Motivering (skydd): Kvarter A – C och G
Kvarter A – C och G har till följd av det sena 1900-talets rationaliserade
skötsel en övervägande efterkrigstida karaktär med rader av låga
vårdar i sammanhängande gräsmatta. Det kulturhistoriska värdet
ligger i enskilda vårdar. De äldre vårdar som står kvar på ursprunglig
plats ger en dynamik och ett historiskt djup åt kvarteren. Flera av
dem har konstnärliga kvaliteter. Den enda bevarade grusgraven är
närmast av pedagogiskt intressse. Titlar på vårdar speglar såväl det
gamla bondesamhället som framväxten av stationssamhället Broaryd.
Många av de sekundärt uppställda vårdarna vid kyrkogårdsmuren
besitter höga konst- och lokalhistoriska värden. Detta gäller
framför allt de handhuggna stenarna och järnkorsen
Kvarter D – F
Kvarteren vid kyrkans norra och östra sida har trots borttagande
av grusytor i hög grad kvar sin prägel av det förra sekelskiftets kyrkogårdsideal. Detta tar sig uttryck i det rika beståndet av vårdar
från denna tid. De påkostade formerna och de befi ntliga titlarna
speglar kvarterens höga status. Här ligger fl era kyrkoherdar och
kyrkovärdar. Kvarter E och D har ett strategiskt läge vid landsvägen
och ingången, där fi nns även den mest enhetliga karaktären. Fyra
gravar har bevarad grusbädd, därav två stycken med gjutjärnsstaket
vilka besitter ett mycket högt kulturhistoriskt värde.
Norra utvidgningen
Norra utvidgningen är ett exempel på det senare 1900-talets mer
löst planerade kyrkogårdar, men ansluter likväl naturligt till gamla
kyrkogården. De få urngravarna visar på ett gravskick som ännu
snarare är undantag än regel.
Nya kyrkogården
Nya kyrkogården från 1922 har en symmetrisk uppbyggnad som
något utslätats genom borttagandet av tväraxeln. Genom häckar
och trädkrans bildar kyrkogården ett välavgränsat rum. Rygghäckar
skapar struktur på den norra hälften. Intrycket är idag rent
efterkrigstida genom borttagandet av grus och ramar till förmån
för sammanhängande gräsytor. Vårdarna håller en för mellan- och
efterkrigstiden typisk låg profi l. Person- och lokalhistoriskt värde
finns i vårdar med titlar, vilka främst speglar stationssamhället och
dess olika yrkesgrupper.
kyrkogården som helhet
Södra Hestra kyrkogård har medeltida ursprung, men av detta syns
idag inget ovan mark. I den väl sammanhållna kyrkomiljön med
bl.a. sockenstuga och kyrkstallar fi nns två kyrkogårdar i anslutning
till varann, den ovannämnda gamla och den nya från 1922.
Gamla kyrkogården utgör en välavgränsad enhet genom kallmurade
stödmurar och en nu något splittrad trädkrans. Smidesgrindar
mellan granitstolpar utgör ingångar från bygatan i öster, vid dessa
står en av länets få på plats bevarade fattigbössor. Kyrkogården har
kontinuerligt förändrats och skötseln rationaliserats. Som en följd av
detta har den tidigare karaktären från förra sekelskiftet till stor del
utslätats. Grusbäddar och stenramar har avlägsnats och grusgångar
lagts igen eller asfalterats. Intrycket av kyrkogårdens södra hälft är
övervägande efterkrigstida med rader av låga vårdar i gräsmatta.
Endast enstaka äldre vårdar står kvar på ursprunglig plats och ger
därmed dessa kvarter en viss dynamik och historisk förankring. Vid
kyrkans norra sida (kvarter D-F) domineras däremot intrycket av
påkostade gravvårdar från decennierna kring 1900, varför denna del
som helhet har ett ansenligt kulturhistoriskt värde. Tre kyrkoherdegravar
markerar kvarterens höga status. Särskilt karaktärsskapande
är två av kyrkogårdens få bevarade grusgravar, vilka här inhägnas
med konstrika gjutjärnsstaket. Vid södra kyrkogårdsmuren fi nns
en stor mängd borttagna äldre vårdar placerade. Ett tiotal handhuggna
stenar från 1700- och 1800-talen speglar liksom ett smideskors
den hantverksmässiga gravkonsten innan industrialismen.
Några gjutjärnskors, varav ett på ursprunglig plats, representerar
de första industriellt framställda gravvårdarna, tillverkade vid bygdens
järnbruk. Längs gamla kyrkogårdens norra sida sträcker sig i
slänten en ännu föga utnyttjad utvidgning från 1973, ritad av den
i stiftet flitige kyrkogårdsarkitekten Ragnar Ekstedt, Växjö. Vid dess
ingång i öster står ett bårhus av kalksandtegel från 1961, med vissa
arkitektoniska kvaliteter.
Nya kyrkogården från 1922 bildar genom häckar och trädkrans ett
väl sammanhållet rum. Smidda pargrindar för in från väster och
öster. Uppbyggnaden är tidstypiskt symmetrisk. Ursprungsintrycket
är dock försvagat genom tväraxelns igenläggning, huvudaxelns asfalterande
och ett konsekvent borttagande av grusbäddar till förmån
för lättskötta gräsytor. Rygghäckar skapar dock en viss struktur på
norra hälften. Karaktären är idag övervägande efterkrigstida med
låga vårdar. Det kulturhistoriska värdet ligger i övergripande strukturer
och enskilda vårdar av lokal- eller personhistoriskt intresse.
Kyrkogårdar rymmer information om personer, gårdsnamn och
försvunna yrken. Person- och lokalhistoriska värden är knutna till
vårdar med titel, vilka refl ekterar såväl det gamla bondesamhället
som stationssamhället Boaryd. På en kyrkogård är det naturligt
att gravvårdar och gravrätter ändras. Det är dock viktigt att man
i den långsiktiga förvaltningen är uppmärksam på att bevara de
olika delarnas karaktär och att gravvårdar från olika tider fi nns
representerade.
Att tänka på i förvaltning av kyrkogården:
- Kyrka och kyrkogård har ett monumentalt läge i kyrkbyn.
- Kallmurar, smidesgrindar, grindstolpar, trädkransar och häckar
är väsentliga delar av kyrkogårdens utformning och defi nierar de
olika årsringarna.
- Vårdar äldre än 1940 eller med titel bör bevaras på plats, inklusive
eventuella tillhörande arrangemang som grus, staket eller stenram.
Järnkors och vårdar äldre än 1850 skall fi nnas med på kyrkans inventarieförteckning. - Nytillskott bör betraktas restriktivt i kvarter E.
Inventeringsår (1999)
Se Historik.
Inventeringsår (2007)
Allmän karaktär
Gamla och nya kyrkogården utgör två skilda enheter på var sin
sida av bygatan. Gamla kyrkogården har en oregelbunden, i det
närmaste femkantig form. Kyrkan ligger tämligen mitt på kyrkogården,
något förskjuten mot öster. Söder om kyrkan befi nner sig
kvarter A – C. Öster om koret är det lilla kvarter D och norr om
kyrkan kvarter E – G. I slänten längs norra sidan sträcker sig 1973
års utvidgning med bårhuset vid en terrassering i östra änden. Nya
kyrkogården i öster har en närmast rektangulär form med fyra rätvinkliga
kvarter, L – O.
Omgärdning
Gamla kyrkogården omges av 1800-talskallmurar av kilad marksten
respektive småblock. I norr, söder och väster är det en stödmur.
Murhöjden skiftar från ca 0,5 till 1,5 meters höjd. På murkrönen
växer mossa och sedum. Norra utvidgningen begränsas i norr och
väster av en låg stödmur av fogad, kilad marksten. I öster är en fogad
mur i samma material, ca 1 meter hög med gräsbeväxt krön.
Ingångar
Gamla kyrkogårdens båda ingångar är placerade i öster, norr respektive
söder om kyrkan. Den norra har en nygotisk pargrind i
gjutjärn, troligen samtida med kyrkogårdsutvidgningen 1888, den
södra har en stram pargrind i smide, troligen från 1970-talet. Båda
grindparen hänger på toppiga granitstolpar från ca 1900 med avfasade
hörn. In till nya kyrkogården är från väster (mitt för den norra
av gamla kyrkogårdens ingångar) en påkostad pargrind i smide från
1922 mellan stolpar av samma slag som ovan. I öster är en ingång
med pargrind av samma typ som den södra på gamla kyrkogården.
Denna hänger mellan gråmålade järnstolpar. Norra utvidgningen
nås från öster via en smidd pargrind från 1973 av samma typ som
ovan. Stolparna är av fogad, kilad marksten.
Vegetation
Kring gamla kyrkogården växer en bitvis kraftigt utglesad trädkrans
av lönn. Flera av de träd som ännu står är sekelgamla. Utanför norra
utvidgningens stödmur växer en rad med ekar, planterade 1973.
Kring bårhuset är planteringar med prydnadsbuskar, bl.a. rhododendron.
En grupp med måbärsbuskar växer i utvidgningens västra
ände. Runt nya kyrkogården växer en måbärshäck och en välhållen
trädkrans av lönn från 1922.
Gångsystem
Från gamla kyrkogårdens ingångar löper två asfalterade gångar
längs kyrkans långsidor och förenas framför tornporten för att
därifrån löpa rakt västerut och övergå i den grusgång som delar
norra utvidgningen i två hälfter. Runt kyrkan är marken grusad.
Nya kyrkogården delas i en nordlig och en sydlig hälft av en asfalterad
rak gång.
Gravvårdstyper
Gamla kyrkogården kan uppvisa ett brett spektra av gravkonst från
1700-talet fram till idag, nya kyrkogården från tidigt 1900-tal till
idag. De äldsta vårdarna är huggna för hand i granit, ett fl ertal av
dem är från 1800-talets första hälft och har ett stramt nyklassicistiskt
formspråk. De första industriellt framställda vårdarna är de
av gjutjärn från 1800-talets andra hälft. Ett vanligt inslag på främst
norra delen av gamla kyrkogården är det förra sekelskiftets resliga
vårdtyper av granit, vanligen i form av bautasten eller obelisk.
Med mellankrigstidens bestämmelser om maximihöjd på vårdar
fi ck status istället uttryckas på bredden. Bruket av grusbäddar med
inramning av sten eller häck var vanligt bland dessa, liksom hos de
föregående, men kvarstår idag bara i enstaka fall. Ofta utgjorde vård
och stenram en helhet som blivit bruten när stenramen avlägsnats.
Bland de äldre gravarna fi nns ett par exempel på inramning i form
av gjutjärnstaket. Någon allmän linje tycks ej ha funnits på kyrkogården,
men exempel fi nns ändå på de små liggande stenar som
brukade vara vanliga i detta sammanhang. Under efterkrigstiden
blev vårdarna enklare i sina former samt mer och mer uniforma. En
orsak var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av likheten
inför Gud och det kollektivistiska samhällsidealet. Genomgående
under hela 1900-talet har granit varit närmast allenarådande som
material, mot seklets slut företrädesvis ljus granit medan svart präglade
de första decennierna.
Fattigbössa
Vid östra kyrkogårdsmuren står mellan de båda ingångarna en
fattigbössa. Den svartmålade stocken med smidesbeslag skall vara
förfärdigad 1831. Inskriptionstavlan och det lilla sadeltaket i trä
är sentida.
Bårhus
Bårhuset från 1961 vilar på en källarvåning klädd med oregelbundna
granitplattor. Murarna är uppförda av vitt kalksandtegel. Ingången
är förlagd till södra gaveln där det fi nns en terrasserad förplats med
kallmurade stödmurar. Porten i form av en pardörr med korsdekor
är klädd med kopparplåt. Mot takfoten är väggpartiet indraget och
har på nordgaveln en fönsterrad. Det mycket fl acka sadeltaket är
täckt med kopparplåt, neddragen över gavlarna.
Beskrivning av enskilda kvarter, för att se kvartersindelning, se pdf.
Kvarter A – C och G
Allmän karaktär
Kvarter A – C utgör sedan grusgångarnas igenläggning en sammanhängande
gräsyta söder om kyrkan. Kvarter G ligger norr om
C, på andra sidan huvudgången men ansluter helt i karaktär. Gravarna
ligger i nord-sydliga rader med ryggen mot varann. Tidigare
har de troligen haft rygghäck och ursprungligen grusbäddar med
häck- eller stenram. Ett antal gravar är familjegravar. Längs södra
kyrkogårdsmuren fi nns en stor mängd borttagna äldre vårdar, resta
och lutade.
Gravvårdstyper
Kvarteren domineras av låga, rektangulära vårdar från 1940-talet
till idag. Dessa har oftast en enkel form, bland de äldre gärna
klassiserande med exempelvis kolonner. Fram till 1950-talet hade
gravarna vanligen grusbädd och stenram, idag kvarstår bara en
grusgrav tillhörande en grosshandlare med påkostad vård från 1944.
En handfull äldre vårdar markerar sig i kvarteren, främst genom sin
storlek. Äldst är ett gjutjärnskors från 1877 över en hemmansägare,
enligt inskription gjutet i Törås, Anderstorp. Sju andra gjutjärnskors
från 1878 – 98 har fått en sekundär placering längs kyrkogårdsmuren.
Från 1800-talets sista decennier och 1900-talets första fi nns
ett antal högresta vårdar, bl.a. obelisker och bautastenar, en av de
sistnämnda bär utpräglad jugenddekor med ekrelief. En ovanlig
utsmyckning i form av två händer i marmor sitter på en vård från
1893. Titel förekommer på många av de något äldre vårdarna. Van-
ligast är hemmansägare. Vidare fi nns: landstingsman, kyrkovärd,
lärarinna, skräddaremästare, faktor, kantor, byggmästare, elinstallatör,
handlande, grosshandlare, snickare, stationsföreståndare,
köpman, fabrikör, föreståndarinna, vårdbiträde, målaremästare,
skollärare, rälsbussförare (med SJ-vapen). Ett par vårdar bär referens
till väckelserörelsens två stora sångböcker, Ahnfelts och Missionsförbundets. De undanställda vårdarna vid kyrkogårdsmuren har en
rik sammansättning. Två enkelt tillhuggna hällar bär årtalen 1753
och 1759. Från samma sekel är sannolikt ett smideskors med fl öjel
och löv. Från 1800-talets förra hälft fi nns 16 handhuggna granitvårdar,
varav fl ertalet med en stram nyklassicistisk utformning. Två
av vårdarna är resta över danemän och en över en nämndeman.
Närmare 30-talet övriga vårdar är maskinellt framställda och härrör
från 1869 – 1930. Bland dessa märks två obelisker – över två
meter i höjd – och en liten vård med den i sammanhanget klassiska
Th orvaldsenbiskvin ”Dagen”.
Kvarter D – F
Allmän karaktär
Kvarteren norr och öster om kyrkan består av nord-sydliga rader
av gravar med ryggen mot varann. D utgör en egen enhet medan
E och F hänger samman i en gemensam gräsmatta sedan igenläggandet
av den separerande grusgången.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet i kvarteren är blandat och präglas i hög grad
av stora äldre vårdar, särskilt markant i kvarter E. Äldsta vården är
sannolikt en obelisk från 1851, rest öster om koret över assessor
Ekelund på Samseryds säteri. Invid denna återfi nns en bautasten
över kyrkoherde Bengt Magnusson från 1890. En annan bautasten
– ca 2 meter hög – är rest 1908 över efterträdaren O S Broberg
och omgärdas av en grusbädd med gjutjärnsstaket. I närheten fi nns
ännu en gjutjärnsinhägnad grusgrav tillhörig kronolänsman Essén
och ordnad 1905. En tredje kyrkoherdegrav från 1930 bär ett stort
granitkors rest efter kontraktsprosten E Rosengren. Denna vård
var tidigare fondmotiv för den grusgång som delade kvarter E och
F. Vid sidan av nämnda gravar märks den omkring 3 meter höga
bautastenen från 1919 över syskonen Gunnesson och en ca 2 meter
hög motsvarande över en byggmästare. Det äldre vårdbeståndet kan
uppvisa en rik formvariation, vilket bl.a. tar sig uttryck i en trädstam
i granit från 1924. Vid sidan av de båda järninhägnade gravarna
har endast två gravar behållit grusbädd och stenram, båda är från
1950-talet. Många av vårdarna bär titel, vanligast är hemmansägare
och kyrkovärd. Övriga titlar förutom ovan nämnda är: organist och
kantor, nämndeman, riksdagsman, redaktör, fanjunkare, skomakare,
folkskollärare, lantbrukare, fabrikör.
Norra utvidgningen
Allmän karaktär
Den långsmala utvidgningen består av en gräsmatta som sluttar åt
norr och väster. Ytan är endast i ringa grad tagen i anspråk. I öster
fi nns några spridda urngravar och i väster några få kistgravar. Vårdarna
är vända mot den genomgående gången.
Gravvårdstyper
Kistgravarna är från 1974 till idag och har låga vårdar med viss
variation i form och material. Ett par vårdar bär titel. Urngravarna
har små liggande vårdar från 1980 till idag.
Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Nya kyrkogården består av fyra kvarter, L – O som ursprungligen
defi nierats av grusgångar. Idag kvarstår bara den öst-västliga, nu
asfalterade, gången som delar kyrkogården i kvarter L och M samt
N och O. Båda delarna har nord-sydliga rader av gravar med ryggen
mot varann, lagda i gräs. I N och O har raderna rygghäckar av
måbär. Ursprungligen har gravarna haft grusbädd och häck- eller
stenram. Många gravar från 1900-talets mitt är familjegravar.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet häller genomgående en låg profi l och är därigenom
betecknande för utvecklingen från tiden kring 1930. De äldsta
vårdarna är från 1925 och är något högre än breda. Vid denna tid
börjar vårdarna i stället bli låga och breda, ofta i form av gavlar till
grusbäddar med stenram, varav det fi nns fl era exempel. Genom
borttagande av grusbäddarna ger de idag en något oproportionerligt
intryck. Från och med 1940-talet är den låga rektangulära formen
förhärskande, viket även gäller för de sentida vårdarna. Endast ett
fåtal nya vårdar har dock tillkommit efter 1960-talet. De yngre
vårdarna befi nner sig övervägande på södra hälften av kyrkogården.
Materialet i de äldre stenarna är vanligen svart granit medan det för
de yngre är ljus granit. En handfull vårdar har titel: soldat, hemmansägare, byggmästare, lärarinna, vägbyggmästare, stationsföreståndare,
sparbankskamrer, häradsdomare, vice häradshövding, nämndeman,
kontrollassistent, möbelsnickare, köpman, barnmorska, kyrkovärd,
trävaruhandlare, målaremästare, skräddaremästare, målare.
Inventeringsår 2003
HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - En medelstor nyklassicistisk kyrka, vackert belägen vid sjö, strax norr om platsen för den 1831 rivna medeltida kyrkan. Den nya kyrkan uppfördes 1828-30 av byggmästare Pehr Eriksson och sonen Peter Pettersson, Sandhults socken i Älvsborgs län, efter ritningar 1827 av Johan Abraham Wilelius. Invigd 1835. Exteriören är välbevarad, interiören förändrad vid flera renoveringar från 1878 och senare.
PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med torn i väster, halvrunt kor i öster, halvcirkelformad sakristia i norr. Wilelius' ritning hade rakslutet kor med sakristia i öster, vilket ändrades på församlingens begäran. Entréer i väster och mitt på sydfasaden. Byggd i sten, spritputsad, avfärgad i vitt, ursprungligen i rosa, sockeln i svart. Kopparplåt på långhus- och torntak, ursprungligen spån. Lanterninen målad vit med svarta luckor.
EXTERIÖR - Långhuskyrka med sadeltak. Högt torn med lanternin, högre takresning och fönster än på ritningen 1827, lägre sydingång. På torntaket har tornur tillkommit 1932. Inåt igensatta korfönster synliga i exteriören. Fast handikappramp vid västentrén.
INTERIÖR - Välproportionerat kyrkorum med trätunnvalv, målat ljusblått, väggar svagt gulvita, gråblå taklist. De två inre korfönstren igensatta 1927, i de grunda återstående nischerna sitter praktfulla nummertavlor från 1835. Altaruppsats och altarmålning i klassicerande stil utförda så sent som 1953. Urprungligen pryddes altarbordet av ett altarskåp från gamla kyrkan med nattvarden som motiv. 1832 byttes det mot altarkors med svepduk, nu uppsatt i norra mittfönstret. 1878 åter ändring. Predikstol från 1704 från gamla kyrkan, delvis ändrad 1832 och målad i blått och guld. Bänkar i fyra slutna kvarter med ursprungliga skärmar och dörrar. Svängda korbänkar. Läktare från 1830, utvidgad 1843 och 1871. Orgeln ursprungligen byggd 1844-45 av bröderna Söderling, Göteborg. Fasaden efter ritning 1843 av Carl Gustaf Blom Carlsson. Altarring och läktare prydda med dekorativt trägaller, typiskt för trakten, troligen från 1870-talet. Ursprunglig färghållning i inredningen i grått och grågult med förgyllda lister. Nuvarande starka färgsättning sentida.
Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993
Inventeringsår 2015
Södra Hestra kyrkogård har medeltida ursprung, men om detta
minner idag inget ovan mark. Sannolikt utvidgades kyrkogården
åt norr i samband med nuvarande kyrkas uppförande 1829. Vid
denna tid torde kyrkogårdsmuren ha anordnats. 1888 utvidgades
kyrkogården norrut och västerut. I samband med detta kan antagas
att nuvarande trädkrans planterades. 1897 ordnades kyrkogården
med sandade rätvinkliga gångar. Det började bli vanligare med stenvårdar
på gravarna och ytorna belades ofta med singel. 1922 anlades
en ny kyrkogård i öster efter ett förslag av gillesträdgårdsmästare
Siegfried Larsén, Dannäs. Kring denna planterades hagtornshäck
och lönnar. Fram mot mitten av 1900-talet förbjöds grusgravskicket
och bestämmelser om maximistorlek på gravvårdar infördes. 1961
uppfördes ett bårhus i backen norr om kyrkogården efter ritningar
av arkitekt Svend Bögh-Andersen, Laholm. Redan 1968 genomgick
det en omfattande renovering varvid väggarna ommurades med
vitt kalksandtegel och isolerades. Detta arbete utfördes av Gunnar
Knutssons Byggnads AB, Gislaved. 1973 föranledde bristen på
gravplatser att gamla kyrkogården utvidgades mot norr i enlighet
med ett förslag av trädgårdsarkitekt Ragnar Ekstedt, Växjö. På denna
nya del skulle gravarna läggas helt i gräs. Under 1900-talets senare
decennier har kyrkogårdens karaktär från det tidiga 1900-talet
utslätats genom borttagande av grusgångar och grusgravar samt
asfaltering av huvudgångar.
År 1827-1973 Ändring
För specifika händelser, se pdf.
Trädgårdsarkitekt: Ragnar Ekstedt
Landskapsarkitekt: Siegfried Larsén
Arkitekt: Svend Bögh-Andersen
Länsstyrelsen i Jönköpings arkiv, med kopior ur ATA.
Växjö stifts frågelista om kyrkogårdar 1949.
Jönköpings läns museums arkiv.
ÄLDRE RITNINGAR - 1827 nybyggnad (J A Wilelius); 1827 nybyggnad, variant (J A Wilelius, VaLa); 1843 orgelfasad (C G Blom Carlsson).
KÄLLOR, LITTERATUR OCH ÄLDRE AVBILDNINGAR - Andersson, C M, södra Hestra kyrka, 1989; Johansson, A O, Sandhults kyrkas byggmästare. Från Borås och de sju häraderna, Borås 1950; Öhman, P, Den nyklassicistiska sockenkyrkans restaureringar, 3-betygsuppsats i konstvetenskap, Sthlms universitet 1972; Manus till kortfattad beskrivning för SvK av E O Johansson (1940-tal); Ullén, M, Kyrkorummets utsmyckning. Småländska mästare och lokala traditioner (i: Kyrkobyggnader 1760-1860, del 2); Sjöström, I, Rundat eller rakt? Korets utformning i nyklassicismens salkyrkor i Jönköpings län (i: kyrkobyggnader 1760-1860, del 2); Fotografier, exteriör och interiörer 1925, 1927. ATA..
Rogberg, Samuel. (1770). Historisk beskrifning om Småland.
(1993). Sveriges kyrkor volym 216 Kyrkobyggnader 1760-1860 del 2.
(2003). Svenskt ortnamnslexikon. ISBN: .
(1931). Sverige. Geografisk beskrivning. Del IV. ISBN: .
(1957). Sveriges bebyggelse. Landsbygden. Jönköpings län IV.. ISBN: .
Jönköpings läns museum. (1981). Kulturhistorisk utredning och bevarandeförslag för Gislaveds kommun. ISBN: .
(1914). Ny Smålands beskrifning. ISBN: .
Andersson, C M. (1989). Södra Hestra kyrka. ISBN: .
(1985). Södra Hestra hembygdsbok. ISBN: .
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrkomiljö
Öppna på kartan Fler i kategorin