Motivering (skydd): Kyrkogården anlagd 1904-06, kv 1-6 samt kv k1 och kv k2
Kvarteren 1-6 samt kv k1 och kv k2 utgör Västra begravningsplatsen äldsta del. Området har med sin tidstypiska bevarade anläggningsform ett stilhistoriskt värde som en representant för den klassicistiska begravningsplatsen som var modern under hela 1800-talet och in på 1900- talet. Den har, vad gäller utformningen, stora likheter med Oskarshamns gamla kyrkogård. Ett stilhistoriskt och hantverksmässigt värde finns också hos flera av områdets gravvårdar. I Oskarshamn finns/fanns stenhuggerier som tillverkade gravvårdar. Man kan tänka sig att flera av kyrkogårdens gravvårdar är lokalt tillverkade. De smidesvårdar som finns ska, i de fall gravrätten upphört, införas på församlingen inventarieförteckning och vårdas av församlingen. Särskild vård och omsorg kräver också de gravplatser som markeras av kullar klädda med murgröna som finns bevarade. De representerar en ålderdomlig typ av gravanordning som tidigare varit vanlig på våra kyrkogårdar. Andra element att värna om är de olika inramningar i form av stenramar, buxbomshäckar och räcken som omger flera av kv k1 och kv k2:s monumentala gravar liksom de gravplatser som är belagda med grus. Begravningsplatsens sociala skillnader återspeglas i de individuellt utformade monumentala gravarna på höjderna kontra de plana gravkvarterens enklare vårdar. På Västra begravningsplatsen finns också lokal- och personhistoriska värden. Detta är tydligast i kv k1 och kv k2 där flera av stadens prominenta personer är begravda men värden av det här slaget bör också finnas i kv 1-6. Inom ramen för inventeringsarbetet har det inte varit möjligt att fördjupa sig i detta. Idag finns flera lediga gravplatser inom området. Vid nyanläggning av gravar är en anpassning och en hänsyn till områdets karaktär önskvärd.
1930-talets utvidgning, kv 7-18
Det område som tillfördes kyrkogården i samband med utvidgningen 1932 är en förlängning av den äldsta delen av kyrkogården. Ordningen och den noggranna planläggningen av området för att utnyttja ytan på bästa sätt går igen i 1930-talets kyrkogård. Den saknar dock de utropstecken som den äldre delen har t.ex. allé som markerar en huvudgång. Till skillnad från den äldre delen av kyrkogården är det här svårare att urskilja de sociala skillnaderna även om de naturligtvis finns. Gravvårdarna storlek och form är enhetlig till karaktären vilket bidrar till områdets karaktär. Den låga höjden på gravvårdarna och deras placering förstärker platsens långsmala utformning. I vissa av de enskilda vårdarna ligger ett personhistoriskt värde.
1965 års utvidgning, kv 19-28
På denna del av kyrkogården råder en friare stil än på de tidigare beskrivna vilket visar på en ny tid och en ny syn på begravningsplatsernas utformning. Urngravsområdena som finns är här en naturlig del av områdets utveckling och inte, som i fallet med de båda äldre delarna av begravningsplatsen, något som tillkommit vid en senare tidpunkt. De visar konkret på en ändrad syn på gravskick och traditioner kring begravningen. Gravvårdarna visar på den förändring som inträffade under 1990-talet och som lett till mer personligt utformade gravvårdar. Även gravvårdarna på detta området har ett hantverksmässigt värde med kopplingar till den lokala stenindustrin.
1984 års utvidgning, kv 30-36
Denna del av begravningsplatsen binder samman kyrkogården både i tid och rent fysiskt. Den barrskogsklädda begravningsplatsen är specifik för norra Europa och blir vanlig under 1900- talets andra hälft. På Västra begravningsplatsen har de naturliga förutsättningarna tagits tillvara för att skapa rum för gravplatser. Olika önskemål om gravskick kommer att tillgodoses under en lång tid. Områdets utformning gör det möjligt att också skapa rum för andra kulturers begravningstraditioner vilket redan gjorts genom anläggandet av en muslimsk begravningsplats.
KYRKOGÅRDEN I DESS
HELHET
Begravningsplatsen präglas av församlingens kontinuerliga användning sedan den anlades 1906. I tre omgångar har större utvidgningar genomförts, 1932, 1965, 1984, vilka alla satt sin prägel på helheten. Idag upplevs begravningsplatsen som fyra skilda områden. Från den äldsta delens klassicistiska kyrkogård via 1930-talets likriktning och 1960-talets friare anläggningsform till våra dagars moderna skogskyrkogård med möjligheter att tillgodose de nya svenskarnas behov. Var och en av dessa fyra delar rymmer olika värden som är viktiga att lyfta fram. Genomgående är det av vikt att gångsystem, kvartersindelning och allmän utformning bibehålls då dessa visar på särdrag från de olika delarnas anläggningstid. På den äldsta delen av kyrkogården är det främst huvudgången, som markeras av allén av lindar, den strama kvartersindelningen och de påtagliga sociala skillnader som avspeglar sig i gravplatsernas placering och utformning som är mest framträdande. På begravningsplatsen från 1930-talet slår funktionalismens rationella tänkande igenom med raka gångar och ett effektivt utnyttjande av området. Här kan man också avläsa det framväxande folkhemmets strävan efter social utjämning i det enhetligt utformade gravvårdsmaterialet. I området från 1960-talet är utformningen friare med inspiration från skogskyrkogårdarna som var kyrkogårdsanläggningen på modet vid den här tiden. Den strikta kvartersindelningen är borta, gångsystemet är utlagt i en mjuk slinga och området är anpassat för nya behov i form av urngravplatser. Områdets äldre gravvårdsmaterial från sent 1960-tal och framåt skapar dock en viss stramhet med sin tidstypiska utformning. De yngre vårdarna, från slutet av 1990-talet, visar på en friare syn på utformningen av gravvårdar och detta slår igenom ännu tydligare i den senast anlagda delen av kyrkogården som tillkom 1984. Denna del är en modern skogskyrkogård där gravvårdarna många gånger fått en personlig utformning. Detta är i linje med dagens uppfattning att man ska ta hänsyn till individen och respektera den enskildes uppfattningar och önskemål. Denna del av begravningsplatsen har också anpassats för att bereda rum åt andra religiösa grupper än kristna.
På begravningsplatsen har människor gravsatts under hela 1900-talet. En vandring över kyrkogården berättar om skiftande synsätt när det gäller begravningstraditioner, synen på döden och på sorgarbete i stort. De enstaka gravvårdarna och grupper av vårdar vittnar om skiftande ideal och många gånger om hantverksskicklighet vilket i Oskarshamns fall också kan kopplas till en lokal industri. Gravvårdarna rymmer information som handlar om personoch/ eller lokalhistoria i form av personnamn, ort-/gårdsnamn och titlar. På Västra begravningsplatsen är sällan ort- eller gårdsnamn angivna på gravvården. Detta är typiskt för stadskyrkogården och skiljer den från landsortskyrkogård. Här har det inte varit så viktigt att säga var man hör hemma. Titlarna på gravvårdarna berättar om näringar och verksamheter som varit viktiga i staden, som sjökapten, mästerlots, tullöversyningsman, läroverksadjunkt, byggmästare, timmerman och överkonstapel. I många av de enstaka gravvårdarna finns kulturhistoriska värden att tillvarata. På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar ändras och gravrätter återgår och får ny ägare. Det är dock viktigt att man i förvaltningen av begravningsplatsen är uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och gravvårdar från alla olika tider.
En viktig del av begravningsplatsens karaktär utgörs av växtmaterialet och då i synnerhet träden. Detta är mest framträdande på den äldsta delen av kyrkogården men lika viktigt för upplevelsen av de senare anlagda områdena. Träden skapar rumskänsla och är en viktig del av upplevelsen av platsen. På den södra delen av kyrkogården fungerar de också som en skärm mot buller från industrier och trafik. Det arbete med att vårda och successivt föryngra trädbestånden som påbörjats på Västra begravningsplatsen är viktiga för att behålla en kontinuitet.
Sammanfattningsvis:
• Ett kulturhistoriskt värde finns i kyrkogårdens struktur som sådan med tidsskikten, som speglar olika skeden i kyrkogårdens utveckling.
• Västra begravningsplatsen tillsammans med kapellen skapar en värdefull kulturmiljö
Inventeringsår (2005)
Allmän karaktär
Västra Begravningsplatsen i Oskarshamn är en kyrkogård som byggts ut vid flera tillfällen. De olika ideal och stilar som varit rådande vid tiden för de olika utvidgningarna har alla satt sin prägel på området. Från de strikt organiserade ytorna från tidigt 1900-tal och 1930-talet till 1960- och 1980-talens skogskyrkogårdar med mjukare linjer. De senaste årtiondenas bruk av kyrkogården har strävat efter att ta till vara på de naturliga förutsättningar som landskapet och naturen ger. En viktig del av kyrkogården karaktär är växtligheten som på kyrkogårdens äldsta del domineras av äldre lövträd, framförallt ekar och lindar. På skogskyrkogården dominerar berghällar och tallskog, en naturtyp som är kännetecknande för Oskarshamns trakten. Begravningsplatsens uppbyggnad kan relativt enkelt avläsas. De olika kvarterens stilar är sammanhållna vilket ger besökaren en övergripande förståelse för hur kyrkogården vuxit till.
Omgärdning
I öster omgärdas kyrkogården av ett smidesstaket. En stödmur av kanthuggen granit är anlagd i anslutning till ingång och parkering i kyrkogårdens nordvästra del. I övrigt omgärdas kyrkogården av ett gunnebostängsel på en cementsockel. I väster och söder fungerar också skogsmarken som en form av omgärdning som skyddar mot insyn och dämpar trafikbuller.
Ingångar
Kyrkogården har tre större ingångar. I sydost finns en ingång som leder till Skogskapellet. I anslutning till denna finns parkeringsplatser för besökare och möjligheter för transporter att ta sig in på området. Ytterligare ingångar finns i östra delen av den gamla kyrkogården, vilken är kyrkogårdens ursprungliga ingång, samt i nordvästra delen av 1930-tals utvidgningen. I anslutning till den sistnämnda finns också parkering för besökare.
Vegetation
På Västra begravningsplatsen finns ett skiftande växtmaterial. På begravningsplatsens olika delar har dels den naturliga växtligheten tagits tillvara dels har buskar och träd som varit populära vid tiden för anläggandet planterats. Den äldsta delen av kyrkogården domineras av lindallén som leder till Gamla kapellet samt av lindar och ekar på kullarna som omramar kyrkogården. 1930-talets kyrkogård har häckar av vintergrön liguster och häckoxbär planterats medan växtmaterialet på de båda senare utvidgningsområdena är mera skiftande med inslag av tallskog, spirea, körsbär, vingad benved, bergtall m.m. I kvarter 30 finns ett flertal träd och buskar planterade t.ex. körsbär, rönn, björk och spirea.
Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.
Gångsystem
Ett gångsystem med raka gångar som ofta möter varandra i räta vinklar dominerar de båda äldre delarna av kyrkogården. På de båda yngre delarna av kyrkogården är gångsystemet utlagt i slingor. Flertalet av gångarna är belagda med asfalt men på de båda äldre delarna förekommer gångar som belagts med ett finkornigt grus. På den del som tillkom 1984 finns också en skogstig som inte anpassats för transporter utan slingrar sig fram i tallskogen. Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna utgör en provkarta över de olika typer av gravvårdar som varit allmänt förekommande under 1900-talet. Stående vårdar dominerar men enstaka liggande vårdar och hällar förekommer. Materialet är främst grå och röd granit men också svart förekommer. Från 1960-talet förekommer naturstenar framförallt i partier med urngravar. På kv k1 och kv k2 finns också flera monumentala gravar från 1920- och 1930-talen med grusbeläggning och olika former av omgärdningar. Titlar anges framförallt på gravvårdar på de äldre delarna av kyrkogården. Den dödes hemort är angivna på ett fåtal gravvårdar på hela kyrkogården. Se vidare i de enskilda kvartersbeskrivningarna.
Minneslund
Minneslunden är belägen söder om kv 8. Den stod klar 1978 och ritades av landskapsarkitekt Lennart Lundqvist, Uppsala. Platsen utgörs av en gräsmatta mellan skogbevuxna kullar. I söder och norr omramas platsen av rhododendronbuskar. En gång av smågatsten leder fram till en plats för blommor och ljus i minneslundens södra del. Här finns också en damm. Sedan platsen anlades har ca. 1000 personer gravsatts i minneslunden.
Byggnader
Gamla kapellet
Gamla kapellet byggdes när kyrkogården anlades. Kapellet är exteriört uppfört i nygotisk stil med en putsad, gul fasad, spetsbågiga fönster, det särpräglade taket klätt med grönmålad plåt samt pilastrar som även de täcks av grönmålad plåt.
Skogskapellet och krematoriet
Skogskapellet byggdes 1963 efter ritningar av de båda arkitekterna Arne Strömdahl och Per Magnus Österberg. Byggnaden är uppförd i gult tegel och taket är belagt med kopparplåt. I byggnaden finns ett krematorium som är samtida med kapellet. År 1987 byggdes kapellet till med bisättningsutrymmen och kontorslokaler för kyrkogårdsförvaltningen.
Ekonomibyggnader
Nya personal-, förråds- och verkstadslokaler byggdes 1992. De är centralt placerade på begravningsplatsen.
Övrigt
Gravvårdar som tagits bort p.g.a. att gravrätten upphört krossas enligt
kyrkogårdsförvaltningens policy till grus. Ett område av Västra begravningsplatsens storlek och med den utformning som området har ger förutsättningar för ett rikt djurliv. På Västra begravningsplatsen drivs ett ornitologiskt forskningsprojekt som regelbundet följer upp häckningen i området samt undersöker halterna av tungmetaller i levern hos flugsnappare.
Beskrivning av enskilda områden med kulturhistorisk bedömning
Kyrkogården anlagd 1904-06, kv 1-6 samt kv k1 och kv k2
Allmän karaktär
Västra begravningsplatsens äldsta del anlades 1904-06. Området består av kvarteren 1-6 samt kvarteren kullen 1 och 2 förkortade kv k1 respektive kv k2. Kvarteren 1-6 är anlagda efter klassicistiska principer med en huvudgång som i det här fallet går i öst-västlig riktning. Idag är denna gång belagd med asfalt. Ytterligare gångar i öst-västlig riktning bildar gräns mot kv k1 och kv k2.
Utöver dessa gångar finns gångar i nord-sydlig riktning som avgränsar kvarteren och binder samman områdets olika delar. Dessa gångar är belagda med fint grus. Tidigare fanns en gång mellan kv 2 och 3 och en genom kv 5. När dessa lades igen är inte känt. Huvudgången som
går från ingången i öster fram till kapellet inramas av en allé med äldre lindar. Allén har börjat förnyas genom en utgallring av de äldre träden och nyplantering av unga lindar. Detta plana, noggrant planlagda område omges av mjuka kullar bevuxna med lövträd som ek, björk och lind. Här har under 1900-talets första årtionden flera av Oskarshamns prominenta familjer anlagt sina familjegravar. Sluttningarna har tagits till hjälp för att skapa anslående gravmonument. Under senare årtionden har områdena tagits i bruk för urngravar. Här har dels skapats sammanhängande områden av urngravar såsom i södra delen av kv k1 och västra och norra delen av kv k2 men urngravplatser har också skapats bland de äldre gravvårdarna. Ett av områdets viktigaste karaktärsdrag är de äldre lövträd som finns i området dels i form av allén från kyrkogårdens östra ingång fram till kapellet, dels spridda i kv k1 och kv k2. Idag vårdas träden genom beskärning och ett arbete med att successivt föryngra beståndet har påbörjats.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna i kvarteren 1-6 är tämligen enhetliga till karaktären. Området har haft sin anläggningsperiod från kyrkogårdens invigning till 1936. Genom gravvårdarnas datering kan man få en bild av hur kvarteren brukats. De äldsta gravvårdarna finns i västra delen av kv 1 och 2. I kv 1 är den äldsta vården från 1906 och i kv 2 från 1904. Få gravvårdar finns bevarade från kyrkogårdens första tid men från slutet av 1910-talet och fram till 1936 kan man följa hur kvarteren successivt tagits i bruk. I flera av gravplatserna har det dock skett sekundära gravsättningar vilket gör att även modernare typer av gravvårdar förekommer i en mindre omfattning. Vårdarna är företrädesvis stående, låga stenar men även liggande vårdar och hällar förekommer i en mindre omfattning. Samtliga gravvårdar är vända mot öster. Kvarteren 1,2 och 3 ska ursprungligen ha använts som linjegravsområden. Av detta märks inte mycket idag. Enstaka vårdar kan dock vara från denna period. I de västra delarna av de här tre kvarteren har flera gravvårdar tagits bort eller har de utgjorts av träkors som ruttnat bort. Stenmaterialet är varierande men grå granit dominerar. Smideskors finns ett var i kvarteren 1, 2 och 6. Det enda av dem som är daterad står i kvarter 6 och är från 1924. I kvarter 1 markeras tre gravplatser av kullar klädda med murgröna. Titlar på gravstenar är vanliga i samtliga kvarter utom kvarter 3 där de saknas. Flera titlar vittnar om Oskarshamns koppling till sjöfart. T.ex. finns här titlarna matros, överlots övermaskinist, timmerman, fiskare och steward. Kvarter 3 är det av områdets kvarter som skiljer sig från övriga. Detta kvarter har använts och används fortfarande för barngravar. Gravvårdarna här är små och låga. De äldsta är daterade till 1927 och de yngsta till 2002. Flera gravvårdar saknar dock datering. Ett fåtal gravsättningar av vuxna har gjorts i kvarteret.
I områdena kv k1 och kv k2 har vårdarna skiftande utseende. Flera gravplatser är belagda med grus och omgärdade med stenram, buxbom eller räcke och stenpollare. Vanligast är att gravplatsen domineras av en stor sten som berättar vilken familj som äger gravplatsen. Inom omgärdningen eller i anslutning till familjens gravsten finns mindre, vanligen liggande stenar över de olika familjemedlemmarna. Vårdarna är inte alltid daterade men de som är daterade visar att området brukats från kyrkogårdens tillblivelsetid och att det än idag förekommer gravsättningar. Urngravvårdarna är av två typer. I de delar av kvarteret som är rena urngravsområden är vårdarna ofta i form av naturstenar. Liggande vårdar dominerar men i södra delen av kvarter kv k1 finns ett mindre område med stående, slipade vårdar. I nordöstra delen av kv k1 har jordfasta stenar använts för att skapa vårdar vid urngravplatser. En plan yta för gravvårdens text har i en del fall skapats genom ett försiktigt sprängningsarbete. Bland de äldre gravvårdarna är titlar vanliga medan det bland urngravvårdarna är ovanligt. Inom kv k1och kv k2 är vårdarna placerade så att de följer landskapets förutsättningar. Det gör att man här släppt efter på traditionen att vända gravvården mot öster.
1930-talets utvidgning, kv 7-18
Allmän karaktär
Denna del av kyrkogården är belägen väster och söder om Gamla kapellet. Huvudgången från kyrkogårdens östra entré fortsätter genom detta område men nu vinklat i nordvästlig-sydostlig riktning. Gångarna är raka och flera av dem löper parallellt med huvudgången. En knutpunkt har skapats mitt i området. Liksom den äldre kyrkogårdsdelen omges de plana gravkvarteren av skogskullar. Dessa har dock inte tagits i bruk för gravsättningar i samma utsträckning som på den äldre delen av kyrkogården. Samtliga kvarter är kistgravsområden utom kvarter 9 som är ett urngravsområde i områdets sydöstra del. Av gravvårdarna kan man utläsa att områdena tagits i bruk i följande ordning: 12, 11, 7, 13, 8, 14, 10, 15, 17, 16, 18 och 9. Parallellt med gångarna i områdets sydöstra del är häckar av vintergrön liguster planterade. I kvarter 16 och 18 finns rygghäckar av häckoxbär. I området nordvästra del är en mindre del av kvarter 20 belägen. Detta område togs i bruk 1998 och rymmer idag ett mindre antal urngravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna på denna del av kyrkogården ger vid en överblick ett enhetligt uttryck. Majoriteten av vårdarna är vända mot öster men anpassningar har gjorts gentemot gångsystemet vilket gör att en del vårdar är vända mot sydväst eller nordost. I urngravsområdet har gravvårdarna en friare placering anpassad till landskapets utformning. Kvarterens åldersstruktur är sammanhållen eftersom gravplatser ännu inte har börjat plockas bort i någon högre utsträckning. Den äldsta gravvården är ett stenkors som står i östra delen av kvarter 12. I de södra och östra delarna dominerar gravvårdar från 1940- och 50-talen medan vårdar. I de västra delarna, kvarteren 16, 17 och 18 är majoriteten av gravvårdarna från 1960-talet. På flera gravplatser har sekundära gravsättningar gjorts och dessa markeras ofta med en mindre liggande vård. Stående, låga, rektangulära vårdar är vanligast. I de kvarter som rymmer de äldsta gravvårdarna har dessa försett med klassiserande stildrag som tempellika gavelpartier, pelare m.m. Tre vårdar av metall i olika utformning förekommer i kvarter 11 och 16. På urngravsområdet används natursten. Titlar är inte lika vanligt som på den äldre kyrkogårdsdelen men finns i samtliga kvarter utom kvarter 10. Exempel på titlar är sjökapten, skohandlare, styrman, trädgårdsmästare, kontorist, murare och musiker.
Övrigt
I anslutning till kvarter 9 har man funnit skärvstenshögar. Dessa är registrerade i fornlämningsregistret som RAÄ 117.
1965 års utvidgning, kv 19-28
Allmän karaktär
Denna del av kyrkogården har en friare utformning än de båda äldre delarna av kyrkogården som beskrivits. Huvudgången går i en slinga med början och slut vid 1930-tals utvidgningens västra spets. En mindre gång går genom slingan och bildar gräns mellan kvarter 26 och 27. Majoriteten av gravplatserna är placerade mitt i slingan och i dess västra ytterkant. Flera av kvarteren avgränsas och skärmas av med buskar och träd t.ex. spirea, vingad benved, jasmine, rönn och tall. Hela kyrkogårdsdelen omges av tallskog som avskärmar den mot andra delar av kyrkogården. Majoriteten av gravplatserna är kistgravar. I kvarter 28 finns endast urngravar medan områden med urngravplatser finns i kvarter 20, 25 och 27. De äldsta gravsättningarna finns i kvarter 20 och 21 därefter följer kvarteren i följande ordning: 22, 23, 27, 24, 25, 26, 25 – urngravsområdet, 20 – urngravsområde, 28 och 19. De äldsta gravsättningarna är från slutet av 1960-talet. Enstaka primära gravsättningar har gjorts efter år 2000, framförallt i urngravsområdet. Majoriteten av vårdarna är dock från perioden 1970-1999.
Gravvårdstyper
På stora delar av området ger gravvårdarna ett enhetligt intryck. Vanligast är stående låga, lite bredare vårdar av den typ som var populär under perioden. Materialet är främst grå granit. Det enhetliga intrycket bryts dock av gravvårdarna från slutet av 1990-talet och framåt. Här finns en större variation av både form och material. De nyare vårdarna skiljer också ut sig genom sin blankpolerade yta. I urngravsområdena dominerar naturstenar men även här har man börjat använda slipade vårdar med samma utformningar som kistgravplatsernas stående gravvårdar.
I urngravsområde kan dessa stenar antingen vara stående eller liggande. På vårdarna från slutet av 1990-talet och 2000-talet är det också vanligt med personliga utsmyckningar t.ex. blommor, fåglar eller något som visar på den avlidnes yrke eller intresse. Få vårdar är av annat material än sten. Smideskors finns i kvarter 20, 22, 25, 26 och 27. Dessutom finns ett modernt träkors i kvarter 26. Fler invandrare från olika länder är begravda på området. Det utländska inslaget är främst märkbart i kvarter 26 där flera asiater är begravda. Dessa gravvårdar utformning skiljer sig inte från övriga på annat sätt än att texten är skriven med asiatiska tecken och ibland också på engelska.
Övrigt
I områdets norra del finns en anlagd damm vars botten är klädd med smågatsten. Ett svartmålat träkors restes 1998 i södra delen av kvarter 24.
1984 års utvidgning, kv 30-36
Allmän karaktär
Utvidgningen gjordes söder om 1930-talets kyrkogård, mellan 1965 års utvidgning i väster och Skogskapellet i öster. Detta område är anlagt som en skogskyrkogård med slingrande asfalterade gångar och anlagda gräsytor för gravsättningar som omramas av tallskogsbackar. Huvudgången går i öst-västlig riktning och söder om denna löper slingor ut i de olika kvarteren. En gång går från 1930-talet utvidgningen till området. Mellan kvarter 33 och 34 går en skogstig som binder samman de båda delarna av området. I anslutning till denna stig finns en iordningställd plats med sittbänk. Av de sju områdena har endast kvarter 30, 31 och 36 tagits i bruk. Kvarter 30 togs i bruk 1991 och majoriteten av kistgravplatserna har tagits i bruk. Området för urngravar har dock ännu inte börjat användas. Kistgravplatserna i kvarter 31 började användas 2001. Den sydöstra delen av kvarter 36 har avsatts för muslimska begravningar. Här har ännu endast en gravplats tagits i bruk 2004. Iordningställda ytor för kistbegravningar finns på hela kyrkogårdsdelen. Urngravplatser finns förutom i kvarter 30 och 31 i kvarter 34. Kvarteren 34, 35 och 36 är till ytan stora, men har uppdelats i flera gravplatsytor. Dessa avskärmas naturligt eller med hjälp av planterade buskar och träd t.ex. körsbär, rönn, spirea och björk, vilket skapar olika rum i området.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna utgörs främst av stående vårdar. Liggande gravvårdar förekommer i ett mindre antal. I kvarter 30 är vårdarna vända mot norr medan de i kvarter 31 är vända mot öster. Stenmaterialet är företrädesvis grå granit men även andra stenmaterial förekommer. Liksom de moderna vårdarna på utvidgningen från 1965 har de moderna vårdarna ofta personliga utsmyckningar. På den muslimska gravplatsen utmärks graven av två grönmålade träskivor som vid huvudändan är högre och bredare.
Inventeringsår 2015
Oskarshamns äldsta kyrkogård invigdes 1875 straxt väster om kyrkan. Efter 25 år var området fullbelagt. Ett markområde väster om staden, en åker som kallades Gärdet, inköptes av Kikebo gård och 1906 kunde den Västra begravningsplatsen invigas av biskop Henry William Tottie. På den nya begravningsplatsen byggdes också ett gravkapell. Byggnaden är en hexagonal och är exteriört i det närmaste identisk med Oskarshamns kyrkas kor med dess särpräglade tak, spetsbågiga fönster och stävpelare. Kapellet ritades av stadsingenjör Hugo Ljungquist. Själva begravningsplatsen gavs en typiskt klassicistisk karaktär med en bred huvudgång i öst-västlig riktning vilken rätvinkligt korsas av gångar i nord-sydlig riktning. Huvudgången anlades så att kapellet utgör blickfång i gångens slut. För att betona huvudgången planterades en allé. Kvarteren är noggrant ordnade och avgränsas av gångar. Traditionellt placeras de förnämsta gravplatserna utmed gångsystemet. Här avviker dock Oskarshamns nya kyrkogård. Den kuperade terrängen har inbjudit till att förlägga de mest utmärkande gravplatserna på kullarna i norra och södra kanten av området.
Den första utvidgningen av Västra begravningsplatsen gjordes på 1930-talet. År 1932 låg ett förslag färdigt som utarbetats av trädgårdskonsulent Gunnar Ander. Utvidgningen skedde väster och söder om kapellet. Arbetet gjordes som nödhjälpsarbete. Den nya delen knöt an till den äldre delens klassicistiska drag. Den markerade huvudgången förlängdes västerut, dock utan allé, och kvarteren fick tydliga gränser. Gångsystemet gjordes i huvudsak rätvinkligt men bröts av genom att man skapade en centralt placerad samlingspunkt dit gångarna strålade samman. Den nya delen av begravningsplatsen invigdes av domprosten Gunnar Brundin. Redan år 1945 låg ritningarna till en urnlund klara. Ritningarna gjordes av konstnären Arvid Källström. Urnlunden skulle anläggas i den skogsbacke som idag utgör kvarter 9. Arbetet skulle utföras i etapper och stå klart i sin helhet 1950. Beslutet om att bygga urnlunden var taget men planerna realiserades aldrig. Varför är inte känt.
Nästa stora utvidgning av begravningsplatsen gjordes 1960 efter förslag av
kyrkogårdsföreståndare R. Ekstedt, Växjö. Arbetet var klart 1965. Denna del av begravningsplatsen fick en annorlunda och för tiden modern utformning. Sydväst om 1932 års utvidgning anlades en gång i en slinga som återvände till utgångspunkten. I anslutning till denna iordningställdes gravkvarteren. Gångsystemet är mjukt böljande och kvarteren är här friare i sina avgränsningar. På den nya delen anlades ett område för urngravar – Kv U25. Ritningarna till urnlunden gjordes av stadsträdgårdsmästare Bengt Johansson. Under den här utbyggnadsfasen tillkom också Skogskapellet beläget på sydöstra delen av kyrkgården. Det ritades av de båda arkitekterna Arne Strömdahl och Per Magnus Österberg. Stilen är modernism med kvadratiska former och gul tegelfasad. I anslutning till kapellet byggdes ett krematorium. Invigningen av kapellet och krematoriet gjordes av biskop David Lindqvist i mars 1963
År 1978 byggdes minneslunden söder om kv 8. Minneslunden ritades av landskapsarkitekt Lennart Lundqvist, Uppsala.
Ytterligare en utvidgning av begravningsplatsen gjordes 1984. Denna del utformades som en skogskyrkogård och ritades av nuvarande kyrkogårdsföreståndaren Lennart Holmqvist. Från en huvudgång som binder samman begravningsplatsens olika delar i en slinga löper gångar ut till de olika kvarteren. Liksom vid utvidgningen på 1960-talet anpassades området efter landskapet och naturförhållandena men här tog man i ännu högra utsträckning tillvara på de naturliga förutsättnignarna. På lämpliga platser iordningställdes områden med gravplatser. Den befintliga växtligheten utnyttjades men kompletterades med planterade buskar och träd. Under 1980- och 1990-talen har personalutrymmen byggts i anslutning till
begravningsplatsen. År 1987 stod administrationslokaler och bisättningsutrymmen klara i anslutning till Skogskapellet. Personal-, förråds- och verkstadslokaler färdig ställdes 1992. Dessa är centralt placerade mitt på begravningsplasten. Här finns också toaletter för besökare. Idag omfattar Västra kyrkogården i Oskarshamn 19,2 hektar vilket gör den till en av länets största begravningsplatser.
Jonsson, Magdalena. (2005). Västra Begravningsplatsen Oskarshamns stadsförsamling, Växjö stift, Kalmar län Kulturhistorisk inventering av kyrkogårdar/ begravningsplatser i Växjö stift 2005. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Begravningsplats
Öppna på kartan Fler i kategorin