Motivering (skydd): Spår av förhistoriska boplatser och gravar i kombination med vetskapen om förhistorisk etablering kring Ivösjön generellt vittnar om en lång bebyggelsehistorisk
kontinuitet på ön. Att Ivö var ett av det danska kungahusets jaktmarker och att ärkebiskopen Andreas Sunesson bosatte sig här placerar in Ivö i en historisk kontext. Utöver de historiska källorna bidrar även en rik tradition av legender och sagor till platsens historia. Arkeologiska fynd kring platsen för Ursulas källa, av både förhistoriska gravar och offrade mynt, är ännu en påminnelse om lång mänsklig närvaro
på platsen. Före 1700-talet finns mycket få skriftliga källor som ger oss kunskap om kyrkan och dess sammanhang. Kyrkan skiljer sig från alla andra sockenkyrkor av sin tid genom sin enkla, kapelltypiska planlösning. Först tvåhundra år
senare ska väggmålningarna föreställande en grupp kvinnliga helgon ha tillkommit. Traditionen har gjort Andreas Sunesson till kyrkobyggare men bristen på faktiska källor gör att kyrkans tidiga historia fortfarande rymmer många frågor.
Den lilla kyrkan bär ännu sin medeltida karaktär i framför allt det östra gavelpartiet. Sedan det sena 1700-talet har utvecklingen mer liknat den hos andra sockenkyrkor om än i mindre skala. När många kyrkor byggde omfattande korsarmar till sina medeltida långhus byggde man på Ivö ett torn med sittplats på bottenvåningen och på läktaren. Kyrkomiljön med den vitkalkade kyrkan, de kallmurade kringgärdningarna och det omgivande odlingslandskapet med sjön i bakgrunden har än idag en
småskalig och ålderdomlig prägel.
De medeltida målningarna på korets östvägg ger en inblick i den katolska kyrkans tidiga helgondyrkan som ofta också tog lokala uttryck. Vad anledningen är till att just S:ta Ursula blev kyrkans skyddshelgon och även fått ge namn åt källan intill kyrkan är okänt. Var det biskop Andreas Sunesson som helgade kyrkan åt henne? Eller var det först på 1400-talet i samband med att kyrkan bemålades?
Idag syns även det sena 1800-talet i kyrkans stora, rundbågiga fönster med gjutjärnsbågar och invändigt har 1900-talets ombyggnader kommit att prägla framför
allt entrén och korets disposition. Orgelläktaren förefaller vara den mest orörda delen av kyrkan och har en ålderdomlig karaktär. Snickerierna är möjligtvis ursprungliga sedan 1820 och målade ett fåtal gånger.
Inventeringsår (1999)
Texten saknas
Inventeringsår (2021)
Kyrkomiljö
Ivö ligger i Skånes största insjö – Ivösjön - i den nordöstra delen av landskapet och utgör en egen socken. Den norra delen av ön är kraftigt kuperad medan den södra är flackare och mer uppodlad. Ivösjöns vattenvägar möjliggjorde tidigt både etablering av bebyggelse och handel i området vilket fornlämningsmiljön vittnar om.
Spår efter förhistoriska boplatser och gravar finns framför allt på näset på öns sydöstra del men även i området kring kyrkbyn samt i kring dagens färjeläge på öns
västra kust. Fynd av en förhistorisk grav och vad som tolkats som fynd från flera förhistoriska gravar återfanns så sent som 2015 inom den nyanlagda delen av kyrkogården.
Kung Valdemars jordebok är det första skriftliga belägget för Ivö. Ivö finns med på en lista över kungliga jaktmarker och skrevs Ifiø. Enligt svenskt ortnamnslexikon kan namnet ha koppling till trädslaget idegran, iwi, som ska ha varit vanligt förekommande i området. I Gillbergs beskrivning över Skåne från 1767 kopplade han
namnet till bland andra Ifver Widfare, en av sagokungarna i Snorre Sturlassons Yngligasagan. Enligt en annan tolkning skulle namnet komma av ordet ivrig och anspela på sjöns temperament.
Öns tidiga medeltidshistoria är nära sammankopplad med ärkebiskop Andreas Sunesson som drog sig tillbaka hit efter att ha avsagt sig sitt ämbete på 1220-talet. Innanför öns södra näs ligger Kyrkeviken vid vars östra strand Biskopskällaren ligger. Den välvda källaren är allt som idag finns kvar av biskopens gårdsanläggning. Teorier har lyfts att källaren i själva verket är del av en kastal som byggdes redan på 1100-talet. Kyrkan ligger på andra sidan Kyrkeviken och traditionen säger att biskopen, som plågades av reumatisk sjukdom, ville kunna ro över viken från sin gård och därifrån ha enkel tillgång till kyrkan. En annan förklaring till kyrkans placering är att den anlagts intill en naturlig källa vilken sägs vara den första dopplatsen på ön. En annan sägen berättar att dess vatten förvandlades till vin en julkväll när Sunesson skickat dit sina undersåtar för att hämta vatten. Källan kan också indikera att platsen haft religiös eller rättslig betydelse i förhistorisk tid, men det finns inga belägg för denna teori. Källan fick sedermera namnet S:t Ursulas källa, uppkallad efter kyrkan som är helgad åt samma helgon.
Innan ön hade en egen kyrka reste invånarna till Elleköpinge kyrka och senare till Gualöv kyrka. Ivö kyrka är i stort sett daterad utifrån Andreas Sunessons vistelse på ön mellan åren 1224 och 1228. I kyrkan finns även dopfunten av sandsten som daterats till 1200-talets första hälft. Forskningsprojektet Sockenkyrkorna – kulturarv och bebyggelsehistoria gör i publikationen Skåne – landskapets kyrkor en annorlunda datering baserad på Ivö kyrkas ursprungliga planlösning. Denna är ovanligt enkel och helt unik för samtida sockenkyrkor på landsbygden, däremot finns plantypen representerad i tre senmedeltida kapell i Skåne; Utvälinge kapell, Lübeckerkapellet i
Simrishamn och Arilds kapell. Ivö kyrkas planlösning i kombination med dateringen av korväggens kalkmålningar till perioden 1430–1460 gör att författarna
drar slutsatsen att kyrkan inte bör vara mycket äldre än så.
Söder om kyrkan finns ett område som kallas Tejlabacken, tegelbacken, vilken enligt traditionen ska ha varit platsen där teglet till kyrkan slogs. På samma plats ska en pestkyrkogård ha anlagts under 1700-talet då öns befolkning drabbades hårt. Den historiska bytomten är markerad enligt en karta från 1721. Vid tiden fanns 14 gårdar i kyrkbyn, inklusive prästgården, alla belägna väster om kyrkogården. Intill Biskopskällarens plats fanns ytterligare två gårdar.
Kyrkogård
Kyrkogården omges på alla sidor av kallmurar av marksten. Eftersom marken sluttar mot sjön i öster är den östra muren byggd som en stödmur och en häck av
hagtorn planterad därpå. Längs övriga murar är en trädkrans med bl.a. rönn och hagtorn planterad. Grindar finns i anslutning till kyrkans entré i väster, i nordöstra hörnet av den äldre kyrkogården samt i västra delen av den senast utvidgade delen. Kyrkan ligger på den södra, äldsta delen av kyrkogården.
Den första kända utvidgningen genomfördes 1877 då kyrkogårdens utbredning
fördubblades åt norr. Kring 2015 utvidgades kyrkogården ännu en gång åt norr. Utvidgningen är terrasserad i tre nivåer och knyter an till den äldre delen genom att terrassering och kyrkogårdsmuren är lagd på samma vis som kring den äldre kyrkogården. Fotografier från tiden 1930-talet, innan sakristian byggdes 1939, visar att kyrkogården var indelad i kvarter som omgavs av låga häckar. Inom kvarteren fanns flera gravplatser. Framförallt närmast kyrkan fanns några platser med grus och vad som förefaller vara murgrönekullar. Kyrkogården omgavs av en frodig krans av träd som inte verkar vara av samma ålder. Mot östra sidan fanns en stor gran. Kring mitten av 1900-talet har hela kyrkogården fått en mer enhetlig, symmetrisk indelning med grusgångar mellan kvarteren. Ett fåtal små infattningshäckar
syns och trädkransen är stympad i norr. Idag är större delen av kyrkogården gräsbesådd och gravvårdarna placerade i regelbundna rader direkt i gräset. Mellan entrégrinden i väster och kyrkans entré samt närmast runt kyrkobyggnaden, längs
västra muren och på delar av den senast utvidgade delen av kyrkogården finns grusade gångar. Utanför den västra muren finns en väl tilltagen parkering.
Byggnader på kyrkotomten
I kyrkogårdens sydvästra hörn ligger två små, sammanbyggda ekonomibyggnader dikt an murens utsida. Den äldre byggnaden står på en sockel av huggen, röd granit och är klädd med rödfärgad locklistpanel. En mindre utbyggnad är gjord åt öster. Båda byggnaderna har tegeltäckta sadeltak, gröna dörrar och vita, spröjsade fönsterbågar. 1990 renoverades byggnaden och inreddes till bland annat toaletter för
besökare. I samband med detta togs en öppning upp i södra kyrkogårdsmuren.
Källor
Underhållsplan för Ivö kyrka, Ponnert arkitekter AB, 2004
Svenskt ortnamnslexikon, Språk- och folkminnesinstitutet, 2003
Dahlberg, Markus (Red) (2015). Skåne, Landskapets kyrkor. Riksantikvarieämbetet Karlsson, Mattias (2015). Konstruktionen av det heliga: altarna i det medeltida Lunds stift. Diss. Lund: Lunds universitet, 2015
Rignell, Karl-Erik (1964). Ivö. Kristianstad.
Ranebo, Theodor. Inventering av kyrkklockor i Lunds stift. Pågående stiftsprojekt.
Internet
Riksantikvarieämbetets söktjänst Fornsök:
https://app.raa.se/open/fornsok/lamning/8685bb5a-6314-4591-a978-
348af79b2468 (besökt 2021-03-03)
Länsstyrelsens kulturmiljöprogram: https://www.lansstyrelsen.
se/skane/besoksmal/kulturmiljoprogram/omraden/ivo.html (besökt 2021-
03-03)
Lantmäteriets söktjänst Historiska kartor: https://historiskakartor.lantmateriet. se/arken/s/searchresult.html?archive=GEOIN&firstMatchToReturnLMS=
1&firstMatchToReturnREG=1&firstMatchToReturnRAK=
1&yMin=6216689&xMin=462490&yMax=6218689&xMax=464490
(besökt 2021-03-03)
https://www.isof.se/sprak/namn/ortnamn/skansk-ortnamnsdatabas/sok-i-databasen. html (besökt 2021-03-03)
Winge, Sofia. 2012. Faktaunderlag Biskopskällaren och Andreas Sunesson – förstudie projekt Biskopskällaren. Skånes hembygdsförbund som del i Leader Skånes
Ess. https://docplayer.se/9420555-Faktaunderlag-biskopskallaren-och-andreassunesson. html
Övriga källor
Topografiska arkivet på Regionmuseet i Skåne ”Ivö socken”.
E-post 2021-03-04 från Andreas Manhag vid Lunds historiska museum, foto samt utdrag ur museets inventariekatalog från läsåret 1911–12. Relikgömman med innehåll har inventarienummer 17213:2–3.
Inventeringsår 2001
Texten saknas
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin