Motivering (skydd): Våthults kyrkan utgör ett bra exempel på hur volym och utformning av en medeltida kyrka idag är ett resultat av en sammansmältning av ideal från flera århundraden. De äldsta partierna i Våthults kyrka utgörs av långhuset, vilket sannolikt uppfördes någon gång under perioden 1300-1399. Därefter uppfördes del av det nuvarande koret. Här saknas exakt datering men med ledning av föremål som hittades i samband med nästa utbyggnad bör korets ursprungliga partier ha tillkommit under senare hälften av 1500-talet.
Koret fick sin nuvarande form 1781. I samband med denna tillbyggnad gjordes även andra arbeten. Bland annat förlängdes långhuset. Fram till dess hade ingången till kyrkan liksom tillhörande vapenhus funnits på långhusets södra vägg. Denna murades då igen och det anslutande vapenhuset revs ner. Istället togs en ny ingång upp i långhusets västra del och där utanför uppfördes ett nytt vapenhus. Med anledning av svåra umbäranden i form av missväxt kunde nämnda arbeten inte avslutas förrän 1785. Befintligt vapenhus är dock av senare datum och uppfördes 1892-1895, samtidigt sakristian fick en pendang i form av förrådsutrymme på korets södra sida. Dessa tillbyggnader skiljer sig från kyrkans övriga byggnadskroppar, då de har stommar av trä.
Den fristående klockstapeln tillkom 1693, under ledning av Nils Trädgårdh. Klockstapeln har därefter fått en förändrad exteriör genom senare inklädning med locklistpanel. Denna förändring saknar exakt datering men bör vara samtida med befintligt vapenhus och tillbyggnaden på korets södra sida, vars fasader också är klädda med locklistpanel.
För att kunna lämna en rättvisande beskrivning av Våthults kyrka bör samtliga till- och ombyggnader tas med. De visar nämligen att det vi idag uppskattar och tillskriver ett högt kulturhistoriskt värde är en kyrkobyggnad som fått sin befintliga utformning genom flera århundrades ändrade behov och olika stilmässiga förebilder. För att bevara kyrkans genuina särdrag kan vi därmed inte ta fasta på en enskild tidsepok utan bör istället utgår från kyrkan så som den möter oss idag.
Våthults kyrka används kontinuerligt för att fira gudstjänst i men är därtill ofta nyttjad för vigslar. Man har genom åren anpassat kyrkorummets till dess användning. Önskvärt är därför att man vid kommande arbeten i kyrkan värdesätter det befintliga kyrkorummet istället för att ta bort och ersätta med ännu ett nytt kulturlager. Kanske kan vi sänka kraven på moderna tillägg i kyrkor som vi upplever som mer känsliga för förändringar, om än i form av reversibla tillägg. En anledning till att Våthults kyrka upplevs som särskild känslig för nutida ändringar är dess ringa storlek.
Värt att särskilt lyfta fram i kyrkomiljön är den väl sammanhållna kyrkotomten som i sig berättar mycket om kyrkan och dess historia. Vikigt att här notera är också hur församlingen valt att visa de äldre gravstenarna samt hur man har arbetat med att behålla de olika avgränsade delar av kyrkotomten. Dessa gör att även den yngre delen av kyrkotomten erbjuder rumsliga kvaliteter.
Våthults kyrka är har unika kvaliteter på flera sätt. Då kyrkan ligger väl synlig i ett vägkors utgör den ett betydelsefullt landmärke för den omgivande miljön. I närområdet representerar den en unik kyrkobyggnad, då flertalet av de medeltida kyrkorna revs under 1800-talet och istället ersattes av stora kyrkor. Vidare har både kyrkobyggnaden och klockstapeln tak klädda med tjärade takspån, vilka bör uppmärksammas och i sig representerar stora kulturhistoriska värden. Därtill utgör långhusets fönster, skjutbara i höjdled, en del av kyrkans särdrag.
Interiört hör de frilagda väggmålningarna till kyrkorummets mycket viktiga kulturhistoriska värden. Det gör också den fasta inredningen, som helhet. I sammanhanget bör också framhållas att läktaren undertill har de bärande kolonnerna fullt synliga. I Våthults kyrka har man till skillnad från många andra kyrkor inte tillfört den inre miljön någon läktarunderbyggnad. Detta gör att kyrkorummet har fått behålla sina invändiga volymer och den fasta inredningen uppvisar en genuin utformning av nämnda rum. Önskvärt är att församlingen även i framtiden accepterar ett förhållningssätt där stor hänsyn tas till kyrkorummets ringa skala och dess genuina kvaliteter. I jämförelse med brukandet av ett kyrkorum av större storlek innebär användningen av Våthults kyrkorum att man för att inte förvanska upplevelsen bör inta ett mycket restriktivt förhållningssätt till tillägg, om än reversibla. Hittills verkar det som om församlingen arbetar just så och anser att kyrkorummet bör bevaras och i möjligaste mån skonas från omdanande förändringar.
Sammanfattning
- Våthults kyrka så som den ser ut idag är ett resultat av otaliga om- och tillbyggnader, vilka har gjorts under perioder med skilda stilhistoriska ideal. Tidsmässigt spänner kyrkobyggnadens olika byggnadskroppar från början av 1300-talet fram till 1890-talet.
- För att kunna ge en rättvis bild av Våthults kyrka och dess omgivande miljö måste helheten och inte en enskild tidsperiod därför beaktas.
- Central för kyrkomiljön är förutom kyrkobyggnaden även den fristående klockstapeln, vilken i sin ursprungliga form uppfördes 1693. Klockstapeln utgör beroende på sin höjd och placering till viss del ett tydligare landmärke än kyrkan, då den på håll är den byggnad som först blir synlig. - Våthults kyrka är en kyrkobyggnad som i ett medeltida perspektiv har förhållandevis väl tilltagna volymer men som i jämförelse med kyrkor uppförda under 1800-talet uppvisar ett kyrkorum av relativt ringa skala. Detta innebär att eventuella förändringar i kyrkorummet tenderar att påverka den inre miljön i högre utsträckning. För att kunna bibehålla upplevelsen och de stora kulturhistoriska värdena i Våthults kyrkas interiör är det därför viktigt att församlingen intar ett restriktivt förhållningssätt avseende eventuella förändringar.
- I den inre miljön är det framförallt de framtagna kalkmålningarna som bör lyftas fram som synnerligen kulturhistoriskt värdefulla.
- I den fasta inredningen bör särskilt uppmärksammas att läktaren som byggdes 1745 undertill har fått behålla sin ursprungliga volym och att den omsorg som även är nedlagd under läktaren, i dess kolonner, fortfarande är synlig för besökaren.
- Beträffande kyrkans och klockstapelns exteriörer som kyrkomiljöns övriga delar viktigt att se dem ur ett helhetsperspektiv, Särskilt viktiga att uppmärksammas är dock de spåntäckta taken. - Viktigt att uppmärksamma i den yttre miljön är förutom kyrkomiljön i sin helhet också de äldre gravvårdarna samt de rumsbildande inslagen, såsom olika terrasseringar och bibehållna murar mellan kyrkotomtens olika årsringar.
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Kor - Rakt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Vapenhus - Väster
Inventeringsår (2004)
I jämförelse med det sena 1800-talets kyrkor kan Våthults kyrka upplevas som liten men ställer man den i relation till de tidiga medeltidskyrkorna i länet, så har Våthults kyrka ansenliga dimensioner. En annan anledning till att Våthults kyrka har väl tilltagna dimensioner kan också tyda på att kyrkan uppfördes senare än många andra bevarade medeltidskyrkor.
Invändigt mäter kyrkobyggnaden idag 19 meter. Av dessa utgör långhuset omkring 11 meter medan resterande längd är fördelad mellan kor och vapenhus. Långhuset är 7 meter brett och koret 6 meter. Våthults kyrka vilar på en grund av murad natursten och väggarna till långhuset respektive koret är också de murade av natursten, som sedan putsats och kalkavfärgats. Murarna är enligt den medeltida byggtraditionen tjocka och mäter som mest 1,4 meter. Kännetecknande för kyrkobyggnaden är avsaknaden av räta vinklar.
I takbjälkarna kan man avläsa att kyrkan har byggts till ett antal gånger. Kända tillbyggnader har gjorts 1781-1785 då nuvarande sakristia av sten ersatte en tidigare av trä. Den första sakristian i trä tillkom sannolikt någon gång under 1500-talets senare hälft. Detta grundar man på uppgifter om mynt funna i byggnadskonstruktionen, vilka hade präglats 1560.
Vidare gjordes två tillbyggnader under åren 1892-1895. De bestod i att man lät uppföra ett nytt vapenhus sam ett förvaringsutrymme på södra sidan av koret. Gemensamt för nämnda tillbyggnader är att de till skillnad från kyrkans övriga byggnadskroppar hade stommar av trä.
Fasaden på Våthults kyrka kännetecknas i huvudsak av kalkavfärgade väggar i kombination med vitmålad locklistpanel på vapenhus och förvaringsutrymmet på korets södra sida liksom på övriga snickeridetaljer. Bygganden har en förhållandevis låg grund av murad natursten. Taket är belagt med tjärat spån. Det är idag nött av väder och vind antagit en silvergrå ton.
Värt att särskilt uppmärksamma är fönstrens form. De är i sin nuvarande utformning tillkomna någon gång under 1800-talets slut alternativt under början av 1900-talet. Upptill har de en segmentbåge och istället för att delas vertikalt har fönstren en horisontell uppdelning. Den undre fönsterdelen är vertikalt skjutbar, enligt klassisk amerikansk modell. Det sägs att den snickare som anlitades för de nya fönstren hade varit över och arbetat i Amerika och där hämtat med sig fönstermodellen hem till Sverige. De senare ditsatta innerfönstren har emellertid en mer traditionellt svensk utformning. Dock är de likväl tudelade enligt de yttre fönstrens uppdelning men istället högerhängda.
Invändigt kännetecknas Våthults kyrka av en intimitet där kyrkans och bygdens historia möts redan i vapenhuset. Längs med de vitkalkade väggarna står såväl sakrala som profana föremål. Här kan nämnas en tidigare välanvänd skamstol. Den dominerande färgskalan andas 1700-tal, trots att färgsättningen på kyrkans fasta inredning snarare är ett resultat av bemålning utförd 1960. Kyrkorummet kännetecknas av vitt i form av väggarnas kalk och grått respektive rosa på snickerierna, såsom bänkar, predikstol, läktarbröst, orgelfasad och altarring.
Golvet är belagt med träplank som lades in vid den genomgripande renoveringen 1892-1895. Idag är golvtiljorna oljade. Mittgången liksom axeln från sakristian till förrådsutrymmet på motsatt sida av koret är täckta av gångmattor i en rosaröd kulör.
Kyrkans måleri
Våthults kyrka har tidigare varit rikt bemålad längs med väggarna. Ett mindre parti av det medeltida kalkmåleriet har i samband med en restaurering 1996 tagits fram medan övriga motiv ännu är dolda bakom skikt av vit kalk. Det måleri som har blottlagts uppvisar två skikt och därmed två olika motiv. Det övre och yngre skiktet är avtecknat i brunrött, grått och svart. Motivet som skildras är tydligt avtecknat och visar aposteln Petrus. Nämna skildring har daterats till renässansen, första delen av 1600-talet eller tiden kring mitten av århundradet. Det finns uppgifter om att församlingen 1655 respektive 1659 betalade en målare för att han målade kyrkan.
Det undre skiktet uppvisar, om än mycket tunt, ett mer polykromt måleri. Koloriten spänner från röda och gulaktiga kulörer, via gröna och vidare till vita och grå. Motivvalet är svårt att avläsa men i motivet skymtar en i bibliska sammanhang central gestalt, ängeln Mikael. Någon exakt datering av detta måleri har inte kunnat presenteras men utifrån formspråk och pigment har motivet sannolikt skapats under 1200-talets slut alternativt under början av 1300-talet.
Även inredningen har varit rikt bemålad. Dessa motiv och polykroma bemålning ströks 1789 över med homogena färgskikt. Vid denna tidpunkt målades taket i blått och den fasta inredningen fick en gul kulör. 1892-1895 anlitade församlingen ånyo en målare för att smycka kyrkan. Denna gång var det den judiske konstnären Richard Goldensohn. I hans uppdrag ingick att måla de fyra evangelisterna på predikstollen och apostlarna på läktarbröstet. För den sistnämnda utgick Goldensohn från måleriet i Vor Frue kirke i Köpenhamn.
Goldensohn utförde också en takmålning i koret. Den är utförd med oljefärg eller möjligen fet tempera och målad direkt på innertakets bräder. Motivet som skildras visar en strålande Kristusgestalt. Under dessa år målade Goldensohn även en altartavla, som är en kopia av Tidemands altartavla i Trefaldighetskyrkan i Oslo. Motivet föreställer Johannes Döpares dop av Jesus i floden Jordan. Goldensohns altartavla kom sedermera att hängas korets södra vägg, en placering den har fått behålla. Istället för altartavla är platsen ovanför altaret prydd av ett krucifix krönt av en törnekrona. Kyrkliga övriga inventarier
Altarprydnaden utgörs av ett träkors med törnekrona. Korset sattes upp 1852 och ersatte då det väggur som nu försågs med ett nytt skal och istället placerades till vänster om altaret, i det nordöstra hörnet. Träkorset fick då Richard Goldensohns altartavla var klar en annan placering men återfick sin ursprungliga plats 1960.
Vidare finns i Våthults kyrka ett Mariahuvud samt en skadad biskopsfigur. Den sistnämnda skulpturen sitter på en tron och saknar sedan länge huvud. Formspråket indikerar på att Mariahuvudet tillkom under 1300-talets början. Möjligen kan det finnas ett samband med det kloster i Kappeled, Villstad socken, som fanns under samma tid. Biskopsfiguren är sannolikt även den tillkommen under början av 1300-talet. Dopfunten i Våthults kyrka dateras omkring slutet av 1100-talet. Specifikt för dopfunten är att den under 150 år tjänstgjorde som fot under predikstolen. Anledningen till nämnda placering lär ha varit att man ville skona dopfunten från att avyttras från kyrkan och användas för profana ändamål. 1933 plockades dopfunten åter fram från sin dolda placering.
Det finns flera ljuskronor i kyrkan. De två stora kronorna hänger i långhuset och är tillverkade av Lars Knutsson i Våtsjö, 1801 respektive 1809. Vidare finns två mindre kronor i koret. Kronorna förärades kyrkan 1716 och 1958. Trots att tidsrymden skiljer dem åt påminner de mycket om varandra. Kyrksilvret i Våthults kyrka tillhör de inventarier som delvis förvaras på annan plats. Bland dessa återfinns nattvardskalken, vilken i sin äldsta delar sannolikt tillverkades under 1200-talet. Kuppan anses dock vara från omkring 1600. Att döma av kalkens utformning tyder dess formspråk på att den är tillverkad i Tyskland. I kyrksilvret ingår även en oblatask, en kommunionkanna och en paten. Kyrkans inventarier omfattar härutöver även ljusstakar, textilier, lampetter och gångmatta.
Fasadkulör (2004): Vit
Byggnadsdel (2004): Kor - Öster, Vapenhus - Söder
Inventeringsår 2015
Våthults kyrka är av medeltida ursprung. Någon datering för när man påbörjade bygget finns inte. Kyrkan omnämns för första gången år 1350 men hade sannolikt stått på platsen under lång innan dess. Enligt sägnen uppfördes kyrkan av munkar från klostren i Nydala och Varnhem. Detta antog man av den anledningen att Våthults kyrka uppvisar ett förhållandevis högrest långhus, upp till taknock mäter den omkring 15 meter, vilket genom sin förhållandevis väl tilltagna volym skulle indikera att förebilden hade hämtats från någon av de större bygghyttorna i anslutning till klostren.
År 1300-1399 Nybyggnad
Långhus
År 1350-1996 Ändring
Ändring - För specifika händelser, se pdf.
Hantverkare - Smed: Abraham Vrigman
Klockgjutare: Ambjörn Andersson
Orgelbyggare: Ingvar Johansson
Orgelbyggare: Johannes Magnusson
Hantverkare - Smed: Lars Knutsson
Konstnär: Richard Goldensohn
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
Gislaveds pastorats arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1981). Kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gislaveds kommun. ISBN: .
(1914). Ny Smålands beskrifning. ISBN: .
Andersson, Bengt. (1991). Erik Ihrfors och kyrkorna i Våthult, Båraryd och Bosebo. Gislavedsboken 1991.. ISBN: .
(1972). Gislaveds historia. ISBN: .
Rybeck, I. (1997). Tidernas kyrka – Ett kulturarv för framtiden. Gislavedsboken 1997.. ISBN: .
Blomblad, Rune. (u.å.). Våthults kyrka. ISBN: .
Berg, L. (1992). Våthults kyrka – Fasta och lösa inventarier. Jönköpings läns museum
konserveringsrapport 2003:20. ISBN: .
Malkomsson, D. (1999). Kyrkan i Våthult och dess kalkmålningar. Gislavedsboken 1999.. ISBN: .
Sundberg, S-G. (1968). En medeltida nattvardskalk i Våthults kyrka, Småländska kulturbilder. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin