Motivering (skydd): Kvarter A har en typisk efterkrigstida karaktär med rader av vårdar
med låg profil inom en gräsmatta. Detta är en vanlig företeelse
på svenska kyrkogårdar. Ett fåtal högresta äldre vårdar står för ett
historiskt djup. Endast en grav har bibehållit sin grusbädd, ett tidigare vanligt gravskick på kyrkogården, dess värde är närmast av pedagogisk art. Ett karaktärsskapande inslag utgör den Gislowska
familjegraven med sina stora vårdar. C T Gislows vård minner om
den ene grundaren till Gislaveds Gummifabriks AB, ortens mestbetydelsefulla industri.
Kvarter B och E är gamla köpegravskvarter med ett rikt bestånd av
vårdar från olika tider, vilket ger ett dynamiskt intryck. Äldst är två
handhuggna vårdar som representerar gravkulturen i bygden innan
industrialismen. Troligen står de på sina ursprungliga platser. Den
första industriella gravvårdsproduktionen utgörs av fyra gjutjärnsvårdar
från bygdens järnbruk. Det förra sekelskiftets ståndssamhälle
illustreras av en mängd påkostade granitvårdar, varav tio med bevarad
grusbädd och inramning. Denna samlade grupp av grusgravar
är karaktärsskapande och har ett mycket högt kulturhistoriskt värde
genom den bild de förmedlar av kyrkogårdens tidigare utseende.
Vårdar med titlar som kyrkovärd och hemmansägare understryker
kvarterets status. I en klass för sig står disponent Wilhelm Gislows
antikiserande mausoleum från 1927, vilket dels berättar om en av
grundarna till Gislaveds betydelsefulla gummifabrik, dels är ett arkitektoniskt verk av hög kvalitet. Som en kontrast mot det tidiga
1900-talets gravkultur står efterkrigstidens låga vårdar, ett uttryck
för folkhemmets kollektivistiska ideal.
Kvarter C har en typisk efterkrigstida karaktär med rader av låga,
tämligen anonyma vårdar i gräsmatta, ett uttryck för folkhemmets
kyrkogårdsideal. Detta är en vanlig syn på svenska kyrkogårdar. Det
kulturhistoriska värdet ligger i de äldre vårdar som samlats i västra
änden. Handhuggna 1600- och 1700-talsstenar berättar om den
lokala gravkonsten innan industrialismen och ett gjutjärnskors representerar den första industriella gravkonstframställningen, knuten
till bygdens järnbruk.
Kvarter D företer ett blandat gravvårdsbestånd. Den tidigare gestaltningen
med grusgravar är helt ersatt av sammanhängande gräsmatta.
Detta har till följd att det kulturhistoriska värdet ligger hos enskilda
vårdar. Det gamla, ofta högresta, vårdbeståndet från 1900-talets
början ger kvarteret ett historiskt djup och ett dynamiskt uttryck.
Vårdar med titel berättar om det bondesamhälle som ännu levde
kvar vid 1900-talets början.
kyrkogården som helhet
Båraryds kyrkogård har medeltida ursprung, men fi ck nuvarande
rektangulära utsträckning i samband med kyrkans uppförande 1880.
Kallmurar, smidesgrindar och välväxt trädkrans stammar från denna
tid och betyder mycket för intrycket av en traditionell landsbygdskyrkogård. Uppbyggnaden är symmetrisk med kyrkan som en del
av en öst-västlig axel från ingången i väster till disponent Wilhelm
Gislows mausoleum i öster. Ursprungligen förstärktes symmetrin
genom rätvinkliga gångar åt varje väderstreck, men fl era av dessa
är idag igenlagda. Från en omplanering 1935 återstår fyra storväxta
ädelcypresser söder om kyrkan.
Om kyrkogårdens historia innan 1880 minner ett antal handhuggna
gravstenar från 1607 – 1856, varav endast två kan tänkas stå på
ursprunglig plats. Dessa stenar besitter höga värden som uttryck
för bygdens lokala gravkonst innan industrialismen. Den tidigaste
industriella gravvårdstillverkningen skedde vid järnbruken i bygden
och representeras av några gjutjärnsvårdar. Gravkvarterens vårdbestånd
är tämligen blandat, i de båda västra kvarteren är det dock
nästan renodlat efterkrigstida. Mest dynamiskt och sammansatt är
det sydöstra kvarteret, B, med fl era högresta stenar från förra sekelskiftet. Inom kvarteret fi nns tio av kyrkogårdens elva bevarade
grusgravar, vilka här ger en samlad och värdefull bild av kyrkogårdens
karaktär från förra sekelskiftet, i övrigt tämligen utslätad. En
av nämnda grusgravar har ett s.k. sorgeträd, ett stämningsskapande
inslag i kyrkogårdsidealet kring 1900. Kyrkogårdens mest anslående
gravar tillhör bröderna Gislow, vilka grundade den för orten så viktiga
gummifabriken i Gislaved. Den ena graven är det ovannämnda
klassiserande mausoleet från 1927 och den andra en stor häll från
1933 med stenram och högrest sten. Dessa båda gravar är synnerligen
värdefulla, dels för förståelsen av Gislaveds 1900-talshistoria
dels som konstnärligt gestaltade monument.
På en del av kyrkogårdens främst äldre vårdar fi nns titel. Genom
dessa förmedlas en bild av Båraryds historia under 1800- och 1900-
talen, från bondesamhället till uppkomsten av industriorten Gislaved.
Kyrkogårdar rymmer information om personer, gårdsnamn
och försvunna yrken. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar
och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man i den långsiktiga
förvaltningen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär
och att gravvårdar från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrkogården ingår i en samlad kyrkomiljö med intilliggande f.d.
skola.
- Kallmurar, grindstolpar, smidesgrindar, grusgångar och trädkrans
är viktiga delar av kyrkogårdens gestaltning.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats, inklusive
eventuella arrangemang som grusbädd, inhägnad och sorgeträd.
Vårdar äldre än 1850 eller av gjutjärn skall fi nnas med på kyrkans
inventarieförteckning.
- Gislows mausoleum är uttryck för en närmast storstadsmässig
kyrkogårdskultur.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Båraryds kyrkogård har en rektangulär plan med öst-västlig utsträckning.
Uppbyggnaden är axial med kyrkan i mitten av den
öst-västliga axeln. Ändpunkt i öster är Wilhelm Gislows mausoleum.
Kyrkogårdens sydvästra del är kvarter A och den sydöstra kvarter
B. Mellan sakristian och mausoleet ligger kvarter E. Nordvästra
delen utgörs av kvarter C och nordöstra av kvarter D. Kvarter A,
B, D och E utgör idag en sammanhängande gräsmatta. Söder om
kyrkan sluttar terrängen svagt åt söder.
Omgärdning
Kyrkogården omges av en kallmur från 1880. Den är ca 1 – 1,5
meter hög och bildar i norr och söder stödmur. Materialet utgörs
av otuktade respektive kilade markstensblock. Murkrönet och även
sidorna är beväxta med mossor, ormbunkar och sedum.
Ingångar
Kyrkogården har två ingångar, en i väster i linje med tornporten
och en i norr i linje med kyrkans nordport. Båda har huggna granitstolpar
från 1880 med fasade hörn. De uppbär smidda pargrindar
från samma tid med bandjärnsrosetter.
Vegetation
Kring kyrkogården växer en trädkrans med främst alm, men även
lönn, kastanj och ask. Träden är med planterade 1882 och utgör
genom sin storlek ett viktigt karaktärsskapande inslag. Längs större
delen av södra mursträckningen växer inga träd utan en lövhäck. Av
de ädelcypresser som 1935 planterades runt kyrkan kvarstår idag
fyra, vid kyrkans sydvästra respektive sydöstra hörn. Träden är idag
resliga och utgör ett framträdande inslag. Fyra cypresser flankerar
kyrkans norra portal.
Gångsystem
Från de båda kyrkogårdsgrindarna löper raka grusgångar fram till
kyrkans västra respektive norra port. De går där samman med den
grusade ytan runt kyrkan. De övriga grusgångar som definierat
gravkvarteren är idag igenlagda, till men för symmetrin.
Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
De äldsta är handhuggna vårdar i granit och sandsten med huvudsakligen
ristade inskriptioner. Vissa är mycket enkelt huggna
medan andra som de s.k. parstenarna är omsorgsfullt bearbetade
med profilerade krön och inskription i relief. Från den första indu-
striella gravkonstproduktionen stammar några gjutjärnsvårdar från
1800-talet. Med sekelskiftet 1900 kom högresta, maskintillverkade
gravvårdar av granit i form av bl.a. obelisker och bautastenar, sin
tids statusmarkörer efter döden. Under mellankrigstiden fi ck stenarna
en annan form, låg och bred. Ofta gavs de klassiserande drag
med tempelgavel och kolonner. En stor del av gravarna från förra
sekelskiftet och tiden fram till 1950 har haft grusbädd och stenram,
av vilket idag inget kvarstår. Flera gravvårdstyper var samkomponerade
med stenramen via fl yglar och dylikt, varför de idag företer ett
stympat intryck sedan ramen avlägsnats. Under efterkrigstiden blev
vårdarna enklare i sina former samt mer uniforma. Detta gravskick
kan betraktas som ett uttryck för ståndssamhällets utjämning. Idag
kan vi idag skönja en ökad individuell prägel på vårdarna, exempelvis
genom bruk av fotografier.
Kvarter A
Allmän karaktär
Kvarter A består av gravar i nord-sydliga rader med ryggen mot
varann. Längst i nordväst finns ännu outnyttjad yta.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs nästan uteslutande av rektangulära vårdar
från 1930-talet till idag med typisk låg profil. Flera av de äldre
gravarna har haft grusbädd och stenram, men av dessa arrangemang
kvarstår endast ett på en grav från 1935 över en soldat. En mindre
del av gravarna är familjegravar. Ett fåtal högresta äldre vårdar finns,
den äldsta från 1885 i polerad svart granit. Kvarteret domineras av
två stora gravar i det sydvästra hörnet med stenramar i svart granit.
Den ena har en stor häll från 1933 över fabrikören Carl Theodor
Gislow med fru. Vid huvudänden reser sig en över två meter hög
och stram sten med porträttrelief i brons av fabrikören. Den andra
graven har en tumba från 1958 över lasarettsläkaren Selldén med
maka, född Gislow. Båda gravarnas vårdar är av svart, opolerad
granit. Inom kvarteret fi nns enstaka vårdar med titel, förutom ovannämnda: civilingenjör, mekaniker, kyrkovaktmästare, tegelmästare,
hemmansägare, byggmästare, kyrkovärd, lantbrukare.
Kvarter B och E
Allmän karaktär
Kvarter B består av nord-sydliga gravrader i gräsmatta med ryggen
mot varann. Kvarter E består av endast ett fåtal gravar, vända mot
öster och väster. Kvarter E avslutas mot öster av Wilhelm Gislows
mausoleum. En betydande del av gravarna är familjegravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet inom området är rikt med hänsyn till såväl ålder
som form. Äldst är en s.k. parsten i sandsten från 1702, följt av
en likaså handhuggen granitvård från 1856 över auditeuren Jonas
Rylander. Från 1863 – 90 fi nns fyra gjutjärnsvårdar, två kors och
två resta hällar över kyrkovärdar. Från decennierna kring 1900 står
ett stort antal högresta granitvårdar i form av bautastenar, kors,
obelisker och dylikt. Några enstaka har en rent individuell prägel
och några är omkring två meter i höjd. Vid sidan av dessa finns det
lägre, breda gavelformer i granit från det tidiga 1900-talet. Tio gravar
har kvar sin grusbädd, något som tidigare de flesta gravar haft. En
av dessa gravar omges av ett smidesstaket medan de övriga omges av
stenramar. Inom kommisionslantmätare Ekströms familjegrav växer
en hängask, ett s.k. sorgeträd. Vårdarna från ca 1940 och framåt har
en typisk låg profil. Vanligaste titeln på vårdar inom kvarteren är
hemmansägare och kyrkovärd. Vidare finns förutom redan nämnda:
folkskollärare, riddare av Vasaorden, kyrkovaktmästare, prost, gästgivare,
stationsinspektor, handlande, kantor, studerande
Kvarter C
Allmän karaktär
Kvarter C består av gräsmatta med nord-sydliga rader av gravar,
till stor del vända mot väster. I kvarterets mitt är ett outnyttjat
område. Vid muren i väster är en yta med prydnadsbuskar och
musealt uppställda vårdar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är rent efterkrigstida, från 1943 till idag. Vårdarna
har den för tiden typiska rektangulära formen med låg profi l.
Tyngdpunkten ligger på 1960- och 70-talen med strama, uniforma
vårdar i grå granit. Titlar är sällsynt och familjegravar förekommer
inte. De 19 musealt uppställda vårdarna utgörs av 18 stycken i
sandsten respektive granit från 1609 – 1775. Den yngsta vården är
ett gjutjärnskors från 1883. De handhuggna stenarna är dels enkla
med ristning, dels fi nhuggna parstenar med inskription i relief. En
av stenarna skall vara återanvänd 1834 och rest över en postiljon
som dog i koleran. Han begravdes i ett gärde väster om kyrkan där
stenen restes och en kolerakyrkogård utstakades. 1987 återbördades
stenen till kyrkogården.
Kvarter D
Allmän karaktär
Kvarter D består av gräsmatta med nord-sydliga gravrader med
ryggen mot varann. En mindre del är familjegravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat med hänsyn till såväl ålder som form.
Äldst är tre små vårdar från 1911, varav en i form av en uppslagen
bok i marmor, lutad mot en stubbe i granit. Från de närmast följande
åren finns en handfull mer högresta vårdar i främst polerad
svart granit. De övriga stenarna från efterkrigstiden håller överlag
en låg profil, med något undantag. Ursprungligen har fl era av de
äldre gravarna haft grusbädd och stenram, men av detta kvarstår
idag inget. Titel återfinns på en del av de äldre stenarna. Hemmansägare
är vanligast.
Inventeringsår 2001
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2015
Båraryds kyrkogård har medeltida ursprung. Den föregående kyrkan
var en medeltida, på 1700-talet utvidgad stenkyrka. Denna låg i det
nordöstra hörnet av en rektangulär kyrkogård med klockstapel i väster.
Enligt 1829 års inventering var kyrkogården rymlig och omgiven
av en stenmur med fyra öppningar, tre av dem med stigluckor och
en med en ”prydlig, oljemålad dubbel port med spelwerk [klocka?]”
anbragt genom prosten Magnus Nordins omsorg. Denne hade även
ombesörjt plantering av träd kring kyrkogårdsmuren. På 1850-talet
började kyrkostämman dryfta en sammanbyggnad av de bristfälliga
kyrkorna i Båraryd och Våthult. Till följd av oenighet om lämpligaste
platsen förföll planerna och 1876 upprättades i stället förslag till en
ny kyrka för Båraryd. Samma år utstakades mark till en utvidgning
av kyrkogården. Ytan kom att fördubblas genom utökning åt väster
och i viss mån åt söder. I samband med kyrkans uppförande 1880
anlade dess byggmästare A Larsson, från Sandhult i Västergötland,
en stenmur runt kyrkogården. 1881 – 82 planerades, gräsbesåddes
och planterades kyrkogården under ledning av länsträdgårdsmästare
Blomberg. Smidesgrindar inskaff ades till ingångarna.
1935 omplanerades kyrkogården i enlighet med ett förslag av stadsträdgårdsmästare G W Svensson, Halmstad. Ädelcypresser planterades
runt om kyrkan och häckar längs gångarna fram till kyrkans
mittportar. 19 äldre gravvårdar samlades i kyrkogårdens nordvästra
hörn tillsammans med prydnadsbuskar. Under 1900-talets senare
del har grusgångarna mellan kvarteren på kyrkogårdens södra och
östra del lagts igen, till men för den strikta symmetrin. Som ett led
i denna förenkling av skötseln har även de fl esta grusbäddar borttagits
från gravarna.
År 1880-1935 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Byggmästare: A Larsson
Trädgårdsarkitekt: G W Svensson
Trädgårdsarkitekt: Länsträdgårdsmästare Blomberg
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA..
Jönköpings läns museums arkiv.
Gislaveds pastorats arkiv.
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Hellman, Caroline. (1944). Västbokrönika i ord och bild. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1981). Kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gislaveds kommun. ISBN: .
(1914). Ny Smålands beskrifning. ISBN: .
Andersson, Bengt. (1991). Erik Ihrfors och kyrkorna i Våthult, Båraryd och Bosebo. Gislavedsboken 1991.. ISBN: .
Arnving, Gösta. (1982). Båraryds kyrka 100 år. Gislavedsboken 1982.. ISBN: .
(1972). Gislaveds historia. ISBN: .
Olsson, Eva. (1995). Kyrkogårdsvandring bland livsöden. Gislavedsboken 1995.. ISBN: .
Dahlby, F. (1967). De heliga tecknens hemlighet, symboler och attribut. ISBN: .
Sjöström, I. (1993). Rundat eller rakt? Korets utformning i nyklassicismens salkyrkor i Jönköpings län. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin