Motivering (skydd): Gravfältet på Johannishusåsens höjd intill Hjortsberga kyrka är ett av Blekinges mest betydande och bäst bevarade gravfält från yngre järnålder. Här syns en imponerande uppsättning fornlämningar så som gravhögar, treuddar och skeppssättningar. Arkeologiska fynd från stenåldern och framåt vittnar samtidigt om att människor då redan levt och verkat i socknen i tusentals år.
Även om några spår efter en tidigmedeltida träkyrka inte påträffats är det knappats osannolikt att en sådan funnits, möjligen sammanbyggd med det västtorn som uppfördes under 1100-talet men revs senare under medeltiden. Kanske var Hjortsberga rent av en av de första platserna i Blekinge att kristnas. Genom att uppföra den kristna kyrkan vid den äldre kultplatsen överfördes delar av det kulturella kapitalet till den nya helgedomen. Men Hjortsberga var inte bara en plats för tro och religiösa riter, utan även för världslig makt. Vid medeltidens slut hölls landsting i Hjortsberga, vilket understryker socknens betydelse under historisk tid. Det öppna åkerlandskapet öster om kyrkogården har hävd sedan åtminstone 1600-talet och kan kopplas till storgodset vid Johannishus slott.
Hjortsberga kyrka är den minsta av Blekinges sju bevarade medeltidskyrkor. Småskaligheten och exteriörens enkla prägel med vitkalkade murar och enhetligt spåntäckta takfall ger en tydlig bild av medeltidskyrkan. Östgaveln med den bevarade romanska fönsteröppningen har med mindre förändringar, som exempelvis igenmurning av en lucka i gavelröstet, bibehållit samma utseende i närmare 800 år. Planformen med senmedeltida vapenhus och senare tillkommen sakristia i nordöst är en typisk byggnadsutveckling medan den inbyggda absiden i kärnkyrkan är sällsynt och visar på ett släktskap med de norra grannområdena samt Öland och Gotland. Fasadputsens varierade uttryck bidrar till den ålderdomliga prägeln och bör värnas vid kommande fasadrestaureringar.
Golvbeläggningen av gravhällar och de ojämna fältstensmurarnas följsamma puts ger vapenhuset en ålderdomlig karaktär. Kyrkorummet präglas i stor utsträckning av 1600- och 1700-talens fasta inredning som med sin dova men färgrika kolorit står i stark kontrast till de vitkalkade murarna och tunnvalven, rikligt upplysta från 1830-talets förstorade fönsteröppningar. Kunskapen om interiörens tidigare gestaltning är till stora delar känd vilket bidrar till den kulturhistoriska dimensionen. Långhusets ursprungligen plana och listindelade tak, troligen försett med figurativt måleri, och korets öppna takstol med ornerade takåsar är exempel på de två vanligast förekommande takformerna under tidig medeltid. De till stora delar bevarade 1200-talstakstolarna vittnar om den medeltida timmermanskonsten och har stora byggnadshistoriska värden. Kyrkans två romanska fönster i de norra och östra kormurarna visar hur samtliga fönster bör ha tett sig mellan 1200-talet och 1700-talet. Fönsterbågarnas blyinfattade och färgade glas skapade tillsammans med fönstrens blygsamma storlek ett dunkelt och stämningsfullt kyrkorum.
Även den slutna bänkinredningen som till största del är bevarad från 1600-talet med framtagen originalbemålning bidrar tillsammans med 1700-talsläktaren väsentligt till kyrkorummets karaktär. I bänkinredningen ingår delar av den ursprungliga öppna bänkinredningen från 1500-talet vilken hör till de äldsta bevarade kyrkbänkarna i landet. Altaruppsatsen i senbarock från 1745 av växjömästaren och stiftsbildhuggaren Sven Segerwall utgör liksom den imposanta 1600-talspredikstolen, tillskriven Åke Truedsson, snideriarbeten av hög klass. Den bevarade fasta inredningen i sakristian från 1772 intar en särställning i landskapet då dessa inredningar sällan bevarats till våra dagar. Till Hjortsberga kyrka hör även flera konsthistoriskt intressanta medeltida träskulpturer som idag förvaras på museum. Bland dessa märks särskilt den Nicolaus-skulptur som antas ha skurits i skolan kring katedralen i Chartres utanför Paris strax efter 1100-talets mitt. Bland kyrkans textilier utmärker sig ett antependium från sent 1500-tal och 1600-tal.
Kyrkogården är åtminstone delvis samtida med kyrkan och har därigenom höga kontinuitets- och traditionsvärden för platsen. Stenmurarna som omger kyrkogården bidrar liksom det äldre trädbeståndet med viktiga upplevelsemässiga värden. Kyrkogården karaktäriseras i övrigt av gräsbevuxna ytor med stenvårdar av varierande ålder och utformning. De södra delarna domineras av lägre vårdar medan områdena i nordväst och nordöst har en större mängd äldre högresta och delvis omgärdade gravplatser. Klockstapeln som står intill järnåldersgravfältet hör till länets äldsta och länkar samman anläggningarna med varandra. Genom sin höglänta placering bidrar klockstapeln med betydande symbolvärden för trakten.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Hjortsberga kyrka är belägen vid den gamla landsvägen från kusten mot Småland strax väster om tätorten Johannishus i de småbrutna skogsbygderna öster om Ronneby. Det öppna odlingslandskapet följer Listerbyån som slingrar sig söderut för att mynna i havet. På rullstensåsen alldeles intill kyrkan ligger Hjortsberga gravfält vilket är landskapets största och ett av de bäst bevarade av gravfälten från yngre järnålder (ca 400–800 e.Kr). Här syns 110 fornlämningar från tiden i form av gravhögar, treuddar, fyr- och femsidiga stensättningar och skeppssättningar. Arkeologiska fynd från stenåldern och framåt vittnar om att människor då redan levt och brukat socknens jord i tusentals år.
Under medeltiden låg Blekinges tingsplats på åskrönet och i området fanns även en avrättningsplats vilket tyder på att platsen tidigt utgjorde ett viktig administrativt centrum. Kyrkbyn omnämns första gången 1471 och skrivs då Hiorsbærgsongh vilket tolkats som ”berget där hjortar brukar hålla till”.
Vid gravfältets rand åt nordöst står kyrkans klockstapel vilken räknas som en av landskapets äldsta och strax intill ligger de gamla kyrkstallarna och församlingshemmet. Marken kring kyrkogården har brukats som jordbruksmark åtminstone sedan 1600-talet. Cirka en kilometer norr om kyrkplatsen ligger fideikommisset Johannishus med huvudbyggnad från 1779. Utöver anläggandet av kustbanan Malmö–Karlskrona som passerar strax norr om kyrkogården har få förändringar skett i kyrkomiljön sedan senmedeltiden.
Området Johannishus m.m. [K 11] utgör riksintresse för kulturmiljövården.
Kyrkogård
Hjortsberga har brukats som begravningsplats i långt mer än 1000 år. Gravfältet på andra sidan landsvägen visar ännu hur gravarna var gestaltades under järnåldern. Hur begravningsplatsen såg ut kring kyrkan under medeltiden finns det däremot inga spår av. Vanligen hade de medeltida kyrkogårdarna enkel karaktär med gravkullar markerade med enkla träkors eller i undantagsfall av resta stenar. I regel saknades högvuxen vegetation och växtligheten bestod i huvudsak av ängsgräs. Kyrkogården i Hjortsberga omnämns första gången 1665 då det noteras att kyrkogårdsmuren har ”oformlig tjocklek” med två luckhus försedda med ”tak af bordved”. Kyrkogårdens utbredning är fortfarande densamma som i slutet av 1600-talet.
1833 lades kyrkogårdsmuren om och gränserna tycks ha rätats upp. Året därpå flyttades det ena luckhuset till kyrkogårdens nordvästra hörn för att få ny funktion som bod. Luckhuset brann ner 1918 och det andra såldes på auktion. 1860 förses kyrkogårdsmuren med två järngrindar. På 1870-talet beläggs vapenhusgolvet med gravstenshällar vilka sannolikt tidigare låg ute på kyrkogården (se bilden på sidan 4). Vid sekelskiftet 1900 hade kyrkogården en enkel prägel med en fritt växande naturlig flora med relativt låg växthöjd. Längs kyrkogårdsmuren fanns flertalet uppvuxna träd. Några decennier in på 1900-talet får kyrkogården en mer uppväxt karaktär med städsegröna växter och gravar med låga klippta häckar. Vid seklets mitt har den fått en striktare utformning och den friväxande floran har ersatts av tuktade häckar, klippta gräsmattor och låga stenramar. På 1970-tal strukturerades delar av kyrkogården om och många grusgravar såddes igen. I kyrkogårdens sydöstra hörn skapades under 1980-talet en minneslund.
Hela kyrkogården omgärdas än idag av en kallmurad stenmur, i huvudsak från omläggningen 1833 men sannolikt med äldre delar integrerade. Södra delen av kyrkogården karaktäriseras idag av lågt hållna stenvårdar typiska för tiden efter 1930 och senare som placerats direkt i gräset. Här finns även ett mindre antal gravar inramade av stenramar och lågt klippta buxbomshäckar. Kyrkogårdsdelen delas in med i huvudsak grusade gångar som löper längs kyrkogårdsmurens insidor samt bildar en mittaxel mellan vapenhusets entré och bårhuset i söder.
Kyrkogårdens nordöstra del domineras av uppvuxna träd och familjen Wachtmeisters gjutjärnsomfattade gravplats. Gravvårdarna är här av varierande ålder och karaktär. Växtligheten domineras av de storvuxna ekarna strax utanför den södra muren. Ett fåtal gravplatser har klippta buxbomshäckar. På gravplatserna förekommer bland annat ljung, silverek, rosenbuskar samt perenner som ormbunkar och kärleksört.
Byggnader på kyrkogården
I fonden av södra kyrkogårdsdelens mittgång står ett vitkalkat bårhus. Byggnaden har rektangulär planform, spritputsade och vitkalkade fasader med slätputsade hörnlisener och dörromfattning samt sadeltak avtäckt med enkupigt rött lertegel. På norrgaveln finns en ljusgrå pardörr med ramverkskonstruktion med tre fyllningar i varje dörrblad. Gavelröstena pryds av vardera tre ventilationshål formade som latinska kors. Norr- och sydfasaderna är dekorerade med slätputsade försänkningar i form av latinska kors. Bårhuset bör ha uppförts efter samma ritningar som bårhuset på Edestads kyrkogård, vilket är ritat av Tore Bälter och uppfördes 1939–40.
Klockstapeln som står intill gravfältet på andra sidan landsvägen omnämns första gången 1665, och hör till länets äldsta. Den har en kvadratisk grundplan med inåtlutande sidor klädda med liggande panel på förvandring. Taket utgörs av korsande brädklädda sadeltak med en smal oktagonal spira i korsmitten och gavlarna är klädda med stående panel. Hela klockstapeln är tjärad.
Strax nordväst om klockstapeln återfinns det tegelavtäckta och rödfärgade församlingshemmet från 1938 och de gamla kyrkstallarna som idag rymmer en utställning om de rika fornfynd som påträffats i trakten. Kyrkstallarna är avtäckta med ett spånklätt sadeltak och har rödfärgade fasader av locklistpanel.
Inventeringsår 2009
FÖRSAMLING 1995 - HJORTSBERGA
BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 776, år 1900: 1191, år 1995: 1216
FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken.
LÄGE OCH OMGIVNING - Kyrkan ligger omedelbart söder om järnvägen, väster om tätorten och 250 m väster om Listerbyån. Läget är avskilt och relativt lågt, men i anslutning till den långa Johannishusåsen. En klockstapel, tidigast omnämnd 1665, är uppförd på åsen sydväst om kyrkan och betydligt högre i terrängen än kyrkan. Strax i öster finns ett litet församlingshem. Längs åsen ligger ett mäktigt gravfält med lång kontinuitet. Sommartid är hela kyrkomiljön inbäddad i yppig grönska karaktäristiskt för landskapet. Prästgården återfinns ca 450 m i sydostlig riktning. Äldreboende finns 350 m öster om kyrkan. Hjortsberga socken ligger nordväst om Ronneby.
RASERAD KYRKA / RUIN
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan består av rektangulärt långhus med smalare utvändigt rakslutet kor (invändigt absidialt avslutat), sakristia i norr och vapenhus i söder. Kyrkan är huvudsakligen uppförd i natursten, med tegel i sakristian. Kyrkan i Hjortsberga är den enda av de romanska absidkyrkorna i Blekinge som kunnat dateras med hjälp av dendrokonologi. Såväl korets som långhusets medeltida takstolar är till största delen bevarade och analyserna visar att timret till korets takstol fälldes 1228 (+ - 5 år) medan fällningen av timret till stödbenen i långhusets takstol skedde vintern 1244-45. Byggnadskronologin tyder på att uppförandet av koret skedde intill ett äldre långhus av trä, även om några säkra spår efter denna troliga träkyrka inte påträffats. Vid stenkyrkans västgavel har funnits ett västtorn, sannolikt samtida med långhuset, sedermera rivet. Vapenhuset nämns första gången 1665, och kan möjligen vara byggt under senare delen av medeltiden. Sakristian tillkom 1770.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Exteriören har fortfarande medeltida prägel, och i korets norra och östra mur finns de ursprungliga, små rundbågiga fönstren bevarade. Fasaderna är vitputsade med stickbågiga fönster, yttertaken utgörs av spåntäckta sadeltak. Vapenhusets taklist utgörs av tegel som även finns i en del fönsteromfattningar. Kyrkorummet nås via vapenhuset. Långhus och kor täcks av flacka trätunnvalv, tillkomna 1843. Bänkinredning, predikstol och altaruppsats är från 1600- och 1700-talet.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1997 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin