Motivering (skydd): Kyrkbyn Torhamn är belägen på Torhamns udde som utgör den sydöstra spetsen av Blekinges och Sveriges fastland. Lämningar i form av bland annat stenåldersboplatser, gravrösen och stensättningar liksom hällristningar från bronsåldern tyder på en kontinuitet av mänsklig närvaro i området sedan yngre stenåldern, där fisket utgjort ett naturligt komplement till jordbruket. Invid Gissleviken en kilometer nordväst om kyrkan ligger en gammal offerkälla, S:t Måns källa, med koppling till den medeltida kyrkan som var helgad åt samma helgon. Udden har i historisk tid varit ett helt öppet landskap med odlingar, ljunghed och strandängar som utnyttjats för slåtter men har idag även betydande inslag av skogspartier. Stora delar av de kustnära betesmarkerna hyser höga biologiska värden och södra delen av udden är idag skyddad som naturreservat.
Byn Torhamn kan i skrift tidigast beläggas till 1400-talet men är givetvis åtminstone samtida med den förra kyrkan. 1624 bestod kyrkbyn, som var belägen söder om kyrkan, av sju gårdar. När laga skifte genomförs 1846 har byn växt något. De få kvarliggande gårdarna ersätts under 1900-talet av enbostadsbebyggelse och byn växer även utmed vägarna nordväst och öster om kyrkan. Dagens bostadsbestånd är främst tillkommet under 1900-talets andra hälft med inslag av äldre byggnader från tidigt 1990- tal eller i enstaka fall 1800-tal.
I Torhamn uppfördes på 1200- eller 1300-talet en stenkyrka helgad åt S:t Måns (Magnus) med rektangulärt långhus samt lägre och rakt avslutat kor i öster. Liksom på många andra håll i Blekinge och Skåne kom den medeltida helgedomen på
grund av 1700- och 1800-talens befolkningsutveckling att ersättas av en nyuppförd kyrkobyggnad. 1885 invigdes en kyrka i nyklassicistisk stil med långhus, smalare och lägre kor i öster samt kvadratiskt västtorn med lanternin. Byggmästare var Carl Johnsson från Karlskrona. För ritningarna stod, trots att flera källor felaktigt och under lång tid angett domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall som upphovsman, den mycket produktive arkitekten Johan Fredrik Åbom vid Överintendentsämbetet.
Sydportalens tempelgavelmotiv och tornets lanternin är detaljer som med små variationer återkommer som karaktäristiska inslag i Åboms stora kyrkoproduktion och tydliga likheter finns bland annat med Fänneslunda-Grovares kyrka i Skara stift uppförd 1874. Åbom var en av sin tids mest anlitade arkitekter och ritade utöver ett 40-tal kyrkor såväl hyreshus, sjukhus och fabriker som stadshus, hotell och teatrar. Några av hans mest kända verk är Stockholms första privata bankpalats i kvarteret Pan, Berns salonger och Södra teatern i Stockholm, samt Boo slott i Närke.
Exteriört har få förändringar skett sedan uppförandet 1885, där den enda av större betydelse får sägas vara att fasaderna ursprungligen ska ha varit spritputsade med slätputsade hörnlisener. Taket var under en period vid 1900-talets början belagt med betongtegel men återfick snart sin avtäckning med skivtäckt målad plåt. Med sin blandning av klassicistiska grundformer artikulerade i sydportalens tempelgavelmotiv och lanterninen kontra medeltidsinspirerade element som gesimser och trappstegsfriser i rött formtegel och östgavelns rosettfönster är kyrkan ett illustrativt exempel
på det paradigmskifte inom svensk kyrkobyggnadsarkitektur som får sägas ha
fullbordats under tiden mellan det att kyrkan ritades och uppfördes. Kring 1860 hade de nyklassicistiska ideal som varit gällande ända sedan 1700-talet börjat utmanas av nygotiken, som efter att Helgo Zettervall tillträtt som Överintendent i början av 1880-talet kom att bli den nya normen för nyuppförda kyrkor i landet halvt annat decennium in på 1900-talet.
Interiört har fler förändringar skett, men kyrkorummets grunddrag med för
nyklassicismen karaktäristiskt tunnvalv och högresta rundbågiga fönster är ännu bevarade. Idealen med stora vitputsade salskyrkor och rymliga ljusa kyrkorum speglar den demografiska utvecklingen i landet men också ett nytt rationellare förhållande till tro och vetande. Den ändring som gjort störst avtryck är restaureringen 1950– 51 efter förslag av länsarkitekt Einar Hedman. Rent arkitektoniskt utmärker sig inte omdaningen av korpartiet som en tydlig årsring då den nya gestaltningen, med minskad triumfbåge som omvandlats till nisch med symmetriskt flankerande dörrar till sakristian och bårrummet, är vanligt förekommande i klassicistiska 1800-talskyrkor. Det är istället Gunnar Torhamns monumentala muralmålning i modernistiskt formspråk och expressiv kolorit som utgör det tydligaste avtrycket av konstströmningarna kring mitten av 1900-talet. Målningen, som är utförd al secco, framställer en Kristusgestalt omgiven av bönder och fiskare i samtidens Torhamn. Den för konstnären typiska färgskalan har dessutom indirekt kommit att få stor påverkan på kyrkorummet då den fungerat som utgångspunkt för såväl 1970-talets som 2006 års färgsättning av kyrkans fasta inredning i trä. 1970-talets restaurering representeras i övrigt främst av läktarens underbyggnader, en typ av ombyggnationer med syfte att få in moderna funktioner i kyrkorna som var mycket vanliga i hela landet under framförallt 1960- och -70-talen. Störst avtryck från LewisJonsson Arkitektkontors restaurering 2005–06 gör förutom den nya färgsättningen i blågrå, sandgula och bruna kulörer att 1970-talets missprydande och tekniskt olämpliga tillägg som heltäckningsmattor och fibervävsklädda väggar avlägsnats.
Gunnar Torhamn föddes 1894 som Gunnar Olsson i byn Konungshamn en knapp
mil norr om Torhamn. Efter utbildning vid Kungliga Konsthögskolan fick han
snart sitt konstnärliga genombrott med vägg- och takmålningar i den nyuppförda Högalidskyrkan i Stockholm och kom snabbt att etablera sig som en av landets främsta och flitigast anlitade monumentalmålare, inte sällan i sakral miljö. Den lokalhistoriska kopplingen, understuken av det faktum att han tagit sitt efternamn efter hemsocknen, adderar en ytterligare dimension till altarmålningens konsthistoriska och konstnärliga värden. Han finns dessutom representerad i form av fyra oljemålningar som hänger i olika delar av kyrkan och har fått sin sista vila på södra delen av kyrkogården.
Ett antal föremål som överfördes från den gamla kyrkan, däribland den medeltida altarskivan, predikstolen, trästatyerna Tron och Hoppet, kyrkkistan samt kyrkklockan från 1500-talet har utöver sina konsthistoriska värden även kontinuitetsvärde som symboler för den långa kyrkliga traditionen på platsen. Predikstolen som tros vara tillverkad kring tiden 1633–35 är ett renässansarbete av hög konstnärlig och hantverksmässig kvalitet. Trolig upphovsman är Peder Christensen i Kristianopel som även tillskrivits predikstolarna i Ramdala och Lösen. Det är emellertid inte säkerställt att Christensen var bildhuggare och inte målare. Altarringen, orgelläktaren och bänkinredningen som är samtida med kyrkan har enkel karaktär men har stor betydelse för upplevelsen av det relativt sammanhållna nyklassicistiska kyrkorummet. Kyrkkistan från 1700-talet med tre lås och myntinkast förmedlar historien om socknarnas sociala strukturer i äldre tider.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas Olof Tempelmans orgelfasad i rokoko från 1784, en kopia från 1885 av kyrkans gamla altarmålning från 1769 framställande korsfästelsen, ett dopställ i trä från 1914 samt ett votivskepp från 1977 som symboliserar församlingens maritima koppling. Ett senmedeltida altarskåp som hörde till den gamla kyrkan finns idag i Sillhövda kyrka.
Torhamns kyrkogårds äldsta delar söder om den nuvarande har medeltida anor. Kyrkogården, som mellan 1830-talet och 1960-talet utvidgats i omgångar, präglas idag av de rationaliseringsåtgärder som genomfördes på 1980-talet då gravplatsernas infattningshäckar och stenramar togs bort och den tidigare markbeläggningen av grus ersattes av gräs. Södra delen har ett stort antal äldre högresta gravstenar uppblandat med yngre och lägre vårdar, medan förhållandet i norr är det motsatta, med endast en handfull högre vårdar. Ett flertal stenar bär yrkestitlar som i många fall minner om det kustnära läget, med titlar som Mästerlotsen, Sjökaptenen och Fiskaren, men även för orten typiska yrken som Lantbrukare och Stenhuggare. Personhistoriskt intresse tilldrar sig Gunnar Torhamns grav. Nya kyrkogården från 1960-talet utgör en tydligt avläsbar mindre enhet i öster, med gravarna tidstypiskt ordnade utmed rygghäckar och en inramande hög tujahäck. I södra delen återfinns en minneslund som liksom på flera andra av den blekingska skärgårdens kyrkogårdar utmärks av ett stort ankare. Vegetationen är utöver nämnda rygghäckar sparsmakad. Allén av hamlade lindar som kantar gången till sydportalen är ett inslag som blev populärt på svenska kyrkogårdar i spåren av 1920-talsklassicmen och återfinns även som trädkrans i väster, söder och partiellt längs den gamla östgränsen. Norr om kyrkan står en högväxt solitär ek och på södra delen flankeras ett tiotal gravar av klotklippta städsegröna buskar. I övrigt består utsmyckningen vid gravplatserna främst av utplanteringsväxter.
Inventeringsår (1998)
Byggnadsdel (1998): Kor - Rakt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Öster, Torn - Väster
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform beskrivs allmänt utgöras av långhus, smalare och lägre kor samt kvadratiskt torn i väster. Då koret interiört upptas av sakristian och korfunktionen flyttat ut i långhuset är emellertid långhus med fullbrett kor samt smalare och lägre sakristia i öster en mer korrekt beskrivning. Norr om långhuset finns en nedgång till källaren som inrymmer pannrum. Kyrkan vilar på en grundläggningen av kallmurade stenplintar, under tornet förmodligen en djupare grundläggning av betong. Ovan mark har samtliga byggnadsdelar har en skråkantad oputsad granitsockel av varierande höjd i ett eller två skift. Murverken är uppförda av tegel, sannolikt med inslag av natursten från den medeltida kyrkan, och fasaderna är slätputsade och vitkalkade med omfattningar och dekorativa element i rött tegel. Runt hela kyrkan frånsett långhusets östfasad löper en kraftig takfotsgesims av formtegel som på tornet och sakristians östfasad utgör gördelgesims. På gavlarna har takfriserna trappstegsform medan de på tornet är uppbyggda med konsoler. De rundbågiga murverksöppningarna för
fönster, dörrar och ljudluckor har omfattningar av rött tegel, med enstaka undantag i två raka språng där övre delen av rundbågen markeras med rött tegel i fasadlivet. Gjutjärnsfönstren är frånsett tornvåningens mindre fönster uppbyggda som två högsmala och småspröjsade rundbågar med en ovanliggande rundel. Solbänkarna är avtäckta med svartmålad plåt. Samma material återfinns i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar på såväl långhusets och sakristians sadeltak som på torntak och spira. Stuprören är utförda i fabrikslackad svart plåt.
Kyrkans huvudentré i väster nås via en fem steg hög trappa i granit och har en rakt avslutad pardörr i form av svartmålade helfranska fyllningsdörrar under ett rundbågat överljus med gestaltning snarlik och omfattning lika de ovan beskrivna fönstren. Bottenvåningen har även ett stort fönster varder i norr respektive söder. I torn- och klockvåningen ovan gördelgesimsen kragar tornets murverk in och hörnen är avfasade. Tornvåningens ljusinsläpp utgörs av tre mindre småspröjsade fönster, ett i vardera väderstreck, placerade centralt i fasaderna direkt ovanför gördelgesimsen. Parställda stora ljudöppningar med ljudluckor av svartmålad panel i rombiskt mönster återfinns i fyra väderstreck men bryts i öster av långhustaket. Det flacka torntaket bär upp en vitmålad lanternin i trä, utformad som en rundbågearkad med profilerade imposter. Lanterninen har samma åttasidiga planform som tornets övre del, vilken också återkommer i den låga spiran som kröns av ett latinskt kors.
Västra långhusgaveln pryds på var sida tornet av en hög och smal rundbågig
blindering. Under den södra står två äldre gravhällar, en medeltida och en från 1700-talet, fastklamrade i fasaden och avtäckta med kopparplåt. Långhuset har fyra stora fönster i söder och fem i norr. Centralt på sydfasaden återfinns sydportalen i form av ett svagt framskjutande gavelparti vars fronton kröns av ett hjulkors och har årtalet 1885 skrivet i tympanonfältet. Portalen är utformad lika västentréns och nås via en tre steg hög trappa som är försedd med tillgänglighetsramp av gallerdurk. Även sakristians entré i söder har snarlik utformning, men med smalare dörrblad och överljus som endast är småspröjsat. I östfasaden sitter ett fönster med lika gestaltning som långhusets och tornets men något mindre. Fönsteröppningen är dessutom den enda rundbågiga murverksöppningen som saknar övre markering av rundbågen i rött tegel. Gavelröstets gördelgesims bryts upp av ett rosettfönster i järn med polykromt glas och rund omfattning i två språng, allt placerat i ett svagt utskjutande och plåtavtäckt gavelparti murat i rött formtegel. Ingången till bårrummet i norr som togs upp 1951 har dörrblad lika övriga entréer men saknar såväl omfattning i tegel som överljus. Det igensatta fönstret ovanför porten är istället sparad som en rundbågig nisch med en centralt placerad lykta.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås ett mindre vindfång med golv att grå kalkstensskivor, vitputsade väggar och plant innertak klätt med gråmålad fasspontpanel.
Sentida plana vita dörrar leder i norr och söder till mindre utrymmen för wc respektive förråd. Kyrkportens insida utgörs liksom pardörren mot vapenhuset av helfranska fyllnadsdörrar med grå ramverk och fyllningar och listverk i två sandgula kulörer. Karmar och foder är mörkgrå. Dörren mot vapenhuset har ett lunettformat överljus i trä med radiell spröjsning målat i den ljusare av dörrbladens gula kulörer.
Vapenhuset har samma ytskikt som i vindfånget. Fönstret i söder har kondensränna som leder ner fukt i ett plåtkärl på väggen. I norr finns torntrappan och under denna ett utrymme för elcentral. I taket hänger en ljuskrona i mässing och i sydöstra hörnet står en ljusbärare. Mot förrummet under läktaren i väster leder en rundbågig murverksöppning utan dörrblad. Utrymmet utgjorde innan ombyggnationerna på
1970-talet en del av kyrkorummet med bänkkvarter. Brädgolven är vitsåpade och väggar och tak är utförda lika vapenhuset. Intill dörrarna mot kapprummet i norr och samlingsrummet i söder syns två av orgelläktarens gråmålade pelare med profilerade kapitäl. Utmed södra väggen står en järnbeslagen kista och i norr ett bord med trycksaker. Samlingsrummet är möblerat med bord och lösa stolar. I ett hörn står kyrkans äldre dopfunt. Ytskikten är precis som i kapprummet i norr de samma som i förrummet. Från kapprummet nås även wc och förråd. Från förrummet leder ett dörrparti
identiskt med det i vapenhuset vidare in till kyrkorummet.
Långhuset och det fullbreda koret i öster har golv och väggar i samma utförande som utrymmena under läktaren. Korets golvnivå är två steg högre än långhusets. Över rummet spänner ett reveterat tunnvalv som förstärkt med såväl glasfiberväv från 1970-talet som sentida microlitväv och målat med vit emulsionsfärg. Från taket hänger ljuskronor i mässing över bänkkvarteren. Gjutjärnsfönstrens insidor är svartmålade. Innerbågar saknas. De branta och djupa vitputsade fönsterbänkarna har kondensrännor
med plåtkärl i samma utförande som i vapenhuset. Orgelläktaren i väster upptar hela långhusets bredd och vilar i framkant på pelare och pilastrar med profilerade kapitäl och volutformade konsoler. Barriären är uppbyggd som ramverk med fyllningar som pryds av romb- och cirkelformade listverk. Den enkelt profilerade överliggaren har en sentida förhöjning i smide. Färgsättningen går i grått, gult och ockra med röda och lila detaljer. Sydportalens dörrparti har samma utformning och färgsättning som i västentrén men med något smalare dörrblad. Östväggens rundbågiga triumfbåge förminskades och byggdes igen 1950–51. Det från triumfbågen indragna murpartiet upptas av en muralmålning av Gunnar Torhamn framställande bönder och fiskare i Torhamn i ett modernistiskt formspråk och en expressiv färgskala signifikant för den framstående kyrkomålaren. Öster och väster om triumfbågen leder helfranska fyllnadsdörrar med centrala runda fyllningar och samma färgställning som tidigare beskrivningar in till sakristia respektive bårrum. Över dörrarna finns profilerade postament med stående bemålade träskulpturer föreställande dygderna Tron och Hoppet, vilka antas härstamma från en äldre altaruppsats i den medeltida kyrkan.
Sakristian har samma golvnivå som långhuset, det vill säga två steg lägre än koret. Rummet har samma typ av brädgolv som i kyrkorummet. Väggarna och det plana
innertaket är vitputsade. I norra väggen finns en högt placerad lucka som leder till vinden. Fönstret i öster har till skillnad från de i långhuset innerbåge. Prästingången i söder har vindfång med pardörrar med snarlik utformning som i övriga entréer. Rummet har fast skåpinredning för textilier mm. i öster och norr, och är i övrigt möblerat med ett enkelt altare i väster samt ett centralt placerat bord med lösa stolar.
Orgelläktaren, tornvåningarna och kyrkvinden nås via en svängd trappa i gråmålat trä från vapenhuset. Läktarens bakre del är avdelad från kyrkorummet med en vägg och den främre delen med orgeln nås via en stickbågigt avslutad pardörr. Golv och väggar som i kyrkrummet i, tak av gråmålad pärlspont. Västentréns överljus och tornets norra fönster ger dagsljus åt utrymmet och trapploppet. En enkel trätrappa leder upp till tornvåningen med obehandlat brädgolv och vitputsade murverk. Taket utgörs av klockvåningens obehandlade bjälklag. I rummet finns ett antal äldre inventarier, däribland foten till en medeltida dopfunt. Klockvåningen nås via en hög trä trappa. Ytskikt lika tornvåningen. Rummet upptas närmast het av den centralt placerade klockbocken i furu med kyrkans tre klockor. En trätrappa leder vidare upp till en övre avsats och vidare ut till lanterninen. Från klockvåningen leder en liten rundbågig öppning med plåtdörr in till kyrkvinden med takstolar i saxkonstruktion av skrätt virke och gångbroar över det med mineralull isolerade tunnvalvet.
Inredning och inventarier
Torhamns kyrka bevarar i stor utsträckning inredning och inventarier från kyrkans uppförande. Om inte annat anges är nedanstående föremål samtida med kyrkan och inredningens färgsättningen från restaureringen 2006.
Altaret utgörs av ett blockaltare i trä med medeltida altarskiva i kalksten med fem inhuggna konsekrationskors från den gamla kyrkan. Altarprydnad utöver ett mindre krucifix saknas. I stället kan Gunnar Torhamns monumentala muralmålning från 1951 sägas fungera som altaruppsats. Målningen, som är utförd al secco, framställer en Kristusgestalt omgiven av bönder och fiskare i samtidens Torhamn. Den för konstnären så
typiska expressiva färgskalan har utgjort grund till såväl 1970-talets som den nuvarande färgsättningen av kyrkans fasta inredning i trä.
Den bågformade altarringen är samkomponerad med läktarbarriären, i ramverkskonstruktion med brunmålade fyllningar som pryds cirkelformade gulmålade listverk.
Hand- och knäfall är stoppade och klädda med sandgult tyg. Knäfallets sockel är målad i en kraftig lila kulör. Altarringen var ursprungligen målad i grått och vitt och målades 1951 i brungrå toner samtidigt som den kortades av mot öster när triumfbågen byggdes igen. Nuvarande färgsättning från 2006.
Predikstolen med baldakin i polykromt bemålad och förgylld ek antas vara tillverkad kring tiden 1633–35, möjligen av den Peder Christensen som också sammankopplas med predikstolarna i bland annat Lösen och Torhamn. Det är dock osäkert om Christensen var bildhuggare, målare eller bådadera. Korgens synliga sidor pryds av rikt skurna rundbågemotiv i relief där skulpturer av Kristus och de fyra evangelisterna är placerade på konsoler. Hörnen markeras av pilastraroch skulpterade karyatider gestaltade som dygder. Det klockformade understycket har utanpåliggande svängda ribbor som nedtill avslutas med voluter kring en druvklase. Överstycket utgörs av ett förkroppat listverk med textband på latin och avslutas upptill tandsnitt och äggstav. Den sexsidiga baldakinen är uppbyggt som ett förkroppat listverk med enkel broskornamentik som krönpartier och lambrekäng. Ovantill återfinns även två skulpterade vildmän som håller en sköld med Christian 4:s namnchiffer. Till predikstolen hör en trappa som troligen tillkom vid överförandet till den nya kyrkan, möjligen med återanvända delar från en äldre trappbarriär. Vid restaureringen 2006 rengjordes och konserverades predikstol och baldakin och den nuvarande färgsättningen bedömdes av konservator Herman Andersson vara samtida med nya kyrkan.
Dopfunten ”Källan” som tillkom 1974 är ritad av Elsie Johansson, Tranås, och tillverkad av Hjalmar Johansson, Bäckebo. En cylindrisk kärna och skål av glas omges av ett snidat gallerverk i trä utformat med stiliserad blad- och blomsterornamentik samt strålglans. Dopfunten är placerad i korets norra del tillsammans med ett dopträd. Kyrkan har dessutom ett dopställ i trä vars sexsidiga skaft pryds av symbolerna för tro, hopp och kärlek samt ett Kristusmonogram. Dopstället tillverkades 1914 av Karl Hansson i Svanhalla och står numera i samlingsrummet under läktaren. I tornvåningen finns dessutom foten till en medeltida dopfunt i kalksten bevarad.
Bänkinredningen är indelad i ett kvarter norr om mittgången och två kvarter i söder åtskilda av gången till sydportalen. Gavlar, dörrar och ryggstöd är uppbyggda som ramverk med fyllningar. Dörrar finns endast mot mittgången och inte mot sidogångarna. Färgsättningen går i blågrått, gult och ockra med mörkgrå sockel och överliggare. Bänkarna har psalmbokshållare och fotstöd. Bänkar finns även på orgelläktaren. I äldre fotografier syns dessutom bänkar i sidogångarna. Vid restaureringen 1950–51 glesades bänkraderna ut och ryggstöden justerades för ökad komfort. Bänkrader har därefter tagits bort både i väster och öster.
Kyrkans tidigare orgel av Hammarbergs Orgelbyggeri i Göteborg från 1935 ersattes vid restaureringen 2006 av en digital orgel. Orgelfasaden av Olof Tempelman hör till den orgel av Pehr Schiörlin från 1784 som 1893 införskaffades från Vissefjärda kyrka. Den arkitektoniskt uppbyggda fasadens högre och rundbågiga mittparti pryds av en stor rocaille och kröns av en blomsterkorg flankerad av urnor. De lägre sidopartierna har skulpterad drapering medan de yttre turellerna har bemålad drapering på plåt och kröns av brinnande oljelampor. Färgsättningen går sedan 2006 i ljusgrått med förgyllda detaljer.
I tornet hänger tre kyrkklockor i malm, av vilka storklockan göts 1578 av Hans Turman i Stralsund. Klockan är försedd med inskriptioner, ornamentik och reliefer framställande Korsfästelsen, Syndafallet, samt Madonnan med strålglans. En klocka av samme mästare och med liknande utsmyckning finns i Hjortsberga kyrkas klockstapel. Mellanklockan är gjuten av M & E Ohlssons klockgjuteri i Ystad och bär en enkel inskription. Den införskaffades 1966, samtidigt som klockringningen elektrifierades. Lillklockan saknar inskription men pryds av friser med bladornamentik. Klockan inköptes troligen 1780 och ska enligt lokal tradition vara en gammal skeppsklocka.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas en järnbeslagen kyrkkista från 1700-talet, en kopia från 1885 av kyrkans gamla altarmålning från 1769 framställande korsfästelsen samt fyra oljemålningar av Gunnar Torhamn. Ett votivskepp från 1977 symboliserar församlingens kustnära läge. Ett medeltida altarskåp som hörde till den gamla kyrkan finns idag i Sillhövda kyrka.
Fasadkulör (2020): Vit
Byggnadsdel (2020): Kor - Öster, Torn - Väster
Inventeringsår 2023
rektangulärt långhus samt lägre och rakt avslutat kor i öster. Liksom på många andra håll i Blekinge och Skåne kom den medeltida helgedomen på grund av 1700- och 1800-talets befolkningsutveckling att ersättas av en nyuppförd kyrkobyggnad. 1885 invigdes en kyrka i nyklassicistisk stil med långhus, smalare och lägre kor i öster samt kvadratiskt västtorn med lanternin. För ritningarna stod den mycket produktive arkitekten Johan Fredrik Åbom vid Överintendentsämbetet, som utöver ett 40-tal kyrkor ritade ett stort antal byggnader av vilka Gamla riksdagshuset, Berns salonger, Hasselbacken och det sedermera rivna Hotell Rydberg (alla i Stockholm) hör till de
mest välkända. Byggmästare var Carl Johnsson, Karlskrona. Från den gamla kyrkan, som revs 1884, överfördes bland annat den medeltida altarskivan, predikstolen, trästatyerna Tron och Hoppet, lösa inventarier samt kyrkklockan från 1500-talet som hängt i en fristående klockstapel.
Många källor, bland annat Sveriges kyrkor (1926) och kyrkans underhållsplan (2010), anger felaktigt att domkyrkoarkitekt Helgo Zettervall ritat Torhamns kyrka 1871, ritningar som godkändes av Överintendentsämbetet 1875 med den enda större
förändringen att kyrkan skulle uppföras i tegel istället för natursten. Den klassicistiska kyrkobyggnaden hade visserligen exteriöra inslag av den medeltidsinspirerade kyrkoarkitektur som sedan ett decennium tillbaka hade börjat utkonkurrera
nyklassicismen. Men detaljer som sydportalens tempelgavelmotiv, tornets lanternin och det ljusa kyrkorummet med tunnvalv framstår tveklöst som helt främmande element för Zettervall, som med tiden skulle komma att bli nygotikens främste förkämpe, medan de är mycket vanligt förekommande, närmast karaktäristiska detaljer i Åboms stora kyrkoproduktion. Stora likheter finns bland annat med Fänneslunda- Grovares kyrka i Skara stift uppförd 1874. Möjligen har Zettervall ritat ett första förslag som sedan omarbetats mycket grundligt eller mer troligt förkastats och nygjorts av Åbom. Att Överintendentsämbetets arkitekter justerade ritningsförslag var snarare regel än undantag och ibland kunde omarbetningarna vara omfattande. Tio år senare skulle Zettervall i sin roll som nybliven Överintendent ha en avgörande roll i att nygotiken helt utkonkurrerade nyklassicismen som norm för nyuppförda svenska kyrkobyggnader under de kommande tre–fyra decennierna.
Relativt få förändringar har skett sedan uppförandet 1885. 1893 införskaffas en orgel med fasad av Olof Tempelman från 1700-talet som tidigare stått i Vissefjärda kyrka. Orgelfasaden flyttas bakåt när en ny orgel tillverkad av Hammarbergs Orgelbyggeri i Göteborg installeras 1935. Vid inventeringen för Sveriges kyrkor 1913 är tornet avtäckt med galvaniserad plåt och långhus och kor med betongtegel. På äldre, odaterade fotografier är dock hela kyrkan avtäckt med plåt, ett förhållande som återställs 1936.
1950–51 genomgår kyrkan en omfattande interiör restaurering och ombyggnad
efter förslag av länsarkitekt Einar Hedman. Skranket med integrerad altaruppsats som tidigare avskärmade sakristian från långhuset rivs och den breda rundbågiga triumfbågen förminskas och byggs igen med en indragen mur som förses med
muralmålning av Gunnar Torhamn. Dessutom delas norra delen av sakristian av och får funktion som bårrum med nyupptagen port i norr och dörr mot kyrkorummet i väster. Altarringen kortas, bänkraderna närmast altarringen tas bort, altarringen kortas och altaret anpassas för att kunna använda kyrkans medeltida altarskiva som i den nya kyrkan hittills fått tjänstgöra som trampsten vid prästingången. Bänkarna justeras för ökad komfort och marmoreras liksom läktarbarriären i brungrå färgskala. Kyrkorummets väggar och tunnvalv målas, det senare med inslag av ljusblå moln. Elektrisk belysning och uppvärmning installeras.
Vid en yttre renovering 1965–66 efter förslag av arkitekt Sigurd Brag uppges tornet återställas i sitt ursprungliga skick genom att lanterninen åter öppnas och förses med indirekt belysning. När lanterninen satts igen är oklart. En ny kyrkklocka införskaffas och klockringningen elektrifieras. Dessutom målas fasaderna vita med silikatfärg och takplåten svartmålas. Både fasader och tak ska tidigare ha varit gråmålade. På bilder från 1900-talets första två decennier framstår kyrkan som vit. Möjligen har fasaderna avfärgats grå vid en omkalkning 1949.
1974 genomförs en inre renovering och ombyggnad efter handlingar upprättade av K-Konsult, Karlskrona. Fem bänkrader i väster tas bort för att ge plats åt läktarunderbyggnader för samlingsrum, pentry samt kapprummet med wc.
Kyrkorummets putsade väggar och tunnvalv kläs med glasfiberväv och målas med plastfärg och brädgolvet beläggs med grön heltäckningsmatta. Ljuskronorna som tidigare hängt i mittgången får ny placering över bänkkvarteren. Delar av den fasta inredningen i trä, däribland bänkar, läktare och altarring, får ny färgsättning i gult, grönt och blått efter färgsättningsförslag av konstnär Ivar Gustafsson. Nuvarande dopfunt införskaffas liksom skåp för textilförvaring i sakristian.
1985 blästras fasaderna och putsas och lagas med fint kalkbruk. Avfärgning sker med kalkfärg istället för tidigare silikatfärg. Underhåll och lagningen sker även av utvändiga snickerier och plåtarbeten. För arbetshandlingarna står Lennart Gustavsson, Karlskrona. Två år senare förses västentrén med tillgänglighetsramp av gallerdurk. I samband med underhåll av ut- och invändiga ytskikt 1997 installeras ny värmeanläggning med bänkvärmesystem.
Senaste restaureringen utförs 2005–06 efter förslag av LewisJonsson Arkitektkontor AB, Karlskrona. I kyrkorummet tas heltäckningsmattan bort och plankgolvet
slipas och såpskuras. Väggarnas glasfiberväv ersätts med kalkputs och kalkfärg medan tunnvalvet armeras med microlitväv och målas med vit emulsionsfärg. Även läktarunderbyggnadens väggar putsas. Den fasta inredning som 1974 målades i gult, grönt och blått får ny polykrom färgsättning i bland annat brunt, sandgult och blågrått och målas med linoljefärg. Predikstolen, orgelfasaden, den äldre altartavlan samt korets muralmålning rengörs och ses över av Herman Andersson konservatorer AB. Översyn sker även av elsystem och nytt brand- och inbrottslarm installeras. Det pneumatiska orgelverket från 1935 som var i ospelbart skick ersätts av en digitalorgel.
År 1633-1635 Fast inredning - predikstol
Predikstol
Konstnär: Peder Christenson
År 1885 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, rakt kor och torn. Den tidigare, medeltida kyrkan revs 1884.
Arkitekt: Helgo Zettervall
År 1950-1960 Arkitekturbunden utsmyckning - måleri, interiör
Muralmålning på altarväggen
Konstnär: Gunnar Torhamn
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin