Motivering (skydd): Bredåkra kyrkoanläggning ligger invid väg 27 strax norr om Ronneby och väster om Kallinge. Bredåkra gods har anor från åtminstone tidigt 1600-tal och det var den dåvarande ägaren Caspar Wrede som på 1850-talet upplät delar av ägorna, en då trädlös sandhed, som plats för ny begravningsplats för Ronneby församling. 1886 blev närbelägna Bredåkra hed förläggningsplats för Blekinge bataljon och tio år senare anlades en järnvägsstation för linjen Tingsryd–Bredåkra som var en förlängning på den tågsträckning från Växjö som ursprungligen varit tänkt att gå ända till Ronneby. Stationen är nedlagd sedan 1970-talet men spår av bebyggelsen finns ännu kvar. Sedan 1944 huserar Blekinge flygflottilj, F17, på platsen tillsammans med den civila flygplatsen Ronneby Airport. Flygvapnets ankomst inledde en expansiv fas för Kallinge medan Bredåkra på senare år präglats av närheten till flygplatsen genom att merparten av husen i det lilla samhälle som växt fram kring stationen och godset har rivits på grund av flygbuller.
Historien om Bredåkra kyrka börjar med Bredåkra begravningsplats som började anläggas för Ronneby församling i slutet av 1850-talet. 1810 hade en kunglig förordning påbjudit att nya begravningsplatser av sanitära skäl skulle anläggas utanför städerna, vilket under senare delen av 1800-talet kom att förverkligas över hela landet. Bredåkra begravningsplats kunde invigas 1861 och strax därefter uppfördes ett gravkapell i den norra delen, vilken var tänkt som en pendang åt en nybyggd kyrka för vilken det avsatts en tomt i söder. Ritningar upprättades 1865 av arkitekt Johan Fredrik Åbom men bygget realiserades aldrig, dels av ekonomiska skäl, dels framfördes åsikter om att det fanns större behov av kyrkobyggnader i andra delar av socknen.
Begravningsplatsen har idag cirka 9000 gravplatser och utmärker sig genom att varje del bevarat sin egen särprägel. Flera delar eller kvarter kännetecknas dessutom av en strikt inbördes enhetlighet. Mer sentida gravskick representeras i form av minnes- och urnlundar samt askgravplatser. Här finns även ett muslimskt kvarter och sedan 2019 en ny typ av gravskick i Sverige, den så kallade Fågellunden med gravplatser i helt orörd skogsmiljö.
Sammantaget är Bredåkra kyrkogård synnerligen intressant ur kulturhistorisk synpunkt då den på ett närmast unikt pedagogiskt vis åskådliggör och bevarar svensk kyrkogårdshistoria sedan mitten av 1800-talet fram till idag. Dessa kulturhistoriska värden förkroppsligas i allt från gravkvarterens struktur, med arrangerad eller naturligt uppkommen vegetation, till gravvårdarnas arkitektur och dess inskriptioner som speglar traktens historia och utveckling.
Även om Åboms förslag till en ny kyrka aldrig förverkligades upphörde inte debatten om församlingens behov av gudstjänstlokaler utanför Ronneby stad. 1894 uppfördes en kombinerad skolbyggnad och kapell i Möljeryd och tre år senare blev Kockums Jernverks tidigare utställningsbyggnad kapell i Kallinge. En växande befolkning medförde trots detta att diskussionen kring fler kyrkobyggnader fortsatte under det tidiga 1900-talet. Slutligen uppfördes parallellt tre distriktskyrkor i Kallinge, Saxemara och Bredåkra, samtliga efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum och färdigställda 1939. Den malmöfödde arkitekten, som familjenamnet till trots tidigare mest varit verksam i Stockholm, är utöver ett antal bostadsprojekt, däribland några radhus i Fredhäll som brukar betraktas som Sveriges första terrasshus, främst känd för att ha ritat ett 50-tal bensinstationer för Svenska BP.
Att tre kyrkor i samma församling och ritade av samma arkitekt uppförs samtidigt är sannolikt unikt i ett nationellt perspektiv, vilket tillsammans med det arkitektoniska släktskapet kyrkorna emellan gör dem konsthistoriskt intressanta. Kockum sägs ha hämtat inspiration till samtliga tre kyrkor i moderkyrkan Heliga Kors i Ronneby, något som gör sig mest påmint i Bredåkras och Saxemaras breda västtorn med sadeltak där likheterna med den medeltida förebilden är påtagliga. Samtidigt nämns vanligen och något oförklarligt nationalromantiken som arkitekturstil för kyrkorna. Det är i Bredåkra och Saxemara helt uppenbart romansk och gotisk kyrkobyggnadstradition som i ett modernistiskt utförande är utgångspunkten, även om nationalromantiska inslag förekommer och för Kallinge får betraktas som en mer korrekt beskrivning. Möjligen kan man också tala om en nationalromantisk ideologi, där en lekfull blandning av historiska stilar och formelement ger intryck av en lång byggnadshistoria. Exteriört framstår Bredåkra och Saxemara med sina långhus med fullbreda kor och symmetriskt placerade fönster närmast alludera på en 1800-talsombyggnad av en medeltida kyrka, där en salskyrka, om än med små proportioner, adderats till ett medeltida västtorn.
Ett gemensamt drag för de tre kyrkorna är användningen av olika typer av valvbågar. Vanligast förekommande är rund-, stick- och korgbågar men även parabelbågar och svagt spetsbågiga valvöppningar förekommer. Dessutom modifierar Kockum i flera fall rundbågeformen något så att den drar åt parabelbågen. I förhållande till den allmänt vedertagna uppfattningen att Heliga Kors var en så central förebild för arkitekten är det värt att notera att moderkyrkans så karaktäristiska renässansinredning och -målerier på intet sätt avspeglar sig i Kockums kyrkor. Istället präglas hans kyrkorum av ett samspel mellan slätputsade vitkalkade murverk och valv samt snickerier och fast inredning i betsat trä. Funktionalismens genomslag samma decennium är uppenbart och tydliga paralleller kan dras till de restaureringsideologier som vid tiden kom till uttryck i exempelvis Eiler Græbes och Erik Lundbergs restaureringar av medeltida kyrkor. Inventarier och konstnärlig utsmyckning har i viss utsträckning historiserande drag men får generellt sägas vara tydligt präglade av samtida konstströmningar. Även här är Kockum ofta upphovsmannen, men han tog också hjälp av framstående konstnärer som Olle Hjortzberg, Tor Hörlin och Wilhelm Gieseke.
De tre kyrkorna präglas dessutom av att mycket små förändringar skett sedan tiden för uppförandet för drygt 80 år sedan och de välbevarade och sammanhållna helhetsmiljöerna utgör en bärande del i kyrkornas kulturhistoriska värde. Den mest påtagliga förändringen är att väntrum med wc tillkommit i vapenhusen på alla tre kyrkorna under 1970- eller 1980-talen, en förändring som i Saxemara och Kallinge föranlett att ytterdörrar till tidigare bårrum ersatts av fönster. I Bredåkra, där bårrummet istället var placerat i en källare under tornet, utgörs den största exteriöra förändringen av det krematorium som i slutet av 1960-talet uppfördes och anslöts till kyrkan efter ritningar av Sigurd Brag och Bengt Kronsell. Karaktäristiskt för Bredåkra kyrka är också kyrkorummets valvslagning, där långhusets två kryssribbvalv och korets stjärnvalv vilar på tvärställda rundbågiga arkader som fungerar som invändiga kontreforter och vars vederlag genombryts av höga och smala rundbågiga öppningar som bildar sidogångar utmed yttermurarna. En liknande gestaltning i större skala återfinns i Högalidskyrkan i Stockholm från 1923 av Ivar Tengbom, men principen går tillbaka på cistercienserordens kyrkoarkitektur och kan bland annat beskådas på Alvastra klosterruin.
Inventeringsår (2020)
Kyrkans planform utgörs av långhus med fullbrett kor i öster samt ett brett rektangulärt västtorn som är något indraget i långhuskroppen. Norr om tornet finns en mindre tillbyggnad för tidigare bårhus vars norrfasad livar med långhusets. Norr om koret ansluter en rektangulär sakristia. Östfasaden har två grunda strävpelare av vilka den norra innefattar en skorsten och därmed bryter takfoten. Källare för pannrum finns under koret och för före detta bårrum under tornet. Grundmurar, grundpelare och källarmurar är gjutna i betong, medan kyrkan över mark har sockel av granit. Murverken i tegel är slätputsade och vitkalkade. Långhusets och korets fasader avslutas upptill med en kraftig takfotsgesims i tre språng med sakristian och tornet med dess utbyggnad har enklare takfotslist i ett språng. Tornets utbyggnad har ett brant pulpettak medan övriga byggnadskroppar har sadeltak. Taken är avtäckta med rött enkupigt tegel medan plåtarbeten är utförda i kopparplåt.
Huvudentrén i väster utgörs av en korgbågig djup smyg i vilken sitter en stickbågigt avslutad pardörr klädd med stående svartmålad ekpanel (tidigare brunbetsad). Dörrbladen har knoppgångjärn, dekorativa plåtar efterliknande medeltida bandgångjärn, nyckelskylt i hamrad plåt samt svartmålad sparkplåt. Entrén flankeras av lyktor i kopparplåt och gult antikglas. Snarlika finns på Saxemara kyrka. Tornets bottenvåning har i söder ett stickbågigt och småspröjsat tvåluftsfönster. Likt kyrkans övriga fönster är det utför i vitmålat trä och har solbänk avtäckt med kopparplåt. Utbyggnaden på tornets norra sida har ingång liknande huvudentrén men med rakt avslutade dörrblad. Öster om porten finns ett rektangulärt liggande mindre fönster med ett stående spröjs, vilket utgör ljusinsläpp till ett mindre rum med elcentral som nås från kyrkorummet. Direkt ovanför utbyggnadens pulpettak finns ett stickbågigt fyrluftsfönster som tillsammans med ett likadant fönster i sydfasaden utgör ljusinsläpp till orgelläktaren. Tornets tredje våning, som invändigt inte fyller någon annan funktion än att kyrkvinden nås härifrån, är försedd med en ljudöppning i väster under vilken årtalet 1937 framställs av svartmålade ankarslutar. Ljudöppningen är något högre men har i övrigt samma utformning som klockvåningens ljudöppningar i väster, söder och norr, vilka utgörs av parställda rundbågiga öppningar åtskilda av en mittkolonnett med tärningskapitäl. Öppningarna är placerade i grunda stickbågiga nischer som över öppningarna pryds av blinderingar i form av grekiska kors.
Ljudluckorna av stående svart målad panel är invändigt monterade på räls för öppning i sidled. Klockvåningens murverk kragar in något i förhållande till de tre nedre våningarna. I gavelröstena åt söder och norr samt i det västra takfallet återfinns runda urtavlor, det sistnämnda med huv av kopparplåt. Taknocken kröns av två vindflöjlar i smide, den norra i form av en vimpel med årtalet 1937 medan den södra utgörs av en kyrktupp.
Långhuset har två stickbågiga fönster i söder och två i norr, vilka utgörs av två på varandra stående småspröjsade lufter med nio glas vardera. Korets enda fönster i söder har snarlik utformningen men är trots att det förminskades när krematoriet uppfördes 1966 större, med sex spröjsade lufter indelade i tre undre och tre övre. Östfasaden har utöver tidigare nämnda strävpelare en smal rektangulär ventilationsglugg i gavelröstet.
I sakristians östra fasad finns nedgången till pannrummet i form av en rakt avslutad enkeldörr klädd med stående brunbetsad panel och ett litet rundbågigt ljusinsläpp. Dörren sitter i en rakt avslutad smyg. I sockeln söder om dörren finns ett mindre fönster till pannrummet. Prästingången i norr nås via en fyra steg hög trappa i granit och har lika dörrblad som källardörren men här i en djup korgbågig smyg över vilken en mindre lykta är placerad. Sakristians västfasad har ett stickbågigt fönster lika det i bottenvåningen på tornets sydfasad samt ett rektangulärt fönster lika det i tornutbyggnaden. I sockeln finns en gråmålad metallucka som tidigare tjänade som bränsleintag till oljepannan.
Interiör
Genom kyrkans huvudentré i väster nås vapenhuset där golvet är belagt med rektangulära kalkstensplattor och taket utgörs av ett gråmålat brädtak på synligt bjälklag från vilket hänger en lykta av smide. Murverken är slätputsade och vitkalkade medan innerväggarna mot norr och söder är utförda i vitmålat skivmaterial. I nordvästra hörnet leder en dörr till orgelläktaren och vindarna medan den senare tillkomna väggen i söder avgränsar mot väntrum med wc. Över den centralt placerade dörren är väggen glasad. Ytterportens insida är klädd med stående ekpanel medan dörrarna mot torntrappan och väntrummet liksom pardörren mot kyrkorummet utgörs av gråmålade fyllningsdörrar. I taket hänger en lykta av smide.
Långhusets mittgång och det två trappsteg högre koret är belagda med samma kalkstensplattor som i vapenhuset medan ett brunfernissat brädgolv ligger under de öppna bänkkvarteren och i sidogångarna. Mittgången täcks till största del av en grön matta. Väggarna och det valvslagna taket är slätputsat och avfärgat i vitt. Över långhuset spänner två kryssribbvalv medan koret är slaget med ett stjärnvalv. Valven vilar inte i yttermurarna utan på konsoler placerade i tvärställda rundbågiga arkader som fungerar som invändiga kontreforter och vars vederlag genombryts av höga och smala rundbågiga öppningar som bildar sidogångar utmed yttermurarna. En liknande gestaltning i större skala återfinns i Högalidskyrkan i Stockholm från 1923 av Ivar Tengbom, men går tillbaka på cistercienserordens medeltida kyrkoarkitektur. Runt hela kyrkorummet löper en profilerad sockellist som liksom fönstren kraftigt sluttande solbänkar är gråmålad. Fönstren innerbågar är vitmålade och öppningsbara.
Orgelläktaren över vapenhuset åtskiljs från långhuset av en svagt spetsbågig muröppning. Framför murverket skjuter läktaren ut något i kyrkorummet där den avslutas med en brunbetsad sluten barriär som pryds av en rundbågearkad i relief. Läktaren vilar kring mittgången på två pelare med avfasade hörn, som sedan 1970-talet är försedda med lättväggar som under läktaren skapar utrymme för kapprum. I långhusets nordvästra hörn leder en gråmålad mindre fyllningsdörr till ett litet utrymme med elcentral. I korets södra mur finns en rakt avslutad pardörr genom vilken det 1966 uppförda krematoriet nås. Dörren mot sakristian i norr utgörs av ett rakt avslutat och brunlaserat dörrblad som pryds av en rundbåge i relief. Sakristians golv är belagt med gråmelerad plastmatta, väggarna är vitputsade och det plana innertaket i skivmaterial målat i vitt. Gråmålade fyllningsdörrar leder till inbyggda garderober samt till en mindre hall och wc.
Inredning och inventarier
Kyrkans fasta inredning och inventarier är om inte annat anges samtida med kyrkan och ritade av Herbert Kockum.
Altaret är ett blockaltare murat i slammat och vitt avfärgat tegel med altarskiva av polerad röd kalksten. Framför altaret finns två stoppade knäfallspallar klädda med röd sammet. Över altaret hänger altartavlan, en olja på duk av konstnären Tor Hörlin framställande Kristi förklaring. Hörlin brukar nämnas som en av de främsta representanterna för den svenska purismen, som kännetecknas av ett detaljlöst och enkelt, närmast naivistiskt formspråk. Målningen ramas in av en förgylld profilerad ram.
Den tredelade altarringen i mörkbetsad och bonad ek har två sidopartier som utgår från altaret med en svängd form och avslutas rakt mot kyrkorummet. Dessa kompletteras med ett solitärt parti placerat centralt framför altaret, som emellertid förvaras i krematoriebyggnaden för tillfället. Denna gestaltning är dock en sentida konstruktion, på äldre fotografier utgör altarringen en enhet (om än möjligen delbar) och de svängda sidostyckena är vända åt andra hållet så att de bildar en traditionell altarring med korgbågig planform. Barriären utgörs av svarvade balusterdockor som indelas av pilastrar utformade som ramverk med profilerade lister. Centralpartiet pryds av ett kristusmonogram flankerat av plymer i relief. Överliggaren är enkelt profilerad medan det stoppade knäfallet är klätt med röd sammet.
Predikstolen i brunbetsad och bonad ek är placerad i långhusets nordöstra hörn och nås från koret via en fyra steg hög trappa. Korgen är rektangulär med avfasade hörn och sidorna pryd av en rundbågearkad med kannelerade pilastrar, vars kapitäl pryds av akantusblad och georgskors. Den enkelt profilerade överliggaren bärs upp av små volutformade konsoler. Korgen vilar på fyra kannelerade pelare.
Dopfunten i krysshamrad granit är tillverkad av Ivar Fondells stenhuggeri i Bräkne-Hoby 1937. Den runda cuppan pryds av repstav samt inskriptionen JESU, I DIN VÅRD VI GE VÅRA BARN, VÅRT GLÄDJEÄMNE PS 181. v 3. i polerad högrelief. Skaft och fot är cylindriska med vulster. Dopfunten i grå granit av skulptören Wilhelm Gieseke är utformad som cylinder med svagt trapetsoid form. Foten markeras genom att den är polerade och har tre stilistiska lejontassar. Övergången mellan skaftet, vars sidor pryds av blommor i
relief, och cuppan markeras med en list av två vulster. Överst löper inskriptionen JESUS SADE, LÅTEN BARNEN KOMMA TILL MIG i polerad högrelief.
Den öppna bänkinredningen i ek som flankerar mittgången har ryggar i ramverkskonstruktion och sittbänkar med stoppade dynor klädda i grönt tyg. De rektangulära gavlarna med profilerad
sockellist och oprofilerad överliggare är släta. Bänkarna har fotstöd, psalmbokshyllor och klädkrokar. Bänkarna är identiska med de i Saxemara kyrka.
Orgeln med 15 stämmor tillverkades 1981 av J. Künkels Orgelverkstad AB i Lund och ersatte då den ursprungliga orgeln av A. Mårtenssons Orgelfabrik AB i Lund, vars femdelade modernistiska fasad i brunbetsad furu med synliga pipor i metall och gråmålat trä emellertid bevarats.
Kyrkans två kyrkklockor är gjutna till kyrkans uppförande av M&O Ohlsson i Ystad. Såväl stor- som lillklockan pryds av en bård av rosenblad samt inskriptioner och är frånsett inskriptionerna identiska med klockorna i Saxemara kyrka.
Kyrkan bevarar i stor utsträckning fast inredning och inventarier från tiden för uppförandet. Föremålen är som del av den välbevarade helhetsmiljön av högt kulturhistoriskt intresse. Detta gäller exempelvis psalmnummertavlorna och belysningsredskap som takkronor, ljusplåtar och lyktor.
Fasadkulör (2020): Vit
Byggnadsdel (2020): Kor - Fullbrett, Kor - Öster, Sakristia - Norr, Torn - Västtorn
Inventeringsår 2022
Historien om Bredåkra kyrka börjar med Bredåkra begravningsplats som började anläggas för Ronneby församling i slutet av 1850-talet. 1810 hade en kunglig förordning påbjudit att nya begravningsplatser av sanitära skäl skulle anläggas utanför städerna, vilket under senare delen av 1800-talet kom att förverkligas över hela landet. Bredåkra begravningsplats kunde invigas 1861 och strax därefter uppfördes ett gravkapell i den norra delen, vilken var tänkt som en pendang åt en nybyggd kyrka till vilken det avsatts en tomt i söder. Ritningar upprättades 1865 av arkitekt Johan Fredrik Åbom men bygget kom av ekonomiska skäl aldrig att genomföras.
Församlingens behov av gudstjänstlokaler utanför Ronneby stad upphörde emellertid inte. 1894 uppfördes en kombinerad skolbyggnad och kapell i Möljeryd och tre år senare blev Kockums Jernverks tidigare utställningsbyggnad kapell i Kallinge. En växande befolkning medförde trots detta att diskussionen kring fler kyrkobyggnader fortsatte under det tidiga 1900-talet. Slutligen uppfördes parallellt tre distriktskyrkor i Kallinge, Saxemara och Bredåkra, samtliga efter ritningar av arkitekt Herbert Kockum och färdigställda 1939. Den malmöfödde arkitekten, som familjenamnet till trots tidigare mest varit verksam i Stockholm, är utöver ett antal bostadsprojekt främst känd för att ha ritat ett 50-tal bensinstationer för Svenska BP.
Kyrkan började uppföras 1937 på en plats öster om den tidigare tänkta kyrkotomten. En tidig principskiss visar ett tydligt modernistiskt västtorn med genombruten klockvåning och synlig klockstol. Förslaget kom senare att revideras, med inspiration från den romanska kyrkobyggnadstraditionen och inte minst moderkyrkan Heliga Kors, ett tema som återkommer i kyrkorna i Kallinge och Saxemara. Mest påtagligt
är ett kraftigt och rektangulärt västtorn, vilket Saxemara kyrka också försetts med. Tornet placerades något indraget i långhuset, som avlutades med fullbrett kor i väster. Utbyggnader för sakristia anslöt norr om koret och för bårhus norr om tornet. Kockum stod även för ritningarna till såväl kyrkans inredning. Mycket få förändringar har skett sedan uppförandet, inte minst exteriört. De mest påtagliga förändringarna
utgörs istället av nyuppförda byggnader i kyrkans närmiljö.
Tornur med urtavlor i tornets gavelrösten och västra takfall enligt samma princip som på tornet i Heliga Kors installerades enligt kyrkans underhållsplan 1943. Den angivna tidpunkten är sannolikt en missuppfattning av en uppgift av Armin Tuulse i Sveriges kyrkor, som vid sin inventering 1957–58 anger att tornuren tillkommit efter 1943 (från vilket år det finns fotografier som visar kyrkan utan urtavlor). Det är rimligt att anta att Kockum stod för ritningarna till tornuren, vilket han med säkerhet gjorde i Saxemara där tornuren som jämförelse tillkom 1956. 1963 installerades ny oljepanna och möjligen isolerades kyrkvindarna. Underhållsplanen anger även att taket repareras av Skånska Cementgjuteriet genom att ”all befintlig galvaniserad plåt togs ner och ersattes med nytillverkad plåt utan specificering av material”. Kyrkan har tegeltäckta tak på fotografier från såväl 1943 som 1957, sannolikt avses avtäckningar som möjligen fick dagens utförande i kopparplåt.
1966 genomfördes en invändig restaurering efter program upprättat av Kommunernas Konsultbyrå i Karlskrona. Arbetena omfattade putslagning och ommålning med silikatfärg medan snickerierna målades om med oljelackfärger. Samma år uppfördes en krematoriebyggnad söder om kyrkan efter ritningar av Sigurd Brag och Bengt Kronsell, som anslöt till kyrkan vid korets södra sida där det stora stickbågiga fönstret fick förminskas.
1981 införskaffas ny kyrkorgel byggd av J. Künkels Orgelverkstad AB i Lund. Kockums fasad till den ursprungliga orgeln av A. Mårtenssons Orgelfabrik i Lund bevaras. Efter ritningar av Kommunernas Konsultbyrå i Karlskrona tillkommer 1987 väntrum med wc i vapenhuset och kapprum under orgelläktaren. 1993 uppförs en fristående expeditionsbyggnad för Ronneby församling sydväst om kyrkan och ett
församlingshem i nordost. Samtidigt sker mindre ombyggnationer i krematoriet.
2005 installeras bergvärme och kring samma tid avvecklas krematorieverksamheten i Bredåkra. 2013 byggs expeditionsbyggnaden ut och två år senare installeras brand- och inbrottslarm liksom RF-mätare och styr- och reglersystem för uppvärmning i kyrkan. En ny lokal för begravningsceremonier utanför Svenska kyrkan invigs 2017 intill församlingshemmet och året därpå tillkommer sex nya stuprör efter att de tidigare stulits.
Nyckelord: Religionsutövning, Kyrka
Öppna på kartan Fler i kategorin