Motivering (skydd): Bräkne-Hoby ligger strax norr om den blekingska kusten, mellan Ronneby och
Karlshamn. Fornlämningar i form av bland annat hällkistor från stenåldern, järnåldersgravfält samt skeppssättningar och domarringar tyder på en lång
bosättningskontinuitet i trakten. Kyrkbyn Hoby, som 1886 försågs med förledet Bräkne efter häradet, nämns som kongelev, d.v.s. kungsgård, i Kung Valdemars jordebok från 1231. Platsen antas ha varit tings- och möjligen även kultplats sedan förkristen tid. Den medeltida kyrkan som revs på 1860-talet tros ha föregåtts av en träkyrka som kan ha varit en tidig missionskyrka från 1000-talets mitt. Den nuvarande kyrkan stod färdig 1872, på platsen för den medeltida kyrkan. När järnvägen drogs fram i slutet av 1880-talet anlades stationen ett stycke norr om kyrkan, som därmed kom att hamna i södra utkanten av det lilla stations- och industrisamhälle som växte fram under sent 1800- och tidigt 1900-tal.
Den välbevarade karaktären av äldre sockencentra kring kyrkan, med prästgård från 1750-talet samt klockargård och sockenmagasin från 1800-talet, är en av anledningarna till att Bräkne-Hoby är utpekat som riksintresse för kulturmiljövården. Miljön kompletteras av bebyggelse typisk för förindustriella centralorter eller kommuncentrum, som det tidigare tingshuset i klassicistisk stil, idag hemvist för förskoleverksamhet och Blekingearkivet, den gamla gästgivargården samt före detta kommunhuset från 1910-talet i utpräglad jugendstil, numera bibliotek och kulturhus. Som uttryck för riksintresset nämns även tre skolmiljöer: folkskolans, folkhögskolans och lanthushållsskolorna, till vilka hör ett stort antal byggnader från mitten av 1800-talet fram till sent 1900-tal.
Bräkne-Hobys medeltida kyrka uppfördes under senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den var liksom Heliga Kors kyrka i Ronneby som dateras till samma period tidigt försedd med korsarmar, vilket för romanska kyrkor i Danmark och Sverige annars var ovanligt vid denna tid. 1700- och 1800-talets kraftiga befolkningsökning ledde till att en stor del av Lunds stift medeltida kyrkobestånd kom att byggas om kraftigt eller rivas till förmån för nybyggen. Efter påtryckningar från biskop Thomander beslutades att en ny kyrka skulle uppföras i Hoby och 1861 togs ritningar fram av den nyligen tillträdde domkyrkoarkitekten i Lund, Helgo Zettervall. Zettervall skulle efter sina dryga 20 år i Lund komma att bli överintendent och som sådan få stort inflytande över byggandet i Sverige, inte minst gällande den som stora mängd kyrkor som uppfördes i landet under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet. Han spelar en avgörande roll för att nygotiken under senare delen av denna period blir helt dominerande stilart för nyuppförda kyrkor i landet.
Bräkne-Hoby kyrka var emellertid endast den tredje nybyggda kyrkan Zettervall ritade och den andra som kom att utföras, vilket gör den arkitekturhistoriskt intressant. Den utpräglade nygotik med inspiration från den franska höggotiken som vanligen associeras med Zettervall hade den då ännu unge arkitekten inte hunnit utveckla. Istället ser vi här en nyromansk treskeppig basilika vars byggnadsvolym snarare präglas av tyngd än den höjdsträvan som är typisk för Zettervalls kyrkobyggnader under 1800-talet senare decennier. Zettervall arbetsledde bygget, en roll han sällan intog senare i sin karriär, och ritade dessutom inredningen vilket inte heller var en självklarhet i hans senare projekt.
Frånsett den kraftfullt uppbyggda västportalen har kyrkans exteriör en relativt lågmäld gestaltning som i många avseenden har stora likheter med den dittills under 1800-talet närmast allenarådande nyklassicistiska kyrkobyggnadsidealen. Byggnaden utmärker sig istället snarast genom sin storlek i förhållande till sin rurala omgivning, varför den också ofta kallats för en lantkatedral. Antalet sittplatser har minskat betydligt jämfört med de 1800 som fanns vid invigningen 1872, men kyrkan räknas ännu till en av de största landsortskyrkorna i Lunds stift. Frånsett att långhuset ursprungligen hade skiffertak bevarar kyrkan i allt väsentligt sitt ursprungliga utseende.
Interiören präglas av basilikaformen, där Zettervall på ett framgångsrikt sätt skapat ett balanserat ljusförhållande mellan klerestoriet och de lågt sittande fönstren i sidoskeppen. Avgörande för upplevelsen av kyrkorummet är också den välbevarade fasta inredningen i form av bland annat altaranordning med absidskrank, predikstol, orgelfasad och bänkinredning. Den sistnämnda lär dessutom vara Blekinges första exempel på öppen bänkinredning. En betydande del av Zettervalls historiserande gestaltning gick emellertid förlorad när den framstående dekorationsmålaren Svante Thulins ornamentala och figurativa målningar som täckte större delen av kyrkorummet målades över vid 1950-talets restaurering, även om spår ännu finns kvar i tornbågen och i mittskeppets polykromt bemålade kassettak. Ansvarig för restaureringen var enligt olika uppgifter domkyrkoarkitekt Eiler Græbe alternativt stadsarkitekten i Karlskrona Sigge Ullén, båda herrar vars restaureringsideologier inte hade särdeles mycket över för 1800-talets historiserande kyrkoarkitektur och som tillsammans ansvarat för att en mängd rikligt utsmyckade kyrkorummet från tiden kalkats vita. I Bräkne-Hoby blev av okänd anledning fallet inte så. Istället inkallades bornholmskonstnären Paul Høm för att ge ny dekoration åt kyrkorummet, vilket gällande de ornamentala inslagen innebar en kraftigt nedtonad gestaltning. I klerestoriets nya apostlamotiv och korets tronande Kristusfigur, allt efter samma konceptuella idé som hos Thulin, framträder emellertid ett expressivt modernistiskt måleri som utgör en egen framträdande årsring med höga konstnärliga värden. Senare tillägg i kyrkorummet utgörs främst orgelläktarens underbyggnader och sidoingångarnas vindfång, vars gestaltning med glaspartier är ett tydligt avtryck av 2000-talets första decennier men samtidigt har ambitionen att ha en undanskymd roll i helhetsmiljön.
Bland de äldre föremål som finns kvar från den medeltida kyrkan kan nämnas de två kyrkklockorna av okänd ålder, fyra reliefer och ett dörröverstycke till den gamla predikstolen, en äldre altartavla, en målning över kyrkoherden Lars Schlyter med familj samt ett antal lösa skulpturer som ingått i större kompositioner, sannolikt epitafier. Föremålen härrör till större delen från 1600-talet, vilket troligen också gäller den port som står uppställd i vapenhuset och som tros ha tillhört den gamla kyrkan. Störst intresse tilldrar sig emellertid den romanska dopfunten som är ett högklassigt stenmästararbete i åhussandsten och sägs vara Blekinges enda helt bevarade medeltida dopfunt. Utöver sina konsthistoriska och hantverksmässiga värden har dopfunten också ett särskilt kontinuitetsvärde för församlingen. Här har socknens invånare invigts i den kristna gemenskapen i 800 år.
Bräkne-Hoby kyrkogårds äldsta delar söder om den nuvarande kyrkan har medeltida ursprung. I samband med kyrkans uppförande utvidgades kyrkogården på präst- och klockargården ägor och fick den omfattning som idag motsvarar Gamla och Nya kyrkogårdarna, som karaktäriseras av en övervägande del äldre högresta gravstenar från decennierna kring sekelskiftet 1900. Gravvårdar i gjutjärn är relativt vanligt förekommande och gravplatserna bevarar i många fall tidstypiska inramningar av järnstaket eller kättingar i pollare. Södra kyrkogården som anlades i början av 1930-talet har en strikt symmetrisk grundplan sprungen ur 1920-talets klassicistiska ideal, medan gravvårdarnas genomgående lägre skala är ett uttryck för den gryende modernismen.
De norra kvarteren bevarar traditionellt grusade gravplatser med lågt klippta infattningshäckar. På södra delen av kyrkogården som tagits i bruk senare är gravplatserna ordnade mot rygghäckar och gravarna placerade rakt i gräset utan omfattning, en gestaltning som blev vanlig under 1900-talets andra hälft. Västra kyrkogården som tillkom 1989 präglas av anlagd rumsbildande växtlighet som utmed gränserna övergår i mer friväxande karaktär. Gravplatserna är till större del ordnade mot rygghäckar och vårdarna är vanligen av röd eller grå granit med runda eller asymmetriska former. Mer sentida gravskick representeras i form av urngravplatser och minneslund och här finns sedan 2019 även ett muslimskt kvarter.
Inventeringsår (1998)
Byggnadsdel (1998): Kor - Fullbrett, Kor - Rundat korutsprång, Kor - Öster, Sakristia - Öster, Torn - Väster
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform utgörs av en treskeppig basilika med fullbrett kor och halvrund absid i öster samt torn i väster. Runt hela kyrkan löper en sockel i krysshamrad och skråkantad granit som varierar mellan 1–3 stenar i höjd. Murverken är utförda i gråsten, sannolikt med återanvänt material från den medeltida kyrkan. Tornet, samt omfattningar och listverk är murade i tegel. Fasaderna är spritputsade och avfärgade i gult med vita slätputsade listverk och omfattningar. Samtliga takfall är avtäckta med kopparplåt skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. Även avvattningssystem och avtäckningar av solbänkar och vindskivor mm är utförda i kopparplåt. Kyrkportarna i väster, norr och söder utgörs av pardörrar vars övre och undre fyllningar åtskiljs av krysställda profilerade ramverk. På västporten är fyllningarna upptill och nedtill utformade som kopplade rundbågar medan de på sidoingångarna är utformade som enkla rundbågar. Över de respektive ingångarna finns lunettformade och gråmålade minnestavlor i sten med förgyllda inskriptioner. Portarna omges av rundbågiga perspektivportaler, som i norr och söder har en relativt enkel utformning medan västportalen är utförd i kraftfull putsdekor med rundbågefris och pilastrar. Prästingången i öster utgörs av en rundbågig enkeldörr i en rak djup rundbågig nisch med omfattning av granitkvadrar. Slutstenen med ett kors i relief ska vara den enda synliga byggnadsdel som återanvänts från den medeltida kyrkan. Den övre av dörrbladets fem fyllningar är upptill utformad som ett trepass. Ingångarna nås via trappor av granit. Norra entrén har tillgänglighetsanpassats med en låg ramp av gatsten. Kyrkans rundbågiga och ljust gråmålade gjutjärnsfönster förekommer i fyra olika storlekar, varav de tre större har krysställd spröjsning med rundbågiga bårder av kolorerat glas. Av den minsta fönsterstorleken, som har två liggande spröjs, finns endast ett fönster, placerat i tornets sydfasad.
Tornet är arkitektoniskt indelat i två delar. Den nedre delen, vars takfotshöjd är ett par meter högre än mittskeppets, har rektangulär planform och avslutas med ett valmat sadeltak i vilket tornets övre del med kvadratisk plan bryter igenom likt en kraftig takryttare. Nedre delen pryds över västentrén av blinderingar i form av en rundbågearkad med överliggande fyrpass i vilka årtalet 1869 framställs med svarta siffror. Nord- och sydfasaderna avslutas under den profilerade takfotslisten med rundbåge- och tandsnittsfriser. Tornets övre del har i undre våningen kopplade ljudöppningar åt väster och öster, medan klockvåningen har två ljudöppningar i varje väderstreck som åtskiljs av lisener sammanbundna av rundbågefriser. Gavelröstena inramas av profilerade gesimser och kring de centralt placerade urtavlorna finns vardera tre små rundbågiga ventilationsgluggar. Tornspiran har oktagonal plan och kröns av ett förgyllt kors.
Sidoskeppens nord- och sydfasader bryts kring de centralt placerade sidoingångarna upp av sex stora fönster som indelas av lisener. Åt väster och öster saknas fönster. Samtliga fasader avslutas med rundbågefris under en profilerad takfotsgesims, medan mittskeppet endast har takfotsgesims. Mittskeppets klerestorium utgörs av åt norr respektive söder 21 mindre fönster grupperade tre och tre. Den halvrunda absidens fasad med fem höga och smala fönster avslutas med samma rundbågefris som sidoskeppen men har en något enklare utformad takfotsgesims.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset i tornets bottenvåning. Golvet är belagt med röda och grå kalkstensplattor samt äldre gravhällar överförda från den medeltida kyrkan. Väggarna är putsade och vitmålade medan taket utgörs av ett gråmålat brädtak som vilar på inklädda bjälkar. I norr och söder finns absidformade nischer med fasta sittbänkar i gråmålat trä, vilka inramas av rundbågiga valvbågar
som bärs upp av samma typ av närmast stilistiskt utformade pelare som i västportalen. Under valvbågarna står i söder en port av 1600-talstyp som tros ha tillhört den gamla kyrkan och i norr en kyrkkista. Runt rummet löper en högt placerad profilerad gördelgesims som följer valv- och dörröppningarnas form. Ytterportens insida har samma utformning som utsidan men ekvirket är här endast lackat. På pardörren
mot kyrkorummet med samma utformning är ramverken målade i två grå kulörer medan fyllningarna är marmorerade i vitt, gult och grått. Samma bemålning har enkeldörrarna i sydväst och nordväst till torntrappa respektive förråd.
Kyrkorummet präglas av basilikaformen där rundbågearkader med åttkantiga pelare bär upp klerestoriet och avskiljer mittskeppet från de lägre läktarförsedda sidoskeppen. Mitt- och tvärgångar är belagda med äldre gravhällar medan golven i övrigt täcks av stora kalkstensplattor lika de i vapenhuset. De öppna bänkkvarteren står på lackade furugolv. Väggarna är putsade och avfärgade i olika nyanser av vitt och grått. På sidoläktarna är de försedda med draperimålningar i rött, blått och grått. Rundbågearkadens pelare är målade randiga i ljusgrått och gråbrunt och har kapitäl som avslutas med listverk i grönt och förgyllning. De vitputsade rundbågarna markeras med blå- och rödmålade profiler. Vilande på pelarnas kapitäl återfinns svagt framskjutande partier med muralmålningar av Paul Høm. De kulörstarka målningarna tillkom i slutet av 1950-talet men har likt de ursprungliga målningarna av Svante Thulin apostlamotiv. På norra väggen under läktaren finns dessutom ytterligare tre muralmålningar av Høm, framställande Jesu intåg i Jerusalem, Judaskyssen och Jesus inför Pontus Pilatus. Arkadens övergång till klerestoriet, vars fönsternischer har dekorativ bemålning i rött och blått, markeras med en kraftig tandsnittslist i grått. Sidoläktarnas barriärer genombryts av fyrpassformer och är målade i två kulörer. Läktarna nås via fyra spiraltrappor som återfinns i sidoskeppens respektive ändar. Under sidoläktarna i väster finns underbyggnader med gipsade väggar och frostade glaspartier för förberedelserum och wc. Glaspartierna, som pryds av fyrpassmönster, återkommer även i sidoingångarnas vindfång men här i klarglas. Orgelläktaren i väster är delvis placerad i tornet över vapenhuset och åtskiljs från kyrkorummet av en rundbågig valvöppning vars undersida ännu bevarar ursprungligt dekorationsmåleri. Läktaren har även en i kyrkorummet utskjutande del som vilar på svarvade och snidade konsoler och med barriär lika sidoläktarnas. Mittskeppets kassetterade innertak har formen av ett mycket flackt sadeltak och bevarar sin ursprungliga polykroma bemålning i bland annat blått, grönt och rött. Taken över sidoläktarna är klädda med rödlaserad diagonalställd panel som indelas av inklädda bjälkar i grått, rött och blått. Läktarnas undersidor har blågrå brädning som indelas av kammålade ramverk. Koret utgörs av det halvrunda altarpodiet i mittskeppet framför absiden, som har tre steg högre golvnivå än övriga kyrkorummet och golvbeläggning av mönsterlagd grå och röd kalksten. Sidoskeppens östra delar hade innan 2009 bänkkvarter riktade mot altaret som skulle kunna betraktats som korbänkar, men det södra utrymmet har numera funktion som Mariakapell medan norra delen möblerats med utställningsmontrar. Fönstrens innerbågar är liksom i absiden utförda i gråmålat plattjärn.
Den halvrunda absiden i öster fungerar som sakristia och avskiljs från kyrkorummet av en rundbågig tribunbåge och ett absidskrank (se vidare Inredning och inventarier). Rummet har brunbetsat furugolv och putsade väggar som upp till fönsterhöjd är avfärgade i grått. Hjälmvalvet och murytorna kring de fem fönstren mosaikimiterande bemålning i gul-röd skala med figurativa motiv framställande evangelisterna som sina attribut, duvor samt en sittande Kristusgestalt. Fönsterbågarnas nischer har liksom tribunbågens undersida bemålad bladornamentik i bland annat rött och blått. Dörrens insida i lackad ek har samma utformning som utsida. Mot altaret finns fast skåpsinredning och sakristian är i övrigt möblerad med skrivbord och en länstol.
Tornets våningar över orgelläktaren, klockvåning samt rum för klockspel och urverk, nås via enkla trätrappor som leder vidare upp i spiran. Rummen har obehandlade brädgolv och murverken är putsade men inte avfärgade. Den låga vinden över mittskeppet har gångbro och elektrisk belysning. Takstolskonstruktionen i furu utgörs av flacka saxtakstolar med mittstolpar. Absidens hjälmvalv kan inte inspekteras men ska enligt uppgifter i underhållsplanen ha isolerats med glasfiberull på 1950-talet.
Inredning och inventarier
Kyrkans fasta inredning är om inte annat anges samtida med kyrkan och ritad av Helgo Zettervall.
Altaret utgörs av ett blockaltare i trä.
Altaruppsatsen är uppbyggd av parställda marmorerade pilastrar bärandes en rundbåge som innesluter två kopplade mindre rundbågar på vars mittkolonnett ett krucifix är fäst. Den större rundbågen pryds av skuren och bemålad dekor och kröns av ett förgyllt kors. De kopplade rundbågarna är genombrutna upptill medan nedre delen har bemålade ramverk och fyllningar där en kärve respektive en vinranka framställs. På äldre fotografier framstår de vara genombrutna i sin helhet och fyllningarna har troligen tillkommit samtidigt som sakristians fasta skåpsinredning på 1950-talet, vilket skulle göra Paul Høm till trolig upphovsman för måleriet. Integrerat i altaruppsatsen är det absidskrank som avgränsar sakristian i absiden från kyrkorummet. Skrankets undre del med en dörr på var sida om altaret är uppbyggt som gråmålade ramverk med marmorerade fyllningar och överliggande rundbågefris. Skrankets övre del har rundbågar med
flerpassmotiv över dörrarna flankerade av kopplade rundbågar.
Den halvrunda altarringen är likt läktarbarriärerna uppbyggda med genombrutna fyrpassformer och bemålade i grått och vitt. Knä- och handfall är stoppade och sedan 2012 klädda med brun plysch.
Den polykromt bemålade predikstolen är placerad intill bågarkadens pelare i det främre norra bänkkvarteret. Den femsidiga korgens sidor pryds liksom trappans räcke av kopplade rundbågar som i det senare fallet saknar mittkolonnetter, en utformning som går igen på läktarnas spiraltrappor. Korgens övre och undre listverk har skuren och bemålad dekor, bland fyrpass och liljor. Det svängda understycket är smyckat med skuren dekor och listverk och vilar på en kolonnett som är ådringsmålad likt den intilliggande bänkinredningen. Färgsättningen går i övrigt i grått, rött, grönt, blått, svart, gult, förgyllning samt marmorering.
Kyrkans romanska dopfunt i åhussandsten är daterad till omkring år 1200 och tillskrivs Maglehem-Vitabygruppen. Enligt underhållsplanen är den Blekinges enda helt bevarade medeltida dopfunt. De runda cuppan med uttömningshål och inre fals är dekorerad med godronnering samt palmett- och akantusbårder, den senare inneslutande en Kristusfigur och lammet med segerfanan. I överkant syns fragmentariska runor som kan vara ett stenmästarmärke. Fotens högklassiga behuggning framställer fyra lejon som biter varandra. Spår av bemålning förekommer utvändigt.
Bänkinredningen som ska vara Blekinges första öppna bänkinredning är kammålad i ljus ekimitation. De svängda gavlarna är numrerade och har skuren dekor i form av liljor och trepass. Ryggstöden utgörs av ramverkskonstruktioner med bakpåsittande psalmbokshyllor och sittbänkarna har stoppade dynor klädda med rött tyg. Bakre bänkraden har en utdragbar kyrktagningspall. Kvarteren ramas in av bänkskärmar med
rundbågefriser och stolpar med skurna engagerade kolonner som kröns av medaljonger med fyrpass och kottar.
Orgeln med 20 stämmor fördelade på två manualer och bas är tillverkad 1872 av C. A. Johansson i Broaryd. Den är av romantisk typ och anses vara mästerstycket i Johanssons samlade produktion av ett 40-tal orglar. Utöver en utökning av stämmorna från 18 till dagens 20 av Lindegrens orgelbyggeri i Göteborg 1906 är orgeln i allt väsentligt bevarad i sitt ursprungliga skick. Zettervalls tredelade fasad med rikt skuren dekor har ett centralt rundbågigt motiv flankerat av spetsbågiga pipfält. Mittpartiet har förutom de stående piporna ett säreget utanpåliggande solfjäderformat pipfält. Färgsättningen går i grått med detaljer i blått, rött och förgyllning. Överst i mittpartiet finns inskriptionen SKÄNKT AF M. MAGNI JERNAVIK 1872. 1970 införskaffades en åttastämmig kororgel av Anders Perssons Orgelbyggeri.
Kyrkan har två kyrkklockor. Storklockans ålder är okänd men den ska vara omgjuten både 1688, 1697 och 1761, den sista gången av Magnus Bergstedt i Karlskrona. Inte heller lillklockans ålder är känd, men den ska precis som storklockan tidigare ha hängt i den klockstapel som tillhörde den gamla kyrkan och ha omgjutits 1688 och 1698. Att klockorna gjutits om med endast tio års mellanrum måste indikera någon form av olycka, i Sveriges kyrkor framläggs teorier om att den medeltida kyrkan kan ha haft takryttare med klockor som rasat. 1992 donerades ett klockspel tillverkat av M. & E. Ohlssons klockgjuteri i Ystad till församlingen av Nina Gustafsson, Trånhem.
Fler föremål som tillhör den ursprungliga inredningen är väsentliga för upplevelsen av den sammanhållna helhetsmiljön, exempelvis ljusarmarna och psalmnummertavlorna. Från den äldre kyrkan finns en rad träföremål av kulturhistoriskt intresse bevarade, bland annat fyra reliefer och ett dörröverstycke till den gamla predikstolen, en äldre altartavla, en äldre psalmnummertavla, en målning över kyrkoherden Lars Schlyter med familj samt ett antal lösa skulpturer som ingått i större kompositioner, sannolikt epitafier. Föremålen härrör till större delen från 1600-talet, vilket troligen också gäller den port som står uppställd i vapenhuset och som tros ha tillhört den gamla kyrkan. Porten påträffades på 1970-talet som källardörr i en numera riven lärarbostad vid folkskolan. I vapenhuset finns även en kyrkkista eller fattigstock av okänt ursprung som inte omnämns i underhållsplanen eller andra genomgångna källor. Från 1600- och 1700-talen härrör också de cirka 25 gravhällar som täcker kyrkorummets golv.
Fasadkulör (2020): Gul
Byggnadsdel (2020): Absid - Öster, Kor - Fullbrett, Kor - Öster, Torn - Väster
Inventeringsår 2022
Bräkne-Hobys medeltida kyrka uppfördes under senare delen av 1100-talet eller början av 1200-talet. Den var liksom Heliga Kors kyrka i Ronneby som dateras till samma period tidigt försedd med korsarmar, vilket för romanska kyrkor i Danmark och Sverige annars var ovanligt vid denna tid. Av en beskrivning från 1820-talet framgår att kyrkan då hade långhus, lägre rakt avslutat kor, korsarmar i norr och söder samt senare tillbyggt vapenhus i sydväst och sakristia i nordost. Västligaste delen av långhuset ska ha varit bredare och utgjort resterna av ett västtorn vars övre delar vid okänd tidpunkt nedrivits. På kyrkogården fanns vid detta tillfälle i stället en fristående inklädd klockstapel av ek liknande de vid Edestads och Hjortsbergas kyrkor. Trots att kyrkan vid denna tid ska har varit i gott skick och rymt cirka 800 personer utdömdes den 1860 av biskop Johan Henrik Thomander som för liten för den växande församlingen. I november samma år tillträdde Helgo Zettervall som domkyrkoarkitekt och året därpå tog han fram ritningar för ny kyrka i Bräkne-Hoby. Zettervall skulle efter sina dryga 20 år i Lund komma att bli överintendent och som sådan få stort inflytande över byggandet i Sverige, inte minst gällande den som stora mängd kyrkor som uppfördes i landet under 1800-talets andra hälft och början av 1900-talet. Han spelar en avgörande roll för att nygotiken under senare delen av denna period blir helt dominerande stilart för nyuppförda kyrkor i landet. Bräkne-Hoby kyrka var emellertid endast den tredje nybyggda kyrkan Zettervall ritade och den andra som kom att utföras, även om det dröjde till 1868 innan arbetena kunde påbörjas. Den utpräglade nygotik med inspiration från den franska höggotiken som vanligen associeras med Zettervall hade den då ännu unge arkitekten inte hunnit utveckla. Istället ser vi här en nyromansk treskeppig basilika vars byggnadsvolym snarare präglas av tyngd än den höjdsträvan som är typisk för Zettervalls kyrkobyggnader under 1800-talet senare decennier. Bygget pågick under fyra år och leddes av Zettervall själv, en roll som han sällan intog senare i sin karriär. Kyrkan hade vid invigningen gul slätputs med vita omfattningar, skiffer på långhusets tak och kopparplåt på tornet. Interiört försågs sidoskeppen med läktare och kyrkan blev med sina då 1800 sittplatser Blekinges största kyrka, en position som den ännu innehar trots att antalet sittplatser sjunkit betydligt sedan dess. Mest iögonfallande i interiören var annars de rika dekorationsoch muralmålningarna av den framstående dekorationsmålaren Svante Thulin, som
även samarbetade med Zettervall i bland annat Domkyrkan och Allhelgonakyrkan i Lund.
1889 förses tornet med ett förgyllt krönkors av koppar, 1906 utökas orgeln med två stämmor och 1909 byts ursprunglig takbeläggning av skiffer och kopparplåt ut mot rödmålad järnplåt. Elektrisk klockringning installeras 1922 medan elektrisk uppvärmning dröjer till 1947, ett arbete som under de två kommande åren följs av energibesparande åtgärder som att fönstren förses med innerbågar och vindfång byggs vid norra och södra portalerna.
Under 1950-talet sker en rad arbeten, med störst koncentration kring 1958–59, under ledning av domkyrkoarkitekt Eiler Græbe (eller enligt andra uppgifter stadsarkitekten i Karlskrona Sigge Ullén). Mest påtagligt är att interiörens ursprungliga dekormålning av Thulin ersätts av mer sparsmakade dekorationer och nya muralmålningar, om än enligt samma konceptuella idé, utförda av bornholmskonstnären Paul Høm. Väggarnas kvadermålningar försvinner och den fasta inredningen får en ljusare färgsättning. I övrigt beläggs samtliga tak med kopparplåt, fasaderna putslagas med kalkcementbruk och avfärgas, ljudluckorna i jalusiutförande kläs med masonit och takstolarna över absiden byts ut till följd av skadedjursangrepp. Övriga takstolar förstärks partiellt och innertaken över läktarna isoleras med stenull. Golven i bänkkvarteren läggs om och isoleras, elektrisk kraft utöver tidigare omfattning dras in och konserveringsarbeten av okänd omfattning utförs. I sakristian i absiden tillkommer fast skåpsinredning.
1963 installeras elektrifierat tornur med belysta urtavlor. 1970 införskaffas en kororgel och två år senare anordnas förberedelserum, förråd och wc under läktarna. I samband med detta ändras bänkarna kring kororgeln, ny el för värme och belysning dras och vissa målningsarbeten utförs. Den medeltida kyrkans port som hänger i sakristian restaureras 1974 av Tore Persson, Hobykulle och 1976 putsas tornet om i sin helhet med Terrasit spritputs (ädelputs) och kalkcementbruk för listverk och omfattningar. Kyrkan ska enligt underhållsplanen ursprungligen varit slätputsad och innan restaureringen 1976 spritputsad. När övergången från slät- till spritputs sker framgår inte. På långhuset sker mindre putslagningar 1980. Konservator Våga Lindell- Andersson utför året därpå rengöring, lagning och retuschering av dekorationsmålerier och inventarier (möjligen avses fast inredning). Under åren 1984–85 renoveras orgeln.
1992 tillkom ett klockspel i tornet och samma år genomfördes en invändig renovering efter handlingar av Barup & Edström arkitektkontor AB där bland annat asbestsanering av värmeelement, elarbeten, förbättring av bänkar (oklart vad som
avses) samt bättringsmålning av fast inredning utfördes. 1996 skedde en yttre renovering med handlingar för fasaderna upprättade av Tord Andersson, Restaurator Conservation AB och för taket av Gert Johansson Byggkonsult AB. 2009 avlägsnades bänkkvarteren i sidoskeppens östra del till förmån för ett Mariakapell i söder och utställningsmontrar i norr. 2012 genomfördes omfattande arbeten exteriört och interiört. Utvändigt omfattade arbetena främst underhåll av fasader, fönster och dörrar. Krönkors och urtavlor rengjordes av konservator och kyrkan försågs med ny exteriör belysning. Interiört revs vindfången vid norra och södra portalerna och ersattes av glaspartier. Fragment av det ursprungliga dekorationsmåleriet som framkom kring dörrarna rengjordes och säkrades av konservator Thomas Petéus. Även orgelläktarens underbyggnader revs och ersattes av nya underbyggnader med gipsade väggar, glaspartier och samma planmått och funktioner som tidigare. Interiör och fast inredning bättringsmålades eller konserverades partiellt. Ny inredning i form av sitt- och förvaringsmöbler tillkom i bland annat vapenhuset och på läktarna, liksom ny möbel för mixerbord. Kyrkorummet försågs med sex nya ljuskronor tillverkade av Ateljé Lyktan. Bergvärme med värmepump i en av personalbyggnaderna och kulvert till kyrkan installerades och nya radiatorer och bänkvärmare tillkom i kyrkorummet. Brand- och inbrottslarmen uppdaterades.
År 1200-1229 Specifika inventarier - dopfunt
Dopfunt av Åhus-sandsten, tillhör Maglehemsgruppen
År 1650 Fast inredning - altaruppsats
Altaruppsatsens mittscen
År 1868-1872 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, rundat korutsprång (med skrank) och torn. Den tidigare, medeltida kyrkan revs 1868.
Arkitekt: Helgo Zettervall
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin