Motivering (skydd): Gravfältet på Johannishusåsens höjd intill Hjortsberga kyrka är ett av Blekinges mest betydande och bäst bevarade gravfält från yngre järnålder. Här syns en imponerande uppsättning fornlämningar så som gravhögar, treuddar och skeppssättningar. Arkeologiska fynd från stenåldern och framåt vittnar samtidigt om att människor då redan levt och verkat i socknen i tusentals år.
Även om några spår efter en tidigmedeltida träkyrka inte påträffats är det knappats osannolikt att en sådan funnits, möjligen sammanbyggd med det västtorn som uppfördes under 1100-talet men revs senare under medeltiden. Kanske var Hjortsberga rent av en av de första platserna i Blekinge att kristnas. Genom att uppföra den kristna kyrkan vid den äldre kultplatsen överfördes delar av det kulturella kapitalet till den nya helgedomen. Men Hjortsberga var inte bara en plats för tro och religiösa riter, utan även för världslig makt. Vid medeltidens slut hölls landsting i Hjortsberga, vilket understryker socknens betydelse under historisk tid. Det öppna åkerlandskapet öster om kyrkogården har hävd sedan åtminstone 1600-talet och kan kopplas till storgodset vid Johannishus slott.
Hjortsberga kyrka är den minsta av Blekinges sju bevarade medeltidskyrkor. Småskaligheten och exteriörens enkla prägel med vitkalkade murar och enhetligt spåntäckta takfall ger en tydlig bild av medeltidskyrkan. Östgaveln med den bevarade romanska fönsteröppningen har med mindre förändringar, som exempelvis igenmurning av en lucka i gavelröstet, bibehållit samma utseende i närmare 800 år. Planformen med senmedeltida vapenhus och senare tillkommen sakristia i nordöst är en typisk byggnadsutveckling medan den inbyggda absiden i kärnkyrkan är sällsynt och visar på ett släktskap med de norra grannområdena samt Öland och Gotland. Fasadputsens varierade uttryck bidrar till den ålderdomliga prägeln och bör värnas vid kommande fasadrestaureringar.
Golvbeläggningen av gravhällar och de ojämna fältstensmurarnas följsamma puts ger vapenhuset en ålderdomlig karaktär. Kyrkorummet präglas i stor utsträckning av 1600- och 1700-talens fasta inredning som med sin dova men färgrika kolorit står i stark kontrast till de vitkalkade murarna och tunnvalven, rikligt upplysta från 1830-talets förstorade fönsteröppningar. Kunskapen om interiörens tidigare gestaltning är till stora delar känd vilket bidrar till den kulturhistoriska dimensionen. Långhusets ursprungligen plana och listindelade tak, troligen försett med figurativt måleri, och korets öppna takstol med ornerade takåsar är exempel på de två vanligast förekommande takformerna under tidig medeltid. De till stora delar bevarade 1200-talstakstolarna vittnar om den medeltida timmermanskonsten och har stora byggnadshistoriska värden. Kyrkans två romanska fönster i de norra och östra kormurarna visar hur samtliga fönster bör ha tett sig mellan 1200-talet och 1700-talet. Fönsterbågarnas blyinfattade och färgade glas skapade tillsammans med fönstrens blygsamma storlek ett dunkelt och stämningsfullt kyrkorum.
Även den slutna bänkinredningen som till största del är bevarad från 1600-talet med framtagen originalbemålning bidrar tillsammans med 1700-talsläktaren väsentligt till kyrkorummets karaktär. I bänkinredningen ingår delar av den ursprungliga öppna bänkinredningen från 1500-talet vilken hör till de äldsta bevarade kyrkbänkarna i landet. Altaruppsatsen i senbarock från 1745 av växjömästaren och stiftsbildhuggaren Sven Segerwall utgör liksom den imposanta 1600-talspredikstolen, tillskriven Åke Truedsson, snideriarbeten av hög klass. Den bevarade fasta inredningen i sakristian från 1772 intar en särställning i landskapet då dessa inredningar sällan bevarats till våra dagar. Till Hjortsberga kyrka hör även flera konsthistoriskt intressanta medeltida träskulpturer som idag förvaras på museum. Bland dessa märks särskilt den Nicolaus-skulptur som antas ha skurits i skolan kring katedralen i Chartres utanför Paris strax efter 1100-talets mitt. Bland kyrkans textilier utmärker sig ett antependium från sent 1500-tal och 1600-tal.
Kyrkogården är åtminstone delvis samtida med kyrkan och har därigenom höga kontinuitets- och traditionsvärden för platsen. Stenmurarna som omger kyrkogården bidrar liksom det äldre trädbeståndet med viktiga upplevelsemässiga värden. Kyrkogården karaktäriseras i övrigt av gräsbevuxna ytor med stenvårdar av varierande ålder och utformning. De södra delarna domineras av lägre vårdar medan områdena i nordväst och nordöst har en större mängd äldre högresta och delvis omgärdade gravplatser. Klockstapeln som står intill järnåldersgravfältet hör till länets äldsta och länkar samman anläggningarna med varandra. Genom sin höglänta placering bidrar klockstapeln med betydande symbolvärden för trakten.
Inventeringsår (1997)
Byggnadsdel (1997): Kor - Rakt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Vapenhus - Söder
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform utgörs av rektangulärt långhus, lägre och smalare kor i öster samt vapenhus i sydväst och sakristia i nordöst. Kyrkan är av allt att döma rest på en traditionell kallmurad fältstensgrund. Långhusets syd-, nord- och östfasader, kor och sakristia har en slätputsad och skråkantad sockel, medan långhusets västfasad samt vapenhuset saknar sockel. Ett uppbrott i långhusets sockel markerar den tidigare nordportalen vars rundbågiga form är skönjbar i fasadputsen. På samma sätt är den tidigmedeltida igenmurade öppningen till det rivna västtornet markerad i långhusets västfasad. Murarna i långhus, vapenhus och kor är i huvudsak uppförda av fältsten med inslag av huggen sandsten och granit i bland annat korets östmur, medan sakristians murar samt detaljer som vapenhusets gesims och senare fönsteröppningar är av tegel. Långhusfasaderna och korets sydfasad pryds av en profilerad och vitmålad takfotsgesims i trä. Vapenhusets har en vitputsad takfotsgesims i två språng. De vitkalkade fasadernas puts varierar mellan slätputsat, spritputsat och slevdraget utförande.
Huvudentrén i vapenhuset är placerad i en stickbågig nisch i sydfasadens mitt. Den tjärstrukna inåtgående pardörren från 1960 har sparkplåt i koppar och diagonalställd profilerad panel som fästs med synlig spik. Prästingången utgörs av en enkeldörr med panel i samma utförande samt bandgångjärn och nyckelskylt i smide. De stora stickbågiga fönstren i långhus och kor är troligen bevarade sedan 1836 och utgörs av småspröjsade träfönster med sex lufter. Sakristians två fönster är småspröjsade tvåluftsfönster av 1700-talstyp. Samtliga träfönster är vitmålade. Centralt i korets östfasad återfinns ett av kyrkans två bevarade romanska fönster. Det lilla rundbågiga fönstrets blyinfattade grönaktiga glas är murat direkt i muren. Fönstrets är placerat i en snedställd rundbågig nisch med en solbänk bestående av fyra enkupiga tegelpannor.
Samtliga byggnadskroppar är avtäckta med sadeltak klädda med tjärat takspån av furu som avslutas med tjärade vattbrädor och vindskivor. Avvattningssystemet är utfört i zinkplåt med skarpa vinklar. Korets och långhusets nockar kröns av vindflöjlar av smidesjärn och järnplåt, på koret med texten ANO 1726 A F E medan långhusets östra flöjel bär initialerna N M S och den i väster årtalet 1665.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i söder nås vapenhuset som saknar naturligt ljusinsläpp. Golvet är sedan 1875 belagt med gravhällar och passten av rakkantad kalkstensflis. Den vitkalkade väggputsen följer fältstensmurverket ojämnheter och i den östra väggmuren finns en nisch. Taket är målat i brutet vitt och delas in av takbjälkar där vindens brädgolv bildar innertak. Västra sidan täcks av en panelvägg som döljer elcentral, stolsförråd och ett pentry. En polykromt bemålad pardörr leder in till långhuset.
Långhuset utgörs av ett rektangulärt rum med rikligt ljus från stora fönster i söder och norr. Väggarna är slätputsade och vitkalkade. Golvet är belagt med ett gråmålat brädgolv och kantas på ömse sidor av de polykromt bemålade slutna bänkkvarteren. Taket består av ett segmentformat valv avfärgat i vitt. I valvets hjässa finns en enkelt profilerade takrosett från vilken en stor kristallkrona hänger. Västra sidan upptas av den fullbreda orgelläktaren. Mittpartiet skjuter ut i en båge som bärs upp av släta blåmålade träkolonner med ljust varmgrå enkelt profilerade kapitäl. Övriga pelare är målade ljust grågula i likhet med läktarens brädklädda undersida. En centralt placerad trappa leder upp till ett vilplan varifrån den delar sig i två trapplopp längs västväggen. Planstegen är såpskurade medan sättstegen är rödmålade. Läktarbarriären utgörs av en ljust grågul balustrad med krönlister i grönt och svart samt en räckesförhöjning i trä.
Triumfbågeväggen domineras av den stora predikstolen i renässansstil i det nordöstra hörnet. Den rundbågiga triumfbågen leder in till koret vars golvnivå är densamma som i långhuset. Taket är välvt på samma sätt som i långhuset och har en motsvarande takrosett. En profilerad gesims i trä markerar övergången mellan vägg och valv. Absidens hjälmvalv upptas till största del av altaranordningen med altaruppsats i senbarock. I den norra kormuren finns ett romanskt fönster som sedan 1770 döljs utifrån av sakristians vind. Sakristian nås via en korgbågig muröppning försedd med en bräddörr klädd med diagonalställd panel. Golvet utgörs av smala såpskurade bräder och rummet täcks av ett pappspännt brädtak med synliga bjälkar. Längs de vitputsade väggarna finns väggfasta bänkar som liksom bordet och länstolen är bevarade sedan uppförandetiden.
Långhus och kor bevarar betydande delar av sina ursprungliga takstolskonstruktioner i bilad ek. Virket i långhuset och koret har daterats dendrokronologiskt till 1225–1245 respektive 1300–1302. På långhusets norra och södra murar återfinns målade friser med slingrande växtornamentik och bibelhänvisningar vilka doldes från kyrkorummet då det valvslogs 1843. Målningarna är utförda med främst gula, röda och grå nyanser och kan på stilhistorik grund dateras till sent 1600-talet eller tidigt 1700-tal.
Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett vitputsat blockaltare avtäckt med en träskiva. Framsidan pryds av ett antemensale, troligen från 1500-talets slut, med tre bildfält placerade i rundbågar med kannelerade pilastrar. I det vänstra bildfältet syns en kartusch med fragmentarisk text omgiven av bladverk och blommor, troligen rosor. I mittpartiet syns Maria med knäppta händer iklädd en veckad dräkt och mantel. Strax under rundbågens hjässa står ordet MISERI. Det högra bildfältet återger Kristus med utsträckt vänsterhand och i den högra hållandes korset. Upptill syns fragmentarisk text i svart.
Altaruppsatsen är snidad och målad av Sven Segerwall 1745, vilket framgår av predellans textfält som flankeras av akantusformade och polykromt bemålade konsoler. Mittdelen utgörs av ett golgatamotiv med Kristus på korset omgiven av Maria och Johannes. Scenen ramas in av två spiralvridna kolonner med växtslingor. Sidovingarna utgörs av ovala textplattor, akantusslingor och draperier. Ytterst, uppburna av predellans konsoler, står två figurer försedda med Kristussymboler. Krönstycket utgörs av ett gallerverk med akantustema kring en oval textplatta. På entablementet står två basunänglar och på ett postament syns Kristus med segerfanan.
Den cirkelformade altarringen tillkom 1848 och har ett genombrutet räckverk av balusterdockor och profilerad överliggare. Färgsättningen går i grått och knäfallet och överliggaren är stoppade och klädda med ljust grågult tyg.
Predikstolen är idag är placerad i långhusets nordöstra hörn där den installerades med en murad trappöppning från sakristian 1838. Ursprungligen stod den ”fram för choret” mem flyttades 1758 till långhusets södra vägg. Innan flytten hade den sannolikt en trappa av trä. Predikstolen är tillverkad av snidad ek och har i Sveriges kyrkor tillskrivits mästaren Åke Truedsson. Enligt inskriptionen över öppningen åt trappan ska den ha tillverkats 1684 och målats 1690 av en Nicolaus Albino. Korgen delas in med volutkonsoler med puttis på vilka skulpturer föreställande Andreas, Petrus, Kristus och evangelisten Johannes finns placerade. Bakom skulpturerna står kolonner med korintiska kapitäl och mellan dessa reliefer som återger Syndafallet, Syndafloden, Födelsen, Korsfästelsen och Himmelsfärden. Korgen och baldakinen är sammanbyggda med en väggbeklädnad med samma arkitektoniska uppbyggnad där de reliefer framställer Skapelsen och Yttersta domen. Baldakinen kröns av inskriptionstavlor och ätterna Skyttes och Ulfelts vapensköldar. I dess mitt hänger en förgylld duva. Hela predikstolen är bemålad med dova nyanser av främst rött, grönt, blågrått och svart samt med förgyllda detaljer och text.
Dopfunten i snidat trä inköptes till församlingen 1763. Bemålningen i rött, grönt och blått är sannolikt senare tillkommen. Dopfunten har formen av en änglatorso med förgyllda vingar som vilar på tre volutformade ben. Den pojkaktiga ängeln bär upp ett lövprytt fat på uppsträckta armar med plats för kyrkans dopfat. På den norra sidan av triumfbågen där predikstolen har sin placering hänger en dopängel.
Den slutna bänkinredningen är indelad i två kvarter som flankerar mittgången samt upptar större delen av utrymmet under orgelläktaren. Bänkinredningen tillkom troligen kring 1600-talets mitt. Bänkgavlarna pryds av pilastrar där varje skaft försetts med unik beslagsornamentik. Bänkdörrarna är utformade med ramverkskonstruktion med tandsnittsdekorerad krönlist och handmålade bänknummer på det övre ramverket. Fyllningarna pryds av bänkinnehavarens namn samt i somliga fall av blomstermotiv eller symmetriskt utformade ornament. Ursprungligen var gavlarna försedda med rikt ornerade krön vilka avlägsnades 1838. Bänkarnas ursprungliga bemålning i svart, rött, gult, blått och grönt togs fram 1930. Bänkinsidorna är målade i ljust grågul med mörkgröna överliggare. Korbänkarna har hög ryggsida och delvis kapade gavlar. De är i huvudsak odekorerade men spår visar att de sannolikt ursprungligen hade samma ornamentik som bänkarna i långhuset. Den ursprungliga bemålningen är framtagen på två av bänkdörrarna. Övriga är målade ljust grågula med svarta socklar och mörkgröna krönlister. I långhusets sydvästra hörn står ett par av kyrkans ursprungliga bänkar vilka tillkom vid 1500-talets mitt. Bänkarna försågs först under 1600-talet med dörrar. 1500-talsbänkarna är idag målade enhetligt ljust grågula med mörkgröna krönlister på de raka ryggstöden.
Orgeln har en manual och pedal. Den tredelade nyklassicistiska fasaden har synliga pipfält där det mittersta har ett stickbågigt avslut medan de två mindre omgivande fälten har konkava stickbågar upptill. Över fälten finns skuren dekor i form av förgyllda lyror och blåsinstrument samt strålglans. Spelbordet är integrerat i det relativt enkelt utformade och höga nedre partiet. Färgsättningen går i pärlgrått med förgyllda detaljer.
Kyrkan har två kyrkklockor i malm vilka hänger i klockstapeln på andra sidan landsvägen. Storklockan göts 1585 i Stralsund och är dekorerad med textband, bladfris och reliefer med scener ur Syndafallet, Getsemane och Korsfästelsen samt Madonnan med strålglans. Lillklockan göts ursprungligen i Stralsund 1599 men göts om i Karlskrona 1782. Klockan är dekorerad med inskriptionstexter.
Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör nämnas flertalet medeltida träskulpturer och ett antependium från 1500- eller 1600-tal.
Fasadkulör (2020): Vit
Antal våningar (2020): 01, Vind - Oinredd
Byggnadsdel (2020): Kor - Öster, Sakristia - Norr, Vapenhus - Söder
Inventeringsår 2022
Dagens kyrkobyggnad i Hjortsberga stod färdig i mitten av 1200-talet men det finns tecken på att en kyrka fanns på platsen tidigare än så. Åt väster saknar långhuset synlig sockel och under mark finns spåren efter ett brett västtorn som antas ha grundlagts redan på 1100-talet. Tornets bottenvåning bör ha stått i direkt förbindelse med långhuset genom en stor tornbåge. Breda västtorn återfinns förutom i Blekinge främst i östra Skåne och var ofta kopplade till en storman från bygden och har tolkats som en manifestation för den världsliga makten. Tornet kunde även fungera som magasin eller som skydd i orostider. Bland kyrkans inventarier återfinns en skulptur som antas föreställa Sankt Nicolaus och troligen prydde ett altarskåp i föregångaren till dagens kyrka. Skulpturen är ett konsthistoriskt föremål av mycket hög klass som antas ha skurits i skolan kring katedralen i Chartres utanför Paris någon gång mellan 1150–70. Trots att spåren efter den tidigmedeltida kyrkan är få framträder konturerna tydligt av en sockenkyrka med hög status ur såväl kyrkligt som kulturellt och världsligt perspektiv.
Den nuvarande stenkyrkan följer i grunden den traditionella romanska planformen med långhus, smalare och lägre kor i öster samt sannolikt senare tillkommet senmedeltida vapenhus i söder och en sakristia från 1700-talet i nordöst. I likhet med flera andra medeltida kyrkor i Blekinge har kyrkan rakt avslutat kor, men med en integrerad halvrund absid vilket är mer ovanligt. Kyrkans ursprungliga ingångar utgjordes av smala och rundbågiga muröppningar åt norr och söder. Dendrokronologisk datering av kyrkans takstolar visar på en uppförandetid mellan 1225–45. Kyrkorummet saknade ursprungligen valv utan hade sannolikt ett platt listindelat brädtak över långhuset medan en ännu bevarad ornerad ryggås visar att koret hade öppen takstol. Vit avfärgning har påträffats på långhusmurarnas murverk vilket tolkats som att murarna ursprungligen var oputsade med markerade fogar. Fönstren var små, rundbågiga och högt placerade. De sannolikt ursprungliga fönster som finns bevarade i de norra och östra kormurarna illustrerar hur samtliga fönster bör ha tett sig under medeltiden fram till 1700-talet. Det blyinfattade färgade glaset och fönstrens blygsamma storlek skapade ett mycket dunkelt och stämningsfullt kyrkorum.
Under senmedeltiden uppfördes vapenhuset framför sydportalen. Fram till 1500-talet firades mässan ståendes och först efter reformationen tillkom bänkar av trä så som vi idag känner dem. Hjortsbergas första bänkinredning var öppen och placerad på ett golv av ekplank som lagts direkt på jordgolvet. Senare under seklet försågs bänkarna med dörrar, och under 1600-talets införskaffades dagens slutna bänkinredningen som ursprungligen var försedd med ornamenterade gavelkrön. Norrportalen sattes igen 1673 och tio år senare införskaffades den imposanta predikstolen i utpräglad renässansstil som placerades i långhusets sydöstra hörn.
Vid mitten av 1700-talet kompletterades inredningen med en ny altaruppsats och läktare i väster och 1763 införskaffades en dopfunt i trä. 1770 uppfördes en sakristia mot korets norra mur. En prästingång anordnades åt öster och rummet inreddes med väggfasta bänkar, skåp, bord och länstol samt kakelugn.
Trots 1700-talets nyklassiska ideal med ljusa och luftiga kyrkorum bibehöll kyrkorummet i Hjortsberga sitt medeltida dunkel under hela seklet. När fönstren slutligen förstorades 1836 blev förändringen av kyrkorummets karaktär radikal. Två år tidigare hade en orgel införskaffats, 1838 sågades bänkarnas gavelkrön av och 1843 valvslogs kyrkorummet och takens ekspån lades om. Året därpå målades inredningen grå. Koringången från söder murades igen 1866 och 1875 belades vapenhusgolvet med gravhällar.
1929 utvidgas orgelläktaren åt öster och under 1930-talet restaureras kyrkan då bland annat bänkinredningens grå 1800-talsbemålning avlägsnas och den polykroma ursprungsbemålningen friläggs. Under 1950-talet förses sakristian med ett mindre altare och ett skåp för textilförvaring tillkommer. 1962 installeras elektrisk belysning och lampetter köps in. Fem år senare läggs samtliga takfall om och förses med avvattningssystem i koppar samt ståndskivor i blyplåt efter handlingar upprättade av arkitekt Samuel Fränne. 2002 installeras jordvärme och kyrkans värmeanläggning förnyas. 2012 restaureras kyrkorummet av arkitekt Hans Ponnert. Stora delar av interiören målas och golven läggs om. I vapenhuset installeras ett pentry dolt bakom en panelvägg.
År 1200-1249 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor med absid (interiört; exteriört är koret rakslutet)
År 1684 Fast inredning - predikstol
Predikstol. Målad 1690 och 1758
År 1745 Fast inredning - altaruppsats
Konstnär: Sven Segerwall
År 1763 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt och dopängel av trä.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin