Motivering (skydd): Kristine kyrka byggdes åren 1642-60, i huvudsak efter ritningar av murmästaren Hans Förster som även ledde bygget av Jakobs kyrka i Stockholm. De båda kyrkorna uppvisar likheter till plan och konstruktion. Som en symbol för Falu stads storhet blev kyrkan även en framträdande symbol för sin tids ledande arkitektur, mellan renässans och barock. Mest uppenbara tidsuttrycken är det brutna yttertaket och murverken av tegel i renässansförband. Till de mer utpräglade stildragen hör portalerna och tvärskeppens gavlar med hörnkedjor av kalksten, samt tornspiran över koret. Eftersom murmästare Förster dog före byggets fullbordande kom hans efterträdare Jürgen Fischer att få inflytande över utformningen av tornet. Sannolikt låg han bakom att dess murar fick strävpelare med sammanbindande rundbågar. Denna tekniskt motiverade åtgärd skänker ett särpräglat utseende. Västtornets spira är visserligen ett senare tillägg, byggd 1864-65 efter J F Åboms ritningar, men den anknyter stilmässigt till den ursprungliga spiran. Senare drag i kyrkans exteriör är yttertakets skiffertäckning från 1863 (omlagd 1903-06 och 2004) sockellisten från 1903-06 och fönstren som samtidigt fick nuvarande storlek, sandstensmasverk och blyinfattade katedralglas.
Kyrkorummets mest ursprungliga och särpräglade inslag är valven med sina rikt varierade stjärnmönster. Ursprungliga är även altarprydnaden och predikstolen, men färgsättning och placering har ändrats för att passa in i 1903-06 års omgestaltning, som mer än någon annan präglar interiören. Den blågröna färg som då målades över såväl äldre som nyare snickerier saknade historisk förankring, men har sedan dess vunnit stark hävd.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön:
• Kristine kyrka är ett av landets mer framträdande exempel på 1600-talets byggande i sen vasarenässans – därtill en av få nya kyrkor från denna tid.
• Fasadmurarna och kyrkorummets valv, till större delen av tegel från Rankhyttan, är särpräglade och omistliga.
• Av särskilt byggnadshistoriskt värde är fönstrens masverk av Orsasandsten och kyrkorummets pelare av Rättvikskalksten (huggna av Simon Hack, Boda)
• Vid renoveringen 1965-66 provströks kyrkorummets valv och väggar med olika sorters kalkfärg, varefter Orsakalk valdes. Då sådan inte längre tillverkas är det angeläget att om möjligt begränsa framtida renoveringar till rengöring och lavering med kalkvatten.
• Altaruppsatsen, predikstolen och väggpanelerna, gjorda av tidigare bänkfasader, tillhör alla kyrkans ursprungliga inredningssnickerier.
• Kyrkogårdens gravstenar har nyligen dokumenterats, men ännu inte fått närmare kulturhistorisk värdering.
(För övrigt: På södra tvärskeppets vind förvaras en samling träskulpturer, mestadels från 1600-talet. Önskvärt är att åtminstone en del av dessa åter placerades i kyrkorummet, så att fler får ta del av dem. På norra tvärskeppets vind förvaras ljuskronor från 1903-06, vilka bör finnas införda i kyrkans inventarium.)
Inventeringsår (1994)
Byggnadsdel (1994): Kor - Polygonalt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Väster
Inventeringsår (2006)
Kyrkobyggnaden, uppförd 1642-60, omfattar ett högrest mittskepp och två lägre sidoskepp, samt tvärskepp med gavlar i liv med kyrkans långväggar. Mitt- och sidoskeppen har ett stort säteritak med murad italian och tvärskeppen sadeltak, alla skiffertäckta. I öster finns ett långsmalt, tresidigt kor, krönt med ett litet torn. Det stora tornet i väster har uppförts i tre avsatser, med hörnförkroppningar sammanbundna av rundbågar och höga, rundbågiga ljudluckor. Tornets mur kröns av en karnisformig, kopparklädd huv, glasad lanternin, samt lökkupol krönt med förgylld kula och kors.
Ovan sockeln av planhuggen, gråröd granit består murarna av tegel i renässansförband. De ursprungliga teglen, brända i Rankhyttan, är ganska ojämna och skeva, med följden att murfogarnas bredd varierar avsevärt. Vid lagningar gjorda på 1900-talet har maskinslaget tegel lagts in, främst runt fönster och närmast sockeln, där fogarna är jämnare. Murarna stöds runt om av strävpelare och kröns av en taklist med enkel formstensprofil. Omfattningar på torn och tvärskepp har skulpterats av granit. De rundbågiga fönstren fick dagens utförande vid ombyggnad 1903-06, med masverk av Orsasandsten som inramar dubbla rutor, de yttre i järn. Tre portaler finns; i väster genom tornet och genom norra och södra tvärskeppens gavlar. Omfattningarna är av granit omväxlande med tegel. Portalerna stängs av kopparklädda dörrar, tillverkade 1906 som efterbildningar av original från 1670-71 respektive 1683, vilka införts i kyrkomuseets samlingar.
Huvudingång är västra portalen, vilken leder till ett litet kryssvälvt vapenhus. Fem gravhällar finns infästa i väggarna. En glasad pardörr leder genom ett boaserat vindfång vidare inåt.
Kyrkorummet täcks av inalles 18 stjärnvalv, slagna samtidigt med murverken i övrigt. Valven har rikt varierade strålmönster, mest avancerade över korets västra travé. De slätrivna putsytorna på valv och väggar blev vid renovering 1965-66 avfärgade med lätt gulaktig Orsakalk. Pelarna mellan mitt- och sidoskeppen är murade av kvaderhuggen, rödaktig kalksten från Rättvik. Fönstren har blyinfattade rutor av katedralglas som dekorerats med målningar nederst och högst upp.
I mittgången ligger polerade bruna och grå plattor från 1903-06 i stjärnmönster. Sidogångarnas och korets kalkstenar från 1965-66 är lagda utan mönsterverkan, med tätare skarvar. Bänkinredningen från 1903-06 är öppen, på mörkt fernissade brädgolv i samma nivå som mittgången. Gavlarna har smyckats med bildhuggeriarbeten, efter arkitekt Carl Möllers ritningar. Bänkarnas målning, en blågrön oljefärg, går igen på de flesta av kyrkans inredningssnickerier. Väggfälten närmast ovan bänkarna pryds av paneler, tillverkade av fasader från kyrkans ursprungliga bänkkvarter.
Orgelläktaren i väster har en fasad i nybarock, blågrön och dekorerad med förgyllda listverk och sniderier, samtida med bänkinredningen och liksom denna ritad av arkitekt Möller. Nedtill är läktaren sammanbyggd med ett boaserat vindfång. Innanför södra och norra ingångarna finns också vindfång, dekorerade med förgyllda detaljer och listverk.
Orgeln längst fram i södra sidoskeppet byggdes 1982, med förlaga i den orgel kyrkan hade på 1700-talet. 300 av de totalt 1900 piporna härrör också från denna. Fasaden i nybarock är ritad av Carl-Gustaf Lewenhaupt och träsnideriet utfört av Bertil Gustafsson i Östervåla. I väggen bakom orgeln sitter gjutjärnsgaller, kvar från en centralvärmeanläggning som fanns under 1900-talets första decennier.
Predikstolen är placerad invid norra valvpelaren närmast koret. Den tillhör kyrkorummets ursprungliga inredning, färdigställdes 1654 av Norrköpingssnickaren Jöns Gustavsson och tyske bildhuggaren Evert Friis. Placering och färgsättning har dock förändrats påtagligt vid två tillfällen. Dagens blågröna färg, lagd på spackelgrund, är som så mycket annat uttryck för 1903-06 års omgestaltning. Förgyllningen är mycket rikare än den ursprungliga.
Det långsmala koret ligger två trappsteg över långhusgolvets nivå och har en mer dämpad belysning eftersom de fyra fönstren helt upptas av glasmålningar. Utmed långväggarna finns rader av fasta stolar med anslutande paneler. Längst fram står det moderna altarbordet från 1998, med kvadratisk skiva, färgsatt i rött och guld. Invid östra gavelväggen, ytterligare två steg upp, finns altaret från 1906, sammanmurat med altarprydnadens podium, allt beklätt med blankpolerad marmor från Kolmården. Altarprydnaden av trä är byggd i fyra avsatser med rikt snidade kolonner, virade med vinlöv, ornament, statyetter och en oljemålning på väv i varje plan. Liksom predikstolen förfärdigades den på 1600-talet av Jöns Gustavsson och Evert Friis och även i detta fall har färgsättningen anpassats till senare omgestaltningar.
Norr om koret ligger sakristian som 1903-06 fick valv på stålbalkar, dolda under tunga stuckaturer, i imiterad 1600-talsbarock. Nedtill på väggarna sitter mahognyfärgade paneler och golvet är sedan 1966 belagt med ekparkett. Möblerna tillverkades 1906 av falusnickaren Axel Johansson, frånsett en hög kyrkoherdestol från 1770. Sakristians övervåning, använd för textilförvaring och samtalsrum, har kvar sitt ursprungliga kryssvalv. På korets södra sida var ursprungligen ett kapitelrum, senare museum och panncentral, men idag är denna del av kyrkan omvandlad till personallokaler med modern standardinredning.
Uppe i tvärskeppen finns före detta läktare som endast kan nås via kyrkvinden. Deras valvöppningar mot kyrkorummet har avskärmats med glasmålningar. Idag används de båda rummen som föremålsmagasin. I norra rummet ligger mässingsljuskronor från 1906 och i det södra finns en samling träskulpturer från 1600-talet. Dessa har bland annat ingått i ett korskrank som tillhörde kyrkorummets ursprungliga gestaltning.
Fasadkulör (2006): Brun, Röd
Byggnadsdel (2006): Kor - Polygonalt, Kor - Smalare, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Väster
Inventeringsår 2015
Byggandet av Kristine kyrka sammanfaller med Falu stads uppkomst. År 1635 gav Kunglig majestät tillstånd för en ny kyrka. Grundläggningen skedde 1642, vid samma tid som stadsprivilegier utfärdades. Sockeln murades av granit med kalkstenslist, men i övrigt bestod murarna av tegel slagna vid ett för ändamålet grundat tegelbruk i Rankhyttan. Enligt inskription i gavelröste var långhuset och korsarmarna klara 1650. Året efter började valvslagningen över kyrkorummet, på pelare av gråröd Rättvikskalksten som huggits av Simon Hack. Under loppet av 1651 fullbordades valven och yttertaket blev helt täckt med koppar från Falu gruva. Så långt svarade murmästare Hans Förster för byggnadsritningarna men han avled 1653, innan kyrkan fullbordats. Två år senare invigdes den och 1658-60 byggdes slutligen tornet, sannolikt enligt byggledaren Jürgen Fischers anvisningar. Tornets murar motsvarar dagens, men den ursprungliga spiran var högre, med stomme av järnstänger och en kopparklädd kupol genombruten av en öppen lanternin. Överst prydde en smäcker, korsprydd spira.
I cirka 15 års tid pågick arbetet med kyrkans inredningssnickerier, under ledning av bildhuggare/snickare Jöns Gustavsson från Norrköping och tyske träskulptören Evert Friis. Bänkinredningen gjordes sluten, med spegelindelade, rikt ornerade fasader. Koret avgränsades med ett högt, dörrförsett skrank, smyckat med en mängd träskulpturer. I samma stil formades den ännu bevarade altarprydnaden. Predikstolen satt från början högre och bars då upp av en skulpterad ängel, en karyatid. Läktaren i väster sträckte sig ut över sidoskeppen och utrustades redan från början med orgel. Även läktarbarriären smyckades med träskulpturer. Hela denna påkostade inredning var under 1600- och 1700-talet sannolikt bara tunt fernissad i en mörk ton, samt delvis förgylld. De ursprungliga golven bestod av tegel, i vilka gravhällar vartefter lades in.
Sakristian norr om koret utgjordes från början av ett enda rum, med valv i samma höjd som angränsande sidoskepp. Söder om koret inreddes det så kallade kapitlet, avsett för sammanträden under presidium av prosten i Falun. Under kapitlet fanns en vinkällare.
1600-talets gestaltning bestod till den 26 juni 1711, då blixten slog ned i kyrkans torn som fattade eld. Hela spiran, klockvåningen och urverket förstördes. Vid återuppbyggnaden valdes att istället för tornspira bygga en låg huv i trä, med valmat tak. Ett ersättande tornur levererades året därpå från Stjärnsund. Det rikt smyckade korskranket borttogs 1716 (många av de ingående skulpturerna sparades).
Vid ombyggnad 1780 i kyrkans främre delar igenmurades korets gavelfönster och på väggen bakom altarprydnaden ströks istället upp en draperimålning. I sakristian byggdes mellanbjälklag, för att avdela en övervåning till materialförråd. Under de följande 17 åren insattes nya fönster överallt. Tvärskeppens sångläktare avskärmades med brädväggar 1813.
Vid en visitation 1815 anmärktes att kyrkans inredning var i dåligt skick. Reparationerna som följde innebar att altaruppsatsen flyttades längre fram i koret och fick en annan underbyggnad. Det nya altaret marmorerades i ljus nyans och en del av altarprydnadens förut fernissade ytor vitmålades, vilket senare även skedde med predikstolen och läktarbarriären. Pelarna mellan mitt- och sidoskepp marmorerades.
Roströken från Falu gruva frätte hårt på kyrkans koppartak. För att minska underhållskostnaderna valde församlingen att istället täcka med spån år 1830. En ny västläktare byggdes 1854, lika hög som den ursprungliga men utan sidosektioner i tvärskeppen. Skulpturerna från den tidigare läktaren sparades. Ett 32-stämmigt orgelverk kom på plats, byggt av Gustaf Andersson.
Arkitekt J F Åbom ledde åren 1863-65 en stor yttre förnyelse, då tornet återfick en spira som utseendemässigt anknöt till 1600-talets. Som förlaga tjänade det lilla tornet över koret.
Samtidigt blev långhusets tak omlagt och täckt med skiffer från Glava i Värmland, istället för den spåntäckning som funnits sedan 1830.
Kyrkans hittills största förnyelse verkställdes åren 1903-06 under arkitekt Carl Möllers ledning, biträdd av kollegan Agi Lindegren. Då ersattes den ursprungliga, söndervittrade sockellisten i kalksten av den nuvarande i rosa granit. Stora partier skadat fasadtegel ersattes med nyslagna, jämnare stenar och fönsteröppningarna murades om med masverk av Orsasandsten. Dubbla fönsterrutor insattes, blyinfattade på insidan. Yttertakets 40-åriga skiffertäckning lades om, eftersom befintliga järnspikar till stor del rostat av och måste ersättas med kopparspik. Av inre förändringar märks i första hand att befintliga tegelgolv med gravhällar borttogs, liksom de slutna bänkkvarteren. Valv och väggar renknackades och putsades på nytt. Glasmålningar insattes i valvöppningarna mot tvärskeppens läktare. På ett nygjutet undergolv av betong lades bruna och grå kalkstensplattor i stjärnmönster. Öppna bänkrader byggdes på fernissade brädgolv, medan de gamla bänkkvarterens fasader återanvändes som väggpaneler. En mindre platskrävande orgelläktare byggdes, indragen i tornet, med en orgelfasad i nybarock. Under läktaren tillkom ett boaserat vindfång, liksom innanför de norra och södra ingångarna. Predikstolen sänktes och därför borttogs den skulpterade ängel som dittills burit upp korgen. Genomgående målades en blågrön oljefärg, såväl på nya inredningssnickerier som på kvarvarande ursprungliga. Koret höjdes i två etager, den lägre med kalkstensgolv i mönster och den högre närmast runt altaret med en ekparkett. Nuvarande altare tillkom, tegelmurat och klätt med polerad marmor. I sakristian byggdes nya mellanbjälklag av stål och betong, vilka doldes under en rikt ornerad stuckatur i 1600-talsbarock. Söder om koret installerades en centralvärmepanna, varifrån värme leddes genom galler in till kyrkorummet. Även elektrisk belysning installerades för första gången.
Nästa stora inre förnyelse skedde 1965-66, enligt handlingar upprättade av arkitekterna Erik Lundberg och Erik Lundgren. Inför dessa arbeten förelåg önskemål om att söka återställa en del av kyrkans 1600-talssnickerier. De återstående skulpturerna av Ewert Friis, vilka fanns spridda i kyrkorummet, samlades till ett skrankverk kring ett nyinrättat kapell i södra sidoskeppet.
Vidare fanns planen att de till väggpaneler omgjorda gamla bänkfasaderna skulle friläggas från blågrön oljefärg och behandlas med en mer ursprunglig, mörk fernissa. Den insatsen stötte emellertid på patrull - efter en lokal proteststorm avbröts redan påbörjad färgborttagning. Den ”dalablå” färgen sågs som ett viktigt signum för kyrkan. Övriga genomförda åtgärder låg mer på ett tekniskt än gestaltningsmässigt plan. Valv och väggar putsades till stor del på nytt och provströks med kalk från Orsa, Rättvik och Oaxen. Valet föll på Orsakalk, som drog mest åt gult. Efter golvvärmeinstallation i nygjuten betong lades kalkstensplattor från 1903-06 tillbaka i mittgång och kor, medan helt ny kalksten lades i sidoskeppen. Parketten närmast runt altaret ersattes med kalksten.
Södra sidoskeppets kapell med omgivande skrank bestod bara till 1982, då istället en kororgel installerades. Den tillverkades med förlaga i den Cahman-orgel kyrkan hade på 1700-talet. 300 av de totalt 1900 piporna härrör också från denna. Ytterligare en inre förändring som bör nämnas är det centralt placerade altarbord som kom på plats 1998.
Vid den senaste stora fasadrenoveringen 1994 ersattes skadat tegel i tornets murverk med handslaget stortegel från Bältarbo och med äldre tegel från kyrkans förråd. Omfattningar av sandsten och granit rengjordes genom lätt sandblästring. Spiran fick en helt ny kopparbeklädnad och ett nytt kopparkors. En stor omläggning av yttertaket genomfördes 2004. Trasiga skifferplattor kunde ersättas med likadana, vilka alltjämt fanns i lager.
Källor och litteratur
Otryckta källor
Dalarnas museum:
• Antikvarisk rapport om yttre murverksreparationer och omläggning av tornspirans koppartäckning, dnr 196/93 och 131/94, 1994-12-14 och 1995-03-15
• Antikvarisk rapport om takets omläggning (skiffer) dnr 77/02, 2005-03-01
Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
• Rapport om konservering av altaruppsats och predikstol 1991
Falu Kristine församlings arkiv (FKF):
• O I: 1, Besiktningar 1847 och 1863, Arbetsbeskrivning för bygget av tornspiran 1864-65, Handlingar rörande 1903-06 års ombyggnad, Program för elbelysning 1950
• O I: 5, Arbetsbeskrivning för 1965-66 års förnyelse
• O I: 7, Handlingar rörande valvisolering 1963
• O I: 8, Handlingar rörande läktarombyggnad 1959
Västerås stifts arkiv (VS):
• E IV a; 14 a, visitation den 17/2 1717
• E IV a; 14 b, inventering den 8/6 1797
• E IV a; 14 b, inventering 1815
• E IV a; 14 b, inventering den 30/9 1830
• F III a; 14, generalvisitation 1684
• F III a; 35, visitation 1867
Litteratur
Ahlberg, Hakon och Björklund, Staffan: Dalarnas kyrkor i ord och bild, Västerås 1996 Ekström: Kristine kyrka, Falun 1950
Garmo, Sune: Falu Kristine kyrka/Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 2005/ Redelius, Gunnar: Falu Kristine kyrka/Nr 43 Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1993/ Ridderstedt, Mats: Kristine kyrka/Västerås stiftsbok 1968, s 142-145/
Inventarium över svenska orglar, 1990: 1, Västerås och Karlstads stift, redigerad av Tore Johansson – Förlag Svenska orglar, Tostared 1990
Sjögren, Josef: Orgelverken i Västerås stift – En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952 Sveriges kyrkor – Konsthistoriskt inventarium, Dalarna - band 2, häfte 1. Falun av Gerda Boëthius, s 84-130
Övriga tryckta källor
• Artikel om 1965-66 års inre förnyelse, införd i Borlänge tidning 1966-03-22 • Artiklar om 1982 års inre förnyelse, införda i Dala-Demokraten 1982-02-15 och Falu-Kuriren 1982-05-25
År 1635-1660 Nybyggnad
1635: Tillstånd utfärdades för byggande av kyrka i Falun, då en nygrundad stad.
1642-1660:
Kyrkan uppfördes. Grundläggningen påbörjades den 16/3 1642. 1644 började de yttre murarna uppföras. Sockeln murades av granit och ett övre kalkstensskift. De väldiga mängder tegel som gick åt slogs vid ett för ändamålet anlagt tegelbruk vid Rankhyttan - varifrån det fraktades sjövägen över Runn. År 1650 - åtta år efter byggstarten - hade murarna nått takfoten. Året därpå slogs de mäktiga, konstfärdigt formade valven över pelare av gråröd kalksten från Rättvik. 1651 välvdes mittkvadranten och det kopparklädda taket fullbordades över detta parti. Under loppet av 1651 slogs alla valv och yttertaket färdigt med koppar. Samtidens främste byggmästare, Hans Förster, fick ansvaret för bygget - och gjorde sannolikt också ritningarna. Han avled dock 1653, varefter arbetet slutfördes av Jürgen Fischer som hela tiden verkat som arbetsledare. Första söndagen i advent 1655 kunde kyrkan invigas. Ytterligare fem år senare var bygget fullbordat, sedan tornet blivit rest åren 1658-60, fönstren fått sina masverk och ytterligare en del detaljer. Tornets utseende avvek påtagligt från ursprungsritningarna, genom att det fick hörnförkroppningar som upptill bands samman med rundbågar. Den ursprungliga tornspiran hade stomme av järnstänger. Lanterninen mellan kupol och spira var helt öppen.
Kyrkan omfattade långhus, kor, sakristia utbyggd på korets norra sida, kapitelhus på dess södra.
Kyrkorummet inreddes med sluten bänkinredning och koret avgränsades med ett högt, dörrförsett skrank, rikt smyckat med bildhuggeriarbeten.
På tvärskeppens övervåningar fanns sångläktare
Konstnär: Ewert Friis
Byggmästare: Hans Förster
Byggmästare: Jürgen Fischer
Hantverkare - Snickare: Jöns Gustafsson
Hantverkare: Simon Hack
År 1642-1659 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Långhus, kor, sakristia, kapitelrum och torn
Byggmästare: Hans Ferster
År 1650-2004 Ändring
Ändring - För alla tillbyggnader, ombyggnationer, utsmyckningar och övriga ändringar i kyrkans historia mellan 1650-2004 hänvisas till bifogad PDF-fil.
Arkitekt: Agi Lindegren
Konservator: Alf Hedman
Byggmästare: Anders Diös
Arkitekt: Carl Gustaf Lewenhaupt
Arkitekt: Carl Möller
Arkitekt: Christopher Polhem
Arkitekt: Erik Lundberg
Arkitekt: Erik Lundgren
Konstnär - Bildhuggare: Ewert Friis
Orgelbyggare: Frants Boldt
Orgelbyggare: Gregorius Spette
Orgelbyggare: Gustaf Andersson
Urmakare: G.W. Linderoth
Arkitekt: Göran Berglund
Hantverkare - Målare: Hans-Erik Sand Hans-Erik Sand
Konservator: Johan Dahl
Arkitekt: Johan Fredrik Åbom
Orgelbyggare: Johan Niclas Cahman
Hantverkare - Snickare: Jöns Gustafsson
Hantverkare - Plåtslagare: Lars-Erik Fix
Arkitekt: Per Johan Ekman
Konstnär - Bildhuggare: Samuel Huss
ATA.
VS. Västerås stifts arkiv (VS).
Falu Kristine församlings arkiv. Falu Kristine församlings arkiv (FKF).
Sveriges kyrkor .
Sjögren, Josef. (1952). Orgelverken i Västerås stift – En historisk översikt 1952. Orgelverken i Västerås stift – En historisk översikt 1952, Nordiska museet/Stockholm 1952. ISBN: .
Inventarium över svenska orglar, 1990: 1, Västerås och Karlstads stift, redigerad av Tore Johansson , Inventarium över svenska orglar, 1990: 1, Västerås och Karlstads stift, redigerad av Tore Johansson . (1990). Inventarium över svenska orglar. Inventarium över svenska orglar, 1990: 1, Västerås och Karlstads stift, redigerad av Tore Johansson – Förlag Svenska orglar, Tostared 1990. ISBN: .
Ahlberg, H. (1996). Dalarnas kyrkor i ord och bild. Ahlberg, H. 1996. Dalarnas kyrkor i ord och bild.. ISBN: .
Garmo, Sune. (2005). Falu Kristine kyrka. Falu Kristine kyrka/Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 2005/. ISBN: .
Redelius, Gunnar. (1993). Falu Kristine kyrka. Falu Kristine kyrka/Nr 43 Utgiven av Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1993/. ISBN: .
Ridderstedt, Mats. (1968). Kristine kyrka. Kristine kyrka/Västerås stiftsbok 1968, s 142-145/. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka, "Fischer,Jürgen:Byggmästare"; "Förster,Hans:Byggmästare"
Öppna på kartan Fler i kategorin