Motivering (skydd): Möja kyrka är en typisk skärgårdskyrka i trä, belägen i anslutning till en vik med goda hamnförhållanden. Läget har hävd som kyrkplats sedan 1600-talet med kyrkogård anlagd 1755. Kyrkogårdens ursprungliga plan och murar är idag väl bevarade liksom kontakten med prästgården söder om kyrkan.
Möja kyrka har timrad stomme och korsformad plan från tillkomsten 1769.
Exteriören präglas av det sena 1800-talets panelarkitektur, vilket särskilt märks i utformningen av västtornet som byggdes om 1885. Interiören präglas framför allt av restaureringen på 1920- och 1930-talen, särskilt väggarnas skivinklädda bågindelning, predikstolen, bänkarnas utformning samt färgsättning. De blyspröjsade innanfönstren, altarnischens bemålning samt det runda korfönstrets målning härrör likaså från denna restaurering. Altaret och altartavlan är ursprungliga, liksom bänkindelningen i fyra kvarter, avgränsade av mitt- och korsgången. Tillsammans med kyrkans båda portar ger detta kyrkorummet en harmoni och ett axialt flöde i riktning mot kyrkgrinden och prästgården.
Kyrkans silver och ljusredskap införskaffades främst under 1730-talet, och har därefter kompletterats, framförallt i anslutning till kyrkans skilda restaureringar under 1800- och 1900-talen. Flertalet inventarier har tillverkats och/eller skänkts till kyrkan av församlingsmedlemmar.
Att särskilt tänka på i förvaltning och användning av kyrkan och kyrkomiljön: • kyrkplatsens sjönära läge samt den terrasserade och med stenmurar omgärdade kyrkogården • kyrkans stomme och planform, bevarade sedan byggnadstiden
• exteriör med västtorn, präglad av 1800-talets panelarkitektur
• interiör från 1920–30-talets restaurering
• inventarier från kyrkans olika skeden, många med lokal förankring.
Inventeringsår (2006)
Kyrkan är orienterad i öst-västlig riktning med koret i öster och är uppförd i liggtimmer på gråstensgrund med ett mot öster valmat mansardtak. Den ursprungliga taktäckningen av spån är sedan mitten av 1960-talet ersatt av kopparplåt.
Kyrkobyggnaden består av ett rektangulärt långhus med sakristia i norr och vapenhus i söder. Fasaden är klädd med stående pärlspåntpanel från 1885. Panelen är målad i ljusgrått med knutar, listverk, fönsteromfattningar och dörrar i brunt. Tornets, från början rikliga goticerande dekorelement, målades över under Hedmans restaurering 1924-1938 i avsikt att stilmässigt bättre stämma överens med övriga kyrkobyggnaden. Idag är dessa dekorelement helt avlägsnade, vilket förmodligen skedde i samband med en större tornrestaurering 1947-1950. Samtidigt reparerades tornets panel, tornluckor samt de 12 runda fönstren, vilka försågs med nytt glas och foder.
Långhusets fönster är rektangulära i fyra bågar med mittspröjs. De tillkom eventuellt i samband med 1840-talets restaurering. Bågar och hörnbeslag är senare utbytta. Kyrkportarna i söder och väster var tidigare likartat utformade med två dörrblad med pärlspåntade bräder i fiskbensmönster under ett halvrunt fönster. 1937 breddades dock huvudentrén i väster och försågs med nya dörrblad i rustikpanel samt ett rektangulärt överljusfönster med rombisk spröjsning.
Vid Möja kyrkas uppförande återanvändes vissa element från den föregående kyrkobyggnaden såsom bänkinredningen och förmodligen även predikstolen. I samband med 1885 års omgestaltning avlägsnades dessa element, men finns bevarade i tornrummets museum över kyrkans historia. Idag präglar den större restaureringen som arkitekt Hedman initierade 1924 i huvudsak kyrkorummet. Med syfte att återställa kyrkorummets värdighet sökte Hedman anknyta till kyrkans äldsta 1600-talsinventarier med en prägel av renässans. I samband med denna restaurering, som inte avslutades förrän 1938, nyinreddes även sakristian med fast skåpinredning. Vapenhuset, med gulmarmorerade väggar och geometrisk takmålning, försågs även med nya bredare dörrar mot långhuset.
Över kyrkorummet spänner ett vitlimmat trätunnvalv från kyrkans tillkomsttid och rummet har genomgående skurgolv av trä, utom på läktaren och i sakristian där golvet är lackat. Ett trappsteg markerar gräns i linje med främsta bänkraden till koret. Läktarens barriär visar stilmässig likhet med den ursprungliga bänkinredningen och altarbordet, vilket talar för att den kan vara ursprunglig. Läktarorgeln, vars fasad ritades av arkitekt L Hedin 1855, dekorationsmålades i samband med Hedmans restaurering och försågs 1982 med nytt orgelverk, tillverkat av Walter Thür, Torshälla. I koret vid sidan av predikstolen finns ett svart piano. En äldre kororgel förvaras i det södra vapenhuset.
Långhusets väggar är klädda med kryssfaner dekorerade med arkadbågar och kolonetter. Dessa är marmoreringsmålade i likhet med kyrkorummets övriga interiör i grågrönt och vitt med inslag av guld och rödgult. Innanfönstren är blyspröjsade, i koret försedda med färgat antikglas för att dämpa motljuset. Bänkarna från 1885 är försedda med gavlar, tillkomna under Hedmans restaurering. Såväl bänkarna som den samtidigt nytillverkade predikstolen har den bevarade 1600-talsinredningen i kyrkans tornrum som förebilder. På predikstolen är ett 1700-talstimglas med ståndare av förgyllt trä fäst.
Altaringen är halvcirkelformad med halva balusterdockor i vitt mot en gråblå botten. Balusterdockorna är skuggade i mörkare blått, vilket gör att de synes vara fristående. Knäfallet är klätt med lila sammetstyg. I Hedmans restaureringsplan ingick en ny halvcirkelformad altarring, men då den till sin utformning inte skiljer sig från den tidigare kan man misstänka att det fortfarande är 1885 års altarring som målats om. I koret märks även en utsparad nisch samt ett runt fönster med en glasmålning föreställande Guds öga. Glasmålningen från 1924 ersatte en tidigare blyspröjsad målning med samma motiv som då ansågs för blek. Fältet kring fönstret och altartavlan är målat av Ernst Söderberg. Motivet är en ängel i blått med språkband "Ära vare gud i höjden", omgiven av dekorativt bemålade pilastrar mot en gråsvart bakgrund, överströdd med moln och guldkors.
I tornet hänger tre klockor. Storklockan (1794) och Lillklockan (1745) är båda gjutna av G Meyer, Stockholm. Mellanklockan göts 1913 av K G Bergholtz & Co, Stockholm.
Inventarier
Bland Möja kyrkas inventarier märks altartavlan i olja från 1700-talets början, som föreställer Kristus på korset. Denna har förmodligen, tillsammans med en mindre tavla i förgylld ram med inskriften "Jesu Christi Guds Sons Blod renar oss af alla synder. 1 Joh: 1 cap. 7 vers", prytt altaret sedan kyrkans tillkomsttid. Idag är den mindre tavlan placerad ovanför dörren till sakristian. Möja kyrka äger även flera andra tavlor från 1600- och 1700-talet med religiösa och symboliska motiv. Särskilt kan nämnas Lansstöten (svenskt 1600-tal) liksom Katarinas av Alexandria trolovning med Jesusbarnet (1500-tal) av okänd konstnär. Liksom i flera andra skärgårdskyrkor finns även kungliga porträtt. Under läktaren på ömse sidor om mittgången, hänger porträtt av kung Fredrik I och drottning Ulrika Eleonora. De är förmodligen utförda efter original av Georges Desmarées (1679-1775).
I koret, till höger om altaret, finns dopfunten från 1700-talets slut i gustaviansk stil. Den är kvadratisk och snidad i trä med lock samt tillhörande infälld skål av Kolmårdsmarmor. Under 1800-talet placerades dopfunten mitt för altaret och originalfärgen övermålades. 1976 togs dock den gröna originalmarmoreringen med röda mittfält samt guldlister fram igen. Den tenndopskål som köptes in 1693 finns idag inte kvar utan det är en nyare tennskål av Frans Santesson Composition, Stockholm, som nyttjas.
Församlingen äger även en samling nattvardskärl från 1700-talet, ljuskronor och ljusstakar från 1600- och 1700-talet och ett exemplar av Gustav Vasas Bibel. En brudkrona köptes in 1860. Av textilier kan nämnas en mässhake av grön sammet. Tyget med granatäpplemönster härrör från 1400-talet medan ryggstyckets kors i silverbroderi på grönt siden daterar sig till 1700-talet första hälft. Framstycket är prytt med blomsterbroderade bårder på grönt siden från cirka 1770. Från samma tid härrör ett kalkkläde av vitt siden med grön silkesspets. I samband med den första restaureringen införskaffades en svart mässhake (1840) och till 1924 års restaurering ett violett antependium. Möja kyrkas textilier har på 1900-talet ytterligare utökats med bl a en vit och en grön mässhake samt ett antependium.
Av moderna inventarier märks ett votivskepp, kopia från 1926 av det skepp som församlingen förlorade 1885. Korstolen i rokoko med placering norr om altaret är likaledes en kopia från 1933 efter en stol med lokal förankring, tillverkad av givaren. Kormattan i röllakan är designad av Ingegerd Silow, särskilt för Möja kyrka. Den är vävd av Stockholms läns hemslöjd 1983.
Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum 2007.
Fasadkulör (2006): Grå
Byggnadsdel (2006): Kor - Öster, Sakristia - Norr, Vapenhus - Söder
Inventeringsår 2016
Möja kyrka uppfördes av fortifikationsbyggmästare Carl Öhrn på uppdrag av Möja kapellförsamling. Arbetet med kapellets uppförande påbörjades 1768 och kapellet stod klart för invigning året därpå. 1840 tillfogades långhuset ett vapenhus med en mindre tornspira i väster som 1885 ersattes av dagens goticerande tornspira. Interiören präglas av en större restaurering av arkitekt Martin Hedman 1924–1938.
Möja kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet kulturminneslagen och ingår i område av riksintresse för kulturmiljövården.
Möja (Myghi, 1538) har in på 1900-talet uttalats som Mya eller Myan vilket kan vara en avledning på de dialektala orden moge eller muga (hög, massa). I fornsvenskan förekommer ordet moghe med betydelsen mängd eller hop. Det återfinns även i norska fjällnamn som Muen och Mughen samt i dagens allmoge.
På 1200-talet omtalas Möja i kung Valdemars seglingsbeskrivning, och var vid tiden förmodligen redan bebodd. Traditionellt har man huvudsakligen livnärt sig på fiske, men även jordbruk och boskapsskötsel har bidragit till försörjningen. 1543 fanns det elva gårdar på ön, fördelade på byarna Berg, Löka, Ramsmora, Långvik samt Södermöja. P g a det goda fisket växte byarna och i samband med laga skiftet omfattade Möja 74 gårdar.
Möjaborna tillhörde fram till 1961 Värmdö församling och hade därmed Upplands längsta kyrkväg till församlingskyrkan. Möja blev därför snart en kapellförsamling (1600-tal–1922) och Värmdöprästen kom till Möja var fjärde söndag. Det är okänt när det första kapellet uppfördes, men på en karta från 1630-talet är ett mindre skärgårdskapell beläget ungefär på nuvarande kyrkplats, som då sköt ut som en udde i Bergsviken. Idag är den inre delen av viken igenvuxen och kyrkplatsen är belägen på Kyrkvikens västra sida. Kyrkplatsens läge i anslutning till hamnen är karakteristiskt för skärgården då man förr ofta anlände vattenvägen till kyrkan.
Vid Rysshärjningarna 1719, då flertalet byggnader på Möja brändes ner, klarade sig Möjas kapell, men stod i princip öde fram till 1726 då det var i mycket dåligt skick. Kyrksilver och ljusverktyg införskaffas under 1730-talet liksom en altartavla. En fristående klockstapel omnämns första gången 1749 och 1755 anlades kyrkogården på nuvarande plats.
1768 revs det gamla kapellet och överste Anton Wrangel, som innehade besittningsrätten till Bergs by och på vars mark kapellet låg, utarbetade planer för att uppföra en stenkyrka. Församlingen motsatte sig dock planerna och den nya kyrkan kom istället att utföras i liggtimmer under fortifikationsbyggmästare Carl Öhrns ledning. I kontraktet ingick att material från det äldre kapellet fick nyttjas till det nya kapellets uppförande så länge församlingen inte behövde fira gudstjänst under bar himmel. Detta är troligen förklaringen till det snabba uppförandet som tog mindre än ett år. När kyrkan invigdes 1769 var det en rektangulär kyrkobyggnad med två mindre korsarmar för sakristia i norr och vapenhus i söder. Taket var belagt med spån och fasaden var troligen rödfärgad.
1840 brädslogs kyrkan samtidigt som det västra vapenhuset uppfördes med tillhörande tornspira. Genom delning av Värmdö församling blev Möja egen socken 1861 och genom kungligt brev särskild socken 1889. 1885 skedde en mer genomgripande omdaning då interiören kraftigt omgestaltades med nya bänkar, predikstol samt altarring. I detta sammanhang fick även exteriören inklusive tornet sitt nuvarande utseende och flera inventarier avyttrades. 1924, två år efter att man blev annexförsamling, påbörjades nästa stora restaurering då framförallt interiören återigen omgestaltades. 1950 utvidgades kyrkogården åt norr och ett bårhus uppfördes och 1989 inrättades minneslunden i kyrkogårdens södra del. 1962 övergick Möja församling till Djurö pastorat och 2005 slogs de tre församlingarna Djurö, Möja och Nämdö samman till en med namnet Djurö, Möja och Nämdö församling. Församlingen består av en mängd större och mindre öar som Stora Möja, Södermöja, Granholmen samt Södra och Norra Stavsudda.
KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Djurö, Möja och Nämdö församlings arkiv
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
Lst Länsstyrelsens arkiv
SLM Stockholms läns museum, arkivet
SSA Stockholms stadsarkiv
Muntlig uppgift från Titti Eriksson, Djurö, Nämdö och Möja församling 2005
Berg, J, Votivskepp I, inventeringen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Berg, J, Votivskepp II, utredningen. Statens sjöhistoriska museum 1969
Boëthius, Ulf. Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Bohrn, E, Möja Kyrka. Upplands kyrkor 16, Uppsala 1948
Bohrn, E, Möja Kyrka. Upplands kyrkor 16. Reviderad av Lars Edström, Katrineholm 1989 Calissendorff, K, Ortnamn i Uppland, Stockholm 1986
Hedenstierna, B, Från urtid till nutid i Djurö socken, Värmdö 1983
Kulturmiljöer i Värmdö kommun. Underlag för översiktsplan och områdesbestämmelser. Stockholms läns museum, Värmdö kommun 1989
Källman, R, Skärgårdsbygd. Kulturhistoriska miljöer i Värmdö kommun, Stockholm 1987 Lindblad, J, Skärgårdskyrkor, Stadskyrkor och kapell från Skutskär till Kvarsebo. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift, Nr 46:2003
Nilsson, C, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm, 2001 Möja Kyrka. Sveriges kyrkor, band 1 Häfte 3, Stockholm 1949
Svenskt ortnamnslexikon, Red. Mats Wahlberg, Uppsala, 2003
År 1768-1769 Nybyggnad - Kyrkan i sin helhet
Detthoff, Suzanne. (2008). Möja kyrka. Möja kyrka. Kyrkokarakterisering år 2005 av Stockholms stadsmuseum på uppdrag av Stockholms stift. Publicerad 2008 av Stockholms stift.. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin