Motivering (skydd): Gamla Kyrkogården
Kvarter 10
Det nordvästra kvarteret (10) bestäms av den ojämna terrängen och
den stora andelen berg i dagen. Kvarterets obrukbarhet tydliggörs
genom att där bara fi nns en gravvård. Av stor betydelse för intrycket
är det fritt växande gräset, vilket bidrar till att ge kyrkogårdens
norra hälft ett drag av den ängskaraktär landsbygdskyrkogårdarna
hade innan parkidealet gjorde sig gällande kring förra sekelskiftet.
En mindre minneslund vittnar om vår egen tids förändrade gravseder.
Kvarter 11
Det nordöstra kvarteret (11) har en något sammansatt prägel.
Den oslagna gräsytan i väster ger ett drag av den ängskaraktär
som landsbygdskyrkogårdarna ännu besatt under 1800-talet. De
fåtaliga oregelbundet stående vårdarna är alla från 1800-talet och
det tidiga 1900-talet. De besitter höga värden ur såväl konst- som
teknik-, lokal- och personhistoriskt perspektiv och bör bevaras på
plats för eftervärlden. Värdena yttrar sig bl.a. i handhuggna kalkstensvårdar, förekomst av titlar och två vårdar som kan kopplas till
stora godsägare i socknen. För att befi nna sig på kyrkans nordsida
så har kvarteret haft en hög status. Tre gravar har bevarade stenra-
mar, det vore ur estetisk och pedagogisk synpunkt värdefullt om
grusfyllningarna kunde återställas. Till kvarterets 1800-talsprägel
bidrar starkt ett bevarat sorgeträd. I kvarterets norra del är en delvis
stensatt urnlund med ett fåtal vårdar från vår tid, vilket vittnar om
1900-talets förändrade gravskick. Nytillskott utanför urnlunden
bör undvikas eller ges en diskret utformning.
Kvarter 12
Det sydöstra kvarteret (12) har en påtaglig stämning av sent 1800-tal
genom sina oregelbundet och glest stående vårdar från främst denna
tid. Ett fåtal stora familjegravar med grusbädd och stenram präglar
kvarteret. Särskilt gäller detta den välbevarade helhet som Björkmanska
graven utgör. Det rör sig om ett utpräglat köpegravskvarter
för socknens förmögnaste familjer, däribland fl era av godsägarna.
Titlarna berättar även om kyrkoherde och nämndeman. Tre vårdar
av gjutjärn och en 1600-talsvård av kalksten är särskilt intressanta
ur ett konsthistoriskt perspektiv. Sammantaget bör man sträva efter
att bevara alla gravarna i befi ntligt skick inklusive väsentliga drag
som grus, stenram och planteringar. Sorgeträden och cypresserna
har betydelse som stämningsskapande faktorer i förra sekelskiftets
anda. Nytillskott bör begränsa sig till det delvis ianspråktagna
området längs södra muren och ansluta till där befintliga vårdars
diskreta mått.
Kvarter 13
Det sydvästra kvarteret (13) bestäms i viss mån av terrängen eftersom
gravarna är samlade i söder. De fåtaliga vårdarna daterar sig
från förra sekelskiftet och har en varierad utformning, från den dominerande Fagrellska familjegraven och ett påkostat gjutjärnskors
till de mer småskaliga. Titlarna berättar om viktiga personer och
yrkesroller i socknen och utgör därmed värdefulla historiska dokument.
Bevarandet av nämnda äldre vårdar på plats är avgörande för
bibehållandet av kvarterets sekelskiftesprägel. Ett väsentligt drag i
denna är kvarterets stämningsskapande sorgeträd. Även de båda
almarna vid gången betyder mycket för upplevelsen av kyrkogårdens
södra hälft.
gamla
kyrkogården som helhet
Järstorps gamla kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung.
Den ingår i en samlad kyrkomiljö som utgör del av ett område klassat
som riksintresse för kulturmiljövården. Kyrkogårdens krönläge
i landskapet är påfallande monumentalt. Kyrkogården har inte
utvidgats under de senaste 200 åren och utgör därmed en väl sammanhållen
enhet. Ett viktigt ålderdomligt drag är den oregelbundna
planen som bestäms av terrängförhållandena. Berg i dagen på
kyrkogårdens nordvästra del har betytt att den brukbara ytan varit
begränsad. Denna del har även behållit en slags ängskaraktär som
var vanlig på landsbygdskyrkogårdar fram till förra sekelskiftet, men
nu bara står att fi nna på ödekyrkogårdar. Kyrkogården omges av en
bitvis cementfogad mur med uttrycksfulla grindpartier i smide och
gjutjärn. En något splittrad trädkrans omger kyrkogården och har
tillsammans med lindallén från landsvägen ett stort värde för upplevelsen.
Grusgångarna är ett annat kännetecknande drag hos en traditionell
landsbygdskyrkogård där materialet är stämningsskapande
i sig. Det har dock aldrig funnits något rutnätssystem av gångar,
vilket blev vanligt efter 1900. Avgörande för gamla kyrkogårdens
karaktär är det faktum att den var fullbelagd vid nya kyrkogårdens
invigning 1910. Få förändringar har hänt sedan dess. De viktigaste
är ordnandet av en minneslund i norr och några diskreta urngravar
vid kyrkogårdsmurarna, vilka därmed blir ett uttryck för vår tids
förändrade gravskick. Det som präglar kvarteren är oregelbundet
stående gravvårdar från främst 1880-1920. Större delen är ganska
påkostade med resliga former. Det rör sig uteslutande om enskilda
köpegravar. Tre familjegravar har genom sin storlek särskild betydelse
för upplevelsen av kyrkogårdens södra hälft. En särställning
intar här den Björkmanska familjegraven som utgör en fi nt sammanhållen
helhet med grusbädd, planteringar och vårdar. Många
av gravarna speglar socknens gods och adelsläkter. Två kyrkoherdegravar
ger en bild av Järstorps förfl utna som moderförsamling.
Genom titlar på vårdar ges kunskap om viktiga yrkesroller i gången
tid. En handfull gravar i sydöstra kvarteret har bevarad grusbädd,
medan de i övriga kvarter såtts igen. Särskilt stort värde har de
handhuggna kalkstensvårdarna från 1600- och 1800-talen, vilka
speglar gravkonsttillverkningen innan industrialismen. På samma
sätt är gjutjärnsvårdarna tidiga exponenter för den begynnande
industriella framställningen. Efterkrigstidens vårdtyper lyser med
sin frånvaro på kyrkogården, vilket annars sällan är fallet. Således
gäller att man skall söka bevara befintliga vårdar på plats och vara
försiktig med nytillskott. Lämpligen kan sådana placeras i anslutning
till de redan befintliga urngravarna och ges samma diskreta mått.
Vid bevarandet av de äldre vårdarna är det viktigt att vidmakthålla
befintliga grusbäddar. Dessa är liksom kvarterens sorgeträd framträdande
delar i upplevelsen av förra sekelskiftet.
På en kyrkogård är det naturligt att gravvårdar och gravrätter ändras.
Det är dock viktigt att man i den långsiktiga förvaltningen är
uppmärksam på att bevara de olika delarnas karaktär och att gravvårdar
från olika tider finns representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Järstorps gamla kyrkogård ingår i ett område klassat som riksintresse
för kulturmiljövården.
- Kyrkogården är inte utvidgad i modern tid och har i nordväst
behållit något av sin ursprungliga ängskaraktär.
- Murar, smidesgrindar, grindstolpar, trädrader, sorgeträd och grusgångar
är viktiga att bevara som väsentliga delar av kyrkogårdens
utformning.
- Vårdar fram till 1940 är avgörande för upplevelsen av respektive
gravkvarter och det är därför av särskild vikt att bevara dem på plats.
Gjutjärnsvårdarna och 1600-talsvården skall fi nnas med på kyrkans
inventarieförteckning.
- Grusbäddar är karaktärsskapande inslag på kyrkogården. Man bör
sträva efter att nu gräsbesådda stenramar åter gruslägges.
- Nytillskott bör man i förekommande fall undvika bland de äldre
vårdarna och ge en diskret form.
nya
kyrkogården
Järstorps nya kyrkogård från 1910 speglar med sin strikta symmetri
kyrkogårdsidealen under början av 1900-talet. Viktiga inslag är
framhävandet av entrésidan med smidesgrind mot landsvägen och
den grusade öst-västaxeln med det nationalromantiska gravkapellet
i mitten. Avgörande för gestaltningen är även den väl sammanhållna
och ursprungliga trädkransen av lind. Grusgångar löper ut
i rät vinkel från mittaxeln och inramar de båda kvarteren i söder.
Gravraderna ligger nord-sydligt alla med rygghäckar och i linje med
varann. Den strama karaktären understryks av de nästan allenarådande
låga vårdtyperna från mellan- och efterkrigstiden. Ett fåtal
äldre vårdar skiljer sig. Det är inte i första hand vårdarna i sig utan
den övergipande strikta strukturen som är det största kulturhistoriska
värdet på kyrkogården. Detta förhindrar inte att enskilda vårdar
har ett visst värde genom sin utformning eller genom användande
av titlar, vilket är intressant ur historiskt perspektiv. Två vårdar kan
dock tillskrivas ett särskilt intresse. Det gäller främst den tidstypiskt
klassiserande vården över ”skyddslingarna” på Björklidens vårdhem,
vilken bildar en viktig pusselbit i bygdens sociala historia. Den andra
vården är den enda familjegrav som bevarat sin grusbädd, vilken
därmed är av ett pedagogiskt värde. Ett fåtal vårdar kan tillskrivas
den allmänna linje som fanns i öster, dessa representerar det stora
flertal i socknen som ej hade råd med en köpegrav. Kyrkogårdens
nordvästra kvarter är ännu outnyttjat. De nya gravsättningarna bör
utföras i överensstämmelse med dem i övriga kvarter, d.v.s. i nordsydliga
rader med rygghäck, för att vidmakthålla och förstärka den
symmetri som varit ambitionen sedan anläggandet.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Nya kyrkogården har ett fritt läge i landskapet.
- Viktiga delar i gestaltandet av kyrkogården är muren mot landsvägen
med smidesgrind och den ursprungliga trädkransen som
bör värnas.
- Grusgångarna är ett traditionellt och stämningsskapande inslag
på kyrkogården.
- Rygghäckarna utgör rumsskapande element som understryker
den strama karaktären.
- Nytillskott på kyrkogården bör utföras så att dess värdefulla symmetri
inte försvagas utan snarare förstärks.
- Gravkapellets nationalromantiska exteriör är av stor betydelse för
upplevelsen av kyrkogården.
- Vårdar äldre än 1940 bör man söka bevara på plats.
Inventeringsår (1999)
Text saknas för närvarande
Inventeringsår (2007)
Beskrivning av gamla kyrkogården idag
Allmän karaktär
Gamla kyrkogården har en oregelbunden plan som i stort bestäms
av terrängen. Den enda räta vinkeln är sydöstra hörnet. Formen är
närmast trapetsoid. Terrängen stiger åt nordost med brant sluttning
i väster. Kyrkan ligger på södra änden av en platå i nordöstra delen,
koret är sedvanligt vänt mot öster. Norr om kyrkan är terrängen
plan. På sina ställen är berg i dagen, vilket inverkat på spridningen
av gravarna. Kyrkogården är indelad i fyra kvarter: 10 i nordväst,
11 i nordost, vilket genom kyrkan skiljs från 12 i sydost och 13 i
sydväst.
Omgärdning
Kyrkogården omges i väster och söder av en fogad skalmur av kilade
och grovt tuktade granitblock, invändigt fylld med skolsten.
Denna mur är omkring en meter hög och bred. På insidan ligger
marken mycket högre, i sydväst rör det sig om en ren stödmur.
Fogarna är av cement och har till stor del lossnat i östra hälften av
södra sträckan. Östra och norra murarna är kallmurade och enkelt
lagda med otuktade granitblock av varierande storlekar. Visst inslag
av sandsten och kalksten finns, tuktat i varierande grad. Alla
mursträckornas krön är beväxta med brunmossa.
Ingångar
Kyrkogården har tre ingångar. Huvudingången är i söder, i linje
med tornets västfasad. Denna utgörs av en smidd pargrind från
1900-talet i stramt utförande med spjälor, hjulkors och evangelistsymboler. Grinden hänger på två svartmålade och korskrönta
gjutjärnsstolpar från omkring 1900. Västra ingången är linje med
tornporten och nås via en lindallé och en kalkstenstrappa. En originellt
utformad smidesgrind är placerad ovanpå muren och kännetecknas
likt sina stolpar av plattjärn i räta vinklar. Sannolikt är
den från 1800-talet. Den tredje ingången är öster om sakristian och
har en smidd pargrind med spjälor från 1900-talet, vilken hänger
mellan två stålstolpar.
Vegetation
På ömse sidor om ingångarna i söder och väster växer två gamla
kastanjer. Ytterligare fyra unga kastanjer är planterade utanför södra
muren. Söder om västra ingången är en rad med tre äldre askar.
Innanför norra muren växer en ung alm och fem unga askar. Invid
kyrkogårdens nordöstra hörn reser sig en åldrig och stor ek. En
gammal alm växer i östra muren, i södra änden av muren kan man
se stubben efter ett äldre träd som tagits ned. Utanför östra muren
växer två askar. I kvarteren fi nns ett antal träd som kan kopplas
till enskilda gravar liksom karaktärsskapande sorgeträd, för vilket
redogörs nedan. Längs västra sidan av gången från södra grinden
växer två gamla almar.
Gångsystem
Från ingångarna i söder och väster löper gångar i rät vinkel, rakt
fram till tornet. Den södra är något bredare. Framför porten är en
halvrund plats med stenskodda kanter och mot västra gången tre
trappsteg av kalksten. På ömse sidor om kyrkan löper smala gångar
som möts bakom sakristian och mynnar i östra ingången. Från den
lilla planen framför tornet löper en vinklad gång upp till minneslunden.
Alla gångarna är belagda med finkornigt grus.
Gravvårdstyper
Kyrkogården speglar främst gravkonstens utveckling under 1800-
talet och det tidiga 1900-talet. Detta förklaras med invigningen av
nya kyrkogården 1910 varefter få nya gravläggningar skett. Man
kan se några exempel på nyklassicistiska kalkstensvårdar som speglar
hantverksmässigheten i den gravkonst som producerades innan
industrialismens genombrott på området. Det förra sekelskiftets
industriellt framställda vårdar av granit fi nns i hög grad representerade. Framträdande är de stora gravvårdarna på de enskilda gravarna
från förra sekelskiftet och mellankrigstiden. De äldre av dessa är
resliga och har ofta form av en obelisk eller bautasten. Med bestämmelser
om maximihöjder på gravvårdar under mellankrigstiden så
blev formerna istället lägre och som regel samkomponerade med en
stenram. I båda fallen är vårdarna tydliga statusmarkörer, uttryck
för sin tids individualism. Grusbädd med stenram var ett närmast
obligatoriskt drag på det tidiga 1900-talets gravar, vilket ännu kan
ses på kyrkogården. I och med mellankrigstiden började fl er och
fl er få råd att skaff a sig gravvård, vilket gjorde att en enklare och
mindre vårdtyp blev vanlig, den låga rektangulära. Detta hängde
även samman med nya bestämmelser om maximihöjd på vårdarna.
Mellankrigstidens vårdar gavs ofta klassiserande drag som tempelgavel
eller kolonner. Detta är dock en vårdtyp som är föga företrädd
på gamla kyrkogården. Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare
i sina former samt mer och mer uniforma. Titlar användes mer sällan.
Detta berör kyrkogården endast i så måtto att här fi nns några
små urngravvårdar i granit från 1900-talets slut.
Kvarter 10
Allmän karaktär
Kvarter 10 omfattar kyrkogårdens nordvästra kvart, vilken är den
mest obrukbara till följd av berg i dagen. Ytan, som sluttar starkt
i väster, har fritt växande gräs, en enebuske samt en äldre och en
yngre ask. Vid impedimentets södra sida är en liten minneslund
med en småskalig rest granithäll som markör. Kvarteret har bara
en gravvård, vilket är en liten liggare av polerad svart granit från
1901, längst i söder.
Kvarter 11
Allmän karaktär
Kvarter 11 utgör det nordöstra kvarteret. Detta har en sammansatt
prägel med ett utspritt bestånd av äldre vårdar med en viss koncentration
i sydost vid muren, där de konsekvent är vända mot väster.
Kvarterets form är oregelbunden och närmast trapetsoid. Västra
hälften upptags av en triangulär yta med fritt växande gräs. I norr
är en urnlund med äggformad yta satt med gatsten. Väster om
denna är ett stenröse med en ljusbärare i smide. Öster om stenytan
är några urngravar i en halvcirkel. Buskage av rhododendron bildar
fond såväl till gravarna som stenytan. I kvarterets mitt växer ett karaktärsskapande sorgeträd, en äldre hängask. Vidare fi nns en äldre
alm vid urnlunden, en stor ek vid muren och en syren.
Gravvårdstyper
Kvarteret uppvisar ett tiotal vårdar av olika typer från 1800-talets
första hälft till 1900-talets början. De äldsta vårdarna är resta hällar
av kalksten med stram nyklassicistisk form. Från 1832 är en vård
över majoren J C Kulberg till Klämmestorps säteri med fru, född
Silfverhjelm. För sig själva står två rundbågiga vårdar från 1838
respektive 1860 över faktoriåldermannen Arvid Kållberg och dennes
två makor. Från 1876 är en mer påkostad vård i marmor med
krönande tempelgavel. Denna är rest över kammarherren, f.d. ministerpresidenten m.m. greve Anton Reinhold Wrangel med fru, ägare
till Tolarps gård. Det i krönet infattade släktvapnet är nu bortbrutet.
Till dessa resliga vårdar sällar sig fem senare granitvårdar. En ca 2
meter hög bautasten är rest 1907 över en kronolänsman med fru. En
något lägre bautasten i svart granit med polerad korsdekor är från
samma år och tillhör kyrkoherde Carl Fredrik Holmers familjegrav.
Från 1891 är en småskalig bautasten av röd Tranåsgranit över Anna
Björkman och två barn. Ännu en bautasten fi nns av polerad svart
granit, tillhörande en nämndemans familjegrav. Två av nämnda gravar
har stenram och nu gräsbesådd grusbädd. Ytterligare två gravar
har samma arrangemang, den ena med liggare över kantorn och
folkskolläraren J A Carlson med familj. En ensam liggare i sydväst
är från 1908. Urngravarna i kvarterets norra del har fyra småskaliga
granitvårdar från 1998-2003.
Kvarter 12
Allmän karaktär
Sydöstra kvarteret (12) sluttar svagt åt söder. Gravvårdarna står
tämligen glest och utspritt utan någon regelbundenhet, alla är de
vända mot väster och gången upp mot kyrkan. Ett par stora familjegravar
dominerar intrycket. Den övergripande karaktären är det
sena 1800-talets. Till denna prägel ansluter ett nyplanterat sorgeträd,
en hängalm i kvarterets mitt.
Gravvårdstyper
Kvarteret uppvisar ett varierat bestånd av påkostade gravvårdar från
framförallt förra sekelskiftet. Kvarterets och kyrkogårdens äldsta vård
är en vittrad rest kalkstenshäll vid kyrkan. Denna är från 1670 med
profi lerat krön i vilket är ett ansikte i relief. Detta är en vanlig typ
från den tiden, med vanitassymboler i relief. Delar av textytan har
spjälkat och håller på att spjälka, varför en insats av stenkonservator
är brådskande. Invid stenen står ett nygotiskt gjutjärnskors från
1842 över makarna Soop, ägare av Axamo gård. Kvarterets och kyrkogårdens
största grav är den Björkmanska familjegraven invid östra
kyrkogårdsmuren. Släkten ägde fl era av godsen i socknen. Gravens
stora, mönsterkrattade grusbädd omges av en stenram med rad av
syrener vid södra långsidan. Kring ramens kalkstenstrappa slingrar
sig stämningsskapande murgröna. En kraftig gammal alm växer i
sydöstra hörnet. Placeringen av vårdarna i graven är osymmetrisk.
Som en pendang till almen reser sig en ca tre meter hög bautasten,
vilka tillsammans fl ankeras av klotklippt buxbom. Två identiska
gjutjärnsvårdar med utpräglat nygotiskt formspråk är resta över C W
och P G Björkman 1852 respektive 1859. En polerad vård av svart
granit är rest 1881 över N A Björkman med familj. Alla element
i graven samverkar till en helhet av stor betydelse för intrycket av
kyrkogårdens södra hälft. Direkt söder om Björkmanska befi nner sig
den resta kalkstenshällen över prosten Olof Nordström från 1849,
en typiskt stram nyklassicistisk vård med tempelgavel. Två resliga
cypresser på var sida samspelar väl med vården. Det gulmålade trästaketet
kring sop- och redskapsplatsen bakom densamma fungerar
däremot illa som fond och förtar det ursprungliga intrycket, bättre
vore om en avskiljande häck kunde planteras framför. Ursprungligen
var ytan kring och framför graven grusad och anslöt till en gång. I
kvarterets sydöstra hörn minner en liten polerad svart bautasten om
familjen Reutersvärds, ägare till Klämmestorp. De fl esta vårdarna
har en reslig form, antingen bautastenar eller obelisker. Granit är
vanligaste materialet. En vård av vit marmor är intressant inte bara
p.g.a. materialet. Den är rest 1868 över syskonen Anna Lovisa och
Walfred ”födde i Houston Texas” och ”döde å Jerstorps säteri”. En
avbruten rosenknopp i relief talar sitt tydliga språk. Ytterligare fyra
gravar har bevarad grusbädd med stenram. Den minsta är över en ensam
kvinna. Vid gången ligger J Brandins familjegrav med kvarterets
andra största grusbädd. Den omges av en kraftfull ram i ljus granit
med en låg gavel på ena långsidan, typiskt för mellankrigstiden. I
bäddens hörn växer idegransbuskar och utanför nordöstra hörnet
en syren. Brandin ägde Klämmestorp. Mot gången vetter även en
mindre grusbädd med två liggare på Ossian Holmers familjegrav. Ur
bädden växer en äldre blodbok och vid dess södra sida ett sorgeträd
i form av en hängbjörk, vars enda stora gren sträcker sig ut över
gången. Den fj ärde grusbädden har en obelisk från 1896 över en
nämndeman med familj. Alla är de mönsterkrattade. En liggande
kalkstenshäll från 1922 vittnar om inspiration hämtad från äldre
gravkonst medan en låg stram vård med pilastrar och tempelgavel
istället företräder den sedermera vanligaste vårdtypen under följande
decennier. Några diskret småskaliga granitvårdar över urngravar från
1976-80 är resta längs södra kyrkogårdsmuren.
Kvarter 13
Allmän karaktär
Kvarter 13 utgör kyrkogårdens sydvästra kvarter. Terrängen sluttar
åt sydväst, särskilt brant i norra hälften där det inte fi nns några gravar. Kvarteret präglas av ett fåtal äldre vårdar vända mot öster och
gången. Längs gången växer två äldre almar och i kvarterets mitt ett
sorgeträd i form av en hängask. I norr fi nns en nyplanterad hängalm
som ansluter till den allmänna prägeln av sekelskifte.
Gravvårdstyper
Kvarteret domineras av vagnfabrikören Otto Fagrells familjegrav.
Graven som är helt huggen i röd granit utgörs av två stora täckhällar
och vid gaveln en polerad obelisk. Den äldsta vården är ett nygotiskt
gjutjärnskors från 1864 över patron J Peterssons maka Helena.
Under sorgeträdet står en obelisk i svart granit över folkskolläraren
och organisten G F Lagerström, död 1900. Denna har liksom de
övriga familjegravarna i kvarteret haft grusbädd. Bland övriga fi nns
exempel lägre sekelskiftesvårdar över en smed och en hemmansägare
liksom en gavelformig typ av det slag som blev vanligt under
mellankrigstiden. Längs muren i väster och söder är urngravar från
1985-2004 med små diskreta granitvårdar.
Beskrivning av nya kyrkogården idag
Allmän karaktär
Järstorps nya kyrkogård från 1910 har en rektangulär plan med
strikt symmetrisk uppbyggnad i tidens anda. I mitten står ett
gravkapell och i nordöstra hörnet ett par ekonomibyggnader.
Kyrkogården är uppdelad i fyra lika stora kvarter: 1 i nordväst, 2
i nordost, 3 i sydväst och 4 i sydost.
Omgärdning och ingångar
Kortsidan mot landsvägen i väster har en fogad mur av råbruten
kalksten, ca en meter hög och avtäckt i utåt sluttande plan med
kanthuggna kalkstenshällar med klovyta. Längs övriga sidor
sträcker sig ett svartmålat trästaket. Mur och staket är från
1900-talets mitt. Huvudingången är centralt placerad i väster
och har en ursprunglig pargrind i gjutjärn. Grindstolparna är
förhöjningar av muren. I nordost är en öppning med trädgrindar
i staketet.
Vegetation
En ursprunglig trädkrans av lindar omger hela kyrkogården.
Ytterligare två gamla lindar växer norr om gravkapellet, den
ena med träbänk och grus runtomkring. Gravraderna kantas av
rygghäckar av idegran.
Gångsystem
Gångsystemet på nya kyrkogården utgörs av en öst-västlig
mittaxel som omsluter gravkapellet. Från denna skjuter gångar ut
i rät vinkel och omsluter samt avdelar de båda södra kvarteren.
Gångarna är belagda med grus som krattas.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs nästan uteslutande av mellan- och efterkrigstidens låga, rektangulära vårdtyp. Det begränsade utbudet av
tillverkare och kataloger epoken ledde till en viss schablonmässighet.
En annan orsak till uniformiteten var det framväxande folkhemmets
betoning av kollektivet och även likheten inför Gud. Bland de
äldre vårdarna är det vanligt med familjegravar, varav några har haft
grusbäddar. Genomgående under hela 1900-talet har granit varit
allenarådande som material, under efterkrigstiden främst grå granit
men mot senare tid även röd. Ett fåtal småvårdar i svart granit visar
allmänna gravplatser som var kostnadsfria. Några är bara en liggande
liten platta. Det var i det allmänna kvarteret som större delen av
socknens befolkning fi ck sin sista vila. Bland samtidens vårdar kan
en större individualitet i form och material skönjas, storlekarna är
dock ännu behärskade.
Beskrivning av kvarteren
Alla gravraderna är nord-sydliga och ligger i linje med varann. Större
delen av raderna är dubbla och alla har de rygghäckar. Kvarter 1 i
nordväst saknar helt gravar och är en gräsyta som hänger samman
med kvarter 2. De äldre vårdarna befinner sig i kvarter 3 i sydväst.
Ett par vårdar representerar det tidiga 1900-talets resliga typer i
svart granit, den äldre är från 1918 och rest över en kyrkovärd.
Vidare märks ett kalkstenskors på en familjegravarna. I övrigt är
det mellan- och efterkrigstidens vanliga låga vårdar. Bland de äldre
finns några goda klassiserande exempel med kolonner och frontoner.
Mindre vanligt är här bruket av liggande hällar, en är lagd
1975 över kyrkoherde Gustaf B Carlsson. Av de åtta grusbäddar
som tidigare fanns på några av familjegravarna återstår idag bara
en. Familjegravar är ovanligt under 1900-talets senare del, likaså
bruket av titlar och ortssnamn, varför denna tids vårdar är mer anonyma.
De titlar som förekommer bland de främst äldre vårdarna är
hemmansägare, möbelhandlare, skomakarmästare, trädgårdsmästare
och glasmästare. En liggande häll från 1912 minner om Pehr
Reinholdsson ”av gammal bergsmanssläkt”. Från 1915-55 finns fem
vårdar som i sitt småskaliga, enkla utförande brukar vara typiska för
allmänna linjegravar. Dessa är alla inom det område längst i öster
som ursprungligen var avsett som allmän linje. Flera luckor i gravraderna
talar också för att så är fallet. Bland vår tids vårdar finns en
större tendens till individualism, det har åter blivit vanligare med
vårdar som är högre än de är breda. Likaså har naturstenar blivit
återkommande inslag. Mest särpräglat är ett smideskors från 1995.
I sydvästra hörnet av kyrkogården står en vård över vilorummet för
”skyddslingarna” på Björklidens vårdanstalt, vilken grundades 1924
av fröken Augusta Hylén. Den resliga vården av svart granit har en
stram klassiserande karaktär med kolonner och tempelgavel, typiskt
för 1920- och 30-talen.
Gravkapell
Gravkapellet uppfördes 1914, bekostat av patron Carl Björkman
på Axamo gård. Kapellet har en rektangulär plan med absid i öster.
Stilen är historiserande på nationalromantiskt vis. Kapellet är
uppfört av kalkbrukssten med rundfogar. Kring den rundbågiga
porten i västgaveln är en kalkstensomfattning. I samma gavelröste
är korsblinderingar av cement. Långsidorna genombryts av tre små
rundbågiga fönsteraxlar med färgat antikglas i blyspröjs. Byggnaden
bär ett brant sadeltak med tvåkupigt lertegel. Absidtaket är plåttäckt
och målat med blymönja.
Ekonomibyggnader
De båda byggnader som rymmer förråd och torrdass bär rödfärgad
locklistpanel och svarta foder. Den ena byggnaden har pulpettak
med korrugerad plåt, den andra sadeltak med betongpannor.
Järstorps kolerakyrkogård
Kolerakyrkogården ligger sedvanligt ensligt, på åskanten en knapp
kilometer sydväst om gamla kyrkogården. Läget omges på alla sidor
av slänter med lövträd utom i öster där åker tar vid. Kyrkogården
anlades 1834 när koleran härjade i bygden. 74 personer är gravsatta
här. Planen är rektangulär och omges av ett trästaket med grind i
östra kortsidan. Från grinden leder en smal stig fram till ett träkors
som enligt en kopparplatta restes 1948. Korset skänktes av socknens
kyrkliga ungdomskrets. Terrängen sluttar svagt åt nordväst.
Innanför staketet är en trädkrans bestående av två gamla lärkträd
samt två äldre och två yngre ekar. Ytterligare två ekar är friväxande
inom kyrkogården. Kolerakyrkogården utgör fornlämning nummer
8 i Järstorps socken och skyddas genom Kulturminneslagen.
Inventeringsår 2016
Text saknas för närvarande
Inventeringsår 2016
Järstorps gamla kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung.
Om dess äldsta historia är föga känt. Dagens utsträckning är dock
densamma som på en karta från 1793. I en inventering 1829 omnämns
klockstapel, bårhus och materialbod liksom ”sex märkesstenar
till grafplatser, till en del i jorden nedsjunkne och med nästan
oläslige Inscriptioner”. Av dessa återstår idag bara en. Klockstapeln
stod på impedimentet norr om kyrkan. Troligen under 1800-talets
senare hälft tillkom nuvarande kyrkogårdsmur och grindpartier.
Omkring 1900 planterades en trädkrans och en allé från landsvägen.
I början av 1900-talet var kyrkogården fullbelagd. En ny kyrkogård
anlades och kunde invigas 1910. Dess östra del var avdelad
som allmän linje för de som ej hade råd med köpegrav. Denna
uppdelning försvann under efterkrigstiden. Vid 1900-talets mitt
ersattes den omgivande hagtornshäcken av mur och staket. Gamla
kyrkogårdens norra del försågs 1978 med en minneslund. Vid okänt
tillfälle under efterkrigstiden igenlades två grusgångar i kvarter 12.
1989 uppsatte man på gamla kyrkogården belysningsarmaturer i
form av svartlackerade aluminiumstolpar med råglaslyktor av ”traditionell”
typ. 1998 antogs en bevarandeplan för gamla och nya
kyrkogården. 2004 försågs nya kyrkogården med belysning i form
av midjehöga stålarmaturer.
År 1910-1940 Nyanläggning
Nyanläggning - Ny kyrkogård.
År 1914 Nybyggnad
Nybyggnad - Gravkapell på nya kyrkogården.
År 1978 Nyanläggning - Minneslund
Minneslund på gamla kyrkogården.
År 1989 Teknisk installation
Belysning på gamla kyrkogården.
År 2004 Teknisk installation
Belysning på nya kyrkogården.
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Jönköpings läns museums arkiv.
Jönköpings historia. Stencil u.å..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1988). Kulturhistoirsk utredning för Jönköpings kommun. Landsbygden. . ISBN: .
Jonsson, Kerstin. Jönköpings kyrkliga samfällighet.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin