Motivering (skydd): Kyrkbyn Ramdala ligger en dryg mil öster om Karlskrona och strax söder om E22, vars sträckning i stort motsvarar Blekinges gamla kustväg med minst 2500 år gamla anor. Den långsmala socknen sträcker sig från den småländska gränsen i norr till skärgården med öarna Senoren och Västra Svänö i söder. Det omgivande odlingslandskapet Ramdalaslätten är efter Listerbylandet Blekinges största sammanhänga odlingsområde och ett av de bördigaste i landet. Den lättbrukade åkermarken har från bronsåldern och framåt varit avgörande för framväxten av den centralbygd med mycket gamla bebyggelsemönster som finns runt Ramdalaslätten. Kyrkan tycks alltid haft en något åtskild placering söder om byn, som idag utgörs av gatehus, egnahemsbebyggelse och enplansvillor på de utskiftade gårdarnas plats. Kvarliggande och utflyttade gårdar i närmiljön bidrar till den agrara karaktären.
Läget på en ås ger kyrkan en framträdande roll i landskapsbilden och sätter även sin prägel på kyrkogården med terrasseringar och höga stödmurar. På andra sidan bygatan i öster ligger den gamla sockenstugan som sedermera använts som skola och församlingshem. I söder återfinns den före detta prästgården som i slutet av 1950-talet flyttades ett 50-tal meter söderut och vreds i 90 graders vinkel, med framsidan mot kyrkan i norr istället för mot bygatan.
Ramdala kyrka är en av Blekinges endast sju bevarade medeltidskyrkor. De svagt svängda sockelstenar som återfinns i östtornet tyder på att den föregåtts av en traditionell absidkyrka med halvrund absid i öster, troligen uppförd under 1100-talet. Denna kyrka revs under sent 1100-tal eller tidigt 1200-tal, alternativt utgör den grunden för nuvarande kyrka och ombyggnationer skedde då endast i öster. Exteriört karaktäriseras den vitmenade kyrkobyggnaden idag av sitt säregna östtorn med karnissvängd huv. Ett annat särdrag jämfört med merparten av Lunds stifts romanska kyrkor är att koret är smalare men inte lägre än långhuset. Istället har de båda byggnadsdelarnas plåtavtäckta sadeltak samma nockhöjd. Båda dessa egenheter har i äldre forskning getts förklaringen att kyrkan efter ombyggnationen kring år 1200 varit en så kallad klövsadelkyrka efter inspiration från Öland och Kalmartrakten, med torn i både väster och öster och en övre våning helt avsedd för försvarssyften. Senare teorier menar istället att östtornet inte uppförts förrän på 1500- eller 1600-talet, vid en tidpunkt då västtornet redan var rivet. Alternativa funktioner som uppbördscentral och magasin diskuteras numera allmänt kring kyrkor som tidigare ansetts vara så kallade försvarskyrkor. Det med tunnvalv beslagna lilla tornrum, kallat munkhålan, munkkammaren eller vaktcellen, som är beläget i sydöstra hörnet över den inbyggda absiden har emellertid inte kunnat ges en säker förklaring och kyrkans märkliga byggnadshistoria gör den synnerligen intressant i arkitektur- och byggnadsteknikhistoriskt avseende. Exteriört utgör även 1800-talet en tydlig årsring i de stora rundbågiga fönsteröppningarna och den enkelt utformade västentrén.
Enligt teorin om en försvarskyrka var långhuset slaget med två tunnvalv i bredd som vilade på mittpelare. Valven revs under 1500- eller tidigt 1600-tal när långhusmurarna sänktes och kyrkorummet fick platt innertak av trä. Valvslagning förekom under medeltiden, och särskilt inte innan 1300-talet, inte i någon större uträckning i Blekinge frånsett absidernas hjälmvalv. Att långhuset har haft valv är inte säkerställt, men koret bevarar ännu sitt medeltida ribblösa kryssvalv vilket står ut som det bäst bevarade 1200-talsvalvet i landskapet, en datering som emellertid till stor del bygger på en datering av östtornet till detta århundrade. Lösningen med invändig rundad absid (och rakt avslutad utvändigt) är också sällsynt och återfinns endast på ett tiotal medeltida kyrkor i Lunds stift. Långhuset har idag en påtaglig 1800-talsprägel frammanad av de höga rundbågiga fönstren, det 1877 tillkomna reveterade tunnvalvet samt den kring år 1800 förstorade rundbågiga triumfbågen. I koret med tidigare nämnda kryssvalv, murnischer och återupptagen portal i söder samt i den invändiga absiden är medeltiden däremot ännu mycket påtaglig. Utanför portalen ligger den romanska altarskivan som trampsten.
Av avgörande betydelse för upplevelsen av kyrkorummet och av högt konsthistoriskt värde är den fasta 1600-talsinredning i trä, med altaruppsats samt predikstol och dopfunt med baldakiner från århundradets förra hälft och bänkinredning och läktare från dess senare. Altaruppsatsen från 1624 har stilmässiga likheter med uppsatsen i Kristianopel, båda representanter för renässanskonsten under Kristian IV:s tid med en tidstypisk stram arkitektonisk hållning och frånvaro av friskulptur. Predikstolen, som tros vara tillverkad 1637 av Peder Christensen i Kristianopel, förkroppsligar broskverksstilens genombrott under 1630-talet, en tradition som tidigare inletts i Skåne av bildhuggarna Statius Otto och Jacob Kremberg. Christensen tillskrivs även predikstolarna i Torhamn och Lösen samt Bräkne-Hobys gamla predikstol. Det är emellertid inte säkerställt att Christensen var bildhuggare och inte målare. Dopfuntens baldakin är en av endast två bevarade från dansk tid. Till tidsperioden hör även de två länstolar, troligen brudstolar, som är placerade i koret samt ett antal belysningsredskap.
Bland kyrkans övriga inventarier av särskilt kulturhistoriskt intresse bör nämnas ljusredskap från 1700- och 1800-talen, två minnestavlor i svartmålat trä från tidigt 1700-tal över amiralitetssuperintendenten och kyrkoherden i Karlskrona stadsförsamling Johan Petersson och hustrun Sophia Engelholm samt en porträttmedaljong i gips föreställande landshövdingen Friherre Anders af Håkansson utförd av Johan Tobias Sergel. Kyrkan har även ett antal äldre oljemålningar liksom textilier och metallföremål.
Ramdala kyrkogård har tre tydliga karaktärer, där gamla kyrkogården med medeltida anor söder och öster om kyrkan präglas av 1800-talets kyrkogårdsideal med grusade gångar och gravplatser, omgivna av lågt klippta infattningshäckar. Äldre gravvårdar dominerar men även lägre stenar från 1930-talet och framåt förekommer. Norr och väster om kyrkan finns också ett äldre gravvårdsbestånd, men här är marken gräsbevuxen och saknar den kvartersstruktur och rika växtlighet med bland annat äldre sorgeträd, buskar och perenner som återfinns i söder och väster.
Nya kyrkogården som adderades i söder på 1960-talet har enhetligt lägre gravvårdar ordnade i nord–sydliga rader, men har sedan rygghäckarna tagits bort förlorat en del av sin tidstypiska gestaltning. Ett antal äldre solitära lövträd bryter av den annars rationella karaktären och minner om platsens historia som prästgårdsträdgård. Mer sentida gravskick representeras av minneslund och urngravplatser.
Inventeringsår (2002)
Se ovan Historik - hämtad från Riksantikvarieämbetets Byggnadsregister
Inventeringsår (2020)
Kyrkomiljön
Kyrkbyn Ramdala ligger en dryg mil öster om Karlskrona och strax söder om E22, vars sträckning i stort motsvarar Blekinges gamla kustväg med minst 2500 år gamla anor. Den långsmala socknen sträcker sig från den småländska gränsen i norr till skärgården med öarna Senoren och Västra Svänö i söder. Det omgivande odlingslandskapet Ramdalaslätten är efter Listerbylandet Blekinges största sammanhänga odlingsområde och ett av de bördigaste i landet. Den lättbrukade åkerjorden var från bronsåldern och framåt avgörande för framväxten av den centralbygd med mycket gamla bebyggelsemönster som finns runt Ramdalaslätten.
På storskifteskartan från 1762 är kyrkan belägen strax söder om byn, ett läge som sannolikt varit detsamma sedan medeltid och är ännu idag, med gatehus, egnahemsbebyggelse och enplansvillor på de utskiftade gårdarnas plats. Kvarliggande och utflyttade gårdar i närmiljön bidrar till den agrara prägeln. Den omkringliggande slätten utgörs delvis av lågt belägna utdikade våtmarker och trots att kyrkan är uppförd på en ås och är väl synlig i omgivningen är den endast belägen 12 meter över havet. Bygatan som idag passerar öster om kyrkan gick tidigare väster om kyrkogården, där den tidigare huvudentrén i väster med stensatt trappa som tar upp den närmare fyra meter höga höjdskillnaden ännu är bevarad. Mitt emot den nya entrén i öster ligger den gamla sockenstugan som sedermera använts som skola och församlingshem. I söder återfinns den före detta prästgården som i slutet av 1950-talet flyttades ett 50-tal meter söderut, med framsidan mot kyrkan i norr istället för som tidigare mot bygatan.
Kyrkogård
Ramdala kyrkogårds äldsta delar närmast kyrkan har medeltida anor. Dokumentationen av äldre omfattning och utseende är knapphändig, bland annat redovisar 1700- talets skifteskartor så få fastighetsgränser att det endast går att konstatera att gränsen i väster gick nära kyrkan och att den i norr hade en oregelbunden tresidig form. 1864 flyttades östra kyrkogårdsmuren ut till sin nuvarande plats invid landsvägen, en utvidgning som skulle kunna vara den första. 1904 utökades kyrkogården åt väster efter kyrkogårdsvaktmästare Sven Nilsson förslag och ”ansenliga utvidgningar” ska även ha skett två år innan inventeringen för Sveriges kyrkor 1914 (publicerad 1926), där en skiss av kyrkogården samma år framställs. Stadsarkitekten i Karlskrona Sigge Ullén ritade ett omdaningsförslag av norra och västra delarna som genomfördes 1934 med terrasseringar och anläggande av ny trappa i nordöst. Ullén återkom med ett förslag på ytterligare utvidgningar norr om bårhuset 1946, vilket aldrig kom till utförande då en anpassning av terrängen ansågs för kostsam. När nya ytor ändå behövdes återstod endast att gå söderut, där prästgården var belägen. Eftersom huvudbyggnaden var i stort renoveringsbehov föreslogs att man i samband med dessa arbeten skulle flytta den ett 50-tal meter söderut, vilket skedde i slutet av 1950-talet varpå den nya, lägre belägna kyrkogården på prästgårdens gamla trädgårdstomt enligt en minnessten kunde anläggas 1963–66. I dess västra del tillkom 1988 en minneslund.
Den äldre delen av kyrkogården, motsvarande utsträckningen innan 1960-talets tillskott, präglas av det höga läget med terrasseringar och en bogårdsmur som även fungerar som stödmur. Utmed östra gränsen löper en trädrad av hamlade lindar medan en ofullständig trädkrans av högväxta lövträd, bland annat oxel, lind, alm och ask, återfinns utmed övriga gränser. Huvudingången i öster har dubbla smidesgrindar som hänger i kraftiga grindstolpar murade av granitkvadrar som kröns av smideskors. Från ingången leder en bred grusad huvudaxel bort till en äldre entré i väster via en hög trappa, som idag endast leder ner till ett område med lövsly i åkerkanten. Därtill finns en ingång via trappor i nordöstra hörnet. Söder och öster om kyrkan bevaras grusade gravplatser med lågt klippta infattningshäckar. Ett relativt stort inslag av äldre högresta gravstenar typiska för decennierna kring sekelskiftet 1900 är bevarade, bland annat obelisker, bautastenar och järnkors, men här finns även exempel på större familjegravar, lägre och horisontella gravvårdar som blev vanliga från 1930-talet och framåt samt mer sentida stenar med organiska utformning. Kvarteren präglas dessutom av en frodig och artrik växtlighet, där ett par äldre hängalmar är särskilt karaktärsskapande, och ett varierande utbud av buskar, perenner och utplanteringsväxter på gravplatserna. Väster och norr om kyrkan är marken gräsad och gravplatserna saknar särskild omgärdning med undantag av ett par rygghäckar av tuja och liguster. Mellan bårhuset och ekonomibyggnaden finns ett lapidarium med återgångna liggande gravstenar, som växt ut åt norr och även börjat ta den gräsade slänten i nordöst i anspråk.
Nya kyrkogården i söder är gräsbevuxen, med gravplatser ordnade i rader som tidigare indelades av för tidsperioden typiska rygghäckar. En grusad gång i nord-sydlig riktning leder från gamla kyrkogården fram till en damm omgiven av daggkåpor och en större rhododendron. Från platsen löper ytterligare en grusad gång i väst-östligt riktning som delar in kyrkogården dess två större delar, av vilka den södra endast tagits i bruk delvis och istället upptas av en äldre högrest lönn och en björk. En ytterligare och mer anonym ingång till kyrkogården finns i sydöstra hörnet. Minneslunden i väster avskiljs av en bågformad avenbokshäck och utmärks av en högrest akacia som liksom lönnen och björken härstammar från den gamla prästgårdsträdgården. Direkt väster om avenbokshäcken finns ett mindre kvarter med urngravplatser.
Byggnader på kyrkogården
Norr om kyrkan uppfördes under tidigt 1930-tal ett bårhus, sannolikt i samband med Sigge Ulléns utvidgningar varför det också är troligt att han stått för ritningarna. Byggnaden vilar på en granitsockel och har spritputsade vita fasader med slätputsade omfattningar, hörnlisener och profilerade takfotsgesimser. Sadeltaket avtäcks av plåt i skivtäckning. Ingången i södra gaveln har en svartmålad pardörr lika kyrkporten. I norr och öster finns rundbågiga fönster. Strax väster om bårhuset ligger en ekonomilänga som tillkom på 1970-talet. Fasaderna är klädda med vitmålad locklistpanel och sadeltaket avtäckt med fibercement eller liknande.
Inventeringsår 2001
FÖRSAMLING 1995 RAMDALA
BEFOLKNINGSTAL år 1805: 2017, år 1900: 2992, år 1995: 2099
FÖRSAMLINGSHISTORIK Medeltida socken.
LÄGE OCH OMGIVNING Ramdala kyrka är ligger tillsammans med prästgård och skola i ett mindre villaområde och 800 m väster om Åbyån, vilken har sitt utlopp 2,5 km söder om kyrkan. Läget är strategiskt i ett tidigare sjö- och mosserikt landskap och högt med vid utblick över dagens åkerbygd. Nära kyrkan finns flera mindre höjder med fornlämningar i krönläge. Ramdala socken är kraftigt kuperad med berg i dagen. Odlingsmarken är relativt omfattande och återfinns i de lägre partierna. Socknen ligger öster om Karlskrona.
RASERAD KYRKA / RUIN
DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING Den befintliga östtornskyrkan är byggd av sten och består av ett rektangulärt, något oregelbundet långhus med smalare kor, vars invändiga absid utgör bottenvåning till tornet. Uppförandetiden är sannolikt 1100-talets slut eller 1200-talets början. Ett ursprungligt västtorn revs under 1500-talet. Vid samma tid tillkom eventuellt det södra vapenhus, som i sin tur revs 1873.
EXTERIÖR OCH INTERIÖR Kyrkan har vitputsade fasader, rundvälvda fönster och gemensamt sadeltak för långhus och kor. Tornet kröns av en låg, svängd huv. Fönstren är utvidgade under 1800-talet; ursprungligen hade långhuset endast två ljusöppningar i sydmurens östra del. Från 1800-talet härstammar även huvudingången i väster. Ingången på korets sydsida är möjligen ursprunglig och upptagen 1923-24, långhusets sydportal är nu igenmurad. Kyrkorummet har vitputsade väggar. Långhusets putsade segmentvalv av trä är från 1877. Koret täcks av ett kryssvalv och absiden av ett hjälmvalv. Triumfbågen utvidgades år 1800, samtidigt flyttades predikstolen till långhusets nordöstra hörn och den tunnvälvda trappgången från koret tillkom. Vid M. Wernstedts restaurering 1923-24 anordnades ett dopkapell i korets norra del. Kyrkans fasta inredning härrör främst från 1600-talet.
Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2000, rev. 2008.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin