Motivering (skydd): Ytan söder om kyrkan har en hävdvunnen karaktär som parkområde
och bör även i fortsättningen hållas fri från nya gravläggningar. De
äldre vårdar som bevarats ger kyrkogården ett historiskt djup och
är av ett stort kulturhistoriskt värde. Det är oklart om de står på
sina ursprungliga platser, i vilket fall så har de en stor betydelse för
intrycket av kvarteret.
Kvarteren A och E utgör som helhet de mest värdefulla på kyrkogården.
Detta genom att grusytor och inramande häckar ej rationaliserats
bort. Kvarteren blir goda representanter för ett ståndsmässigt
område med familjegravar under 1900-talets förra hälft. Vårdbeståndet
speglar det förra sekelskiftets individualism där statusen skulle
markeras även efter döden, särskilt tydligt är detta i E, medan beståndet
i A är något mera uppblandat med senare tiders enklare och mer
anonyma vårdar. Kvarteren utgör viktiga inslag i helhetsintrycket
av kyrkogården och är känsliga för förändringar. Som regel bör de
äldre vårdarna bevaras på plats, liksom vårdar med titlar. Eventuella
nytillskott bör anpassas till befintliga förhållanden.
Kvarter B-D har en något sammansatt karaktär. Västra raden i B
svarar med sina häckinramade grusgravar mot kvarter A och bör
ses som en helhet. Tillsammans står dessa båda gravrader för den
enhetligast bevarade delen av kyrkogårdens tidiga 1900-talskaraktär.
Därmed är området känsligt för förändringar. De inre delarna
av kvarter B och C har rester av allmänna linjen, vilket är en sällan
tillvaratagen del av kyrkogårdars historia. Således är det viktigt att
de aktuella vårdar som ännu står kvar bevaras på plats. I övrigt domineras
det inre av C av mellan- och efterkrigstidens vanliga låga
vårdar. De påkostade familjegravarna har på sedvanligt vis exponerats
längs gångarna. Ursprungligen har de fl esta haft grusbäddar
som nu är igenlagda och därmed försvagat intrycket. Gravarnas
resliga vårdar är av stor betydelse för kyrkogårdens dynamiska
framtoning. De speglar också det förra sekelskiftets individualism
och statusmanifestation, till skillnad från efterkrigstidens kollektiva
anda i gravkonsten. Flera äldre och ett fåtal yngre vårdar har titlar
som berättar om socknens historia och därigenom utgör historiska
dokument. Äldre vårdar bör bevaras på plats.
Kvarteren F-H präglas av efterkrigstidens ideal, vilket är en vanlig
karaktär på svenska kyrkogårdar. Den öst-västliga rygghäcken har ett
egenvärde emedan den markerar kyrkogårdens gamla utsträckning.
De få äldre vårdarna ger ett historiskt djup åt området och är viktiga
att bevara på plats. De Kjellgrenska och Hebbeska gravarna är med
sina gravhällar intressanta ur ett såväl person- som konsthistoriskt
perspektiv. De utgör exempel på de traditionsgrundade försök till
nyskapande som gjordes inom gravkonsten omkring 1930. De bör
bevaras på plats.
Utvidgningen från 1937 har en klar efterkrigstida karaktär, vilken
fi nns företrädd på de fl esta kyrkogårdar. Detta yttrar sig i de raka
raderna av jämnstora låga vårdar utan titlar. Det är folkhemmets
kollektivistiska ideal som speglas, liksom tankar på allas likhet inför
Gud. Man bör sträva efter att nya vårdar skall ges en storlek i överrensstämmelse med befi ntliga. Av särskilt kulturhistoriskt värde är
den västra hälften av kvarter I med till stor del bevarad allmän linje
från 1938-58. Allmänna linjen är som regel en de mindre bemedlades
historia och har sällan lämnats kvar i någon större utsträckning
på länets kyrkogårdar. Därmed är det av vikt att de återstående
vårdarna bevaras på plats.
kyrkogården som helhet
Ödestugu kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung, men
av detta syns idag inget ovan mark. I den väl samlade kyrkbyn fi nns
f.d. skola, sockenstuga, fattigstuga och lanthandel. Kyrka och kyrkogård
har ett mycket framträdande läge på en avsats i sluttningen
ovanför byn. Kyrkogården är utvidgad åt norr 1937, men ändå
sammanhållen. Omgärdningen utgörs av kallmurar med i söder en
smidesgrind från 1823. Vidare fi nns en nu sekelgammal trädkrans
av främst lönn. Alla dessa drag samverkar till bilden av en traditionell
landsortskyrkogård. Betydelsefullt är det till stor del bevarade
rutnätet av grusgångar som defi nierar gravkvarteren. Gruset spelar
en viktig roll i upplevelsen av kyrkogården. Ett värdefullt och karakteristiskt inslag utgör de intakta rader av häckinramade grusgravar
som fi nns kvar längs kyrkogårdsmurarna i öster och väster. De ger
en god bild av hur större delen av kyrkogården såg ut under 1900-
talets förra hälft. De mer påkostade familjegravarna är sedvanligt
placerade längs med gångarna, där de är väl exponerade. Ett stort
antal resliga vårdar från förra sekelskiftet speglar den tidens betoning
av individ och status även efter döden. Detta i kontrast mot
efterkrigstidens anonyma låga vårdar som dominerar i övrigt. Rester
av allmänna linjens kostnadsfria gravar fi nns i det inre av kvarteren,
men det rör sig mest om spillror på kyrkogårdens gamla del. En
mer sammanhängande linje fi nns i västra delen av utvidgningen.
Dessa spår är viktiga att vidmakthålla som en inte obetydlig del av
kyrkogårdens historia. Utvidgningen präglas av efterkrigstidens kyrkogårdsideal med uniforma vårdar som ger en bild av folkhemmets
kollektivistiska anda. Ett viktigt drag i kyrkogårdens gestaltning är
bruket av häckar för att skapa mindre rum. Ett särdrag för Ödestugu
är det närmast sekelgamla fredandet av entréområdet framför
kyrkan som en park. Ursprungligen var draget av tysk-romantisk
park större med fl era prydnadsbuskar och slingrande gångar, nu
till stor del igenlagda. Några spridda 1700-talsvårdar minner om
kyrkogårdens äldre historia och utgör viktiga dokument. På denna
del av kyrkogården står även klockstapeln och ett bårhus från 1964,
vilket är ett exempel på den långlivade traditionalismen inom sakralarkitekturen. En minneslund utanför östra muren speglar vår
tids förändrade gravseder.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrka och kyrkogård har ett framträdande läge i landskapet, vilket
är klassat som riksintresse för kulturmiljövården.
- Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, trädkrans, häckar och
grusytor är väsentliga delar av kyrkogårdens utformning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats, inklusive
tillhörande arrangemang som grusbädd och häck. Vårdar äldre än
1850 skall finnas med på kyrkans inventarieförteckning.
- Allmänna linjegravar bör bevaras på plats.
- Eventuella nytillskott inom grusgravsområdena bör anpassas till
befi ntlig karaktär och betraktas restriktivt på kyrkogårdens sydligaste
del.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Ödestugu kyrkogård har en närmast trapetsoid form, avsmalnande
åt söder. Kyrkan är belägen i södra hälften med koret åt öster.
Området söder om koret utgörs av en öppen, parkliknande yta
utan gravsättningar. I det sydöstra hörnet står klockstapeln och i
motsvarande hörn i väster ett bårhus, insprängt i muren. Direkt
utanför kyrkogårdsmuren, väster om kyrkan, står ett uthus med
pannrum. Gravkvarteren är belägna norr om kyrkan och har för
enkelhetens skull getts bokstavsbeteckningar A-L i denna rapport.
Längs kyrkogårdsmuren i väster sträcker sig kvarter A och i öster
E. Däremellan finns de rektangulära B och C samt det triangulära
D. Till 1937 års utvidgning hör de små tvärställda rektangulära
kvarteren F, G och H som markerar den gamla kyrkogårdens gräns.
Norr om dessa är de kvadratiska kvarteren I, J och K samt raden L
längs norra kyrkogårdsmuren. Väster om utvidgningen är en ”avstjälpningsyta” av rektangulär plan. Ungefär mitt på kyrkogårdens
östra sida ”hänger” en halvrund minneslund. På kyrkogården finns
smidesarmaturer från 2003 av enkel form med råglaslyktor, i den
södra delen med gult glas. Vid västra sidan finns två vattenkar av
kalksandtegel, avtäckta med skiffer.
Omgärdning
Kyrkogården omges av en kallmur av otuktade granitblock, ca 0.5
meter hög och 0.5 meter bred. I öster är muren stödmur ut mot
en slänt och delvis i väster upp mot en högre liggande skogsbacke.
Murkrönet är överväxt med mossor och gräs. En kallmur omger
även utvidgningens ”avstjälpningsplats”. Minneslunden omges av
en stödmur av betongskivor.
Ingångar
Kyrkogårdens ingång är placerad mitt på södra kortsidan. Den utgörs
av en pargrind i smide med järnbandsdekor och inskriptionen
”ÖDESTUGLU DEN 30 IUN 1823”. De fyrkantiga grindstolparna
är av granit med fasade kanter och toppiga krön. ”Avstjälpningsplatsen”
har ingång från söder med gråmålade betongstolpar, vilka
burit en borttagen grind. Områdets två passager till kyrkogården
har också haft grindar.
Vegetation
Kyrkogården omges av en sammanhållen, sekelgammal trädkrans
av främst lönn, men även med inslag av alm. Längs utvidgningens
sidor är det björk, delvis nyplanterade hängbjörkar. Några
äldre lönnar växer inne i de södra gravkvarteren. På kyrkogårdens
södra del växer en cypress och några prydnadsgranar, varav en stor.
Sydväst om kyrkan fi nns en alm. Invid klockstapeln växer några
enar. Längs södra hälften av kyrkogårdens östra sida sträcker sig
en snöbärshäck. Minneslunden omges av en plantering med avenbok.
Häckar kring gravar utgörs av måbär medan övriga häckar på
kyrkogården är hagtorn.
Gångsystem
Kyrkogården binds samman av ett system med grusgångar. Av
de slingrande gångarna på kyrkogårdens sydligaste del är hälften
igenlagda, kvar är den breda huvudgången till kyrkporten och en
smalare till bårhuset. Den förra är asfalterad med fi nkornigt grus
på ytan. En gång omsluter kyrkan. Längs kyrkogårdens sidor löper
raka grusgångar som ansluter till ett nät av rätvinkliga grusgångar
som defi nierar gravkvarteren norr om kyrkan, två nord-sydliga och
två öst-västliga.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1700-talet fram till idag.
De äldsta är några sandstensvårdar. Framträdande är de resliga gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet. Dessa är
vanligen i form av en obelisk eller bautasten och var tydliga statusmarkörer, uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet
är polerad svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelser om
maximihöjd på vårdar fi ck dessa en annan form, låg och rektangulär.
Ofta gavs de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner.
Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer
och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En orsak till enhetligheten
var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av kollektivet
och likheten inför Gud. Genomgående under hela 1900-talet har
granit varit närmast allenarådande som material, ofta med polerad
yta. Vid sidan av efterkrigstidens vanliga vårdar fi nns också några
gravhällar av kalksten som märker ut sig. I princip alla enskilda
gravar hade grusbädd och inramande häck långt in i efterkrigstiden,
vilket ännu återstår i A, E och delar av B. Detta gällde ej de
allmänna gravytorna. I dessa begravdes man kostnadsfritt, den ene
efter den andre i linje. Vårdarna är enkla och små, men anspelar på
formerna hos de enskilda gravarnas monument. Inte sällan är de
dock bara en liten platta. Svart granit är vanligaste materialet. Här
förekommer sällan titlar på samma sätt som på övriga vårdar. Av
särskilt intresse är några små kors av trä och smide.
Beskrivning av enskilda kvarter, för att se uppdelning, se pdf.
Södra kvarteret
Allmän karaktär
Ytan söder om kyrkan har en åtminstone hundraårig hävd att vara
fredad för gravläggningar. I närheten av kyrkan fi nns några spridda
äldre vårdar bland prydnadsgranar. De fanns på platsen redan vid
sekelskiftet, varför man kan misstänka att de står ”in situ”.
Gravvårdstyper
Alla de fyra vårdarna är av sandsten och resta med undantag för en.
Den äldsta från 1690 (?) är också den minsta. De två andra resta
hällarna har profi lerade krön med enkla ansiktsmasker. Den ena är
rest 1766 över danemannen Jon Arvidsson (upphovsman till klockstapeln)
och hans fru Kerstin Nilsdotter med inskriptionen ”HODEMIKRASTIBI”
som syftar på den latinska sentens som betyder
”Idag jag, imorgon du”. Den andra hällen är rest 1720 över hustrun
Anna Månsdotter. Den liggande gravhällen är oläslig p.g.a. lavar
och vittring. Eventuellt rör det sig om den gravsten från 1791 över
”Capitainskan” Douglitz som omnämns i en inventering 1829.
Kvarter A och E
Allmän karaktär
Med kvarter A avses här gravraden längs västra kyrkogårdsmuren
och med E den motsvarande längs östra muren. Båda har en mycket
enhetlig framtoning med sina helt grusade ytor och det genomgående
bruket av måbärshäckar kring gravarna.
Gravvårdstyper
Båda kvarteren är utpräglade områden för familjegravar, vilka
vanligen brukar ha denna placering på kyrkogårdar, liksom längs
huvudgångarna i övrigt. Gravvårdsbeståndet i A är något blandat
och består dels av det tidiga 1900-talets resliga monument dels av
mellan- och efterkrigstidens låga rektangulära vårdar. De äldsta
vårdarna är en från 1889 över en kyrkovaktare och en från 1898,
båda goda exempel på höga vårdtyper av polerad svart granit. Särskild
uppmärksamhet tilldrar sig ett stort hjulkors av kalksten över
inspektoren Rudolph A Hebbe (död 1889) och apotekaren Rudolph
Cl. Kjellgren (död 1931 då stenen bör ha rests). En klassiserande
låg vård av röd Tranåsgranit från 1937 över häradsdomare Lidström
är ett gott exempel på sin tids vårdar. Det är också ganska anonyma
familjegravar från den tiden och 40-talet som är fl est till antalet.
Den yngsta vården är från 1974. I E är gravvårdsbeståndet mer
enhetligt och utgörs av påkostade exemplar från förra sekelskiftet.
Den äldsta vården är en polerad svart granitobelisk från 1889, vilken
även är en av fem familjegravar tillhöriga gamla kyrkovärdar
i kvarteret. Bland dessa fi nns bl.a. ett svart granitkors på sockel.
Den över två meter höga bautastenen på Sundbäcks familjegrav är
kyrkogårdens mest anslående vård. Stenen har prytts av en nu försvunnen
(?) medaljong med fotografi . Längst i norr är ett exempel
på mellankrigstidens mer påkostade vårdtyper, där statusen p.g.a.
maximihöjd istället markerades genom ökad bredd.
Kvarter B-D
Allmän karaktär
Alla tre kvarter begränsas i norr av en måbärshäck, B och delvis C
även i söder. Kvarter B har mot kvarter A i väster en rad grusgravar
med måbärshäckar. Mot gången mellan B och C är rader med
relativt påkostade familjegravar vända mot denna. Dessa har rygghäckar
av hagtorn. Inom kvarter B är en stor öppen gräsyta som i
princip saknar gravvårdar i sin södra hälft. Ytan tycks ursprungligen
ha varit allmän, vilket delvis skulle kunna sägas om de inre delen
av C, nu ersatt av låga efterkrigstida vårdar. Alla vårdar i kvarterens
inre delar står i nord-sydliga rader vända mot öster. Genom B:s
inre del löper en nord-sydlig gång av kalkstenshällar med klovyta.
Kvarter D har en rad av mer påkostade familjegravar mot gången
i väster med rygghäck av hagtorn. Även mot gången i öster är fl era
påkostade familjegravar. I alla kvarteren är det så att gravarna längs
gångarna ursprungligen har haft grusbädd, vilket kan ses på ett
äldre fotografi .
Gravvårdstyper
Grusgravarna längs västsidan av B består till av små vårdar på familjegravar från 1900-talets förra hälft. Äldsta vården är ett träkors
från 1901 över en mjölnare. En något resligare vård från 1927 är
rest över en distanskorpral. Av titlar fi nns i övrigt maskinisten och
hemmansägaren. Kvarter B:s inre del tycks genom sina stora luckor
i gravraderna och enstaka vårdar ha varit allmän gravyta. Sju vårdar
tillhör klart allmänna gravar, dessa är från 1907-35. Särskilt lägger
man bland dessa märke till ett vitmålat träkors från 1913 med
namnplåt och stjärnor i emaljerad plåt. Att ytan ej varit helt allmän
indikeras av kvarterets äldsta vård, en bautasten från 1883 över en
hemmansägare, liksom av ett par familjegravar. En polerad svart
granitobelisk från 1906 är rest över en hammarsmed med hustru.
Av övriga titlar fi nns endast elektriker (1933). Längs gången i öster
står nästan uteslutande resliga sekelskiftesvårdar i olika material.
Bautastenen från 1922 över skolläraren Gustaf Lindén är av den
karaktäristiska röda Tranåsgraniten. Från 1915 fi nns en tidstypisk
rest häll i ljus granit med festong i relief över organisten och folkskolläraren J A Holmdahl. Bredvid denna är står ett hjulkors av
kalksten från 1918 över överläraren Karl Bergstrand med fru och
son, kammarskrivare i Kungl. Tullverket. På andra sidan fi nns en
vård från 1911 över en annan Holmdahl, en bautasten med utsparat
hjulkors. En vård från 1926 är rest över en nämndeman. Två vårdar
över hemmansägare, en obelisk från 1918 och en bautasten från
1913 är intressanta genom sina referenser till Missionsförbundets
sångbok, vilket vittnar om väckelsens stora roll i socknen. En påminnelse
om detta utgör även en bautasten från 1923 i kvarter C:s
västra rad över predikanten J P Johanssons familjegrav. Denna utgör
en av de få äldre vårdarna i raden, vilka dock utmärker sig genom
sin storlek. I övrigt är det efterkrigstida katalogvårdar. Kvarter C:
s öppna gräsyta uppvisar att blandat gravvårdsbestånd i såväl ålder
som storlek och material. Vårdarna daterar sig från 1885 till idag.
Man kan tala om två generationer. I den äldre ingår det allmänna
gravar, vilka ursprungligen troligen omfattat en större del av kvarteret.
De fem små vårdarna av svart granit är från 1918-24. Till
dessa skulle även ett litet smideskors kunna räknas. Tre familjegravar
från tidigt 1900-tal markerar sig genom sina resliga vårdar. I övrigt
är det låga rektangulära vårdar från 1930-talet och framåt. Bland
de äldre fi nns ett antal med klassiserande drag. Titlar förekommer
ytterst sällan. I kvarter D dominerar mellan- och efterkrigstidens
låga rektangulära vårdar, som regel av svart eller grå granit. Bland
dessa fi nns ett par goda exempel på svarta granitvårdar i stram funkis
liksom en stram klassicism i två vårdar över bruksdisponenten
respektive riksbanksdirektören Kjellgren. Titlar är annars ovanliga
bland dessa vårdar. De fåtaliga äldre vårdarna markerar sig genom
sin höjd. Detta gäller särskilt obelisken från 1914 på A Isakssons
familjegrav. En ovanlig vård är en ”dödbräda” i svart granit från
1920. En senare vård som sticker ut genom sina mått är kommunalordförande
Arvidssons familjegrav från 1945.
Kvarter F-H
Allmän karaktär
Kvarter F-H är tre tvärställda rektangulära kvarter bestående av två
öst-västliga rader på var sida om en rygghäck av hagtorn. Denna
häck markerar kyrkogårdens gamla utsträckning. I linje med de
södra kvarterens rygghäckar är tvärställda häckar, vilket därmed
indelar varje kvarter i två små och två avlånga delar.
Gravvårdstyper
Kvarterens få gravvårdar utgörs till största delen av låga rektangulära
vårdar 1930-talet till idag. Titlar förekommer sparsamt, de enda
är hemmansägare och kyrkovärd. Bland de tidigare vårdarna markerar
fl era stycken familjegravar. Av särskilt intresse är södra sidan
av kvarter H med områdets äldsta vård, en obelisk från 1893 och
den Kjellgrenska-Hebbeska familjegraven med barockinspirerade
gravhällar av kalksten från omkring 1930. De sistnämnda speglar
de försök till nyskapande på traditionens grund som gjordes vid den
tiden. Bland de gravlagda finns bl.a. ”direktören vid Rigaer Zündholzfabrik” m.m. M W Kjellgren med fru A B Hebbe, kaptenen A
G P Hebbe, provisorn A Hebbe, överstelöjtnanten J E C Hebbe.
Av äldre vårdar finns även en bautasten i F.
Kvarter I-L
Allmän karaktär
De tre nordligaste kvarteren I-K består av nord-sydliga rader av
låga rektangulära vårdar vända mot öster. Den västra raden i varje
kvarter är vänd mot väster och har en rygghäck av hagtorn i linje
med tvärhäckarna i de angränsande södra kvarteren. Kvarter L är
en gles ny rad längs norra kyrkogårdsmuren.
Gravvårdsbestånd
Kvarteren upptags av låga vårdar från 1940-talet till idag. Dessa är
enhetliga i storlek, men har viss variation i material med såväl röd
som grå och svart granit. Såväl titlar som familjegravar lyser med
sin frånvaro med få undantag (ett par hemmansägare och en kyrkovaktmästare). Någon påtaglig kronologisk ordning finns inte. Ett
undantag utgör kvarter I. I dess västra del finns en till stora delar
intakt allmän linje medan den östra delen börjat återanvändas för
nya gravar med nya vårdar. De bevarade vårdar som kan knytas til
allmänna linjen är till antalet 15 och härrör från 1938-41, 1947-50
och 1958-59. Dessa är traditionellt småskaliga versioner av vanliga
vårdtyper eller enkla liggare. Materialet är svart och grå granit. Raden
i utgörs av några få små naturstenar från 1979 till idag samt
ett individuellt utformat träkors från 1979 över seniortraktören på
Hook och dennes familjegrav. Längs utsidan av västra kyrkogårdsmuren,
på ”avstjälpningsplatsen” som den kallas i ritningarna, står
ett antal borttagna vårdar lutade. Dessa är alla av svart granit, fl era
av dem har hört till allmänna linjen, bl.a. fl ertalet liggare och små
vårdar. De är 19 stycken och daterar sig från 1899-1931. Särskilt
intressant är en vård från 1899 över en pojke med referens till ”hans
älsklingssång” i Missionsförbundets sångbok.
Minneslund
Minneslunden från 2001 utgör en självständig, ”påhängd” del av
kyrkogården. Den har en halvrund form som bestäms av en stödmur
av betong, innanför vilka en rad med avenbok växer. Området nås
via en handikappanpassad gång av råbrutna kalkstensplattor från
sydväst. Längs gången är ett smidesräcke. I väster har minneslunden
en stensatt yta med spaljé och parkbänkar. Framför denna är
en mandelformig gräsplan med ett sorgeträd och två rönnar. I det
norra hörnet är en grusyta med en mindre natursten. I lundens
övriga hörn är små rabatter.
Byggnader
Bårhus
Byggnaden som är inskjuten i kyrkogårdsmuren är ritad 1964 av
Johannes Dahls arkitektf rma, Tranås. Fasaderna är spritputsade och
vitkalkade. Ingången är placerad i östra gaveln och har pardörrar
klädda med fiskbenspanel av ek. Mot västra gaveln har långsidorna
var sin smal fönsteröppning. Byggnaden bär ett sadeltak med betongpannor.
Pannrum
Byggnaden är uppförd 1936 efter ritningar av Joh. Runesten, Nässjö.
I källaren är ett pannrum med nedgång via en betongtrappa
med lucka från kyrkogården. Fasaderna är klädda med rödfärgad
locklistpanel och fodren är svartmålade. Byggnaden bär ett sadeltak
med betongpannor.
Inventeringsår (1999)
saknas
Inventeringsår 2016
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2016
Ödestugu kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Föga
är känt om kyrkogårdens äldre historia. Vid kan dock anta att den
nuvarande kyrkogårdsmuren tillkom i samband med entrépartiet
vars grind bär årtalet 1823. Vid 1900-talets början utgjordes ytan
söder om kyrkan av en parkmiljö i tysk romantisk stil med slingrande
grusgångar mellan njurformiga rabatter med planteringar av
diverse prydnadsbuskar, bl.a. hägg och jasmin enligt uppgift från
1949. Detta arrangemang kan knappast ha varit äldre än det sena
1800-talet, eventuellt att koppla samman med kyrkans renovering
1905. Sannolikt är kyrkogårdens trädrad även planterad vid denna
tid. Till det förra sekelskiftet hör också anläggandet av grusgångar
och grusgravar med häckar, vilket ännu präglar kyrkogården. 1937
utvidgades kyrkogården åt norr och ett pannrum uppfördes för kyrkans
uppvärmning. 1964 uppfördes ett bårhus. Under senare delen
av 1900-talet igenlades flera grusgravar. 2001 anlades en minneslund
utanför kyrkogårdsmuren. 2003 utbyttes belysningsarmaturerna i
samband med uppsättande av nya på norra delen. Samtidigt belades
huvudgången till kyrkan med klistrat grus på asfalt.
År 1823-2003 Ändring
För specifika ändringar, se pdf.
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Barnarps pastorats arkiv.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
Ericsson, Per. (2002). Fägna och förnöja.
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del V.. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
(1974). Västgötska träsnidare. Västergötlands fornminnesförenings
tidskrift 1973-74.. ISBN: .
Johansson, Esikl . (1993). Ödestugu kyrka och Ödestugu gamla prästgård. ISBN: .
Nordh, Ragnar. (.). Ödestugu kyrka. Broschyr u.å.. ISBN: .
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2006). Småland - landskapets kyrkor. ISBN: .
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1989). Jönköpings kommun. Landsbygden. Kulturhistorisk utredning.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin