Motivering (skydd): Hjärtlanda kyrka utgör en av de bättre bevarade absidkyrkorna i
sten inom det gamla Njudungs folkland och en av de minsta. Den
tornlösa kyrkan har en typisk romansk plan med smalare kor och
absid i öster. Under tidigt 1800-tal har timrat vapenhus och sakristia
tillkommit, båda med samtida vitmålade paneler. Exteriörens
medeltida prägel stärktes vid arkitekt K M Westerbergs restaurering
1953–54 då den ursprungliga sydportalen i sandsten framtogs och
absidfönstret rekonstruerades. 1700-talets två stora fönster och
1800-talets skiff ertak är de enda senare tillskotten i exteriören.
Fasaderna bär en följsam puts med många äldre skikt. Delar av exteriörens
målade renässansdekor från 1600-talet är framtagen längs
långhusets södra takfot och i en fönstersmyg, motsvarigheter kan
påvisas på fl era av Njudungs medeltidskyrkor.
Interiören har kvar sin medeltida rumslighet med ansenlig takhöjd
och en förvisso breddad triumfbåge in mot koret. Tidsskikten är
många, men samverkar till en harmonisk helhet inom murarna
med sin åldriga puts med spår av bibelscener från 1600-talet och
draperingar från 1700-talet. Viktiga för karaktären är också de
aldrig överstrukna takmålningarna från 1700-talets andra hälft,
sannolikt utförda av Gerhardt Boldt. 1600-talets slutna bänkinredning
och predikstol är andra tydliga avtryck som håller samman
rummet. Det är idag ovanligt med bänkinredningar som går ända
ned till västväggen. Läktaren och den relativt intakta orgeln av C
A Johansson tillkom på 1800-talet. 1900-talets två restaureringar
har syftat till att förstärka intrycket av medeltid respektive 1600-
och 1700-tal. Takstolarna över kyrkorummet är romanska. Kyrkans
medeltida inventarier utgörs av två träskulpturer och ett närmast
unikt resealtare.
Den på 1800-talet infodrade klockstapeln har en karaktäristisk form
med lanterninprydd huv. Rödslammad panel och tjärade spån är
viktiga för uttrycket.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan:
- Kyrkan ingår i ett område klassat som riksintresse för kulturmiljövården. - Kyrkan är en välbevarad romansk absidkyrka av nationellt intresse.
- Medeltida murverk och takstolar utgör omistliga historiska dokument.
- Interiörens känsla av autenticitet och patina, som bl.a. förmedlas
genom äldre inredning från 1600- och 1700-tal samt den oregel
bundna putsen.
- Interiörens tak- och väggmålningar från 1600- och 1700-tal.
- Den välbevarade bänkinredningen som går ända bak till västväggen.
- Orgeln av C A Johansson
Inventeringsår (2009)
Hjärtlanda kyrka består av ett romanskt långhus med smalare kor i
öster som avslutas med en absid. Väster om långhuset är ett timrat
vapenhus från 1820-talet och norr om koret en timrad sakristia
från samma tid.
Kyrkan saknar egentlig sockel utan vilar på en något utkragande
klack av oregelbundna granitblock. Murverket utgörs av gråsten.
Fasaderna bär en livfull och följsam spritputs; fl era äldre putsskikt
fi nns därunder. Putsen är avfärgad med en varmt bruten kalkfärg.
På långhusets södra sida är ett parti med en målad renässansbård
i rödbrunt framtaget längs takfoten. Denna är av samma slag som
på de närbelägna kyrkorna i Lannaskede och Norra Ljunga. Den
romanska sydportalen togs fram 1954 och består av fi nhuggna
sandstenskvadrar. Rundbågen vilar på profi lerade anfangsstenar. I
bågens hjässa är spår av måleri på tunn puts med rödbruna slingor,
samtida med ovannämnda bård. Korporten från 1700-talet sitter
djupt i en rundbågig smyg med rektangulär omfattning av huggen
sandsten, sannolikt hämtad från sydportalen eftersom här ursprungligen
var ett litet rundbågigt romanskt fönster, nu markerat i putsen.
Ett motsvarande fönster är även markerat på långhuset. Korportens
1700-talsdörr är utvändigt klädd med järnlameller. Långhusets nuvarande
fönsteröppningar, på södra sidan en större och en mindre i
höjd med predikstolen och på norra sidan en ensam stor öppning,
är från 16- och 1700-talen. Smygarna är svagt stickbågiga, de båda
större har solbänkar av skiff er från 1954, den mindre en ursprunglig
stenhäll. Den mindre har även framtaget dekormåleri i form av
rödbruna renässansslingor. Absiden har ett 1954 rekonstruerat litet
rundbågigt östfönster. Alla nämnda fönster har gråmålade träbågar
från 1954 med blyinfattat, tonat antikglas. Västgaveln har i höjd
med läktaren två rundfönster med gråmålade, stjärnformiga gjutjärnsspröjs
från sent 1800-tal. Vapenhuset och sakristian är klädda
med vitmålad äldre locklistpanel av kilsågade brädor med fallande
bredder. I deras gavlar är fönster med sannolikt ursprungliga gråmålade
träbågar, i sakristians fall med munblåsta glas. Vapenhusets
port vetter åt söder och har ursprunglig bräddörr med stocklås och
originalsmide. Utåt är den klädd med svartmålad liggande profi -
lerad panel upptill, nedtill ett räffl at fält, ett för sekelskiftet 1800
typiskt utförande. Även det profi lerade fodret är original. Framför
porten ligger ett otuktat granitblock som trappsten, detta är i sen
tid kompletterat med dåligt anpassade räcken och trappsteg i trä.
Sakristian har åt öster en svartmålad bräddörr från 1927. Alla byggnadskroppar bär sadeltak – absiden har ett rundat takfall – med
täckning av skiff er i litet rektangulärt format. Långhuset och koret
har rikt profi lerade takfötter och vindskivor i gråmålat trä, de förra
troligen från 1700-talet. Alla takfall har hängrännor av gråmålad
plåt och stuprör av vitmålad plåt.
Kyrkans interiör präglas av medeltida rumslighet och fl era olika
tidsskikt som samverkar till en helhet med höga autenticitetsvärden.
Långhuset skiljs från koret av en vidgad triumfbåge. I väster
är orgelläktare och i sydost predikstol. Långhuset upptags i övrigt
av två bänkkvarter. Dessa sträcker ända ned till västväggen och i
söder ända fram till korväggen. I nordost är däremot en dopplats.
Golvet i långhus och kor består av fernissade furubrädor från 1927;
i absiden ligger golvet ett trappsteg högre. Väggarna bär fl era äldre
putsskikt, delvis rivna, delvis borstade. De är avfärgade i gult respektive grått bruten kalkfärg. I skiftande omfattning har muralmåleri
från olika tider blottlagts. Äldst är fält med bibelscener i renässans
från tidigt 1600-tal, vilka uppvisar stora likheter med det bättre
bevarade måleriet i Bringetofta, Hagshult och Hylletofta. De bäst
bevarade scenerna är på triumfbågsväggen och i det sydöstra hörnet
med bl.a. Nattvarden och Kristus som såningsman. Enligt en
fragmentarisk inskription har målningarna bekostats av ”Jonas och
Hans”. De har ursprungligen täckt alla väggar. I brösthöjd på långsidorna
är spår efter en textbård. På korväggarna är längs taket rester
av arkadfält. I absiden skönjs några renässansfigurer, i hjälmvalvet
senare övermålade med blomsterslingor. Kring fönstersmygarna
och dörröppningarna i koret är målade draperingar i blått och gult,
sannolikt utförda 1768 av korpralen och målaren Gerhardt Boldt,
Bäckaby, som då gjorde arbeten i kyrkan. De igensatta fönstren i
korväggarna kan tydligt avläsas. I korets nordöstra hörn är i väggen
ett sakramentskåp. Långhusets västport från 1820-talet har omålade
pardörrar av furuplank, klädda med liggande profi lerad panel. Lås
och beslag i smide är original. Sakristidörren från 1700-talet är av
plank med stocklås och mot koret med en omålad rombisk panel.
Motsvarande panel fi nns på korporten i söder. De kopplade fönsterbågarna
från 1954 har inåt ospröjsat klarglas. Långhus och kor
har plana brädtak med aldrig övermålad fi gurdekor i form av en
blå himmel med skyar, basunblåsande änglar och det allseende ögat
respektive Guds namn. Stilen är naiv och påminner om häradsmålaren
Sven Niclas Berg, men det är mer troligt att takmålningarna
utförts av nämnde Boldt i samband med draperingarna.
Det väggfasta murade altaret i absiden tillkom 1954 och har en skiva
av kalksten. Den raka altarringen med löstagbart mittstycke är från
samma år och utformad med liggande fyllningar och ljusgrå färgsättning
samt stoppat knäfall. Predikstolen är ett renässansarbete från
1600-talets mitt. Den idag tresidiga korgen har rundbågsfyllningar
med Frälsaren, Matteus och Johannes i halvskulptur, plattskuren
dekor och hörnkaryatider. Den kraftiga färgsättningen i rött, blått
och brunt är resultatet av en hårdhänt renovering 1881, vilket framgår
av en inskription. Trappans steg har en opassande klädsel med
heltäckningsmatta. Trappräcket bärs av bänkgavlar som blev över vid
restaureringen 1927. Ljudtaket förvaras sedan 1954 inte i kyrkan.
Dopfunten är ritad av arkitekt K M Westerberg och tillverkad av
sandsten 1954. På en hylla vid denna står en tronande madonna
med Jesusbarnet från romansk tid. En senmedeltida apostlabild är
uppsatt i norra fönstersmygen. Den slutna bänkinredningen i renässans
stammar från 1600-talets första hälft och har dekormässigt
snarlika motsvarigheter i bl.a. Bringetofta och Vallsjö. Bänkdörrarna
pryds av rundbågsfyllningar med plattskuren dekor och har
smidda originalgångjärn. Gavlarna bär räffl ade pilastrar. Bänkarna
är omålade, men har bitvis svärtad botten för att framhäva dekoren.
Bänkarna är ombyggda 1927 varvid ryggarna gjordes svagt lutande,
sitsarna nytillverkades och gavlarna breddades. Under sitsarna sitter
elektriska konvektorer från 1954. Läktaren är troligen tillkommen i
samband med vapenhuset på 1820-talet. Den har en svagt rundad
utkragning och bröstning med originella fyllningar mellan räffl ade
pilastrar. Nedtill och upptill är dekorativa lister, bl.a. meander.
Färgsättningen går i beigt och grått. Läktarens tre ursprungliga gradänger
är klädda med heltäckningsmatta. I söder kvarstår tre enkla
originalbänkar. Orgeln är byggd 1880 av C A Johansson i Broaryd
och omfattar en manual med pedal och sju stämmor. Två av stämmorna
och pedalen tillbyggdes 1954. Trakturen är mekanisk. Det
ursprungliga spelbordet är inbyggt i orgelhuset som har en klassicistisk
utformning med centralt rundbågigt pipfält som fl ankeras
av rektangulära fält. Färgsättningen är ljusgrå med förgyllning på de
rika listverken och det snidade krönet med lyra. Endast en handfull
verk av orgelbyggaren har bevarats.
Vapenhuset har ingång i söder och fönster i väster. Längs västväggen
är en gråmålad äldre bänk och i sydväst ett fast troligen ursprungligt
skåp som nu rymmer elcentral. I nordost är en ursprunglig trätrappa
till läktaren, vars steg dock klätts med opassande heltäckningsmatta.
Golvet består av furubräder från 1927 med nött fernissa. Väggarna
är putsade och vitkalkade. Taket har avlutade ursprungliga brädor av
varierande bredder. I vapenhuset hänger en donerad nummertavla
från 1760 med rikt snidat krön. Vapenhusvinden används som förråd
och har en ursprunglig dörr till läktaren. Sakristian har ingång i
öster och fönster i norr. Längs västväggen är en skåpsinredning från
1954 med vitmålade släta luckor och 1700-talsinspirerade beslag.
Golvet är täckt med heltäckningsmatta och väggarna klädda med
vitmålade träfi berskivor. I muren mot koret är ett skåp från 1954
med återanvänd bänkdörr som lucka. Taket är klätt med avlutad
furuspont från 1927. Vinden över långhuset har bevarade romanska
takstolar av gran med saxsparrar. Förhållandet bör vara samma
över koret.
Fasadkulör (2009): Vit
Byggnadsdel (2009): Kor - Smalare, Kor - Öster
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Absid - Öster, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Vapenhus - Väster
Inventeringsår 2015
Hjärtlanda kyrka ingår i den homogena grupp av romanska stenkyrkor
som fi nns och funnits i Njudungs folkland. Deras datering
är något osäker. Eftersom de taklag som bevarats övervägande är
av gran så har dendrokronologiska serier som regel saknats. Skepperstads
äldsta takstolar har dock kunnat dateras till omkring 1160
och i Nävelsjö har absidens takstol kunnat dateras till tidigt 1180-
tal. Föregångaren till Vrigstads nuvarande kyrka anses ha uppförts
i tidigt 1100-tal av en lokal storman och tjänat som något av en
förebild för övriga Njudungskyrkor. Murmästare från arbetena med
den vid 1100-talets mitt fullbordade domen i Lund eller den samtidigt
uppstartade byggnadshyttan vid Nydala kloster har sannolikt
spelat en roll i deras uppförande. De romanska absidkyrkorna i sten
tolkas som manifestationer av lokal aristokrati. Den storman som
bekostade bygget av sockenkyrka blev dess patronus och hade rätt
att utse präst, en företeelse som i adelspräglade bygder levde kvar
till 1900-talet. Hjärtlanda är närmast identisk i plan och form med
kyrkorna i Bringetofta, Hjälmseryd, Hylletofta, Lannaskede, Myresjö
och Vallsjö. Den skulpturala dekoren i exteriören är dock en av
de enklaste i gruppen, inskränkt till profi lerade anfangslister i sydportalen. Något interiört romanskt måleri har inte kunnat påvisas,
men bör ha funnits eller är dolda under befi ntligt måleri. De första
stilistiska dateringarna av Njudungskyrkorna baserade sig på jäm-
förelser med dopfuntsmaterialet och hänförde dem till 1100-talets
förra hälft. Ragnar Blomqvist föreställde sig en Njudungsmästare
som verkade både som dopfuntshuggare och byggmästare. Som de
få dendrodateringarna indikerar sträcker sig byggandet dock över
större delen av 1100-talet, sannolikt uppfördes Hjärtlanda relativt
sent med tanke på sin modesta storlek och enkla utsmyckning.
Under 1600-talets förra hälft genomgick kyrkorummet i Hjärtlanda
en omfattande modernisering i kölvattnet på reformationens förändrade
liturgi. Långhuset fylldes av bänkar längs långsidorna och
nuvarande predikstol uppsattes, allt snidat i tidens renässansstil.
Om det fanns något medeltida muralmåleri så putsades detta nu
över och en heltäckande målningssvit med bibelscener i två våningar
utfördes på väggarna i hela kyrkan. Den förenklade renässansstilen
känns igen från motsvarande måleri i Bringetofta, Hagshult, Hylletofta
och Lannaskede, sannolikt rör det sig om samme till namnet
ännu okände mästare. Troligen inlades nuvarande plana brädtak
under 1600-talet. Utvändigt dekorerades kyrkan med bård längs
takfoten av samma slag som i Lannaskede, Norra Ljunga och Norra
Sandsjö. Även fönstersmygarna och sydportalen bemålades, fast
med ett slingmotiv. Från 1600-talet är Hjärtlanda kyrka känd som
off erkyrka, d.v.s. en ofta liten och resurssvag kyrka som förlänades
gåvor från när och fj ärran som tack för överstånden nöd eller för att
bli givaren skulle bli bönhörd i en svår situation. Denna sedvänja
är belagd ännu vid 1800-talets ingång.
1748 renoverades den gamla predikstolen och målades 1768 av
korpralen Gerhard Boldt från Bäckaby. Vid något av dessa tillfällen
fi ck kyrkan nya och större fönster för att ge ljus åt läsning. De
romanska fönstren kom därvid att muras igen och i korets sydvägg
upptogs en port. Troligen förstorades då även absidfönstret. Renässansmåleriet överkalkades. Kring fönster och port målade Boldt
invändigt draperier i barock. Det är sannolikt även Boldt som ligger
bakom de samtida takmålningarna.
På 1820-talet revs det timrade vapenhuset framför sydportalen,
som igenmurades till förmån för en ny ingång i västgaveln. På detta
vis fi ck kyrkan en mer symmetrisk form enligt tidens smak. Ett
nytt vapenhus byggdes och samtidigt får det antas att nuvarande
timrade sakristia uppfördes. Det var i samband med vapenhusbygget
som befi ntlig läktare i väster tillkom. Golv, altare och altarring
förnyades och väggdekorationerna kalkades över. Under 1800-talet
förekom fl era påtryckningar från stiftsledningen om rivning av den
trånga medeltidskyrkan som rimmade illa med tidens nyklassicism
och neologi. Vid biskopsvisitationen 1847 yttrade sig biskop C
P Bergenstråhle sålunda: ”gammal, liten och wanprydlig genom
missförhållandet mellan dess längd och bredd, samt genom ett
wid Choret anbragt hwalf, hwilket gör, att Presten från altaret ej
kan ses af en del bland församlingen, så att någon utwidgning eller
tillbyggnad af denna kyrka swårligen kan tillstyrkas få företagas,
hwarjämte den är låg och i allo oansenlig.” Hjärtlandaborna emotsatte
sig dock att göra gemensam sak med Hultsjö i bygge av ny
kyrka för båda socknarna 1862, likaså emotsatte de sig bygge av
en ny egen kyrka. Istället företogs smärre moderniseringar av den
befi ntliga. Triumfbågen breddades till att liva med korväggarna.
Takfallen täcktes med skiff er. 1880 förstorades långhusfönstren
nedåt och ett femstämmigt orgelverk inköptes från C A Johansson
i Broaryd. Sannolikt upptogs nu de båda rundfönstren i västgaveln,
nya fönsterbågar insattes. Predikstolen bemålades i kraftiga färger
och bänkarna fernissades. I koret installerades en gjutjärnskamin,
kyrkans första värmekälla.
Vid 1900-talets början var kyrkan åter i behov av en större översyn
och väggarna var nedsotade efter eldningen med kaminen. Detta
resulterade i en restaurering 1927 efter ett förslag av Kungliga byggnadsstyrelsens arkitekt Göran Pauli. Hela kyrkan försågs med nya
golv av breda brädor, i kyrkorummet ovanpå det gamla brädgolvet.
Sakristian fi ck tak av slätspont som tätades med papp och trossning.
Bänkarna byggdes om genom breddning av gavlarna så att de blev
mindre trånga. Ryggarna gavs viss lutning och sitsarna breddades.
En ny krönlist tillverkades med befi ntlig som förlaga. För att ge
dessa samma patina som bänkarna i övrigt så avslipades de med
sandpapper. Nytt trä fernissades för att likna det äldre. Bänkarna i
koret demonterades för att skapa bättre utrymme. Överblivna gavelstycken
användes som räcke till ny predikstolstrappa. Kaminen i
koret togs bort till förmån för en ny, placerad innanför en avskrankning
i långhusets nordöstra hörn med murstock. Sakristian fi ck en
ny port i samma utförande som den gamla. Takfallen försågs med
nya hängrännor och stuprör av plåt.
En mer långtgående restaurering med målsättning att framhäva
kyrkans äldre historia kom att ske 1953–54 under ledning av arkitekt
Karl Martin Westerberg, Stockholm. Projekteringen skedde i
samråd med landsantikvarie Gunnar Svahnström. Kyrkan moderniserades
med elektrisk uppvärmning genom bänkkonvektorer och
belysning. Fasadernas putsskador lagades och putsen avfärgades med
kalkfärg i benvit ton. Därvid upptäcktes och frilades den romanska
sydportalen i sandsten som varit dold sedan 1820-talet. Likaså
upptäcktes två romanska fönsteröppningar med omfattningar av
huggen sandsten, ett i långhusets och ett i korets södra vägg. Ett
återställande av dem visade sig opraktiskt så de markerades enbart
med ritsning i den nya putsen. Däremot blev korfönstret förebild
för rekonstruktionen av det ursprungliga absidfönstret. De två stora
långhusfönstren återfi ck sin 1700-talsstorlek och försågs med nya
solbänkar av sågad skiff er. Alla fönster i långhus och kor fi ck nya
kopplade träbågar med blyinfattat antikglas. Rötskadade panelbrädor
på vapenhus och sakristia byttes, likaså fotbrädan. All panel,
vindskivor och takfötter målades med oljefärg i benvit ton. Golven
i kyrkan slipades och fernissades. I vapenhuset lagades väggputsen,
vattrevs och kalkades i benvit ton, takets oljefärg avlägsnades och
dess brädor laserades istället samt mattfernissades. Innanfönster
insattes. Ett befi ntligt skåp ombyggdes invändigt till elcentral. I
kyrkorummet genomfördes konserveringsarbeten av Sven Wahlgren,
Jönköpings läns museum. De nedsotade takmålningarna
rengjordes, partiella spjälkningar fästes. Fuktskadade brädkanter
kompletterades med nytt material som tonades in. Väggarnas draperimålningar och renässansmotiv togs fram och konserverades.
Detta ledde till att församlingen valde att inte återuppsätta predikstolens ljudtak, eftersom detta skulle skymma det framtagna
måleriet. Övriga delar av väggarna vattrevs och kalkfärgades i
benvit ton. Bänkarnas mörknade 1800-talsfernissa avlägsnades.
Invändigt behandlades de med tempera och mattfernissa. Platsen
för kaminen omdanades till dopplats med en nyhuggen dopfunt.
De ”oroliga, lekande” sniderierna i läktarens bröstningsfyllningar
borttogs för att få ”en lugnare arkitektur”. Läktarbänkarna i norr
togs bort för att ge plats åt kör. Resterande läktarbänkar och orgeln
ommålades. Orgelverket ombyggdes i enlighet med ett förslag av
domkyrkoorganist Henry Weman, Uppsala. Salicional 8’ ersattes
med en Oktava 4’, en Waldfl öjt 2’ tillfördes liksom en självständig
pedal med Subbas 16’ på pneumatisk låda. Taken över långhus och
kor isolerades med papp och kalkblandad sågspån. Ett nytt altare
murades i koret med utgångspunkt från medeltida spår. En ny altarring
tillverkades med löstagbar mittsektion. Sakristian försågs med
en helt ny fast inredning med textil- och förvaringsskåp, målad i
tempera med smidesbeslag. Golvet lades om med ny blindbotten,
papp och kalkblandad sågspån. Väggarna kläddes med treetex som
vitmålades med aqvalin eller liknande. Taket renlutades, laserades
och mattfernissades. Porten fi ck ny innerdörr.
1986–87 gjordes en utvändig renovering under ledning av samme
byggmästare som 1954, Lennart Flink, Sävsjö. Sprickor och partier
med bom i putsen längs takfötterna åtgärdades med hydrauliskt
kalkbruk. Dekormåleri i renässans påträff ades och konserverades.
Putsen avfärgades med kalkfärg. Panelfasader målades med vit oljefärg.
Vindskivor utbyttes och skiff ertaken sågs över. Takens spånisolering
ersattes med mineralull. Vapenhuset ommålades även
invändigt. 1989 sanerade Anticimex mot envis trägnagare genom
pensling av takstolar med Permex E.
År 1150-1199 Nybyggnad
Långhus och kor med absid
År 1600-1998 Ändring
Ändring - För specifika händelser, se pdf.
Orgelbyggare: Carl August Johansson
Konstnär: Gerhardt Boldt
Arkitekt: Göran Pauli
Arkitekt: Karl Martin Westerberg
Byggmästare: Lennart Flink
Konservator: Sven Wahlgren
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Jönköpings läns museums arkiv.
Mandelgrenska samlingen. Folklivsarkivet i Lund..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
Ericsson, Per. (2002). Fägna och förnöja.
Carlsson, Sten. (1973). Sveriges kyrkorglar. ISBN: -
(2006). Småland - landskapets kyrkor. ISBN: .
(1950). Växjö stift i ord och bild. ISBN: .
(1955). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län II.. ISBN: .
Svahnström, G. (1947). Medeltidskyrkorna och deras inredning. i Boken om Njudung, meddelanden…. ISBN: .
Johan, Remmare, Anders, Per-Olof. (1996). Kulturmiljövårdens riksintressen. Länsstyrelsen i
Jönköpings län, meddelande nr 4/96
. ISBN: .
Blomqvist, Ragnar. (1929). Studier i Smålands romanska stenkonst. ISBN: .
Tre socknar – Sävsjö stad. Del 2.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin