrigt gäller att
vårdar med titlar skall bevaras, om möjligt på plats. Dessa berättar
om socknens 1900-talshistoria och viktiga yrkespersoner i denna.
Nytillskott skall i möjligaste mån anpassas efter befi ntliga vårdar.
Önskvärt vore om grusbädden på kvarterens enda grav med stenram,
utanför ovan nämnda rad, kunde återställas. Några av vårdarna
från 1930- och 40-talen kan tillskrivas ett visst konsthistoriskt värde
genom tidstypisk form och dekor.
Kvarter E-F
Kvarter E och F består till större delen av raka rader med låga, likartade
vårdar från efterkrigstidens första decennier. Dessa speglar
en anpassning till folkhemmets kollektiva ideal. Ursprungligen har
större delen av kvarterens gravar haft grusbäddar, nu återstår detta
endast i västra hälften av E. Denna del har även kvar sina små grusgångar.
Således bildar detta parti snarare en helhet med kvarter A
längs kyrkogårdsmuren och är av ett stort kulturhistoriskt värde. Vid
byte av gravrättsinnehavare skall man sträva efter att vidmakthålla
grusbäddar och häckinramning. Ett fåtal äldre vårdar markerar sig
genom sin storlek. De skapar därmed såväl ett historiskt djup som en
dynamik åt berörda kvarter. Dessutom minner de om framträdande
industrimän i sekelskiftets Bankeryd och utgör viktiga historiska
dokument. De titlar som förekommer bland vårdarna i övrigt bidrar
också till att berätta ortens historia under 1900-talet, de förtjänar
därför likaså att bevaras, om möjligt på plats.
Kvarter G
Kvarter G är ingen riktigt sammanhållen yta. Raderna med efterkrigstida
vårdar speglar genom sin enhetlighet och sin frånvaro av
titlar folkhemmets kollektiva samhälle. Detta är en karaktär som är
vanlig på landets kyrkogårdar. Ett fåtal mer påkostade äldre vårdar
från tidigt 1900-tal är placerade öster om koret, vilket förr sågs som
en statusfylld plats. Dessa besitter ett högt kulturhistoriskt värde
både genom sin utformning och sina titlar. Ett högt värde har även
den porträttgravsten som är rest vid korgaveln såsom varande kyrkogårdens
äldsta gravvård. Rik information om socknens sociala
sammansättning i gången tid kan utläsas ur de borttagna sekelskiftesvårdar
som samlats längs ett parti av kyrkogårdsmuren, särdeles
vårdarna med titlar utgör historiska dokument som bör bevaras.
Nya kyrkogården
Nya delen av Bankeryds kyrkogård är till stor del anlagd 1969 och
speglar efterkrigstidens kyrkogårdsideal. Detta yttrar sig i kvarter
med raka rader av likartade låga vårdar. Stora familjegravar och
bruk av titlar förekommer inte. Detta speglar folkhemmets kollektiva
samhällsanda där de manifestationer av individen som syns
på gamla kyrkogården ej passade in. Kopplat med kollektivismen
är understrykandet av allas likhet inför Gud. Denna efterkrigstida
karaktär fi nns representerad på många av landets kyrkogårdar. Det
kan dock fi nnas ett värde i att nytillskott anpassas efter måtten på
befi ntliga vårdar i respektive kvarter, för att bibehålla den enhetliga
karaktären. I de yngre kvarteren, Rönnen och Apeln kan man se hur
senare tiders ökade individualism tar sig uttryck i en större variation
inom gravkonsten. Karaktäristiskt för nya kyrkogården är den rika
växtligheten med bruk av kvartersavgränsande stora idegranshäckar,
grupper av marktäckande låga barrbuskar och friväxande lövträd.
Det fi nns tre områden med urngravar, varav den yngsta, Tallen,
som även har en minneslund, speglar förändringarna i gravskicket
under efterkrigstiden med bl.a. ökad andel kremeringar. Vårdarna
är enhetliga små liggande naturstenar och är ytterligare exempel
på den strävan efter anonymitet som är så kännetecknande för efterkrigstidens gravkvarter. Tallen har utpräglad karaktär av skogskyrkogård
med sina resliga furor och sitt delvis fritt växande gräs.
Därigenom speglar nya kyrkogården även en annan utvecklingsgren
i gestaltandet av efterkrigstidens kyrkogårdar.
kyrkogården som helhet
Bankeryds kyrkogård har medeltida ursprung, men av detta syns
idag inget ovan mark. Kyrka och kyrkogård har ett markerat läge
på en höjd i landskapet, med intilliggande skola. Kyrkogården består
av en gammal del i väster – som fi ck nuvarande utsträckning i
samband med kyrkans byggande 1865 – och en vidsträckt utvidgning
från 1969 åt öster. Gamla kyrkogården bildar en klart avskild
enhet genom sitt platåläge, sina kallmurar och sin delvis bevarade
trädkrans, vilka alla är drag att värna. I väster är huvudingången
med ett grindparti som i mycket fått nuvarande utseende genom
1900-talsförändringar med bl.a. handikappramp. Smidesgrindarna
är dock äldre. Gamla kyrkogården har till skillnad från den nya en
strikt symmetrisk uppbyggnad med stora rätvinkliga kvarter. Dessa
uppdelades tidigare i mindre enheter genom små grusgångar, idag
igenlagda. De stora gångarna är nu asfalterade. Ett undantag utgör
västra delen av kvarter E som är helt grusad. Grusgravar upptar även
hela raden längs västra kyrkogårdsmuren och västra raden i kvarter
C. Denna västra del av kyrkogården ger därmed ett på dagens kyrkogårdar
ovanligt helhetsintryck av det tidiga 1900-talets kyrkogårdsideal
och besitter ett stort pedagogiskt värde. Genomgående
inramas gravarna av låga häckar, alternativt stenramar. Eftersom
grusytorna försvunnit från hela övriga gamla kyrkogården är det
särskilt viktigt att de vidmakthålls på de återstående delarna. Det är
bl.a. i västra raden som de mest påkostade vårdarna återfi nns, stora
granitvårdar från tidigt 1900-tal som i tidens anda uttrycker individens
status. Här återfi nns säteriägare, kyrkoherde och fabrikörer
som spelat en stor roll i socknens historia. Särskilt iögonenfallande
är den Klingsporska graven från 1817 som utgör fondmotiv på
kyrkogårdens norra del. Några 1800-talsvårdar och däribland ett
par gjutjärnskors speglar smidesindustrins stora betydelse. Dessa
äldre vårdar från 1800-talet och tidigt 1900-tal är viktiga för det
historiska djupet och dynamiken på kyrkogården och har ett stort
kulturhistoriskt värde. Det stora fl ertalet vårdar är dock från mellan-
och efterkrigstid, placerade i nord-sydliga rader. Flera av dessa
har tidigare haft grusbäddar. Bland de äldre fi nns ett antal som
kan tillskrivas ett visst konsthistoriskt intresse. Liksom bland förra
sekelskiftets vårdar så är titlar vanligt förekommande. Vårdar med
titlar utgör historiska dokument som i det här fallet har mycket att
berätta om Bankeryds 1900-talshistoria som stations- och industrisamhälle.
Den låga höjden på vårdarna fr.o.m. mellankrigstiden
berättar om bestämmelser om maximihöjd på gravvårdar och en
förskjutning från sekelskiftets individualism till folkhemmets kollektivism. Kyrkogårdens äldsta vård är en porträttgravsten rest vid
koret i anslutning till en stramt utformad vattenlek från sen tid.
Den gamla kyrkan var belägen i kyrkogårdens nordvästra hörn
och har aldrig blivit undersökt, därmed utgör grunden ett viktigt
potentiellt källmaterial.
Nya kyrkogården från 1969 har en helt annan övergripande karaktär
än den gamla. Terrängen är inte utjämnad och man har i hög grad
utnyttjat friväxande träd och olika grupperingar av barrbuskar. Här
är efterkrigstidens kyrkogårdsideal fullt genomfört med enhetliga
små vårdar i raka rader, speglande folkhemskollektivet. Titlar och
stora familjegravar förekommer inte längre. Man kan dock skönja
en ökad individualism bland de yngsta vårdarna. Kvarteret Tallen
med sin minneslund och sina urngravar ger dels en bild av skogskyrkogård
dels en bild av förändrad gravsed under 1900-talet. I
backen nordväst om gamla kyrkogården står ett vitputsat bårhus i
stramt klassiserande stil, som är en typisk representant för 1920-
och 30-talen.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider fi nns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kallmurar, smidesgrindar, trädrader, häckar och grusgångar är
väsentliga delar av kyrkogårdens utformning och därmed av ett
högt värde.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel, inklusive tillhörande arrangemang
som grusbädd och häck eller stenram, utgör viktiga inslag i
kvarteren på gamla kyrkogården. Därmed är det av vikt att de bevaras
på plats. Vårdar äldre än 1850 och gjutjärnskors skall fi nnas
med på kyrkans inventarieförteckning.
- Eventuella nytillskott inom grusgravsområdena bör underordnas
befi ntlig karaktär. Vid byte av gravrättsinnehavare skall man sträva
efter att vidmakthålla grusbädd och häckinramning.
- Vid grävarbeten som kan beröra gamla kyrkans grund skall tillstånd
först sökas hos länsstyrelsen.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Bankeryds kyrkogård är idag utbredd över en stor yta till följd av
det sena 1900-talets utvidgningar. Gamla kyrkogården är dock
väldefinierad genom sin rektangulära och jämna platåartade form
vid landsvägen i nordväst. Kyrkan ligger med koret mot öster och
delar kyrkogården i två delar. Varje del består i sin tur av två hälfter
samt ett parti längs kyrkogårdens sidor. Här definieras kvarteren
efter bokstäver för att förenkla beskrivningen. Gravarna ligger i raka
nord-sydliga, vanligen dubbla rader. Som kvarter A räknas här raden
längs kyrkogårdens västra och södra sida. B är området längs norra
sidan. C och D är de båda norra hälfterna, E och F de båda södra
och G ytan längs östra sidan.
Den nya kyrkogården har en oregelbunden avgränsning mot öster
och följer mer terrängen som från norr sluttar åt sydost för att sedan
stiga igen upp till kvarteret Tallen i sydost. Kvarteren är långsmala
och vinklade mot gamla kyrkogården, från norr till söder är de:
Eken, Lönnen, Björken och Rönnen. Mellan Tallen och skolan är
en svacka där infarten till kyrkogården är belägen liksom det yngsta
kvarteret Fridhem och personalbyggnaden. I vinkeln mellan gamla
kyrkogårdens södra sida och nya kyrkogården ligger kvarteret Apeln,
som snarast ansluter till den gamla.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges på alla sidor utom den södra av en kallmur
av otuktade granitblock i varierande storlekar, anlagd 1865. I
väster och norr är det en stödmur med 1-1.5 meters höjd, i nordvästra
hörnet ytterligare en meter med en avsats. Den östra muren
är drygt en halvmeter hög och närmare en meter bred, fylld med
skolsten och beväxt med sedum. Det nordöstra hörnet på kyrkogården
är avfasat. Nya kyrkogården begränsas åt norr och öster av
en gärdesgård av trä. I söder är ett rödmålat trästaket.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens huvudingång är i väster, mitt för kyrkporten.
Denna är ombyggd såväl 1950 som 2002. Vid förra tillfället
tillkom de gråbrutet sprutputsade, fyrkantiga grindstolparna avtäckta
med betongplatta och försedda med gula råglaslyktor. Det
smidda grindparet med bandjärnsslingor är troligen tillverkat 1865
av eskilstunasmeden Appelberg. En trappa av granit om sex steg
med avsats för upp mellan stödmurar som är putsade i likhet med
stolparna. Vid södra sidan är en stensatt rullstolsramp som börjar
längs kyrkogårdsmurens västra sida, där den är asfalterad. Sidan är
putsad som stolparna och bär ett smidesräcke. I nordöstra hörnet
av kyrkogården är en liten ingång med en enkel smidesgrind från
tidigt 1900-tal mellan granitstolpar. I anslutning till norra sidans
transformatorstation fi nns en granittrappa med järnräcke. Infarten
till nya kyrkogården i söder har ett grindparti som är fl yttat från
gamla kyrkogårdens södra ingång. Det består av en smidd pargrind
med bandjärnsslingor mellan kanthuggna granitstolpar med toppiga
krön. Nya kyrkogårdens andra infart, sydost om denna har en
sentida smidd pargrind med spjälor, upphängd på två kanthuggna
granitstolpar.
Vegetation
Längs gamla kyrkogårdens västra sida växer en rad med unga lönnar.
Utanför norra sidan står fem äldre lönnar. Längs östra sidan växer
en rad med äldre lönnar. En tät och hög avenbokshäck växer längs
västra och norra kyrkogårdsmuren. Bakom Klingsporska monumentet
gör häcken av halvrund utkragning. I anslutning till vården
är några spireabuskar. I viss grad används rygghäckar av idegran
för att dela in kyrkogården i mindre rum. Grusgravarna har som
regel låga häckar av liguster. Öster om koret är två rhododendron
som fl ankerar en rosenrabatt framför en rest porträttgravsten. Nya
kyrkogården har rika planteringar med låga barrhäckar, rabatter
och friväxande löv- och barrträd. Stora idegranshäckar avskiljer
kvarteren. Mot skolan växer spireahäckar.
Gångsystem
Alla gångar och vägar är asfalterade med få undantag. Gamla kyrkogården
har ett rätvinkligt gångsystem. Från kyrkans mittport respektive
sakristia löper en mittaxel åt söder och norr. Denna ansluter
till en gång som följer kyrkogårdens sidor. Även kring kyrkans sidor
är en gång. Den södra mittgången är belagd med oregelbundna
kalkstensplattor med klovyta, lagda 1950. Från västra ingången
till tornporten är en gång belagd med granitplattor och gatsten. I
sydvästra delen av kyrkogården har två nord-sydliga små grusgångar
behållits inom ett kvarter. På nya kyrkogården löper gångar mellan
de olika kvarteren. De ansluter till en rak nord-sydlig körväg
som löper i linje med gamla kyrkogårdens östra begränsning. En
anslutning fi nns där till dennas gångsystem.
Gravvårdstyper
Kyrkogården uppvisar gravkonst från 1800-talets början fram till
idag. De äldsta är av lagrad bergart och vittnar om tiden alldeles
innan den industriella gravstenstillverkningen tog fart. Det är annars
denna som präglar kyrkogården. Framträdande är de stora
gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet och
mellankrigstiden. De äldre är resliga och har ibland form av en
obelisk eller bautasten. Med bestämmelser om maximihöjder på
gravvårdar under mellankrigstiden så blev formerna istället bre-
dare. I båda fallen är de tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids
individualism. Vanligaste materialet är granit i olika färger. Som
regel är dessa vårdar samkomponerade med en grusbädd, ofta med
stenram i samma material som vården. I och med mellankrigstiden
började fl er och fl er få råd att skaff a sig gravvård, vilket gjorde att
en enklare och mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära.
Mellankrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande drag som tempelgavel
eller kolonner. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare
i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer
sällan. Det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger, gav upphov till en viss schablonmässighet. En
annan orsak till det något stereotypa utförandet var tidens betoning
av kollektivet och likheten inför Gud. Genomgående under hela
1900-talet har granit varit närmast allenarådande som material,
under mellankrigstiden och följande decennier gärna den svarta
graniten. Överlag har man under större delen av 1900-talet haft
grusbädd till gravarna, med en inramande låg ligusterhäck. Även
om gravrättsinnehavaren skiftat så har grusbädd och häck bestått.
Nu gäller detta bara delar av kyrkogården. Av allmänna linjens
vårdar fi nns inte mycket kvar. I allmänna linjen begravdes man
kostnadsfritt, den ene efter den andre allt efter frånfälle. Vårdarna
är enkla och små, men anspelar på formerna hos de enskilda gravarnas
monument. Inte sällan är de dock bara en liten platta, en
s.k. liggare. På nya kyrkogården är det dom enhetliga låga vårdarna
från 1970- och 80-talen som dominerar. En viss ny individualism
kan skönjas bland vår samtids vårdar.
Beskrivning av enskilda kvarter, för att se indelning, se pdf.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarteren längs gamla kyrkogårdens västra och södra sida kan
betraktas som en enhet som här kallas A. Det rör sig överlag om
enskilda köpegravar. Hela västra sidan och västra hälften av södra
sidan utgörs av en sammanhängande yta med grusgravar, som regel
inramade av låga ligusterhäckar. Gravarna varierar i storlek, från
små kvadrater till stora gravar som upptar hela ytan mellan mur
och gång. Gruset krattas, på vissa gravar i mönster.
Gravvårdstyper
Kvarteret uppvisar gravvårdar från i princip hela 1900-talet. Många
av de äldre är familjegravar. Ett relativt litet antal mycket påkostade
vårdar markerar sig genom sin storlek och kan sägas dominera
intrycket. De står alla längs västra kyrkogårdsmuren, särskilt i an-
slutning till ingången. Störst är säteriägaren Erik Räfs familjegrav,
en ca två meter hög gavel av röd granit i kraftfullt utförande med
kolonner, tempelgavel och änglarelief. Grusbädden omgärdas av
en kraftig stenram i samma material. Kontraktsprosten Johan Syréns
vård från 1930 är enklare, en stram rest häll med arkitrav och
oljelampsrelief, typiskt för tidens gravkonst. Ett gott exempel på
de bredare vårdformerna är stenen på fabrikör A J Millers familjegrav
med urnprydda flyglar och skulpterat änglahuvud. Här utgör
vård och stenram en tydlig enhet. En bautasten är rest på A Wetterstrandhs
grav, en av de verksamma vid kyrkobygget 1865. En
ganska ovanlig vårdtyp är ett postament med en uppslagen bok av
vit marmor från 1909. Ett polerat kors av svart granit från 1921
är det enda av detta slag på denna kyrkogård. De låga rektangulära
vårdarna daterar sig från omkring 1930 till seklets slut. En klart
individuellt utformad vård från 1954 är rest över skulptören Knut
Andersson, vilken själv formgivit den kopparrelief av Korsfästelsen
som pryder framsidan. Ett antal av vårdarna från det tidiga 1900-
talets första hälft bär titlar som gör dem särskilt intressanta, en vård
över en mjölnare från 1915 och en från 1908 över en predikant,
vidare över en nämndeman, en byggmästare, en löjtnant och en
hemmansägare. Från 1972 finns en tämligen påkostad vård över
en fanjunkare och svärdsman.
Kvarter B
Allmän karaktär
Med kvarter B avses här ytan längs norra kyrkogårdsmuren. Kvarteret
består av åtta korta, nord-sydliga gravrader, varav fyra är dubbla.
I mitten står den Klingsporska monumentet mot en bakgrund
av tre cypresser. Två häckar fl ankerar ytan framför. Längst i öster
saknas gravar.
Gravvårdstyper
Det Klingsporska monumentet är kvarterets äldsta gravvård, fl yttad
1950 från graven strax åt nordost, vilken är utmärkt med en
liten liggare. Den rundbågiga, genombrutna vården av vit marmor
med urna står på en kalkstenssockel. Den restes 1817 av Fredrik
Philip Klingspor över föräldrarna, vicepresidenten i Göta hovrätt
samt riddaren Christian Fredrik Klingspor och Anna Magdalena
Pauli. Under vården fi nns en gravkammare. I öster står en grupp
äldre vårdar samlade. Från 1843 respektive 1863 fi nns två nygotiska
gjutjärnskors, det ena över makarna Lagerström och det andra över
landtbrukare J P Broman. Från 1832 är en särpräglad vit marmorvård
i tidstypisk klassicerande stil med lager- och ekkvistrelief samt
nedåtvända facklor på hörnen. Den är rest 1832 över smedmästaren
Jöns Granberg med fru. En häll av sandsten är rest 1847 över kronorättaren
och ”factorie” smedmästaren A Cedervall med fru. På
baksidan är står en uppmaning att stanna till och betänka döden, en
vanlig företeelse på vårdar från 1800-talets förra hälft. En likartad
granithäll är rest 1864 över faktorismeden E Brolin. Övriga vårdar
utgörs av låga rektangulära vårdar från 1950-talet till idag. Ett par
äldre vårdar står kvar på plats, bl.a. en resligare typ över en hemmansägare från 1907 och ett enkelt träkors från 1930 över ett par
makar. Nio vårdar från 1958-63 i en dubbel rad väster om Klingspor
skulle kunna vara allmänna linjegravar. Alla är de resta över
ensamgravar och i kronologisk ordning, vilket är kännetecknande.
Bland dessa hittar vi titeln trotjänare som vittnar om en gången tids
samhälle. Titlar förekommer annars ej bland efterkrigstidens låga
vårdar, med undantag för en rustmästare och en orgelbyggare från
1950-talet samt faktor och kamrer från ca 1990.
Kvarter C och D
Allmän karaktär
Dessa båda kvarter utgör de två norra hälfterna på gamla kyrkogården.
De består av tre dubbla, nord-sydliga gravrader var. De yttersta
raderna har rygghäck av idegran. Västligaste raden i C består nästan
enbart av grusgravar. Kvarteren har ursprungligen helt bestått av
grusgravar och har haft små grusgångar mellan raderna.
Gravvårdstyper
Grusgravarna längs västsidan av C är utformade som i A med låga
häckar av liguster. Vårdarna i kvarteren utgörs nästan uteslutande av
låga, rektangulära vårdartyper. I C är de framför allt från 1930- och
40-talen med inslag av sentida exemplar. I D är de från 1945-63.
Materialet är vanligen svart och grå granit. Den svarta graniten är
särskilt vanlig under de första decennierna. Det samma gäller det
klassiserande formspråket med kolonner och tempelgavlar m.m.
Ungefär hälften av gravarna är familjegravar. En av de vårdar som
markerar sig genom sin storlek är den på Isakssonska familjegraven
från 1935 med tillhörande, nu gräsbesådd stenram. Den äldsta
vården i kvarter D är en bautasten från 1884 som såväl genom resning
och ålder skiljer ut sig. Man kan bland vårdarna se fl era typer
som är särskilt vanliga. En individuellt utformad vård av sandsten
är dock rest över makarna Suneson 1960. Några breda vårdar från
mellankrigstiden med fl yglar har tydligt haft stenram och ger nu
ett något stympat intryck. På många av vårdarna fi nns titlar som
berättar om socknens olika sidor i form av bonde- respektive sta-
tionssamhället och industrin: muraremästare, landsfi skal, lantbrukare,
underlöjtnant, smedmästare, fabrikör, fanjunkare, handlande,
kantor, banvakt, plåtslagaremästare, fj ärdingsman, hemmansägare,
trävaruhandlare, köpman, sjuksyster, kamrer och byggmästare.
Kvarter E-F
Allmän karaktär
Kvarter E och F utgör de två södra hälfterna av gamla kyrkogården.
E består av fem nord-sydliga rader (tre dubbla). Kvarterets västra
hälft består helt av grusgravar och avgränsas med en idegranshäck
F består av tre dubbla nord-sydliga rader, den östra med rygghäck
av idegran.
Gravvårdstyper
I gruskvarteret är ett blandat bestånd av låga vårdtyper från mellanoch
efterkrigstiden, sannolikt är fl era grusbäddar återupplåtna till
nya gravrättsinnehavare. De fl esta gravarna omges av låga ligusterhäckar.
Ett par större gravar kan knytas till två stora industrimän.
Ägaren till Aledals nyckelfabrik, fabrikör C F Lund, har en familjegrav
med stenram och kraftigt gavelparti ljus granit. På fabrikör
Fritz Millers familjegrav står en mer ordinär modern vård i stramt
utförande. Med ryggen mot denna ligger fru Augusta Millers grav
med kraftig stenram och liggare från 1907, kvarterets äldsta vård.
Till de äldre hör också en vit marmorvård från 1914 över två systrar.
Vårdarna i kvarter E:s östra hälft är genomgående katalogvårdar från
1943-55 i ganska enhetligt utförande, de fl esta har haft grusbäddar,
vilket även gäller motsvarande vårdar från 1956-70 i kvarter F.
Familjegravar och klassiserande formspråk är vanligt bland 40- och
50-talens vårdar. Titlar tenderar försvinna efter 50-talet. De titlar
som förekommer är ofta förknippade med hantverksutövande:
lantbrukare, hemmansägare, verkmästare, byggmästare, överfurir,
murarmästare, målarmästare, hantverksföreståndare, verkstadsägare,
fabrikör. En vård över en banvakt är prydd med SJ:s vapen i relief.
Vanligaste materialet är grå och svart granit. I båda kvarter fi nns
ett inslag av sentida vårdar, ofta av röd granit. I kvarter F fi nns ett
par resliga vårdar som visar på en äldre generation. Mest iögonenfallande
är obelisken från 1892 över rustmästaren A J Gustafsson,
dennes moder och broder ”F.d. werkmästaren vid Husqvarna Fabriker”,
grundare av Aledals fabriker. Från 1900 är en rest häll över
J P Hagelin.
Kvarter G
Allmän karaktär
Kvarter G är ytan längs med kyrkogårdsmuren i öster. Det består
av en nord-sydlig dubbel gravrad och ett fåtal ensamma vårdar vid
östra ingången. Mellan kor och öppning i kyrkogårdsmuren är en
fyrkantig vattenlek från 2004 av släthuggen ljus granit med en fyrkantig
pelare i mitten av samma material.
Gravvårdsbestånd
Kvarter G utgörs i första hand en nord-sydlig dubbel rad av efterkrigstida
låga, rektangulära vårdar i enhetlig storlek. De daterar
sig från 1963-68. Som regel saknar de titlar, med undantag för en
smedmästare och en målarmästare. Ett fåtal är familjegravar. Öster
om koret är fyra äldre vårdar, klart avskilt från övriga. Den ena är
en reslig obelisk av polerad röd granit, rest 1902 över ”F.d. hemmansägaren af Attarp” G Johanssons familjegrav. Vid denna är en
liten liggare av sandsten med inskriptionen ”Sof i ro Bernhard”.
Troligen har de haft en gemensam grusbädd. Vid norra sidan är en
stor liggare över folkskollärarens H Svahns familjegrav. Slutligen är
en bautasten från 1928 rest över en svenskamerikan med fru. Direkt
invid korabsiden står en porträttgravsten från omkring 1700
rest på en sockel av kalksten med en stålställning på baksidan och
avtäckt med blyplåt. Hällen är nött och inskriptionen till stor del
oläslig. Längs östra kyrkogårdsmuren har man i norr placerat 28
borttagna vårdar från 1887-1934. De är av tämligen modesta mått
och de flesta av polerad svart granit. Här fi nns fl era intressanta titlar som berättar om såväl viktiga personer i socknen som vanliga
yrkesmän- och kvinnor: banvakten, predikanten, skollärarinnan,
snickaren, nämndemannen, stationsmästaren och fabrikören. Särskilt
intressant är vården från 1907 över faktorismedmästaren och
hemmansägaren August Miller med fru, född Osbäck som är en
känd vallonsläkt i bygden. Ett par vårdar minner om emigrationen,
den ena rest ”af maka och Dotter” över en svenskamerikan 1914
och den andra från 1900 över en moder till vilken dekorens duva
kommer med ett brev ”från barnen i America”.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Den nya delen av kyrkogården utgörs av kvarteren Eken, Lönnen,
Björken, Rönnen, Tallen, Fridhem och Apeln. De fyra första är närmast
rektangulära. Lönnen och Björken har längs sina nordvästra
långsidor stora idegransbuskage som bidrar till att avskilja dem.
Norra änden av Eken sluttar brant mot norr och är beväxt med ett
antal åldriga och stora ekar. Från Eken sluttar sedan terrängen svagt
åt sydost för att sedan stiga i samma riktning i Rönnen upp mot
den platåartade Tallen. I Lönnen och Björken är friväxande björkar.
I Rönnen växer oregelbundet planterade rönnar. I backen upp mot
Tallen är en vilplats med stensatt rak gång från asfaltsgången mellan
Björken och Rönnen. I nämnda backe står även en liten kopparstaty
från 1982 av Margaretha Engström med titeln ”Ad lumen”. I Tallen
har man sparat resliga furor och gräset tillåts växa fritt utanför
gravplatserna och den centrala minneslunden. Sistnämnda utgörs
av en gräsrundel med stensatt kant. I dess södra del ligger en natursten
med bibelord i en rabatt. Framför denna är en stensatt yta med
olikfärgad gatsten. Ytan söder om rundeln avgränsas åt söder av en
tresidig fogad mur av granitlängder. I dess mitt är en vattenlek som
fl ankeras av parkbänkar. Fridhem som ännu är outnyttjat ligger i
en svacka och omges av låga buskage med prydnadsbuskar. Apeln
avgränsas åt öster av idegransbuskar och diverse planterade träd.
Längs gamla kyrkogårdsmuren sträcker sig ett smalt gravkvarter.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna står i raka rader, vända mot sydost, i Eken, Lönnen
och Björken. I Rönnen är de vända mot nordväst. Längs gamla
kyrkogårdsmuren är en rad med urngravar från 1972-2002 och i
Ekens nordsluttning oregelbundet utspridda urngravar från 1970-
1996. Dessa är i båda fallen som regel små liggande naturstenar,
gärna med rundad form. I Eken står i övrigt i raderna resta vårdar
av främst grå granit. De har ett enhetligt uttryck och är resta hällar
med asymmetrisk form som är något högre än breda. De daterar sig
från 1971-77. I Lönnen ser vi de vanliga låga, rektangulära vårdarna
av grå och röd granit. Alla har ungefär samma storlek. De är från
1977 till idag med tonvikt på 1980-talet. Samma vårdtyper upptager
Björken och är från 1982 till idag. I Rönnen kan man skönja en
större variation i form och material om än storlekarna ännu är små.
Här fi nns olikfärgad granit och ett snidat träkors. Vårdarna daterar
sig från 1993 till idag. Tallen upptags av urngravar grupperade i små
rundlar. De daterar sig från 1994 till idag och är liksom tidigare små
rundade naturstenar. Apeln består av fyra korta, svängda rader med
likartade små vårdar av röd och grå granit från 1996 till idag. Det
fi nns en viss variation i form. Familjegravar förekommer ej på nya
kyrkogården. Titlar fi nns bara i Eken, Rönnen och Apeln och då
ytterst sparsamt: pastor, överbanmästare och maskinist i Eken, en
elingenjör i Rönnen samt en mejerist och en kantor i Apeln.
Byggnader
Bårhus
Byggnaden bär vitputsade fasader, artikulerade genom lisener och
tempelgavlar. Västgaveln har en pardörr och i långsidorna är liggande
ovala fönster med blyinfattat antikglas. Det fl acka sadeltaket
täcks av betongpannor. I interiören fi nns en fresk från 1957, utförd
av den lokale konstnären Folke Eriksson. Byggnaden är sannolikt
uppförd under 1930-talet.
Personalbyggnad/verkstad
Byggnaden är uppförd 1981. Det är en nord-sydlig länga med
rödfärgad locklistpanel och sadeltak med betongpannor. Foder
och knutar är vitmålade. I anslutning till dess östra sida är en
asfalterad yta med ekonomidel.
Inventeringsår 2016
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2016
Bankeryds kyrkogård har medeltida ursprung. Denna del utgör i
dag nordvästra kvarten av gamla kyrkogården. Kyrkan låg i norra
hälften av denna. Vid dess västra ingång låg 1829 en gravhäll som
troligen är den som nu rests vid nuvarande kyrka. Kyrkogården
omgavs då av en timrad balk med tegeltäckning. 1829 omnämns
en förfallen materialbod och ett likaså förfallet bårhus sammanbyggda
med balken. Den ena av dessa syns i öster på en karta från
1858, liksom en klockstapel sammanbyggd med inhägnaden. Under
1830-talet ersattes balken successivt av en stenmur. 1836 försågs
kyrkogården med en trädplantering (lönn och ask). Troligen i samband
med detta utvidgades kyrkogården åt söder. 1829 omnämns
att det på kyrkogården förutom det Klingsporska monumentet
även fanns 17 ”mindre märkvärdige” och ”i jorden nedsjunkne
Märkesstenar” med oläslig inskription. När den nya kyrkan uppfördes
1865, skedde detta strax söder om södra kyrkogårdsmuren.
Gamla kyrkogårdens storlek fördubblades genom en utvidgning åt
söder och öster, varvid den fi ck nuvarande utsträckning. Murarna
utvidgades och påbyggdes. Längs dem planterades en trädkrans av
lönn. Nya portstolpar murades och nya grindar smiddes av den
infl yttade eskilstunasmeden Appelberg. Under tidigt 1900-talet
började kyrkogården förvandlas från en vildvuxen ängsmark med
några få gravvårdar till att likt stadskyrkogårdarna få en strikt utformning med rätvinkliga grusgravskvarter. 1930 skedde en stor
omläggning av kyrkogården varvid rätvinkliga gravkvarter med
bestämda gravplatser ordnades, inramade av rätvinkliga grusgångar.
Till detta kom omfattande planteringsarbeten. Björkalléer anlades i
rät vinkel ut från kyrkans mittport och sakristia. Det Klingsporska
monumentet skall vid detta tillfälle ha renoverats (enligt samma
uppgift i en tidningsartikel skulle detta ha inneburit uppsättandet
av en nyhuggen kopia vilket förefaller tveksamt). Vid nämnda arbeten
stötte man på gamla kyrkans grundmurar och man beslöt att
freda detta område för nya gravar. Den norra hälften av kyrkogården
togs i anspråk för nya gravar med start från väster först under
1900-talets förra hälft, vilket syns på fl ygfotografi er. Eventuellt kan
här ha funnits en allmän linje där det stora fl ertalet av befolkningen
kostnadsfritt kunde gravläggas. 1950 upptogs hela kyrkogården av
rader med till större delen häckinramade grusgravar. Nämnda år
skedde en omdaning av kyrkogården i enlighet med ett program av
trädgårdsarkitekt Artur Blomberg, Jönköping. Häckar, prydnadsträd
och buskar planterades, bl.a. liguster. Flera av grusgångarna
omlades med plattor av tuktad kalksten. Likaså ombyggdes trapporna
i anslutning till västra ingången och grindstolparna nygjordes.
Det Klingsporska monumentet centrerades till norra änden
av mittgången på kyrkans norra sida. En halvrundel av barrbuskar
fi ck bilda fond och sittplatser med häck på var sida ordnades framför.
Allé tycks ha planterats längs mittgångarna i norr och söder.
1956 uppställdes ett gammalt solur på kyrkogården. 1969 kunde
en ny kyrkogård (kvarteren Eken, Björken, Lönnen och Rönnen)
invigas i direkt anslutning till den gamla, på östra sidan. Därmed
mer än fördubblades ytan. En öppning gjordes i kyrkogårdsmuren
öster om koret. Denna mur genomgick för övrigt en renovering.
För utvidgningsprogrammet stod kyrkogårdsföreståndare Berndt
Schmidt, Borås. Utvidgningen hade krävt omfattande utfyllningsarbeten.
Programmet utformades med hänsyn till terrängen. Slänter
och buskage avsågs bilda rumsverkan till gravkvarteren. Befi ntliga
ekar och björkar blev stommen för trädplantering. Norra ändens
ekdunge blev en ”naturlig förutsättning till urnlund”. I programmet
förespråkades för urngravarna vårdar av liggande natursten ”för att
därmed taga vederbörlig hänsyn till den vackra lundvegetationen”.
Olika slags gravinhägnader förbjöds helt på nya kyrkogården. Materialgården fl yttades från gamla kyrkogården till den nyas södra
ände. 1976 ordnades en minneslund på det som 1990 kom att bli
urngravsområdet Tallen. 1981 uppfördes personal- och förrådsbyggnad.
1982 igenlades större delen av grusbäddarna på gamla
kyrkogården och besåddes med gräs. Vid samma tillfälle asfalterades
större delen av gångarna. 1990 fl yttades en porträttgravsten ut
från kyrkorummet (p.g.a. installation av kororgel) och upprestes
vid korgaveln i enlighet med förslag av Henry Hansson vid arkitektkontoret
Vi Ritar, Bankeryd. Som nämnt ovan utvidgades kyrkogården
åt söder 1990 med kvarteren Tallen och Fridhem. 1994
försågs gamla kyrkogården och Tallen med ny belysningsarmatur.
1996-99 gallrades 15 av trädkransens lönnar och ersattes av nya
med glesare avstånd i väster. Alléerna norr och söder om kyrkan
togs ned, p.g.a. att träden som nyplanterats på 1980-talet ej hade
utvecklats väl. Vidare avlägsnades 14 tujahäckar och ersattes av fyra
idegranshäckar i norr och två i söder. Senaste utvidgningen av nya
kyrkogården skedde 1999. 2002 handikappanpassades gamla kyrkogårdens
västra ingång. Gången rätades upp och breddades samt
försågs med beläggning av granit och gatsten liksom nya trappsteg.
Vid södra sidan anlades en ramp. De två grindstolparna renoverades
och utökades med en tredje i samma utförande. För ritningarna stod
landskapsarkitekt Kenth Henriksson, Jönköping. 2004 uppfördes
en vattenlek med granitpelare öster om koret. En trädvårdsplan är
upprättad 2006 av Anders Lust, Reftele.
År 1830-2004 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Landskapsarkitekt: Kenth Henriksson
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
Erici, Einar. (1988). Orgelinventarium.
Ericsson, Per. (2002). Fägna och förnöja.
Franzén, Anders. (2001). Antikvarisk kontroll. Bankeryds kyrka. Invändig restaurering. Byggnadsvårdsrapport 2001:1.. Jönköpings läns museum.. ISBN: .
Gullbrandsson, Robin. (2008). Tusenårigt arv. Skara stifts kyrkor. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1989). Jönköpings kommun. Landsbygden. Kulturhistorisk utredning.. ISBN: .
Lindblad, Jakob. (2009). 470 nya kyrkor. Bidrag till Sveriges arkitekturhistoria 1850–1890.. ISBN: .
Lindstam, R. (1943). Om kyrkor som försvunnit.... ISBN: .
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2006). Småland - landskapets kyrkor. ISBN: .
(1961). Svenskt konstnärslexikon. Del IV.. ISBN: .
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del V.. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
(1950). Växjö stift i ord och bild. ISBN: .
Åberg, Göran. (1986). Kyrka och samfund i Bankerydsbygden. ISBN: .
Björndahl, Arne. kyrkogårdsförman,.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin